wintersnowdrift
2006-11-21, 00:51
Sedan en vecka tillbaka andas jag svensk novemberluft. Träden är avskalade på löv, vädret är grått grått grått och det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller. Ändå måste jag säga att jag älskar det och att jag är så glad över att vara hemma igen.
De som har hängt med i följetongen om Kristins liv vet att jag åkte till Englad i somras för att jobba som hästskötare. Jag hade sett fram emot det skitmycket, och tanken var från början att jag skulle stanna till nästa vår. Redan efter ett par månader insåg jag dock ett par saker som fick mig att bestämma mig för att jag nog skulle säga upp mig till jul och flytta tillbaka till Sverige:
1. Jag tjänade absolut ingenting. Faktum är att jag gick back på att arbeta sex dagar i veckan (och då snackar vi inte 9-5 jobb utan väldigt oregelbunden och varierad arbetstid, vilket dessutom gör fritiden omöjlig att planera). Det kändes inte hållbart i ett års tid, särskilt inte med tanke på att jag tänker börja plugga på universitetet nästa höst. Då vill man gärna ha en ekonomisk buffert och inte en stor skuld till sina päron (även om de ställde upp på att ”sponsra” min Englandsvistelse så kändes det inte alls bra).
2. Jag trivdes inte, helt enkelt. Arbetetstiderna, lönen och arbetsuppgifterna var egentligen ungefär vad jag hade förväntat mig och räknat med – men inte Annas, min arbetsgivares, attityd. Hon är otroligt hård i sin framtoning och jag kände mig egentligen aldrig uppskattad som hästskötare. Gjorde jag fel så fick jag veta det med besked, vilket i och för sig är nödvändigt för att man ska kunna förbättra sig och göra rätt nästa gång, men konstruktiv kritik är ingenting som Anna tillämpar. Jag tror jag fick beröm kanske tre gånger under fyra månaders tid av henne… och för att orka med ett så pass krävande arbete (både fysiskt och psykiskt) hade jag nog behövt uppmuntran lite oftare än så.
Nåväl, till jul var det alltså tänkt att jag skulle åka hem. Nu är det ju som bekant fortfarande november – så vad gör jag här?
För snart två veckor sedan nu blev jag sjuk (hade feber och var extremt trött), och sättet som jag blev behandlad på då av Anna och hennes mamma fick nog bägaren att rinna över för min del. De frågade inte ens hur jag mådde (Annas mammas kommentar var istället: ”Ta lite piller så hoppas vi att du kan stå på benen imorgon; då ska Anna och hennes man resa bort” = jag måste bli frisk så att jag kan jobba eftersom Anna ska på semester).
Jag kände mig totalt värdelös; som arbetskraft utan människovärde. Min sjukdomsdag nummer två åkte Anna och hennes mamma iväg på eftermiddagen, och jag låg ensam i mitt rum och kände mig eländig. Så eländig att jag började gråta, vilket troligtvis utlöste ett plötsligt näsblod. Då var det som om något slog slint i mig – jag kunde inte kontrollera gråten och började hyperventilera, blodet strömmade, jag svettades floder och blev verkligen skiträdd. Helt ensam var jag, och skulle så förbli i flera timmar… Någonstans behöll jag dock fattningen och insåg att jag måste försöka lugna ner mig, annars skulle det gå riktigt illa. Långsamt återfick jag kontrollen över andningen igen - och den enda jag kände att jag kunde ringa var min mamma, som satt på pendeltåget in till Stockholms Central hundra mil bort … Hon blev riktigt, riktigt orolig för mig har jag förstått senare (inte så konstigt kanske, jag var livrädd själv!).
För första gången i mitt liv (som ändå varit lite svajigt vid flera tillfällen) hade jag haft vad som i alla fall kan liknas vid en panikångestattack. Jag var visserligen febrig, men jag hade inte mått riktigt bra innan sjukdomen heller… och nu kände jag definitivt att jag var på väg åt h-lvete, inte direkt en plats jag vill ha förstaklassbiljett till. Jag bestämde mig för att åka hem, så fort som möjligt, och lämna gården pronto.
Som en ödets nyck eller extremt superlycklig slump har jag en släkting som bor en halvtimmes resa från gården jag jobbat på. En helt fantastisk människa, så underbart snäll, och när jag ringde henne erbjöd hon sig att hämta mig på stört. Jag vet att jag handlade något överilat, men samtidigt hade jag ju sedan länge bestämt mig för att jag ville sluta – så jag sade ja, och hon hämtade mig och min packning (som jag bara vräkte ner i en enda röra i mina väskor) samma kväll.
