Henkan
2006-11-02, 22:28
Det är en VÄLDIGT lång historia så har ni inte tid att läsa så stanna isåfall här. Det handlar om motgångar i mitt liv och tankar kring allting.
Det kanske kan ge någon lite hopp?
Läser ofta här om folk som delar med sig av sitt innersta och därför tänkte jag göra det också. Kanske kan hjälpa någon som tappat livsgnistan eller så.
Sommaren 2003, Jag var 18år gammal - så träffade jag en tjej som verkligen stal mitt hjärta. Hon var 16. Vi blev tillsammans ganska snabbt och vår relation utvecklades till något helt underbart. Vi gjorde allt för varandra och bestämde att vi alltid skulle vara ärliga mot varandra oavsett vad det gällde. Vi träffades jämt och ständigt. Hon hade en hel del problem med sin mamma + styvpappa vilket resulterade i att hon bodde mkt hos mig vissa tider. Ringde mig ibland och grät och givetvis åkte jag och hämtade henne och gjorde allting så bra jag kunde igen. Jag tänkte alltid på henne i första hand, för jag älskade henne så mkt. Åren gick och situationen blev delvis bättre hemma hos henne, dock så var jag verkligen fin mot henne - utan att vara en toffel. Dvs Jobbade hon natt så hämtade jag alltid henne då hon va rädd för att bli överfallen osv då det delvis hänt en gång innan.
Vi hade det bra ihop....visade vår kärlek på ett fint sätt. Då ja va oskuld och hon inte, så tog hon ett test för att visa mig att det inte va någon fara. Tyckte det var fint av henne. Detta var precis när vi träffats. Allting flöt på till 2006 då hon åkte iväg för att jobba 6-7veckor på engagemang i sverige o hon vara bara hemma c.a 1-2dagar i veckan. Märkte att hon blev annorlunda och beskyllde mig för att va annorlunda. Jag va iaf samma person. Märkte att hon var frånvarande den sista tiden efter hon varit iväg och hon betedde sig konstigt. Hon berättade att hon var deprimerad och det såg man på henne. Efter lång tid så tyckte mina föräldrar hon behövde hjälp och jag åkte iväg med henne. Fick psyshjälp och vi var på återbesök flera ggr. Tog mig ledigt från jobb o allting för o ställa upp för henne.
En dag så säger hon att hon ska träffa en kompis. Och berättar att det är en killkompis hon nytt lärt känna - ingen jag träffat. De kändes fel på nåt sätt men hon sa att hon behövde träffa nytt folk för att må bättre o jag tog henne på orden. Allting blev mer och mer skumt, hon slutade ringa mig, svarade typ aldrig när jag smsa eller så. Ljög om att hon va hemma o sov när hon inte var det osv osv...= Massa saker som inte går att rabbla upp.
Hon får tid till återbesök hos psykmottagningen. Hon e nu helt olik sig själv. Är givetvis oroad. En sak jag vill tillägga är att jag under hela den processen sa till henne. Om det är något som hänt eller som hon gjort så vill jag hon ska va ärlig för då vill jag veta det. och är det något allvarligt så sa jag att då kommer jag bara gå istället. Men hela tiden säger hon att det inte är något.
Den sista veckan är hon inte nåbar. Varken i bostaden eller mobilen....ringer hennes mamma när jag e orolig för henne men hon vet inte var hon är. Kommer ihåg psyktiden och väntar på henne trots att jag inte fått tag i henne. När hon ser mig väntades där kommer hon med en lite späd kille....*tänker för mig själv* - vafan e detta. När han ser mig så går han snabbt iväg igen och hon stannar kvar. Jag tog det lugna för att inte ställa till nån scen.
Jag frågar henne varför hon inte hör av sig till mig och hon bara säger att hon inte vill prata med mig. NOTERA! Vi är alltså tillsammans fortfarande.
