Blaine
2006-12-27, 17:52
Varning! Du läser på egen risk!
Läs inte den här texten om du inte vill få din bild av Kolozzeum totalt krossad. Jag rekommenderar dock att du gör det, så du vet vad som en dag i framtiden skall komma att ske.
-
Jag var i fjol i Mexiko och besökte vid ett tillfälle ruinstaden Teotihuacán, 45 km nordost om huvudstaden. Det var här jag gjorde min makalösa upptäckt.
En sista varning: läs för guds skull inte om du är känslig. Du är nyfiken ändå? Okej, låt gå - och fortsätt läs då, om du inte bra vill må…
---------------------
Jag vandrar i mina slitna lädersandaler mellan mån- och solpyramiderna, med en vattenflaska i ena handen. Den andra handen är fri, men inte länge till. Jag riktar min blick ut mot slätten utan någon baktanke, och får under ett palmträd en bit i från syn på något som reflektar ljuset starkt så jag bländas. Jag blir nyfiken och beslutar att gå och titta efter.
Jag kommer fram till källan av det reflekterande skenet och ser att det är något i marken. Det ser ut som ett runt lock av något slag, som är nedtryckt i jorden. Ett oerhört fint lock är det, präglat av en skimrande ädelgrön nyans, likt den finaste smaragd. Här ska undersökas vidare!
Som tur är så är jorden relativt mjuk idag, så det går att gräva, med lite hjälp förstås. Jag letar fram en lämplig sten och börjar hacka och gräva på ytan runt locket. Jag är försiktig och arbetar med fina rörelser och vinklar. Nu börjar jag få syn på något där nere under jordytan. Jag är ännu mer nyfiken än jag var tidigare och börjar arbeta snabbare.
Efter en kort stund av intensivt grävande, är föremålet jag var ute efter alldeles precis, nu i mina egna bara händer! Vad är det för något jag funnit? Det är en slags urna. "Vad trist", tänker jag först, även om urnan i sig är häpnadsväckande vacker. "Jag kanske kan sälja den här och tjäna en förmögenhet", är den andra tanken som slår mig in.
"En urna utan innehåll är en värdelös urna", grubblar jag för mig själv. Givetvis måste jag således undersöka den här urnan närmare, ty det kanske finns något i urnan? Det återstår att se.
Jag vill inte att någon annan ska intressera sig för urnan allt för mycket och än mindre innehållet, om det nu finns något inuti. Jag riktar min blick mot solpyramiden och vandrar sedan dit, med urnan runt min arm som tidigare var fri. Jag kommer fram till första trappsteget av solpyramiden och börjar därefter bestiga detta kolossalt stora byggnadskonstverk.
Andfådd och med vattenflaskan urdrucken sätter jag mig ner och fokuserar på urnan och dess ljuva lock. Dags att blotta innehållet!
Locket sitter hårt fastsatt. Jag, som inte negligerat greppträningen, får dock till slut bort locket efter en stunds kämpande. Jag stoppar ner min arm i urnan och känner något strävt, pappersliknande material. Jag tar upp innehållet och nog är det ett pappersliknande föremåt där i. Det är en fint inrullad skriftrulle i papyrus. Jag vecklar upp rullen och börjar ta del av skriften…
---------------------
Jag har idag inte, av säkerhetsskäl, visat den här urnan och papyrusrullen för någon. Speciellt inte det skrivna innehållet. Det är däremot dags att jag ändrar på detta, för allas bästa. Sätt er i en bekväm ställning, hämta något gott att dricka och håll i er, för nu börjar den osannolikt magistrala resan ni aldrig kunnat, eller velat, föreställa er.
… Så här stod det i de bevarade fragmenten:
Tidsepoken Nya riket: 600-700 f. Kr. Teotihuacáneras imperium, i ledning av skaparen Allahn; enväldig konung över teotihuacánerna och samhället med dess magnifika pyramider som centrala punkt och kännetecken, och – bokstavligt talat – överst i den hierarkiska pyramiden. (1) (2)
Han, Allahn, levde det mest behagliga av behagliga liv man kunde tänka sig. Ompysslad dygnet runt av samhällets söta flickor och matandes med näringsrik frukt och i bland även den då sällsynta rävdruvan, som hans pålitliga scouter varit och införskaffat i östra Amerika, där de odlas.
