Visa fullständig version : Fjortis behöver anger management
wintersnowdrift
2007-01-04, 19:14
Dags för mig att anlita Kolos hobbypsykologer igen.
Efter fyra månader utomlands har jag nu bott hemma hos päronen i en och en halv månad (och kommer så göra i cirkus sex månader till). Tyvärr verkar jag så fort jag kommer hem förvandlas till världens PMS-fjortis - i alla fall mot min mamma. Jag har verkligen jättesvårt att ta hennes kommentarer/kritik på ett konstruktivt sätt. Reptilhjärnan (?) signalerar istället "tjat" och min impulsiva reaktion är därefter: jag blir irriterad, obstinat och tjurig. Jag och min mamma är dessutom ganska olika - jag har en kort stubin som snabbt brinner ut, medan min mamma är betydligt mer kontrollerad och istället lite långsint. Båda två är dock lättstötta...
Jag har alltid hoppats att mitt humör mest är tonårshormoner som kommer växa bort när jag blir äldre. Nu befinner jag min i denna välsignade ålder i knappt två månader till, och jag betvivlar att mitt temperamet kommer att förändras per automatik på den tiden. Antagligen blir det mycket bättre när jag flyttar hemifrån och vi slipper trängas med varandra varje dag - men för att situationen inte ska bli outhärdlig i sex månader framöver måste jag nog jobba lite med mig själv *gah!*.
Hur blir man en mogen, förnuftig och stabil människa (i synnerhet gentemot sina föräldrar då)? Tyvärr har jag nog generna emot mig också - min pappa har liknande humör som jag (honom är det inget större problem att bråka med dock - vi blir båda fly förbannade och skäller ut varandra, sedan lugnar vi ner oss och glömmer att vi var sura). Min mamma är jäkligt generös och schysst mot mig i övrigt (mer än vad en mamma är förpliktigad att vara), vilket kanske har gjort mig till en bortskämd skitunge som tar alldeles för mycket för givet.
Finns det några tips från kolo-coachen? Hur är er egen relation till era föräldrar?
//Kristin
Krokodil
2007-01-04, 19:21
Man ska umgås mycket sparsamt med sina päron när man nått vuxen ålder...
Hej! Har samma problem känns det som! Pappa har gått ifrån att vara en snäll gubbe till världens drygaste idiot som ska sluta tjata så förbannat! Antar att det går över men orkar inte vänta ,tror att det är jag som förändrats mycket för pappa har inte bytt stil på 10 år så varför skulle han göra det nu? Har tappat min annars så trevliga Andreas stil till att vara otrevlig mot han!
Mamma klarar sig ganska obemärkt förbi då hon arbetar mestadels men visst kan hon också vara en stor plåga!
Kan ju tilllägga att jag faktiskt brukade vara snäll och inte störa mig på någon i familjen så sent som för 2 månader sen! Kan inte komma på några händelser som skulle förändrat mig så!
Andreas
High1ander
2007-01-04, 19:25
Jag har mer eller mindre varit ganska självständig sen jag flytta hemifrån när jag var 16 år. Nu när man kommer hem under julen- och sommarloven så blir det jävligt jobbigt att ge upp sin självständighet som man haft under all tid man varit borta. (jag kan inte fixa lägenhet eller så eftersom jag är bara hemma 2-3 veckor till 4-8 veckor). Normalt sett har jag extremt lång stubin, men mina päron kan jag bli redigt sur på utan anledning väldigt snabbt. Enda man får göra är att tänka på att man kanske inte ska hetsa upp sig och ge dem en chans.
High1ander
2007-01-04, 19:34
För mig ligger väl mest problemet i att de försöker styra eller kräva saker från mig eller att jag hela tiden måste förklara saker (vilket jag inte behöver annars). De kan inte acceptera att jag vet mer än dem på vissa punkter (på samma sätt kan inte jag acceptera att de vet bättre än mig på andra punkter).
Kontentan är att föräldrar slutar aldrig försöka förklara för barnen vad som är bäst för dem, och barnen slutar aldrig att tjafsa emot sina föräldrar.
Avreagera dig på bror din:thumbup:
Jag bråkade som faaan, med min morsa när jag var 17. "Jag skaaaaaaaaaaaaaaaaaa flytta. Jag ska det, jag ska." När jag sedan mellanlandade där som 20 åring var läget ett helt annat. Jag tror att du behöver prata öppet med din mamma, och hitta ett nytt sätt att kommunicera med henne. "När du säger X med det tonläget så tolkar jag det som Y och det får mig att vilja reagera med Z, fast jag egentligen inte vill" . Förklara för henne hur du känner utan att döma henne, och utan att hon tror att du dömer henne. Det bör inte vara några problem för en intelligent person som du.
Har du något exempel på hur det kan se ut när det spårar ur? Replikerna alltså. Jag kanske skulle kunna komma på nått smart.
Får man fråga vad för tjötandet era päron utsätter er för?
Svedberg
2007-01-04, 20:04
Gör lumpen...
Jikes, din beskrivning är min familj med ombytta kön. Jag är på Ninas linje, snacka om hur och varför ni grälar. De enda gångerna jag någonsin fått nån typ av lyckligt slut på ett gräl med mamma är när jag tar det extra steget att förklara varför jag reagerade som jag gjorde istället för att tyst förbanna hennes överdrivna tjurighet.
Sen får man väl som 18+ som fortfarande bor gratis(?) hemma bara acceptera att man inte har speciellt mycket hävstångskraft i diskussioner om hur man beter sig hemma och mjäkigt suga upp mycket av kritiken som giltlig.
Wennerberg
2007-01-04, 20:18
Lyssna på vad hon säger och bearbeta det till något positivt. Hon lär ju inte mena något illa när hon tjatar på dig. En dag kommer du inte ha henne kvar och då kommer du tänka på tiden du irriterade dig på henne och ångra dig...