Anna blev rejält förvånad när jag berättade att jag skulle åka. De hade inte märkt någonting av att jag mått dåligt…. Vilket jag i och för sig kan förstå, jag har varit ganska bra på att dölja det. Dumt kanske, men när jag har försökt prata med Anna och hennes mamma om hur jag har upplevt dem och mitt arbete så har de varit totalt oförstående. Jag känner dem tillräckligt väl vågar jag påstå för att veta att de aldrig kommer att ändra sig. Aldrig. De tycks vara nöjda med sig själva och sina liv, och jag antar att vår människosyn och livsfilosofi skiljer sig så fundamentalt åt att de är omöjliga att förena (min kvasi-filosofiska förklaring på den uppkomna situationen ;)).
Hur som helst; det var som natt och dag (bokstavligt och bildigt!) att vakna upp nästa morgon hos min släkting som visar att hon tycker om mig. För att inte tala om hur det var att komma hem, till familj och vänner i Sverige… som jag verkligen älskar och som älskar mig. Om det är något jag har lärt mig av min Englandsvistelse så är det att jag behöver kärlek och uppskattning. Fånig och självklar insikt egentligen kanske; men ”som vanligt” inser man inte vad man har förrän man är utan det (fyra månader räckte för mig…).
Just nu går jag bara runt här hemma och myser och lever lyxliv (nåja, i jämförelse känns det i alla fall så), men tanken är att jag ska jobba här i Sverige och spara ihop lite kosing inför universitetet. Till hösten blir det med största sannolikhet pol.mag. i Uppsala, vilket jag ser fram emot sjukt mycket. Plus att jag kan träna igen! Till sommaren blir det definitivt tävlingsstart i triathlon.
Herregud, ni får verkligen ursäkta… jag försökte skriva en short story men romanformatet tycks vara det enda som passar mina fingrar. Kolozzeum har villigt publicerat mina böcker förut och jag behövde tydligen klämma ur mig en uppföljare ;).
Kärlek kärlek kärlek till alla, oavsett om ni pallade att läsa eller inte. Man kan helt enkelt inte få för mycket av det.
//Kristin
De som har hängt med i följetongen om Kristins liv vet att jag åkte till Englad i somras för att jobba som hästskötare. Jag hade sett fram emot det skitmycket, och tanken var från början att jag skulle stanna till nästa vår. Redan efter ett par månader insåg jag dock ett par saker som fick mig att bestämma mig för att jag nog skulle säga upp mig till jul och flytta tillbaka till Sverige:
1. Jag tjänade absolut ingenting. Faktum är att jag gick back på att arbeta sex dagar i veckan (och då snackar vi inte 9-5 jobb utan väldigt oregelbunden och varierad arbetstid, vilket dessutom gör fritiden omöjlig att planera). Det kändes inte hållbart i ett års tid, särskilt inte med tanke på att jag tänker börja plugga på universitetet nästa höst. Då vill man gärna ha en ekonomisk buffert och inte en stor skuld till sina päron (även om de ställde upp på att ”sponsra” min Englandsvistelse så kändes det inte alls bra).
2. Jag trivdes inte, helt enkelt. Arbetetstiderna, lönen och arbetsuppgifterna var egentligen ungefär vad jag hade förväntat mig och räknat med – men inte Annas, min arbetsgivares, attityd. Hon är otroligt hård i sin framtoning och jag kände mig egentligen aldrig uppskattad som hästskötare. Gjorde jag fel så fick jag veta det med besked, vilket i och för sig är nödvändigt för att man ska kunna förbättra sig och göra rätt nästa gång, men konstruktiv kritik är ingenting som Anna tillämpar. Jag tror jag fick beröm kanske tre gånger under fyra månaders tid av henne… och för att orka med ett så pass krävande arbete (både fysiskt och psykiskt) hade jag nog behövt uppmuntran lite oftare än så.
Nåväl, till jul var det alltså tänkt att jag skulle åka hem. Nu är det ju som bekant fortfarande november – så vad gör jag här?