Allahn pratade ogärna, på grund av att han stammade. Det fanns dock en person han ofta samtalde med, nämligen hans fru – Ia. Hon var den enda som med hög precision kunde tolka Allahns ofta poetiskt fällda kommentarer. Av den anledningen blev Ia utan komplikation hans fru. (3)
Även om Allahn endast hade en enstaka fru, så var inte älskarinnorna långt i från. Samhällets två vackraste skökor, Alicia och Annì, var ofta på besök hos honom och var han tillfreds. (4) (5)
Här i Teotihuacán arbetas det för fullt bland invånarna. Trälarna, i botten av hierarkin, är speciellt i konstant aktivitet för att Quetzalcóatl-gestalten måste göras färdig. För att se till att det sker smidigt har Allahn tillsatt en bödel i position. Hans order som han fick var: "Den som arbetar på sne, skall dräpas och ej längre få se. Låt denna order med glad min få le, när en passande incident råka ske."
Incidenter inträffade också – ofta. Eftersom trälarna ständigt var i rörelse, resulterade detta ofta i ledvärk och illamående, men främst kramper. Den som kramp fick, blev halshuggen av bödelns mäktiga hillebard. Bödeln var fruktad av alla och fick inte av en slump smeknamnet "Krampus". (6)
En dag föddes en son. Inte vilken son som helst, utan självaste Allahns son, som skökan Alicia krystat fram genom underlivet. Han fick namnet Pov. Sonen skulle en dag bli ny konung, så det var viktigt att han vårdades aktsamt.
Dagarna gick, trälar slaktades och sonen Pov växte sig allt större. Han hade en belastning dock, och det var hans stammande, som han ärvt av fadern - dock i allvarligare form. (7)
För att kompensera sin begränsade talförmåga, var Pov istället en oerhört sprallig och lekfull pojke och uttryckte sig med kroppen mer än gärna. Han skuttade gärna runt och hade svårt att sitta still på ett och samma ställe, så han fick ofta följa med samhällets scouter på färder till östra Amerika. Där träffade han regelbundet på en man vid namn Isaac, som blev hans favoritvän. Isaac kunde nämligen teckenspråk. Han var skolad i Europa, men emigrerade med skepp från Storbritannien, och bosatte sig i östra Amerika. (8) (9) (10)
Att Pov var i full fart jämt och ständigt var bra, men innebar även risker. En vacker dag – vädermässigt – lekte han intill stora stenblock. Gömt bland dessa befann sig en fara; en orm. Ormen såg sin chans när Pov kom farandes och högg till och bet Pov i bröstet. Han skrek av smärta och var inte lika pigg längre. (11) (12)
Pov hade drabbats av det förförliga viruset nomis. Han låg livlös i koma i flera dagar och livnärde sig endast på små tjocka larver som näringskälla, som kryper in genom näsan och ner i tarmkanalen där de absorberas och omvandlas till behövligt ämne. (13) (14)
Den här nyheten fick Isaac reda på så småningom så han planerade att komma förbi för att hälsa på Teotihuacán, med Pov som huvudmål i besöket. Han kom också, några dagar senare. Nu hade Pov fått medvetandet och den bristfälliga talförmågan tillbaka, men i princip bara detta och inget annat. Han blev oerhört glad när Isaac klev in i kammaren han låg i. En scout som kunde engelska frågade Isaac om han visste något om den här sjukdomen. Isaac svarade, medan Pov glad men trött lyssnade på Isaacs röst för första gången någonsin: "Yes…", sedan paus, och sedan fortsatte han: "… I know someone who might be able to heal this terrible disease. A wise man - whose skin color is negro…" Det enda ord som Pov hann registrera blev "know", innan han somnade. (15) (16) (17)
Svaret som han gav tydde på att en medicinman i Ecuador skulle ha möjliget att på ett annorlunda sätt hela Povs virusinfektion. Hans identitet var föga känd, men Isaac mindes att vid ett tillfälle då en skicklig medicinman i östra djungeln av Ecuador kommit på tal i Storbritanninen, där han levde förr, så titulerades han "Dr. Z". (18)
Allahn lovade: "Om sonen min från nomis botas, jag från min position på tron icke längre skall hotas." Allahn gav en grupp scouter och ett par skickliga jägare i uppdrag att hämta hit mannen.