Man ska umgås mycket sparsamt med sina päron när man nått vuxen ålder...
+111111
Jag vet inte om det finns någon annan lösning än att flytta.
Försök hitta en överenskommelse mellan er.
Vad du måste göra och inte och det du inte måste göra får hon inte gnälla på heller.
Pudzianovski
2007-01-04, 20:51
Flytta hemifrån är nog ett mycket bra alternativ.
Som sagt, flytta.
Jag blir så fruktansvärt elak efter en tid nära någon av mina föräldrar att jag skäms. Att leva med mina föräldrar under längre tid är jag rädd helt skulle förstöra vår relation och därför umgås jag max ett par dagar i sträck med dem.
wintersnowdrift
2007-01-04, 22:25
Kontentan är att föräldrar slutar aldrig försöka förklara för barnen vad som är bäst för dem, och barnen slutar aldrig att tjafsa emot sina föräldrar.
Word man, det är precis så det känns. Men jag kommer bara att bo hemma i ~ ett halvår till, sedan är jag troligen utflugen för gott, och då är jag övertygad om att problemet kommer vara ur världen. Jag vill gärna försöka undvika att en familjefejd utbryter innan dess dock...
//Kristin
Åk utomlands och vistas ett tag i länder och kulturer som inte är så lyckligt lottade, u-länder tex.
Efter att ha umgåtts med helt andra människor med helt andra synsätt på livet, kan även den mest lättirriterade människa komma till insikt! :)
Saker som var jätteviktiga förr kanske inte är lika viktiga efter du upplevt lite händelser/människor/pespektiv som är helt annorlunda än vad man är van vid.
Kan få en person att växa mentalt.
Sedan när du kommer hem igen och träffar mamsen ser du allting med helt nya ögon och tidigare tjat känns inte alls :D
Som sagt, flytta.
Jag blir så fruktansvärt elak efter en tid nära någon av mina föräldrar att jag skäms. Att leva med mina föräldrar under längre tid är jag rädd helt skulle förstöra vår relation och därför umgås jag max ett par dagar i sträck med dem.
10 dar hemma under julen var lååång tid. Måste börja göra som du att inte vara hemma allt för många dagar på raken. Jag blir inte otrevlig mot mina föräldrar men jag blir så förbannat lat att jag skäms. Säger till mor min att jag är hungrig istället för att laga något själv osv.
Kristin, jag har inga bra tips, men håll ut och längta till ett eget boende. Åk själv eller med några vänner till sommarstugan över någon helg och ta "ledigt" från föräldrarna.
Åk utomlands och vistas ett tag i länder och kulturer som inte är så lyckligt lottade, u-länder tex.
Efter att ha umgåtts med helt andra människor med helt andra synsätt på livet, kan även den mest lättirriterade människa komma till insikt! :)
Saker som var jätteviktiga förr kanske inte är lika viktiga efter du upplevt lite händelser/människor/pespektiv som är helt annorlunda än vad man är van vid.
Kan få en person att växa mentalt.
Sedan när du kommer hem igen och träffar mamsen ser du allting med helt nya ögon och tidigare tjat känns inte alls :D
Man glömmer (vänjer av sig) fort...
Man glömmer (vänjer av sig) fort...
För vissa är det lättare att gå tillbaka till gamla "sämre" vanor men inte för alla. :)
Väl värt att försöka för vem som helst och se! :thumbup:
Det är trots allt skillnad att vara borta en månad och ett par år.
För vissa är det lättare att gå tillbaka till gamla "sämre" vanor men inte för alla. :)
Väl värt att försöka för vem som helst och se! :thumbup:
Det är trots allt skillnad att vara borta en månad och ett par år.
7,5 månader. Jag har inte glömt något, men jag kan fortfarande irritera mig över att bilden på tven är blaskig, maten på restaurangen inte riktigt kryddat och så vidare.
Tiden då man uppskattar annan mat än frystorkat och dushar längre än 12 sekunder är förbi. :D
Poängen är att smågräl kvalificerar sig in under småsaker, dvs sådant man oftast inte vänjer sig av med för att man har sett hur djävlig världen är.
wintersnowdrift
2007-01-04, 22:51
Jag bråkade som faaan, med min morsa när jag var 17. "Jag skaaaaaaaaaaaaaaaaaa flytta. Jag ska det, jag ska." När jag sedan mellanlandade där som 20 åring var läget ett helt annat. Jag tror att du behöver prata öppet med din mamma, och hitta ett nytt sätt att kommunicera med henne. "När du säger X med det tonläget så tolkar jag det som Y och det får mig att vilja reagera med Z, fast jag egentligen inte vill" . Förklara för henne hur du känner utan att döma henne, och utan att hon tror att du dömer henne. Det bör inte vara några problem för en intelligent person som du.
Har du något exempel på hur det kan se ut när det spårar ur? Replikerna alltså. Jag kanske skulle kunna komma på nått smart.
Ok, ett par exempel.
Idag åkte jag och mamma till IKEA (för att handla några prylar till mitt rum; hon betalade :em:). Vi gjorde ett par andra stopp på vägen och uträttade lite ärenden - och varje gång jag skulle parkera kommenterade mamma min körning med uttalanden som: "Nej, vad gör du?", "Se dig för!", "OOOOH, du kör för NÄRA!". (Jag har haft körkort i 1,5 år nu och jag har aldrig ens varit nära att köra in i något på en parkeringsplats.)