Vi kommer in på psyk - jag berättar min version om hur orolig jag är för henne och att jag bara vill att hon ska må bättre. Då säger psyk att jag inte ska bry mig så mkt och att jag verkar kontrollerande..vilket jag inte är. Detta är något psyktanten säger till mig efter 10min samtal. Jag älskade juhenne och gjorde allt för henne. Då försöker ja ju göra allting bra och få henne att få hjälp. När psyktanten frågar mitt ex vad hon tycker så säger hon att hon blir deprimerad av att vara med mig.
Detta kändes som en kniv i mitt hjärta. Jag kunde inte tro mina öron, och jag går ut därifrån. Känns som jag ska bryta ihop. Alltså alla dessa konstigheter hade varat i 3 månader så jag va rätt ur balans.
Mitt ex kommer ut efter en stund och säger att hon måste va ärlig för de har psyktanten sagt. Då säger hon att hon träffat han den andra bakom min rygg o dem har givetvis sexat o sånt. Jag bryter ihop totalt ute på gatan och förstår inget. Vi står o pratar lite o jag bar frågar henne vaför o ja får bara dumma svar tillbaks som att *förhållande i unga år ändå inte håller!*
Går till bilen. Är helt förstörd. Åker hem....bryter ihop igen. Morsan försöker typ trösta mig. De kommande 2 månaderna är jag totalt ur balans. Har då gjort 2 självmordsförsök utan att klara det. Försökt med tabletter, tänkte dränka mig i havet osv....Av en god vän blir jag kört till akutpsykmottagning....får massa hjälp och vill ej bli inlagd. Går i samtalterapi men känner att det itne ger mig något.
När det gått 3 månader så börjar det kännas lite hoppfullt igen. Jobbar mkt under sommaren och tränar 5 pass i veckan för att hålla mig ifrån tankarna. Går bra igen. Tills en dag jag får en lapp - du är smittad av klamidya. Åker o testar mig och är smittad. Givetvis kommer de fråne xet då hon va smittfri och jag oskuld..alltså har hon knullat med någon annan under vårt förhållande. Allting raseras igen. Jag bryter ihop totalt. Är nära på att åka hem och pryla hennes nya kille o ställa till en scen hos henne men en polare får mig på andra tankar.
Under kommande månad sover jag knappt, och man är nere i skiten igen.
Tills en dag då jag känner att jag måste leva igen. Detta var för c.a 2 månader sedan och idag känner jag mig som 90% mig själv. De går bättre...har t,om varit ute och festat lite men dricker måttligt och känner för stunden inte för att träffa någon ny eller ens strula.
Det som gör mig så himla besviken är att under de 3åren vi hade tillsammans så ljög jag aldrig för henne, ställde upp för henne när hon hade det körigt med familjen, hjälpte henne med träningen, och fanns alltid där för henne och hon behövde aldrig oroa sig för mig.
Jag vill bara säga att trots att jag älskade henne mer än livet själv så trodde jag aldrig man kunde gå ner sig så totalt. Jag gav henne säkert minst 50 chanser då jag sa att hon måste berätta om det är något och att jag bara skulle gå ifrån om det var något allvarligt. Hon ljög för mig om och om igen trots att jag behandlat henne på ett jävla bra sätt under våra 3år tillsammans.
Vet att många unga mår dåligt idag - men min erfarenhet trots att jag aldrig trodde det är att aldrig ge upp ditt liv oavsett vad som händer. Jag ser idag mkt positivt på framtiden och kärleken men att jag kommer tänka mer på mig själv nästa gång. Oavsett hur sårade ni är så kanske det jag skriver kan ge er som mår dåligt lite hopp om livet. För kan jag så kan ni. Man ser tillbaks och ser ingen mening med varför det blivit som det blivit, men jag försöker tänka att det var bättre nu än ännu senare även om det inte tröstar helt. Vet att det finns någon där ute som nångång kommer ge mig lika mkt som jag kan ge henne - utan massa lögner.
Ni som läst. Tack. Hoppas att det var värt stunden.