De red mot djungeln av östra Ecuador och frågade så fort tillfälle gavs människor i närheten för att få fram ledtrådar om exakt var den gåtfulla mannen befann sig. De fick av en äldre man med grått långt skägg ett avgörande tips om var han befann sig: "Rid mot insjön Quichua i öst, i Pañacocha, och ni kommer i närheten att finna en stor hydda". Scouterna och jägarna tackade mannen och red vidare mot Pañacocha för att hitta insjön. (19)
Efter en stunds ridande och sökande fann de till slut en stor insjö mitt i djungelns djupa vrår. Ett stenkast därifrån låg - precis som den äldre mannen sagt - en stor hydda. De red fram till hyddan och fick se på ingången av hyddan något utmärkande; en stor skyltliknande målning på en skräckinjagande trehövdad hund med sylvassa klor. De tappra jägarna blev inte så skräckslagna dock, utan de klev bara rakt på in i hyddan med sina leriga fötter. (20) (21)
Väl inne i hyddan sitter en mörkhyad man i skräddarposition i mitten av en markerad rödfärgad cirkel. Han blundar, nästan mediterar. Han öppnar sedan ena ögat och frågar männen vilka de är som klampar rakt in bara. De tittar nedlåtande på mannen, varefter han yttrar: "Den som shamanen stör och hyddan rör, vet icke vid sina fulla sinnes bruk vad han gör – och aska i hemsk odör endast kvar av inkräktaren snart jag strör." Männen tittar först förvånat på varann och sedan på mannen, nu dock inte med nedlåtande blickar, utan med respekt och en viss vördnad.
Scouterna berättar hela historien för Dr. Z och efter lite dialektisk färdighet från en av scouterna går mannen till slut med på att försöka rädda Allahns son, Pov.
Att övertala Dr. Z kunde tyckas vara en lätt uppgift, men den svåra utmaningen hade ännu inte avslöjats av Dr. Z. Det var nämligen själva tillvägagångssättet att bota Pov på, som tämligen var en mycket ovanlig sådan.
På vägen hem tillbaka till samhället förklarade Dr. Z att det behövs ett speciellt ämne – LSA – för att radera Povs virus. Det här ämnet återfinns endast i organisk form i specialproducerade ägg av den sällsynta fågeln slatir (som är sällsynt mycket på grund av dess förmåga att snabbt fly), som ruvas på ett ännu mer speciellt sätt; nämligen av två stycken fjäderfän samtidigt. De bleka äggen är nämligen stora och tjocka så de behöver konstant värme för att tillverka den perfekta LSA-balansen. (22) (23) (24)
Som tur är så vet givetvis den vise Dr. Z vart dessa ägg går att få tag på. Hemresan tar lite längre än planerat, men med sig hem har de också slatiräggen, som de beslagtog i ett avgränsat område vid gränsen mellan Mexiko och Guatemala. Nu återstår bara operationen.
Till skillnad från andra operativa läkekonster Dr. Z utför, kräver denna sorts operation noggrann förberedelse i form av djupt koncentrerad meditation och kontakt med den inre själen, för att ritualen ska kunna utföras harmoniskt utan störningsmoment. (25)
Scouterna och jägarna med Dr. Z i deras sällskap anländer slutligen till Teotihuacán. Där hälsar Dr. Z på Allahn, utbyter några snabba ord med honom innan han får klartecken och förtroendet. Sedan vandrar han till kammaren där Pov befinner sig och gör en kvick analys av hans tillstånd och hela situationen.
Solen gömmer sig bakom horisonten, skyn slocknar – i morgon är det den stora dagen och avgörande ögonblicket för den blivande konungen. Dr. Z själv är inte särskilt orolig dock, utan han sätter sig i skräddare och intar ett insomnialiknande meditationstillstånd inför natten som nalkas.
Natten ränner fram hastigt och solen plöjer sig sakta fram stigandes bortom skiktet. Det är gryning och Dr. Z har redan hunnit med några varv runt samhället och utfört sina dagliga sträckningsrörelser. Folk börjar allt eftersom vakna och genast sätta i gång med de vardagliga sysslorna. Dr. Z ska också påbörja sin syssla alldeles strax. Platsen där operationen ska äga rum är på ett bårliknande stenblock. Där uppe på ska Pov ligga. Endast de förnämsta karaktärerna får åskåda operationen, ståendes i en rund ring runt om stenblocket. Den här ringen – som kallas roda – är också en del av förrättningen. Den är till för att hålla onda andar borta. (26)
Allahn själv vill inte se på när hans son opereras. Han är spänd och håller sig innanför väggarna, där han får sina oroliga muskler knådade av en manlig feminin tjänare.