Till slut lackade jag och sade något i stil med "Men kan du SLUTA, jag VET VAD JAG GÖR" (med ett, ehrm, ganska aggressivt tonfall). Varpå mamma säger (som hon gjort tusen gånger tidigare): "Du blir ju arg så fort man säger något... blabla.... du kan inte ta kritik, Kristin, det måste du faktiskt lära dig... bla" (egentligen så vet jag ju att jag är grinig, men när hon kommer med de här "anklagelserna" och jag är... arg... så är det likvärdigt med att kasta bensin på elden, och jag börjar tjafsa tillbaka).
Sen kan jag verkligen reagera på urlöjliga saker också. Under julen, till exempel, hjälpte jag mamma att duka fram tallrikar. Jag var lite blöt om händerna (hade precis tvättat dem utan torka dem ordentligt) och när jag räckte mamma tallriken märkte hon att den var fuktig.
Mamma (med irriterad stämma - tilläggas bör att hon är lite av en "pedant" till skillnad från mig): "Varför är tallriken blöt?"
Jag: "Jag var blöt om händerna..."
Mamma: "Då får du torka av dom ordentligt, det tillhör god uppfostran!"
(Här hade konversationen kunnat sluta med att jag sade "Ja mamma, ska tänka på det nästa gång", men istället så... blir jag sur [åååh, jag ÄR en fjortis].)
Jag (arrogant tonfall): "JAHA, men jag ÄR väl inte bra uppfostrad då!"
Mamma: "Du blir ju arg så fort man säger något... blabla.... du kan inte ta kritik, Kristin, det måste du faktiskt lära dig... bla..."
Och jag avvisar kritiken genom att tjafsa tillbaka...
Ja, ni fattar... Jag VET att jag borde hindra mig från att bli sur, det är så jädrans kontraproduktivt och leder enbart till dålig stämning. Men hon har rätt i att jag är kritikkänslig (åtminstone när det kommer från henne - ens mamma tycker ju liksom om en nästan oavsett hur man behandlar henne och därför blir hon tagen för given... men jag vill egentligen inte vara taskig; jag älskar ju min mamma :love:).
Jag ska försöka prata med henne när jag är lugn och sansad (samt be om ursäkt, vilket jag också har ganska svårt för när det gäller mamma...), men jag skulle nog också behöva tips på vad jag kan göra/tänka i just den sekund som jag tänder till, för att avvärja explosionen.
//Kristin
wintersnowdrift
2007-01-04, 22:51
Avreagera dig på bror din:thumbup:
Fungerar inte längre; han är starkare än mig *cry*.
//Kristin
7,5 månader. Jag har inte glömt något, men jag kan fortfarande irritera mig över att bilden på tven är blaskig, maten på restaurangen inte riktigt kryddat och så vidare.
Tiden då man uppskattar annan mat än frystorkat och dushar längre än 12 sekunder är förbi. :D
Poängen är att smågräl kvalificerar sig in under småsaker, dvs sådant man oftast inte vänjer sig av med för att man har sett hur djävlig världen är.
Poängen är att det självklart är relativt på personen själv (att han/hon kommer till insikt) och självklart en hel del andra faktorer (plats/tidsperiod/situationer/erfarenheter etc).
Vad man tar själv tar till sig och lär sig av det hela!
Självklart kan man bo bland Himalayas berger i 10 år och inte lära sig ett enda skit :D
Detta är ju ingen garant, men ett förslag som kan/eller inte kan fungera, beroende på person!
It's an option that MIGHT help, nothing else, no guarantees! :)
wintersnowdrift
2007-01-04, 22:55
Åk utomlands och vistas ett tag i länder och kulturer som inte är så lyckligt lottade, u-länder tex.
Efter att ha umgåtts med helt andra människor med helt andra synsätt på livet, kan även den mest lättirriterade människa komma till insikt! :)
Saker som var jätteviktiga förr kanske inte är lika viktiga efter du upplevt lite händelser/människor/pespektiv som är helt annorlunda än vad man är van vid.
Kan få en person att växa mentalt.
Sedan när du kommer hem igen och träffar mamsen ser du allting med helt nya ögon och tidigare tjat känns inte alls :D
Min mamma var en ängel, verkligen, när jag var i England och hade det tufft. Jag är verkligen tacksam för att hon stöttade mig så mycket. Men, det är som Jax säger: när man kommer hem igen så glömmer man fortare än vad man vill göra... Jag vill :smash: mig själv för min arrogans men ändå faller jag tillbaka i gamla mönster.
//Kristin
Nu menade jag ju inte England gumman, men ändå! :D
Ibland behövs det en rejäl omskakning av synsätten och perspektiven för vissa personer att inse vad de gör egentligen! :)
Ju lägre tidsperiod du är borta och kontakt med andra kulturer/perspektiv, desto mindre svårt blir det att förkasta gammalt du inser att du inte uppskattar om dig själv.
Inte en månads festande nere på Grekland alltså, det enda du återvänder med då är Klamydia och blir inlagd på detox
wintersnowdrift
2007-01-04, 23:01
Nu menade jag ju inte England gumman, men ändå! :D
Ibland behövs det en rejäl omskakning av synsätten och perspektiven för vissa personer att inse vad de gör egentligen! :)
Ju lägre tidsperiod du är borta och kontakt med andra kulturer/perspektiv, desto mindre svårt blir det att förkasta gammalt du inser att du inte uppskattar om dig själv.
Inte en månads festande nere på Grekland alltså, det enda du återvänder med då är Klamydia och blir inlagd på detox
Eftersom jag kände mig som en påse skit i England insåg jag verkligen hur mycket det betyder att ha folk omkring sig som tycker om en. En sådan person är ju min mamma.
Jag tror nästan att det kommer räcka med att flytta till Uppsala och den främmande studentkulturen (vilket är planen senast till hösten) för att jag ska uppskatta min mammas mat och renhållning ;). MEN fram tills dess är jag liksom stuck här hemma...