För snart två veckor sedan nu blev jag sjuk (hade feber och var extremt trött), och sättet som jag blev behandlad på då av Anna och hennes mamma fick nog bägaren att rinna över för min del. De frågade inte ens hur jag mådde (Annas mammas kommentar var istället: ”Ta lite piller så hoppas vi att du kan stå på benen imorgon; då ska Anna och hennes man resa bort” = jag måste bli frisk så att jag kan jobba eftersom Anna ska på semester).
Jag kände mig totalt värdelös; som arbetskraft utan människovärde. Min sjukdomsdag nummer två åkte Anna och hennes mamma iväg på eftermiddagen, och jag låg ensam i mitt rum och kände mig eländig. Så eländig att jag började gråta, vilket troligtvis utlöste ett plötsligt näsblod. Då var det som om något slog slint i mig – jag kunde inte kontrollera gråten och började hyperventilera, blodet strömmade, jag svettades floder och blev verkligen skiträdd. Helt ensam var jag, och skulle så förbli i flera timmar… Någonstans behöll jag dock fattningen och insåg att jag måste försöka lugna ner mig, annars skulle det gå riktigt illa. Långsamt återfick jag kontrollen över andningen igen - och den enda jag kände att jag kunde ringa var min mamma, som satt på pendeltåget in till Stockholms Central hundra mil bort … Hon blev riktigt, riktigt orolig för mig har jag förstått senare (inte så konstigt kanske, jag var livrädd själv!).
För första gången i mitt liv (som ändå varit lite svajigt vid flera tillfällen) hade jag haft vad som i alla fall kan liknas vid en panikångestattack. Jag var visserligen febrig, men jag hade inte mått riktigt bra innan sjukdomen heller… och nu kände jag definitivt att jag var på väg åt h-lvete, inte direkt en plats jag vill ha förstaklassbiljett till. Jag bestämde mig för att åka hem, så fort som möjligt, och lämna gården pronto.
Som en ödets nyck eller extremt superlycklig slump har jag en släkting som bor en halvtimmes resa från gården jag jobbat på. En helt fantastisk människa, så underbart snäll, och när jag ringde henne erbjöd hon sig att hämta mig på stört. Jag vet att jag handlade något överilat, men samtidigt hade jag ju sedan länge bestämt mig för att jag ville sluta – så jag sade ja, och hon hämtade mig och min packning (som jag bara vräkte ner i en enda röra i mina väskor) samma kväll.
Anna blev rejält förvånad när jag berättade att jag skulle åka. De hade inte märkt någonting av att jag mått dåligt…. Vilket jag i och för sig kan förstå, jag har varit ganska bra på att dölja det. Dumt kanske, men när jag har försökt prata med Anna och hennes mamma om hur jag har upplevt dem och mitt arbete så har de varit totalt oförstående. Jag känner dem tillräckligt väl vågar jag påstå för att veta att de aldrig kommer att ändra sig. Aldrig. De tycks vara nöjda med sig själva och sina liv, och jag antar att vår människosyn och livsfilosofi skiljer sig så fundamentalt åt att de är omöjliga att förena (min kvasi-filosofiska förklaring på den uppkomna situationen ;)).
Hur som helst; det var som natt och dag (bokstavligt och bildigt!) att vakna upp nästa morgon hos min släkting som visar att hon tycker om mig. För att inte tala om hur det var att komma hem, till familj och vänner i Sverige… som jag verkligen älskar och som älskar mig. Om det är något jag har lärt mig av min Englandsvistelse så är det att jag behöver kärlek och uppskattning. Fånig och självklar insikt egentligen kanske; men ”som vanligt” inser man inte vad man har förrän man är utan det (fyra månader räckte för mig…).
Just nu går jag bara runt här hemma och myser och lever lyxliv (nåja, i jämförelse känns det i alla fall så), men tanken är att jag ska jobba här i Sverige och spara ihop lite kosing inför universitetet. Till hösten blir det med största sannolikhet pol.mag. i Uppsala, vilket jag ser fram emot sjukt mycket. Plus att jag kan träna igen! Till sommaren blir det definitivt tävlingsstart i triathlon.
Herregud, ni får verkligen ursäkta… jag försökte skriva en short story men romanformatet tycks vara det enda som passar mina fingrar. Kolozzeum har villigt publicerat mina böcker förut och jag behövde tydligen klämma ur mig en uppföljare ;).
Kärlek kärlek kärlek till alla, oavsett om ni pallade att läsa eller inte. Man kan helt enkelt inte få för mycket av det.
//Kristin