Allahn behöver inte vara orolig länge till. Efter en timmes opererande får han beskedet om att den utförts med framgång. Dr. Z tackar för allt och lämnar samhället för att aldrig mer returnera eller synas till. Allahn känner sig varm och glad inombords - för Povs skull, men också sorgsen - för sin egen skull.
Nu är det dags att hålla vad han tidigare lovat. (27)
Produktionen i samhället hamnar för ett ögonblick i stiltje. Allahn har nämligen samlat ihop folket. En av hans mest tillförlitliga betjänter läser från en bandslinga upp ett tal, där Allahn offentligt går ut med att det är dags att överge tronen för nästa generation. Det innebär att han ska mumifieras.
Platsen där han är tänkt att vila i frid är i ett förrådsrum i solpyramiden, som är prytt med vackra relifer och målningar. Allahn tar en sista tur runt Teotihuacán och samtalar med folk han aldrig träffat. Han känner sig lättad när han med stadiga kliv går på jordens markyta som för en gångs skull en vanlig dödlig individ. Han tar farväl av alla och så var det dags.
Allahn lägger sig ner i sin vackert målade mumiekista där han ska insomna och småningom torka in för all evighet. Utgången blockeras av ett rektangulärformat stenblock.
Tiden går… Pov växer upp, samhället producerar på, nya offer skördas, nya liv får se dagens ljus. Tiden går fort… Kungasöner föds, tronskiften sker.
Samhällets produktion stagnerar allt mer… Evolutionen har sin stilla gång och samhället blir invaderat av andra kolonier. Teotihuacánerna är utrotade.
-
Det är nutid, Teotihuacán nu endast en historisk ruinstad. Trodde alla. En mumie vaknar till liv – Allahn givetvis. Stel i kroppen och lortig överallt tar han sig ut från kistan och ut från kungagraven. Han är vilse och behöver vägledning. Eftersom han har minnet kvar så bestämmer han sig för att ta sig till östra Amerika, där han förr hade kontakter.
Han tar sig till Mexikos gräns, men det är inte som förr. Nu måste han betala för att komma i genom spärrarna. Allahn avlägsnar sig och skaffar sig ett slitigt jobb på ett majsfält i närheten med medioker lön. Han lyckas till slut skrapa ihop tillräckligt med mynt för att komma i genom spärrarna. (28)
Han tar sig nordost, mot New York och stadsdelen Brooklyn. Vid kusten tar han sig in på en stor fiskebåt som ska korsa Atlanten och sjösätta sig i en hamn vid kusten av svenska Skåne. (29)
Resan går smidigt. Väl i Skåne träffar Allahn en spansktalande svensk kvinna – Emma Persson – som åtaligt många gånger gjort socialantropologiska fältstudier i Spanien, därav spansktalandet. Emma och Allahn gifter sig och Allahn byter även namn, eftersom han inte jämt och ständigt vill bli påmind om sitt förflutna. Sverker, riktigt svenskt namn, blir hans nya identitet. (30) (31)
Även om Sverker försöker leva ett riktigt svenskt liv, med Volvo, Golden Retriever och villa, så drömmer han om nätterna mardrömmar om hans förflutna. Han känner sig äcklad och smutsig av tiden som mumie, att han får en besvärlig ovana: han duschar jämt och ständigt. Han vill duscha bort det förflutna. Hans konstanta duschande blir känt i grannskapet, att han kallas för "Rena Persson". Emma försöker tala vett i honom, men han negligerar henne totalt. Hon får nog och lämnar Sverker för gott. (32) (33)
-
Idag är Sverker en from och naturtrogen kedjerökande bergsklättrare, som läser turkisk filosofi på förmiddagarna och ser på japanska samurajrullar från 50- och 60-talen på kvällarna. Han gillar att gå klädd i t-shirt även när det är kallt ute, samtidigt som han lyssnar på trance i sin gamla cd-spelare, och han har en smått begynnande flint på gång. Någon enstaka helg då och då, går han till en karaokebar i centrum och sjunger tyska schlagerhitar. Vid sidan om allt detta driver han ett forum på Internet. (34)
---------------------
Glöm inte att läsa "Sanningen om Kolozzeum - dolda budskap" » http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=85656.