//Kristin
Det är tufft när man ligger i brytpunkten mellan förälder/barn-relation och vuxen/vuxen-relation. Man måste omdefiniera sina roller, och det är svårt. Så, prata, sätt upp nya regler och ramar för relationen. Vilka krav har ni rätt att ställa på varandra? Vad förväntar ni er av varandra?
Det kommer bli lättare när du flyttar. Kanske inte för att rollerna förändras (jag kan fortfarande bli 15 och gnällig när jag är hos mamma), men man har andra roller också och ett helt annat utrymme.
Jag får fan panik om jag träffar mina föräldrar för mycket, sedan får jag skuldkänslor eftersom jag inte vill träffa mina föräldrar när de vill träffa mig. Sedan så när jag väl träffar dem under en längre tid så vill de hjälpa mig med saker och tipsa, typ försäkringar, saker till lägenheten etc. Då blir jag bara mer pressad och irriterad och sedan får jag skuldkänslor för att jag struntar i vad de föreslår.
Det är säkert en genetisk grej, efter ett tag så blir föräldrarna irriterande så barnet hoppar hur boet och producerar barn själv samt konsumerar och då bidrar till den vackra kapitalismen.
Mitt råd är att hålla dig borta från huset så mycket som möjligt.
Eftersom jag kände mig som en påse skit i England insåg jag verkligen hur mycket det betyder att ha folk omkring sig som tycker om en. En sådan person är ju min mamma.
Jag tror nästan att det kommer räcka med att flytta till Uppsala och den främmande studentkulturen (vilket är planen senast till hösten) för att jag ska uppskatta min mammas mat och renhållning ;). MEN fram tills dess är jag liksom stuck här hemma...
//Kristin
Jag tänkte på att man kan lära sig mer i den bemärkelsen att man kanske respekterar sina medmänniskor mer och inte retar upp sig för småsaker alt ta saker för givet som man kanske gjorde förr.
Självklart är detta ett arbete som kan utföras var du än är i världen, inuti dig själv. Men det kan vara enklare beroende på plats, omvärld, situationer och inga moment som lättare drar en tillbaka till gamla beteenden.
Jag hoppas då att tiden i Uppsala räcker för dig för att du ej skall få roidrage på din mor för bagateller i framtiden! :thumbup:
Öm, hur gammal/ung var du egentligen Winter? Har för mig att du var äldre än vad jag uppfattar nu? :D
Man ska umgås mycket sparsamt med sina päron när man nått vuxen ålder...+36
Korta besök. Gärna ofta men framför allt korta.
wintersnowdrift
2007-01-04, 23:18
Öm, hur gammal/ung var du egentligen Winter? Har för mig att du var äldre än vad jag uppfattar nu? :D
Idag är jag 19 år, 10 månader och 19 dagar (men beter mig alltså som 14).
//Kristin
Well, det första steget är ju att du inser att något måste förändras!
Sedan, hur du gör det är upp till dig. :)
It's all up to you!
Det jag menade var, att vissa omgivningar kan göra det enklare för en. Uppsala may very well be your ticket to Winter-perfection (så som du vill vara)
Pudzianovski
2007-01-04, 23:26
Härligt. Då kan du gå till bolaget snart och köpa själv. Ta en trip och hälsa på Kwon och sup dig riktigt full. Sen kan du tala ut med Kwon om allt. Då slipper du samtidigt att vara hemma. :thumbup:
Haha Pudzi kör vidare på detta, trodde han glömt iochmed nytt år! :devil:
Skönt att se att Pudde still is the same!
Ok, ett par exempel.
Idag åkte jag och mamma till IKEA (för att handla några prylar till mitt rum; hon betalade :em:). Vi gjorde ett par andra stopp på vägen och uträttade lite ärenden - och varje gång jag skulle parkera kommenterade mamma min körning med uttalanden som: "Nej, vad gör du?", "Se dig för!", "OOOOH, du kör för NÄRA!". (Jag har haft körkort i 1,5 år nu och jag har aldrig ens varit nära att köra in i något på en parkeringsplats.)
[..]
Sen kan jag verkligen reagera på urlöjliga saker också. Under julen, till exempel, hjälpte jag mamma att duka fram tallrikar. Jag var lite blöt om [...]
Ja, ni fattar... Jag VET att jag borde hindra mig från att bli sur, det är så jädrans kontraproduktivt och leder enbart till dålig stämning. Men hon har rätt i att jag är kritikkänslig (åtminstone när det kommer från henne - ens mamma tycker ju liksom om en nästan oavsett hur man behandlar henne och därför blir hon tagen för given... men jag vill egentligen inte vara taskig; jag älskar ju min mamma :love:).
Jag ska försöka prata med henne när jag är lugn och sansad (samt be om ursäkt, vilket jag också har ganska svårt för när det gäller mamma...), men jag skulle nog också behöva tips på vad jag kan göra/tänka i just den sekund som jag tänder till, för att avvärja explosionen.
//Kristin
Det där är ju ändå praktiska grejer och sådant som blåser över. Jag blev vansinnigt elak på min mor efter en diskussion om jordbruksstöd där hon helt saknade argument men tyckte att det var helt i sin ordning att de som var vegetarianer skulle betala för köttproduktionen. Det är ju inget jag bara kan släppa. Min mor har despotisk ådra och vägrar komma med argument som backar upp hennes inställning. Det är oförlåtligt och har inget med någons humör att göra utan kommer vara hennes sikt goda stunder som dåliga.
Så, nu verkar dina problem inte så stora. MIN MOR ÄR SOSSE!!!!! Hur kommer man över det undrar jag.
Well, det första steget är ju att du inser att något måste förändras!
Sedan, hur du gör det är upp till dig. :)
It's all up to you!
Det jag menade var, att vissa omgivningar kan göra det enklare för en. Uppsala may very well be your ticket to Winter-perfection (så som du vill vara)
Visst ngt måste förändras från bådas håll.
