Visa fullständig version : Å jag som inte ens tycker om barn...
Tänkte höra om det finns några mammor/pappor här på Kollo? (borde det ju göra)
Är nyfiken på att höra om ni förändrades något efter att ha blivit förälder.. (eg HUR ni förändrades)
Själv blev jag oväntat gravid, läste lite böcker under graviditeten men var väl kanske inte så där himlastormande som man "borde" vara. "Nu skulle vi få bebis, kan nog bli kul" tänkte jag ungefär. Innan jag blev med barn noterade jag i ögonvrån om någon kompis/släkting fick barn, köpte present men tyckte väl inte att det var något märkvärdigt direkt.. :em:
När jag höll vår son första gången och kände den varma lyckan sänka sig i kroppen och tårarna sprutade så tänkte jag som rubriken "å jag som inte ens tycker om barn" :D Och förlossningen, oh my GOD - tycker synd på riktigt om killar som inte får va med om den kicken..(även om sambon säger att det var kick nog att vara coach)
Tyckte bebisar kunde vara söta och roliga förståss (på en softad bild på vykort, utan dregel/snor/bajs, el på sin höjd när man gullade lite med en unge innan den sket/blev kinkig och man tacksamt överlämnade den till föräldern). Nu är jag helt besatt av bebisar, barn, förlossningar - u name it!! Inte bara den egna, el vänners..
Sålde lite bebisprylar på blocket idag och kände mig som en stalker när jag nyfiket inte kunde sluta fråga om hur magen kändes/hur det kändes att ha blivit mamma..*screwy*
Som person har jag blivit gladare, lugnare (men även mer orolig), betydligt säkrare på mig själv och mkt mindre kroppsnojig.. sjunger mer än pratar om dagarna och behöver inte mer intellektuell stimulans än lite joller.
Ni då??? (frågar den fixerade "stalkern" nyfiket)
Tror det stod om kvinnor blev intelligentare när de har fött barn eller något sådant i senaste illustrerad vetenskap eller någon annan tidning också, minns inte så noga =P.
Något utvecklades i hjärnan iaf.
Tror det stod om kvinnor blev intelligentare när de har fött barn eller något sådant i senaste illustrerad vetenskap eller någon annan tidning också, minns inte så noga =P.
Något utvecklades i hjärnan iaf.
*slap*
Man ska inte läsa tidningar när man sover det blir fel då...:D
Tänkte höra om det finns några mammor/pappor här på Kollo? (borde det ju göra)
Är nyfiken på att höra om ni förändrades något efter att ha blivit förälder.. (eg HUR ni förändrades)
Själv blev jag oväntat gravid, läste lite böcker under graviditeten men var väl kanske inte så där himlastormande som man "borde" vara. "Nu skulle vi få bebis, kan nog bli kul" tänkte jag ungefär. Innan jag blev med barn noterade jag i ögonvrån om någon kompis/släkting fick barn, köpte present men tyckte väl inte att det var något märkvärdigt direkt.. :em:
När jag höll vår son första gången och kände den varma lyckan sänka sig i kroppen och tårarna sprutade så tänkte jag som rubriken "å jag som inte ens tycker om barn" :D Och förlossningen, oh my GOD - tycker synd på riktigt om killar som inte får va med om den kicken..(även om sambon säger att det var kick nog att vara coach)
Tyckte bebisar kunde vara söta och roliga förståss (på en softad bild på vykort, utan dregel/snor/bajs, el på sin höjd när man gullade lite med en unge innan den sket/blev kinkig och man tacksamt överlämnade den till föräldern). Nu är jag helt besatt av bebisar, barn, förlossningar - u name it!! Inte bara den egna, el vänners..
Sålde lite bebisprylar på blocket idag och kände mig som en stalker när jag nyfiket inte kunde sluta fråga om hur magen kändes/hur det kändes att ha blivit mamma..*screwy*
Som person har jag blivit gladare, lugnare (men även mer orolig), betydligt säkrare på mig själv och mkt mindre kroppsnojig.. sjunger mer än pratar om dagarna och behöver inte mer intellektuell stimulans än lite joller.
Ni då??? (frågar den fixerade "stalkern" nyfiket)
Känner igen det du skriver! Det är mycket som klickar..o mycket av den empatiska förmågan verkar utveklas:) när man får bebis.
man ser livet ur en helt annan synvinkel.
men det stämmer att små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer. oron ökar för varje dag.iallafall om man har en dotter som börjar prata om killar*grr27*
man ser livet ur en helt annan synvinkel.
men det stämmer att små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer. oron ökar för varje dag.iallafall om man har en dotter som börjar prata om killar*grr27*
har du visat din avatar för killarna? borde göra susen!
edit: min också,:laugh:
Fyra döttrar här!