Läs inte den här texten om du inte vill få din bild av Kolozzeum totalt krossad. Jag rekommenderar dock att du gör det, så du vet vad som en dag i framtiden skall komma att ske.
-
Jag var i fjol i Mexiko och besökte vid ett tillfälle ruinstaden Teotihuacán, 45 km nordost om huvudstaden. Det var här jag gjorde min makalösa upptäckt.
En sista varning: läs för guds skull inte om du är känslig. Du är nyfiken ändå? Okej, låt gå - och fortsätt läs då, om du inte bra vill må…
---------------------
Jag vandrar i mina slitna lädersandaler mellan mån- och solpyramiderna, med en vattenflaska i ena handen. Den andra handen är fri, men inte länge till. Jag riktar min blick ut mot slätten utan någon baktanke, och får under ett palmträd en bit i från syn på något som reflektar ljuset starkt så jag bländas. Jag blir nyfiken och beslutar att gå och titta efter.
Jag kommer fram till källan av det reflekterande skenet och ser att det är något i marken. Det ser ut som ett runt lock av något slag, som är nedtryckt i jorden. Ett oerhört fint lock är det, präglat av en skimrande ädelgrön nyans, likt den finaste smaragd. Här ska undersökas vidare!
Som tur är så är jorden relativt mjuk idag, så det går att gräva, med lite hjälp förstås. Jag letar fram en lämplig sten och börjar hacka och gräva på ytan runt locket. Jag är försiktig och arbetar med fina rörelser och vinklar. Nu börjar jag få syn på något där nere under jordytan. Jag är ännu mer nyfiken än jag var tidigare och börjar arbeta snabbare.
Efter en kort stund av intensivt grävande, är föremålet jag var ute efter alldeles precis, nu i mina egna bara händer! Vad är det för något jag funnit? Det är en slags urna. "Vad trist", tänker jag först, även om urnan i sig är häpnadsväckande vacker. "Jag kanske kan sälja den här och tjäna en förmögenhet", är den andra tanken som slår mig in.
"En urna utan innehåll är en värdelös urna", grubblar jag för mig själv. Givetvis måste jag således undersöka den här urnan närmare, ty det kanske finns något i urnan? Det återstår att se.
Jag vill inte att någon annan ska intressera sig för urnan allt för mycket och än mindre innehållet, om det nu finns något inuti. Jag riktar min blick mot solpyramiden och vandrar sedan dit, med urnan runt min arm som tidigare var fri. Jag kommer fram till första trappsteget av solpyramiden och börjar därefter bestiga detta kolossalt stora byggnadskonstverk.
Andfådd och med vattenflaskan urdrucken sätter jag mig ner och fokuserar på urnan och dess ljuva lock. Dags att blotta innehållet!
Locket sitter hårt fastsatt. Jag, som inte negligerat greppträningen, får dock till slut bort locket efter en stunds kämpande. Jag stoppar ner min arm i urnan och känner något strävt, pappersliknande material. Jag tar upp innehållet och nog är det ett pappersliknande föremåt där i. Det är en fint inrullad skriftrulle i papyrus. Jag vecklar upp rullen och börjar ta del av skriften…
---------------------
Jag har idag inte, av säkerhetsskäl, visat den här urnan och papyrusrullen för någon. Speciellt inte det skrivna innehållet. Det är däremot dags att jag ändrar på detta, för allas bästa. Sätt er i en bekväm ställning, hämta något gott att dricka och håll i er, för nu börjar den osannolikt magistrala resan ni aldrig kunnat, eller velat, föreställa er.
… Så här stod det i de bevarade fragmenten:
Tidsepoken Nya riket: 600-700 f. Kr. Teotihuacáneras imperium, i ledning av skaparen Allahn; enväldig konung över teotihuacánerna och samhället med dess magnifika pyramider som centrala punkt och kännetecken, och – bokstavligt talat – överst i den hierarkiska pyramiden. (1) (2)
Han, Allahn, levde det mest behagliga av behagliga liv man kunde tänka sig. Ompysslad dygnet runt av samhällets söta flickor och matandes med näringsrik frukt och i bland även den då sällsynta rävdruvan, som hans pålitliga scouter varit och införskaffat i östra Amerika, där de odlas.