För Kristins mamma gör dom klassiska felen.
Dom flesta blir galna när andra klagar och kommenterar ens bilkörning under tiden man kör. Det där är inte att ge konsturktiv kritik.
Samma sak är det när det gäller dom blöta händerna. Är man hemma så är det inte så himla hemskt om man inte torkade händerna helt. dom är ju iaf rena.
Att sedan hänvisa till att hon inte kan ta kritik när det hon ägnar sig åt är ren slentrian föräldrargnäll är bara fult spel som inte går att bemöta. Tyvärr måste jag säga att vi kvinnor ofta är specialister på det spelet.
Jag tror fortfarande på mitt första råd. Gör upp regler och du måste säga hur du känner det när hon säger så där. Det samtalet måste ni han är ni är lugna och inte uppretade på varandra. Innan måste du tänka ignom hur du känner dig så du har konstruktiva argument annars kommer hon inte förstå.
Härligt. Då kan du gå till bolaget snart och köpa själv. Ta en trip och hälsa på Kwon och sup dig riktigt full. Sen kan du tala ut med Kwon om allt. Då slipper du samtidigt att vara hemma. :thumbup:
vad lurar du in den oskyldiga unga flickan i för dåligheter?
vad lurar du in den oskyldiga unga flickan i för dåligheter?
LOL! :laugh:
wintersnowdrift
2007-01-04, 23:47
Det där är ju ändå praktiska grejer och sådant som blåser över. Jag blev vansinnigt elak på min mor efter en diskussion om jordbruksstöd där hon helt saknade argument men tyckte att det var helt i sin ordning att de som var vegetarianer skulle betala för köttproduktionen. Det är ju inget jag bara kan släppa. Min mor har despotisk ådra och vägrar komma med argument som backar upp hennes inställning. Det är oförlåtligt och har inget med någons humör att göra utan kommer vara hennes sikt goda stunder som dåliga.
Så, nu verkar dina problem inte så stora. MIN MOR ÄR SOSSE!!!!! Hur kommer man över det undrar jag.
Haha, seriöst skulle jag älska att bli osams med min mamma över jordbrukspolitik! Det är ju ändå en rationell diskussion även om hon skulle sakna gångbara argument och inte vilja erkänna det. Plus att jag in my heart skulle veta att jag har rätt och hon har fel (bara den känslan!); just nu är det ju jag som är en barnslig idiot och hon som har Sanningen(tm) på sin sida.
Jag diskuterar i princip inte politik med mina föräldrar och hade ingen aning om hur de tänkte rösta innan valet - och så visar det sig i efterhand att jag röstat på exat samma parti som dem *suck*. Jag kanske har revolterat för lite helt enkelt och borde bli hängiven socialist?
//Kristin
Cilia har en poäng (eller en tiopoängare) här. Det ÄR lätt att regrediera till fjortisstadiet i umgänget med sina föräldrar, men det är samtidigt svårt att bete sig som en vuxen om ens föräldrar envisas med att behandla en som ett litet barn. Jag är övertygad om att Wintersnowdrifts mamma är fullt normal och trevlig, och att mor och dotter älskar varandra, och mamma menar säkert inget illa EGENTLIGEN, men i mina ögon verkar det som om mamma är och petar i och på sin dotter på ett sätt som inte är helt OK när dottern inte längre är tio. Att man inte menar något illa med det är inte detsamma som att man får säga/göra vad som helst, och att någon inte menar något illa betyder inte att man måste ta vad som helst från den personen. Det här tror jag att mamma egentligen fattar om man tar upp det - så länge det gäller någon annan mamma och något annat barn. När det gäller en själv och ens egna barn är det inte alltid lika enkelt att tänka med hjärnan och inte med magen, tyvärr. Av någon anledning vill man gärna gå in och styra upp in i minsta detalj där - för man vet ju så väl vad som vore det bästa för ens eget barn, man känner det ju så väl osv. osv. Eller ..? :D
Men jag tror ändå att lösningen är att prata om det; Nina skrev ett vettigt inlägg på det temat.
Tillägg (apropå inlägg ovan): Faktum är att mamma här inte har Sanningen(tm) på sin sida; faktum är att det verkar som om mor och dotter kan vara rätt "barnsliga" båda, om än de uttrycker det på olika sätt (jaaaaaa, been there, done that, will be doing it tomorrow). Alla beteenden är inte mogna, kloka och väl övertänkta bara för att man är vuxen. Därmed inte sagt att mamma kommer att vara särskilt villig att erkänna det. ;)
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att du har rätt i att tappa humöret. Blöta händer och tallrikar - antingen borde hon helt släppt det eller sagt det med glimten i ögat.
Bilkörning - knepig sits eftersom det faktiskt handlar om personlig säkerhet.
Jag tror att din mamma skulle kunna säga saker på ett annorlunda sätt - hennes kritik skulle inte behöva låta som gnäll utan något annat.