Livet ter sig lite annorlunda med barn, men jag har alltid gjort det jag brinner för även om man får planera och tänka på barnen så dom får tid. Brukar turas om lite att prioritera resor/utflykter med något barn så alla får sig lite egen äventyrstid.
son o en dotter här
riktigt roligt är det, kommer nog kännas nästan tomt sen när dom växer upp och man inte har en massa liv runt sig jämt.
många tycker att man får ge upp hela sitt liv när man skaffat barn, men så har jag aldrig känt, tycker man kan göra det mesta fortfarande ändå
Här blir det inga bullar i ugnen iallafall
Jag har 2 barn....flickor. Min äldsta fyller 10 (shit vad gammal jag är)!!
Jag har alltid tyckt om barn, passat andras barn och lekt med dom och så....tills jag fick egna!
Nu är jag SÅ glad för att mina börjar bli stora och klarar det mesta själv. Ser fram emot att dom flyttar hemifrån ;)
Sen känner jag mig som en gammal tant när kvinnor som är långt äldre än mig går runt med BARNVAGN, vad fan händer??
Nej, jag har ändrats efter att jag fått barn...till en gammal, tråkig tant!
har du visat din avatar för killarna? borde göra susen!
edit: min också,:laugh:
jag brukar gå ut och ta tag i moppe handtaget och fråga hur läget är samtidigt som jag trycker till och bockar ner styret lite*slap*
jag brukar gå ut och ta tag i moppe handtaget och fråga hur läget är samtidigt som jag trycker till och bockar ner styret lite*slap*
Haha, ja, och du skojar inte heller..... Vilket är direkt obehagligt.
Jag mognade massor när vi fick våran första och som Ryssen skrev så ser man livet ur en helt annan synvinkel.
jag brukar gå ut och ta tag i moppe handtaget och fråga hur läget är samtidigt som jag trycker till och bockar ner styret lite*slap*
Haha :thumbup:
Längat tills Sara blir gammal nog och ska dra hem killar :devil:
Bronkitkorv
2006-08-11, 18:52
2 pojkar har jag och visst är livet annorlunda men jag gör det jag vill ändå fast supandet har jag lagt på hyllan... skönt det.
Har en underbar 6-månaderts tjej här hemma. Jag har nog inte förändrats jättemycket som person men hon är det bästa som finns för mig och jag imponeras och charmas av alla de framsteg hon gör. Det bästa jag vet i livet är när jag ser och hör henne skratta.
Jag trodde inte att ett litet skratt skulle betyda så mycket för mig men det är helt fantastiskt.
Jag har tidigare tyckt att hundvalpar var sötare en bebisar och det kanske jag till viss del tycker fortfarande men när man när man ser sitt eget barn så finns det INGET som slår det. De känslorna man har mot sitt barn är svåra och förklara och man upptäcker snart att ens föräldrar inte gjore olika saker bara för att jävlas med en utan för att de brydde sig om en. Därför känns det som ens egen relation mot sina föräldrar förbättras efter det att man själv fått barn.
Kul att höra om era små! :) Inga mammor? *nyfiken*
Kul att höra om era små! :) Inga mammor? *nyfiken*
Jag är ingen mamma, så jag kanske är fel person att svara i den här tråden.. Men jag har i alla fall varit gravid, i fjorton veckor, och det ändrade både mig och mitt liv totalt.
Först kom shocken ”Neeeej! Fan, jag kan inte vara gravid! Jag är för ung för att bli mamma! Hur ska jag klara skolan? Jag har inte ens ett fast förhållande med pappan! Måste jag stå ut med den muppen resten av livet nu också?”
Sen ganska snart kom visionerna, drömmen om hur framtiden med barnet skulle se ut. Jag såg mig själv på promenad med barnvagn i parken. Jag började planera allt i minsta detalj, hur jag skulle lägga upp plugget, på vilka ställen det fanns tillgång till mamma-barn gympa, hitta egen bostad nära familj och släkt osv.. Plötsligt föll sig allt så naturligt, det kändes helt rätt.
Abort såg jag aldrig som ett alternativ. Det valet behövde jag inte göra heller.. kroppen bestämde sig efter tre månader att stöta bort fostret. Förmodligen var det också bäst så. Jag var mitt inne i en tonårsperiod och inte alls redo att ta hand om en liten bebis. Ändå kändes det som att hela min framtidsbild försvann.. Bebisen var min vision och plötsligt hade jag ingenting alls.