Det finns mer tråkiga saker att nämna, speciellt lögner men det känns inte så relativt. Det är en kortfattad version av allting.
Det kanske kan ge någon lite hopp?
Läser ofta här om folk som delar med sig av sitt innersta och därför tänkte jag göra det också. Kanske kan hjälpa någon som tappat livsgnistan eller så.
Sommaren 2003, Jag var 18år gammal - så träffade jag en tjej som verkligen stal mitt hjärta. Hon var 16. Vi blev tillsammans ganska snabbt och vår relation utvecklades till något helt underbart. Vi gjorde allt för varandra och bestämde att vi alltid skulle vara ärliga mot varandra oavsett vad det gällde. Vi träffades jämt och ständigt. Hon hade en hel del problem med sin mamma + styvpappa vilket resulterade i att hon bodde mkt hos mig vissa tider. Ringde mig ibland och grät och givetvis åkte jag och hämtade henne och gjorde allting så bra jag kunde igen. Jag tänkte alltid på henne i första hand, för jag älskade henne så mkt. Åren gick och situationen blev delvis bättre hemma hos henne, dock så var jag verkligen fin mot henne - utan att vara en toffel. Dvs Jobbade hon natt så hämtade jag alltid henne då hon va rädd för att bli överfallen osv då det delvis hänt en gång innan.
Vi hade det bra ihop....visade vår kärlek på ett fint sätt. Då ja va oskuld och hon inte, så tog hon ett test för att visa mig att det inte va någon fara. Tyckte det var fint av henne. Detta var precis när vi träffats. Allting flöt på till 2006 då hon åkte iväg för att jobba 6-7veckor på engagemang i sverige o hon vara bara hemma c.a 1-2dagar i veckan. Märkte att hon blev annorlunda och beskyllde mig för att va annorlunda. Jag va iaf samma person. Märkte att hon var frånvarande den sista tiden efter hon varit iväg och hon betedde sig konstigt. Hon berättade att hon var deprimerad och det såg man på henne. Efter lång tid så tyckte mina föräldrar hon behövde hjälp och jag åkte iväg med henne. Fick psyshjälp och vi var på återbesök flera ggr. Tog mig ledigt från jobb o allting för o ställa upp för henne.
En dag så säger hon att hon ska träffa en kompis. Och berättar att det är en killkompis hon nytt lärt känna - ingen jag träffat. De kändes fel på nåt sätt men hon sa att hon behövde träffa nytt folk för att må bättre o jag tog henne på orden. Allting blev mer och mer skumt, hon slutade ringa mig, svarade typ aldrig när jag smsa eller så. Ljög om att hon va hemma o sov när hon inte var det osv osv...= Massa saker som inte går att rabbla upp.
Hon får tid till återbesök hos psykmottagningen. Hon e nu helt olik sig själv. Är givetvis oroad. En sak jag vill tillägga är att jag under hela den processen sa till henne. Om det är något som hänt eller som hon gjort så vill jag hon ska va ärlig för då vill jag veta det. och är det något allvarligt så sa jag att då kommer jag bara gå istället. Men hela tiden säger hon att det inte är något.
Den sista veckan är hon inte nåbar. Varken i bostaden eller mobilen....ringer hennes mamma när jag e orolig för henne men hon vet inte var hon är. Kommer ihåg psyktiden och väntar på henne trots att jag inte fått tag i henne. När hon ser mig väntades där kommer hon med en lite späd kille....*tänker för mig själv* - vafan e detta. När han ser mig så går han snabbt iväg igen och hon stannar kvar. Jag tog det lugna för att inte ställa till nån scen.
Jag frågar henne varför hon inte hör av sig till mig och hon bara säger att hon inte vill prata med mig. NOTERA! Vi är alltså tillsammans fortfarande.