Krokodils kommentar var jäkligt klockren - umgås med päronen sparsamt i vuxen ålder! =)
Jag träffar mina päron en gång per år och det räcker med en dag eller två innan det känns som att man håller på att kvävas. Värt att notera att jag aldrig ens haft en hetsig diskussion eller bråkat med någon av mina föräldrar och de har aldrig gnällt på mig i helt mitt liv. Ingen har ens någonsin höjt rösten åt varandra. Är det ovanligt?
wintersnowdrift
2007-01-05, 00:03
Cilia har en poäng (eller en tiopoängare) här. Det ÄR lätt att regrediera till fjortisstadiet i umgänget med sina föräldrar, men det är samtidigt svårt att bete sig som en vuxen om ens föräldrar envisas med att behandla en som ett litet barn. Jag är övertygad om att Wintersnowdrifts mamma är fullt normal och trevlig, och att mor och dotter älskar varandra, och mamma menar säkert inget illa EGENTLIGEN, men i mina ögon verkar det som om mamma är och petar i och på sin dotter på ett sätt som inte är helt OK när dottern inte längre är tio. Att man inte menar något illa med det är inte detsamma som att man får säga/göra vad som helst, och att någon inte menar något illa betyder inte att man måste ta vad som helst från den personen. Det här tror jag att mamma egentligen fattar om man tar upp det - så länge det gäller någon annan mamma och något annat barn. När det gäller en själv och ens egna barn är det inte alltid lika enkelt att tänka med hjärnan och inte med magen, tyvärr. Av någon anledning vill man gärna gå in och styra upp in i minsta detalj där - för man vet ju så väl vad som vore det bästa för ens eget barn, man känner det ju så väl osv. osv. Eller ..? :D
Men jag tror ändå att lösningen är att prata om det; Nina skrev ett vettigt inlägg på det temat.
Stärkt av er uppbackning ska jag verkligen försöka ta ett samtal med min mor imorgon. Det vore ju onekligen lättare om vi kunde mötas på halva vägen (hon försöker undvika onödigt tjat - jag försöker undvika onödiga utbrott).
Du, Nina och Cilia är visa kvinnor. Mitt mål är att en dag bli som er *kissass*.
//Kristin
Du, Nina och Cilia är visa kvinnor. Mitt mål är att en dag bli som er *kissass*.
MIN mamma skulle avgjort inte rekommendera det ... :D
Saken är ju den att folk i ens närhet (och utanför) inte alls beter sig som man vill/skulle föredra, och det är ganska svårt att få allihopa att förändra på sig, men det enklaste är ju att tänka på hur du själv reagerar när ngn inte agerar och beter sig som önskat.
Får du roidrage eller kanske kan du bete dig på ett annat sätt?
Hur man reagerar själv är viktigast för ens egen peace of mind.
Man får vara beredd på att folk inte alltid reagerar och beter sig som man vill eller förväntar sig.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att du har rätt i att tappa humöret. Blöta händer och tallrikar - antingen borde hon helt släppt det eller sagt det med glimten i ögat.
Bilkörning - knepig sits eftersom det faktiskt handlar om personlig säkerhet.
Jag tror att din mamma skulle kunna säga saker på ett annorlunda sätt - hennes kritik skulle inte behöva låta som gnäll utan något annat.
Krokodils kommentar var jäkligt klockren - umgås med päronen sparsamt i vuxen ålder! =)
Jag träffar mina päron en gång per år och det räcker med en dag eller två innan det känns som att man håller på att kvävas. Värt att notera att jag aldrig ens haft en hetsig diskussion eller bråkat med någon av mina föräldrar och de har aldrig gnällt på mig i helt mitt liv. Ingen har ens någonsin höjt rösten åt varandra. Är det ovanligt?
Är du säker på att dina föräldrar inte är ett par skyltdockor? Kolla noggrant nästa gång! :D
Fast jag känner nästan för att vifta med *bs* flaggan. Att de aldrig skulle ha klagat på dig under hela ditt LIV köper jag inte riktigt.
Problem med tjatig mamma.
Men vet du vad. Det där låter ju inte alls omöjligt att fixa.
Parkeringssituationen:
Mamma: "Nej, vad gör du?", "Se dig för!", "OOOOH, du kör för NÄRA!".
Du: Snälla mamma, var tyst en liten stund bara. Låt mig visa att jag klarar det själv. [konstpaus följd av vänlig ögonkontakt] När du försöker hjälpa mig med dina uppmaningar så blir jag stressad och då känns det som att du inte tror på mig. Jag vill att du skall tro på att jag kan själv. Ibland gör din hjälp mig ledsen fast jag vet att det inte är det du vill.
Sen kan jag verkligen reagera på urlöjliga saker också. Under julen, till exempel, hjälpte jag mamma att duka fram tallrikar. Jag var lite blöt om händerna (hade precis tvättat dem utan torka dem ordentligt) och när jag räckte mamma tallriken märkte hon att den var fuktig.
Mamma (med irriterad stämma - tilläggas bör att hon är lite av en "pedant" till skillnad från mig): "Varför är tallriken blöt?"
Jag: "Jag var blöt om händerna..."
Mamma: "Då får du torka av dom ordentligt, det tillhör god uppfostran!"
(Här hade konversationen kunnat sluta med att jag sade "Ja mamma, ska tänka på det nästa gång", men istället så... blir jag sur [åååh, jag ÄR en fjortis].)
Jag (arrogant tonfall): "JAHA, men jag ÄR väl inte bra uppfostrad då!"
Mamma: "Du blir ju arg så fort man säger något... blabla.... du kan inte ta kritik, Kristin, det måste du faktiskt lära dig... bla..."
Och jag avvisar kritiken genom att tjafsa tillbaka...
Jag tycker inte alls att det var urlöjligt. Du har din fulla rätt att lacka på henne för att hon fortfarande uppfostrar dig. Du är 19 år, och det är inte längre hennes rätt att uppfostra sig. Du får hon vara nöjd/missnöjd med vad hon lyckats med och se på när du utvecklar dig själv. Du kanske tycker att halvblöta händer är helt okej, men eftersom du är i hennes hus så får du anpassa dig för hennes skull. Dock inte för att det tillhör god uppfostran, utan bara föra att hon får bestämma i sitt eget hem. Samma gäller när hon hälsar på dig sen. Rätt svar var förresten "Ok" följt av en handtorkning. Som vilken annan gäst hade reagerat.
