Tränande tjejer och ätstörningar

[Allan]

Jag behöver uppdatera mig efter jag fått lite frågor. Hur vanligt är det att tjejer med ätstörningar söker sig till t ex Bodyfitness för att så att säga legitimera sitt beteende?
Att hålla rigid koll på kaloriintag etc ses ju knappast som normalt i samhället i övrigt, och jag vet att anorexi/bulimi är förfärande vanligt i andra idrotter (som ändå inte alls är lika kostrelaterade som styrkesporterna). Finns det nån relevant forskning? Har ni nån magkänsla?
Det här gäller även herrar naturligtvis, där behovet av att vara i perfekt form året om verkar gränsa till tvångsbeteende hos vissa. När slår det över?

[Da2]

Detta är enbart mina funderingar och tankar kring detta, men jag tränar för att jag mår bra av det, psykiskt och fysiskt. Jag tränar även för att komma närmare mitt kroppsideal (inte nödvändigtvis andras, eller som media definierar ideal.). Det är inget fel med det. Jag kallar mig bara medveten om min hälsa och mitt välbefinnande, eller något.

När slår det över?
Tja. Det är väl när man börjar kretsa sitt liv runt vad man stoppar i sig och är besatt av hur man ser ut 24/7. När man inte har någon gräns för vad man skulle kunna göra för att bli nöjd med sig själv. Det skall aldrig påverka andra människor i din närhet, alltså tex. att man inte kan umgås med kompisar bara för att dom göra något - som i dina ögon - är ohälsosamt. Eller att du inte kan ta en tårtbit på din bäste väns födelsedagspartaj.

Det finns nog en massa som tycker annorlunda pga. vad dom anser vara normal/onormalt.

[Da2]

Uppfattade inte om inlägget riktade sig till enbart tävlande. Hoppas det blev rätt ändå! :)

[Cerberus]

har hört rykten att många inom kroppssport är extremt fixerade vid hur de ser ut o va de stoppar i sig.

http://www.hubmed.org/search.cgi?q=bodybuilding+image&sort=date

[knazcandy]

Jag behöver uppdatera mig efter jag fått lite frågor. Hur vanligt är det att tjejer med ätstörningar söker sig till t ex Bodyfitness för att så att säga legitimera sitt beteende?
Att hålla rigid koll på kaloriintag etc ses ju knappast som normalt i samhället i övrigt, och jag vet att anorexi/bulimi är förfärande vanligt i andra idrotter (som ändå inte alls är lika kostrelaterade som styrkesporterna). Finns det nån relevant forskning? Har ni nån magkänsla?
Det här gäller även herrar naturligtvis, där behovet av att vara i perfekt form året om verkar gränsa till tvångsbeteende hos vissa. När slår det över?

Kan inte hjälpa dig med forskningsdelen men kan genom egen erfarenhet nog tänka mig att det är som du skriver, att man vill legitimera sitt beteende. Jag är en fd bulimiker och har medverkat i många olika samtalsgrupper och mött tjejer som söker till det lite mer extrema hållet i friskvårdsvärlden (fitness mm). Vi har en tendens att ha en allt eller-ingetperspektiv vad det gäller träning och kost och full kontroll stärker vår självkänsla. Att man presterar något bra. Något som verkade vanligt hos de jag mötte under min tillfriskningstid var att man många också ville jobba som instruktörer och dietister tex. Också ett sätt att låta det vara helt ok att kunna alla näringstabeller utantill och träna mycket. Ironiskt nog är jag själv instruktör idag men jag anser att jag har en hyfsat god hälsosyn idag och anser mig som tillfriskad bulimiker. Strävar inte längre efter att vara så smal eller liten som möjligt utan nöjer mig med att vara en tränad individ som äter för att orka träna och inte tränar för att kunna äta.

När slår det över? När man har slutat att lyssna på kroppen och bara lyssnar på den delen av hjärnan som säger att man ska bli smal, till varje pris. Det slår över när man inte vilar när man är trött och har ont och när man inte kan längre kan leva normalt. Det är ganska vanligt att människor med ätstörningar är ganska isolerade, eftersom dagarna är otroligt inrutade vad det gäller mat och träning. Faller det någonstans, tex att gå på ett oplanerat möte eller liknande så gav det iallafall mig ångest och ofta slutade det i hetsätning. Helt enkelt för att dagen inte blev som jag planerade.

Är ganska skrämmande hur många timmars ångest jag haft över maten. Mat som är så jävla gott :)

[Srednq]

intressant tankesätt. aldrig tänkt på det så.

[z_bumbi]

Något som verkade vanligt hos de jag mötte under min tillfriskningstid var att man många också ville jobba som instruktörer och dietister tex. Också ett sätt att låta det vara helt ok att kunna alla näringstabeller utantill och träna mycket.

"Många kvinnliga gympaledare har ett sjukt förhållande till mat och träning. Var tredje har eller har haft ätstörningar. Frågan är nu om motionärerna påverkas av de osunda attityderna."

"Bara 57 procent av de tillfrågade deltog i studien. Ett förhållande som kan tyda på att de verkliga problemen med störd kroppsuppfattning är större än vad studien nu visar på. Från tidigare studier vet man nämligen att människor med pågående ätstörningar ofta väljer att inte svara.
Men av de som svarade uppgav 35 procent att de hade personlig erfarenhet av ätstörning. En majoritet ansåg sig friska men 11 procent uppgav att de led av ätstörning vid tiden för undersökningen.
Många instruktörer var mycket smala eller vägde alldeles för litet. Trots det ville hälften av dessa gå ned i vikt eftersom de tyckte att de vägde för mycket."

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=107072