Vi kommer in på psyk - jag berättar min version om hur orolig jag är för henne och att jag bara vill att hon ska må bättre. Då säger psyk att jag inte ska bry mig så mkt och att jag verkar kontrollerande..vilket jag inte är. Detta är något psyktanten säger till mig efter 10min samtal. Jag älskade juhenne och gjorde allt för henne. Då försöker ja ju göra allting bra och få henne att få hjälp. När psyktanten frågar mitt ex vad hon tycker så säger hon att hon blir deprimerad av att vara med mig.
Detta kändes som en kniv i mitt hjärta. Jag kunde inte tro mina öron, och jag går ut därifrån. Känns som jag ska bryta ihop. Alltså alla dessa konstigheter hade varat i 3 månader så jag va rätt ur balans.
Mitt ex kommer ut efter en stund och säger att hon måste va ärlig för de har psyktanten sagt. Då säger hon att hon träffat han den andra bakom min rygg o dem har givetvis sexat o sånt. Jag bryter ihop totalt ute på gatan och förstår inget. Vi står o pratar lite o jag bar frågar henne vaför o ja får bara dumma svar tillbaks som att *förhållande i unga år ändå inte håller!*
Går till bilen. Är helt förstörd. Åker hem....bryter ihop igen. Morsan försöker typ trösta mig. De kommande 2 månaderna är jag totalt ur balans. Har då gjort 2 självmordsförsök utan att klara det. Försökt med tabletter, tänkte dränka mig i havet osv....Av en god vän blir jag kört till akutpsykmottagning....får massa hjälp och vill ej bli inlagd. Går i samtalterapi men känner att det itne ger mig något.
När det gått 3 månader så börjar det kännas lite hoppfullt igen. Jobbar mkt under sommaren och tränar 5 pass i veckan för att hålla mig ifrån tankarna. Går bra igen. Tills en dag jag får en lapp - du är smittad av klamidya. Åker o testar mig och är smittad. Givetvis kommer de fråne xet då hon va smittfri och jag oskuld..alltså har hon knullat med någon annan under vårt förhållande. Allting raseras igen. Jag bryter ihop totalt. Är nära på att åka hem och pryla hennes nya kille o ställa till en scen hos henne men en polare får mig på andra tankar.
Under kommande månad sover jag knappt, och man är nere i skiten igen.
Tills en dag då jag känner att jag måste leva igen. Detta var för c.a 2 månader sedan och idag känner jag mig som 90% mig själv. De går bättre...har t,om varit ute och festat lite men dricker måttligt och känner för stunden inte för att träffa någon ny eller ens strula.
Det som gör mig så himla besviken är att under de 3åren vi hade tillsammans så ljög jag aldrig för henne, ställde upp för henne när hon hade det körigt med familjen, hjälpte henne med träningen, och fanns alltid där för henne och hon behövde aldrig oroa sig för mig.
Jag vill bara säga att trots att jag älskade henne mer än livet själv så trodde jag aldrig man kunde gå ner sig så totalt. Jag gav henne säkert minst 50 chanser då jag sa att hon måste berätta om det är något och att jag bara skulle gå ifrån om det var något allvarligt. Hon ljög för mig om och om igen trots att jag behandlat henne på ett jävla bra sätt under våra 3år tillsammans.
Vet att många unga mår dåligt idag - men min erfarenhet trots att jag aldrig trodde det är att aldrig ge upp ditt liv oavsett vad som händer. Jag ser idag mkt positivt på framtiden och kärleken men att jag kommer tänka mer på mig själv nästa gång. Oavsett hur sårade ni är så kanske det jag skriver kan ge er som mår dåligt lite hopp om livet. För kan jag så kan ni. Man ser tillbaks och ser ingen mening med varför det blivit som det blivit, men jag försöker tänka att det var bättre nu än ännu senare även om det inte tröstar helt. Vet att det finns någon där ute som nångång kommer ge mig lika mkt som jag kan ge henne - utan massa lögner.
Ni som läst. Tack. Hoppas att det var värt stunden.
Det finns mer tråkiga saker att nämna, speciellt lögner men det känns inte så relativt. Det är en kortfattad version av allting.