Klart som fan att hon är dryg. Ni behöver snacka om det här. Har hon bara hälften så mycket innanför pannbenet som du har så bör det funka. Se till att prata utan att döma, och att vara noga med att låta henne förstå att du förstår det hon har att säga. Och vice verca. När du förklarar något, men inte tycker att hon verkar fatta. Då måste du locka det ur henne. "Förstår du att jag känner si när du gör så, som jag nyss nämnde" typ Så länge man håller sig ifrån dömandet så brukar ilskan hålla sig i skack. Och skall du lära dig kritik så finns det säkert många i världen som är villliga att hjälpa till. Din mamma vill väl att du skall komma till henne när du har det svårt, du vet, ett mjukt ställe att landa på. Kritik gör inte stället ett dugg fluffigt.
Skaffa en pojkvän, då kan du hänga hos honom så mycket som möjligt.
Jag och Raketen är öppna för förslag.:thumbup: *cupid*
Ok, ett par exempel.
Idag åkte jag och mamma till IKEA (för att handla några prylar till mitt rum; hon betalade :em:). Vi gjorde ett par andra stopp på vägen och uträttade lite ärenden - och varje gång jag skulle parkera kommenterade mamma min körning med uttalanden som: "Nej, vad gör du?", "Se dig för!", "OOOOH, du kör för NÄRA!". (Jag har haft körkort i 1,5 år nu och jag har aldrig ens varit nära att köra in i något på en parkeringsplats.)
Till slut lackade jag och sade något i stil med "Men kan du SLUTA, jag VET VAD JAG GÖR" (med ett, ehrm, ganska aggressivt tonfall). Varpå mamma säger (som hon gjort tusen gånger tidigare): "Du blir ju arg så fort man säger något... blabla.... du kan inte ta kritik, Kristin, det måste du faktiskt lära dig... bla" (egentligen så vet jag ju att jag är grinig, men när hon kommer med de här "anklagelserna" och jag är... arg... så är det likvärdigt med att kasta bensin på elden, och jag börjar tjafsa tillbaka).
Sen kan jag verkligen reagera på urlöjliga saker också. Under julen, till exempel, hjälpte jag mamma att duka fram tallrikar. Jag var lite blöt om händerna (hade precis tvättat dem utan torka dem ordentligt) och när jag räckte mamma tallriken märkte hon att den var fuktig.
Mamma (med irriterad stämma - tilläggas bör att hon är lite av en "pedant" till skillnad från mig): "Varför är tallriken blöt?"
Jag: "Jag var blöt om händerna..."
Mamma: "Då får du torka av dom ordentligt, det tillhör god uppfostran!"
(Här hade konversationen kunnat sluta med att jag sade "Ja mamma, ska tänka på det nästa gång", men istället så... blir jag sur [åååh, jag ÄR en fjortis].)
Jag (arrogant tonfall): "JAHA, men jag ÄR väl inte bra uppfostrad då!"
Mamma: "Du blir ju arg så fort man säger något... blabla.... du kan inte ta kritik, Kristin, det måste du faktiskt lära dig... bla..."
Och jag avvisar kritiken genom att tjafsa tillbaka...
Ja, ni fattar... Jag VET att jag borde hindra mig från att bli sur, det är så jädrans kontraproduktivt och leder enbart till dålig stämning. Men hon har rätt i att jag är kritikkänslig (åtminstone när det kommer från henne - ens mamma tycker ju liksom om en nästan oavsett hur man behandlar henne och därför blir hon tagen för given... men jag vill egentligen inte vara taskig; jag älskar ju min mamma :love:).
Jag ska försöka prata med henne när jag är lugn och sansad (samt be om ursäkt, vilket jag också har ganska svårt för när det gäller mamma...), men jag skulle nog också behöva tips på vad jag kan göra/tänka i just den sekund som jag tänder till, för att avvärja explosionen.
//Kristin
Det roliga för mig är att jag kan höra rösterna i huvudet*whistle*
Äh, kristins mamma är bara "mamma" som hon alltid har varit. Sannolikheten att hennes agerande går över inom de närmaste åren känns inte speciellt stor. Vad återstår då? Jo, mitt vanliga snack om att man ska lära sig hantera sig själv. Vad tjänar fröken på att bli sur? Varför blir fröken sur? Varför kan inte fröken ta en tillsägelse (där hon uppenbarligen har fel) utan att bli sur? Fundera på varför du är en omogen dam som uppenbarligen letar konflikter med någon som inte vill dig något illa. När du vet var du har dig själv kan du prata med din mor, innan dess kommer det inte ge något och antagligen sluta med att du blir sur (för att ingen förstår dig, emo nästa ffs) och springer gråtandes upp på ditt rum.
shadowfire
2007-01-05, 18:13
Har inga föräldrar längre, så jag på sätt och vis önskar jag hade ditt "problem" och dem kvar i livet. Ibland ska man kanske se saker o ting från ett högre perspektiv. Betänk också vad som händer om du avreagerar dig på dina föräldrar för att dygnet efter få beskedet att de omkommit i t.ex. en trafikolycka. Skulle ditt samvete överleva det?
Ibland finns det bättre saker o fokusera på i livet än negativ energi.
jag var nu hemma i två veckor med min bror och mor, det är sjukt påfrestande att bo och vara så nära dom tycker jag.. går bra några dagar i sträck, sen blir det jobbigt.. jag blir åxå sur utan anledning på min mamma och mår jävligt kasst över det eftersom hon är världens snällaste.
tror att det enda alternativet är att flytta.
jontahontas
2007-01-05, 19:50
Nu har jag inte läst någonting i tråden men jag är i liknande sits. Flyttade hemifrå 3 år sen direkt efter lumpen. Skulle flyttat till malmö i höst så jag hyr ut min lägenhet i sthlm. Jag flyttade inte och bor således hos morsan. Hela din sits känner jag så jäävla väl igen. Den enda lösningen jag ser för egen del är att FLYTTA.