Allahn pratade ogärna, på grund av att han stammade. Det fanns dock en person han ofta samtalde med, nämligen hans fru – Ia. Hon var den enda som med hög precision kunde tolka Allahns ofta poetiskt fällda kommentarer. Av den anledningen blev Ia utan komplikation hans fru. (3)
Även om Allahn endast hade en enstaka fru, så var inte älskarinnorna långt i från. Samhällets två vackraste skökor, Alicia och Annì, var ofta på besök hos honom och var han tillfreds. (4) (5)
Här i Teotihuacán arbetas det för fullt bland invånarna. Trälarna, i botten av hierarkin, är speciellt i konstant aktivitet för att Quetzalcóatl-gestalten måste göras färdig. För att se till att det sker smidigt har Allahn tillsatt en bödel i position. Hans order som han fick var: "Den som arbetar på sne, skall dräpas och ej längre få se. Låt denna order med glad min få le, när en passande incident råka ske."
Incidenter inträffade också – ofta. Eftersom trälarna ständigt var i rörelse, resulterade detta ofta i ledvärk och illamående, men främst kramper. Den som kramp fick, blev halshuggen av bödelns mäktiga hillebard. Bödeln var fruktad av alla och fick inte av en slump smeknamnet "Krampus". (6)
En dag föddes en son. Inte vilken son som helst, utan självaste Allahns son, som skökan Alicia krystat fram genom underlivet. Han fick namnet Pov. Sonen skulle en dag bli ny konung, så det var viktigt att han vårdades aktsamt.
Dagarna gick, trälar slaktades och sonen Pov växte sig allt större. Han hade en belastning dock, och det var hans stammande, som han ärvt av fadern - dock i allvarligare form. (7)
För att kompensera sin begränsade talförmåga, var Pov istället en oerhört sprallig och lekfull pojke och uttryckte sig med kroppen mer än gärna. Han skuttade gärna runt och hade svårt att sitta still på ett och samma ställe, så han fick ofta följa med samhällets scouter på färder till östra Amerika. Där träffade han regelbundet på en man vid namn Isaac, som blev hans favoritvän. Isaac kunde nämligen teckenspråk. Han var skolad i Europa, men emigrerade med skepp från Storbritannien, och bosatte sig i östra Amerika. (8) (9) (10)
Att Pov var i full fart jämt och ständigt var bra, men innebar även risker. En vacker dag – vädermässigt – lekte han intill stora stenblock. Gömt bland dessa befann sig en fara; en orm. Ormen såg sin chans när Pov kom farandes och högg till och bet Pov i bröstet. Han skrek av smärta och var inte lika pigg längre. (11) (12)
Pov hade drabbats av det förförliga viruset nomis. Han låg livlös i koma i flera dagar och livnärde sig endast på små tjocka larver som näringskälla, som kryper in genom näsan och ner i tarmkanalen där de absorberas och omvandlas till behövligt ämne. (13) (14)
Den här nyheten fick Isaac reda på så småningom så han planerade att komma förbi för att hälsa på Teotihuacán, med Pov som huvudmål i besöket. Han kom också, några dagar senare. Nu hade Pov fått medvetandet och den bristfälliga talförmågan tillbaka, men i princip bara detta och inget annat. Han blev oerhört glad när Isaac klev in i kammaren han låg i. En scout som kunde engelska frågade Isaac om han visste något om den här sjukdomen. Isaac svarade, medan Pov glad men trött lyssnade på Isaacs röst för första gången någonsin: "Yes…", sedan paus, och sedan fortsatte han: "… I know someone who might be able to heal this terrible disease. A wise man - whose skin color is negro…" Det enda ord som Pov hann registrera blev "know", innan han somnade. (15) (16) (17)
Svaret som han gav tydde på att en medicinman i Ecuador skulle ha möjliget att på ett annorlunda sätt hela Povs virusinfektion. Hans identitet var föga känd, men Isaac mindes att vid ett tillfälle då en skicklig medicinman i östra djungeln av Ecuador kommit på tal i Storbritanninen, där han levde förr, så titulerades han "Dr. Z". (18)
Allahn lovade: "Om sonen min från nomis botas, jag från min position på tron icke längre skall hotas." Allahn gav en grupp scouter och ett par skickliga jägare i uppdrag att hämta hit mannen.