Det känns för egen del som jag står kvar/går tillbaka i min egen personliga utveckling och kommer in i svingamla rutiner som jag inte alls känner mig hemma i längre. Att bryta dessa kan endast ske genom att sticka. Det har således inte ett dugg med morsan min att göra (eller ja lite kanske men inte endast), kanske gäller samma dig?
wintersnowdrift
2007-01-05, 20:15
Klart som fan att hon är dryg. Ni behöver snacka om det här. Har hon bara hälften så mycket innanför pannbenet som du har så bör det funka. Se till att prata utan att döma, och att vara noga med att låta henne förstå att du förstår det hon har att säga. Och vice verca. När du förklarar något, men inte tycker att hon verkar fatta. Då måste du locka det ur henne. "Förstår du att jag känner si när du gör så, som jag nyss nämnde" typ Så länge man håller sig ifrån dömandet så brukar ilskan hålla sig i skack. Och skall du lära dig kritik så finns det säkert många i världen som är villliga att hjälpa till. Din mamma vill väl att du skall komma till henne när du har det svårt, du vet, ett mjukt ställe att landa på. Kritik gör inte stället ett dugg fluffigt.
Idag pratade jag med min mamma och jag tror att vi förstod varandra ganska bra (jag har dock uppfattningen om att hon fortfarande anser att hon har rätt och jag har fel - men nu har jag ändå gjort vad jag har kunnat för att på något sätt påverka henne).
Det som återstår för mig är nog att i första skedet hantera situationen enligt Kwons och Yankeees filosofi - dvs fundera över och i lite högre grad försöka styra över mina egna reaktioner i relation till henne - och i andra skedet flytta så snart det går. Det var även min mammas förslag: "Jag tror att du är mogen för att flytta hemifrån". I tredje hand ber jag Jay-Z komma hit och ge mamma (eller mig?) en rejäl propp.
(Och om inget annat fungerar får jag väl bo varannan vecka hos Snake och varannan hos Ryska_Raketen, längre perioder än så tror jag inte att någon annan än ens mamma står ut med en grinig fjortis *whistle*.)
//Kristin
Semiramis
2007-01-05, 20:24
Jag tror att du är inne på rätt spår här, den enda persons agerande vi kan ändra är vårt eget men oftast förändras den andra när vi själva förändrar oss. Lättare sagt än gjort alla gånger, dock. Lycka till!
Idag pratade jag med min mamma och jag tror att vi förstod varandra ganska bra (jag har dock uppfattningen om att hon fortfarande anser att hon har rätt och jag har fel - men nu har jag ändå gjort vad jag har kunnat för att på något sätt påverka henne).
http://www.vocinelweb.it/faccine/cartelli/28.gif
Du är rolig. Det där tar tid. Och ge för fan inte upp, för du kommer att ha nytta av det under resten av ditt/hennes liv. :)
Det där med vem som har rätt är en knasfråga. Det handlar ju inte om det. Det handlar om hur ni skall kunna slappna av och njuta av varandras sällskap.
wintersnowdrift
2007-01-06, 16:48
http://www.vocinelweb.it/faccine/cartelli/28.gif
Du är rolig. Det där tar tid. Och ge för fan inte upp, för du kommer att ha nytta av det under resten av ditt/hennes liv. :)
Det där med vem som har rätt är en knasfråga. Det handlar ju inte om det. Det handlar om hur ni skall kunna slappna av och njuta av varandras sällskap.
Nej nej, jag har inte gett upp! :) Jag fattar också att saker och ting inte ändras från en dag till en annan. Men samtidigt är det ju som någon skrev - mamma kommer alltid att vara min mamma i första hand, oavsett hur gammal jag blir... och det kan jag liksom inte ändra på. Därför känns det som om den bästa vägen att gå är att först förbättra min självbehärskning; för så länge jag exploderar "jämt och ständigt" tror jag att min mamma kommer bemöta det med "tjat". Om jag sedan tycker att hon gnäller obefogat på mig så kan jag förhoppningsvis fortsätta bearbeta henne på ett konstruktivt sätt (som ditt förslag på bilsituationen; att vara så kontrollerad klarar jag inte i dagsläget när jag väl tänt till).
Men du har ju rätt, jag vill ha (och har också till stora delar) en bra relation till min mamma. Förhoppningsvis löser sig en del bitar automatiskt när jag flyttar också.
(Du borde bli relationskonsult Nina och ta snuskigt bra betalt istället för att gratisarbeta på Kolo! :)).
Kram//Kristin
Visst mamma kommer alltid att vara mamma och du kommer inte att kunna förändra henne men hon kan också lära sig att förstå när hon klampar in på ditt revir eller i din privata sfär vilket hon gör.
Sen behöver du liksom många av oss andra lära dig att kontrollera dig bättre när det gäller just mamma. Men jag tror inte att det går. Jag har försökt i många många år men hon vet precis hur hon ska säga saker så man bara brister. Trots denna tid verkar hon varje gång helt oförberedd på vad hon gör.
Att någon skrev om bilkörningen att det handlade om hennes säkerhet med är en snäll tolkning för det handlade ju om att parkera. Visst kan man vara rädd om bilen men om hon inte litar på dig ska hon inte låna ut bilen.
Eller så kan man välja vägen att konstant provocera. Mitt ex slickar alltid kniven när hans mamma är närvarande för att han vet att hon hatar det. Och varje gång så kommenterar hon att det är fel vilket bara gör honom mer nöjd.
Det finns olika vägara att välja när det gäller att hantera ens föräldrar. Men ibland kan det vara bra att tänka på att situationen kan vara som Skuggans som inte har några kvar i livet. Tror inte det hjälper när blodet kokar men däremellan kanske.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.