De red mot djungeln av östra Ecuador och frågade så fort tillfälle gavs människor i närheten för att få fram ledtrådar om exakt var den gåtfulla mannen befann sig. De fick av en äldre man med grått långt skägg ett avgörande tips om var han befann sig: "Rid mot insjön Quichua i öst, i Pañacocha, och ni kommer i närheten att finna en stor hydda". Scouterna och jägarna tackade mannen och red vidare mot Pañacocha för att hitta insjön. (19)
Efter en stunds ridande och sökande fann de till slut en stor insjö mitt i djungelns djupa vrår. Ett stenkast därifrån låg - precis som den äldre mannen sagt - en stor hydda. De red fram till hyddan och fick se på ingången av hyddan något utmärkande; en stor skyltliknande målning på en skräckinjagande trehövdad hund med sylvassa klor. De tappra jägarna blev inte så skräckslagna dock, utan de klev bara rakt på in i hyddan med sina leriga fötter. (20) (21)
Väl inne i hyddan sitter en mörkhyad man i skräddarposition i mitten av en markerad rödfärgad cirkel. Han blundar, nästan mediterar. Han öppnar sedan ena ögat och frågar männen vilka de är som klampar rakt in bara. De tittar nedlåtande på mannen, varefter han yttrar: "Den som shamanen stör och hyddan rör, vet icke vid sina fulla sinnes bruk vad han gör – och aska i hemsk odör endast kvar av inkräktaren snart jag strör." Männen tittar först förvånat på varann och sedan på mannen, nu dock inte med nedlåtande blickar, utan med respekt och en viss vördnad.
Scouterna berättar hela historien för Dr. Z och efter lite dialektisk färdighet från en av scouterna går mannen till slut med på att försöka rädda Allahns son, Pov.
Att övertala Dr. Z kunde tyckas vara en lätt uppgift, men den svåra utmaningen hade ännu inte avslöjats av Dr. Z. Det var nämligen själva tillvägagångssättet att bota Pov på, som tämligen var en mycket ovanlig sådan.
På vägen hem tillbaka till samhället förklarade Dr. Z att det behövs ett speciellt ämne – LSA – för att radera Povs virus. Det här ämnet återfinns endast i organisk form i specialproducerade ägg av den sällsynta fågeln slatir (som är sällsynt mycket på grund av dess förmåga att snabbt fly), som ruvas på ett ännu mer speciellt sätt; nämligen av två stycken fjäderfän samtidigt. De bleka äggen är nämligen stora och tjocka så de behöver konstant värme för att tillverka den perfekta LSA-balansen. (22) (23) (24)
Som tur är så vet givetvis den vise Dr. Z vart dessa ägg går att få tag på. Hemresan tar lite längre än planerat, men med sig hem har de också slatiräggen, som de beslagtog i ett avgränsat område vid gränsen mellan Mexiko och Guatemala. Nu återstår bara operationen.
Till skillnad från andra operativa läkekonster Dr. Z utför, kräver denna sorts operation noggrann förberedelse i form av djupt koncentrerad meditation och kontakt med den inre själen, för att ritualen ska kunna utföras harmoniskt utan störningsmoment. (25)
Scouterna och jägarna med Dr. Z i deras sällskap anländer slutligen till Teotihuacán. Där hälsar Dr. Z på Allahn, utbyter några snabba ord med honom innan han får klartecken och förtroendet. Sedan vandrar han till kammaren där Pov befinner sig och gör en kvick analys av hans tillstånd och hela situationen.
Solen gömmer sig bakom horisonten, skyn slocknar – i morgon är det den stora dagen och avgörande ögonblicket för den blivande konungen. Dr. Z själv är inte särskilt orolig dock, utan han sätter sig i skräddare och intar ett insomnialiknande meditationstillstånd inför natten som nalkas.
Natten ränner fram hastigt och solen plöjer sig sakta fram stigandes bortom skiktet. Det är gryning och Dr. Z har redan hunnit med några varv runt samhället och utfört sina dagliga sträckningsrörelser. Folk börjar allt eftersom vakna och genast sätta i gång med de vardagliga sysslorna. Dr. Z ska också påbörja sin syssla alldeles strax. Platsen där operationen ska äga rum är på ett bårliknande stenblock. Där uppe på ska Pov ligga. Endast de förnämsta karaktärerna får åskåda operationen, ståendes i en rund ring runt om stenblocket. Den här ringen – som kallas roda – är också en del av förrättningen. Den är till för att hålla onda andar borta. (26)
Allahn själv vill inte se på när hans son opereras. Han är spänd och håller sig innanför väggarna, där han får sina oroliga muskler knådade av en manlig feminin tjänare.
Allahn behöver inte vara orolig länge till. Efter en timmes opererande får han beskedet om att den utförts med framgång. Dr. Z tackar för allt och lämnar samhället för att aldrig mer returnera eller synas till. Allahn känner sig varm och glad inombords - för Povs skull, men också sorgsen - för sin egen skull.
Nu är det dags att hålla vad han tidigare lovat. (27)
Produktionen i samhället hamnar för ett ögonblick i stiltje. Allahn har nämligen samlat ihop folket. En av hans mest tillförlitliga betjänter läser från en bandslinga upp ett tal, där Allahn offentligt går ut med att det är dags att överge tronen för nästa generation. Det innebär att han ska mumifieras.
Platsen där han är tänkt att vila i frid är i ett förrådsrum i solpyramiden, som är prytt med vackra relifer och målningar. Allahn tar en sista tur runt Teotihuacán och samtalar med folk han aldrig träffat. Han känner sig lättad när han med stadiga kliv går på jordens markyta som för en gångs skull en vanlig dödlig individ. Han tar farväl av alla och så var det dags.
Allahn lägger sig ner i sin vackert målade mumiekista där han ska insomna och småningom torka in för all evighet. Utgången blockeras av ett rektangulärformat stenblock.
Tiden går… Pov växer upp, samhället producerar på, nya offer skördas, nya liv får se dagens ljus. Tiden går fort… Kungasöner föds, tronskiften sker.
Samhällets produktion stagnerar allt mer… Evolutionen har sin stilla gång och samhället blir invaderat av andra kolonier. Teotihuacánerna är utrotade.
-
Det är nutid, Teotihuacán nu endast en historisk ruinstad. Trodde alla. En mumie vaknar till liv – Allahn givetvis. Stel i kroppen och lortig överallt tar han sig ut från kistan och ut från kungagraven. Han är vilse och behöver vägledning. Eftersom han har minnet kvar så bestämmer han sig för att ta sig till östra Amerika, där han förr hade kontakter.
Han tar sig till Mexikos gräns, men det är inte som förr. Nu måste han betala för att komma i genom spärrarna. Allahn avlägsnar sig och skaffar sig ett slitigt jobb på ett majsfält i närheten med medioker lön. Han lyckas till slut skrapa ihop tillräckligt med mynt för att komma i genom spärrarna. (28)
Han tar sig nordost, mot New York och stadsdelen Brooklyn. Vid kusten tar han sig in på en stor fiskebåt som ska korsa Atlanten och sjösätta sig i en hamn vid kusten av svenska Skåne. (29)
Resan går smidigt. Väl i Skåne träffar Allahn en spansktalande svensk kvinna – Emma Persson – som åtaligt många gånger gjort socialantropologiska fältstudier i Spanien, därav spansktalandet. Emma och Allahn gifter sig och Allahn byter även namn, eftersom han inte jämt och ständigt vill bli påmind om sitt förflutna. Sverker, riktigt svenskt namn, blir hans nya identitet. (30) (31)
Även om Sverker försöker leva ett riktigt svenskt liv, med Volvo, Golden Retriever och villa, så drömmer han om nätterna mardrömmar om hans förflutna. Han känner sig äcklad och smutsig av tiden som mumie, att han får en besvärlig ovana: han duschar jämt och ständigt. Han vill duscha bort det förflutna. Hans konstanta duschande blir känt i grannskapet, att han kallas för "Rena Persson". Emma försöker tala vett i honom, men han negligerar henne totalt. Hon får nog och lämnar Sverker för gott. (32) (33)
-
Idag är Sverker en from och naturtrogen kedjerökande bergsklättrare, som läser turkisk filosofi på förmiddagarna och ser på japanska samurajrullar från 50- och 60-talen på kvällarna. Han gillar att gå klädd i t-shirt även när det är kallt ute, samtidigt som han lyssnar på trance i sin gamla cd-spelare, och han har en smått begynnande flint på gång. Någon enstaka helg då och då, går han till en karaokebar i centrum och sjunger tyska schlagerhitar. Vid sidan om allt detta driver han ett forum på Internet. (34)
---------------------
Glöm inte att läsa "Sanningen om Kolozzeum - dolda budskap" » http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=85656.