Jag tycker jag ser bebisar överallt.. och stora magar.. Kan känna längtan och en viss mån av avundsjuka.. Men men.. väntar nog ett tag till, först jobb, hus, volvo, jycke och en stabil karl..sen bebis (måste komma i rätt ordning;) )
Sen är det en jäkla tur att man får nio månader på sig att vänja sig vid tanken och hinna planera..
Får nöja mig med mitt fem veckor gamla syskonbarn så länge..han kräktes nyss på min nya tröja! *spy*
Ungar är rätt äckliga ändå.. :Virro
Krokodil
2006-08-11, 22:45
Jag har fyra kottar! *flex*
Om man är i ett bra förhållande och har lekt färdigt är det en underbar grej att bli förälder. Man blir vuxen (vare sig man vill eller ej) på ett sätt som inte är möjligt utan att bli farsa.
Visst är det kul att ta en pubkväll med polarna fortfarande, men det är rätt sällan jag är sugen på det.
Kul att höra om era små! :) Inga mammor? *nyfiken*
Jag är ju mamma och har redan svarat *slap*
Här blir det inga bullar i ugnen iallafall
ååhjo vänta du bara ska du få se :P
Jag är ju mamma och har redan svarat *slap*
Oops, menade "inga fler mammor"? Ytterligare nåra.. mena ja ju.. :em: ;) (sorry!)
....
Sen ganska snart kom visionerna, drömmen om hur framtiden med barnet skulle se ut. Jag såg mig själv på promenad med barnvagn i parken. Jag började planera allt i minsta detalj, hur jag skulle lägga upp plugget, på vilka ställen det fanns tillgång till mamma-barn gympa, hitta egen bostad nära familj och släkt osv.. Plötsligt föll sig allt så naturligt, det kändes helt rätt...
Kanske är det så att hormonerna mm gör en redo? Och sen när hormonpåslag mm ebbar ut pga missfall/abort så är det möjligt att återgå till sitt vanliga jag..
Jag tycker jag ser bebisar överallt.. och stora magar.. Kan känna längtan och en viss mån av avundsjuka.. Men men.. väntar nog ett tag till, först jobb, hus, volvo, jycke och en stabil karl..sen bebis (måste komma i rätt ordning;) )
Det där med "rätt ordning" var jag också helt inne på. Käkade mini-piller och hade inte en tanke på barn, dessutom är jag för fri abort. Men så när jag blev med barn, i ett nytt förhållande, i en ny stad, utan jobb (hade sagt upp mig i min hemstad) så kändes det där med "rätt ordning" och abort inte alls aktuellt.. trots omständigheterna.
Det kändes superrätt, jag kände att jag är så pass gammal/mogen/erfaren att jag kommer klara det - oavsett vad. Jag har ett socialt nätverk och killen jag hade träffat verkade ju faktiskt helt rätt. Tror att man känner det där själv, även om jag aldrig kunde tänka mig att JAG skulle ta det i annan ordning än tänkt..
Så jag skaffade mig ett jobb, inte alls vad jag är utbildad till el vill jobba med men det kändes irrelevant (ville ha ett jobb att vara mammaledig ifrån, inte kul att gå på akassa som gravid i en ny stad, svårt att inte bli isolerad då tänkte jag). Vi fick lära känna varandra intensivt jag och min sambo, med graviditetshormoner :devil: och allt.. Va lat med att skaffa vänner just när jag kom hit, men jag bjöd till lite och nu har jag kompisar här och tja.. vad jag vill säga är att vår son tog fram det bästa i mig. Ser fram emot utmaningen när han växer upp! (just nu väntar jag på att han ska vakna upp.. han sover som en liten gris idag!)
Fast i ditt fall blev det ju rätt för dig, i många situationer i livet blir det ju bra i slutändan. Kan förresten vara lite avundsjuk på dem som hinner längta lite efter barn, men förhoppningsvis kan vi få fler barn och jag får väl njuta av längtan då! Förresten längtar man nog mer när man vet hur bra det kan gå att få en ny person i familjen..
Jaja, jag babblar på som vanligt.. :)
Slartibartfast
2006-10-15, 17:19
Min tjej vill absolut ha barn och jag vill absolut inte. Hon behöver inte ha dem nu med detsamma och jag säger inte att jag inte kanske nångång i framtiden kan tänka mig att skaffa barn, men så ligger det till i alla fall. Vi har diskuterat saken och vi har kommit fram till att ifall jag inte vill bli farsa så måste hon skaffa en annan kille som vill. Det är vi båda på det klara med, men hur länga ska man vänta med en sånhär sak? Vi blir inte yngre även om vi inte på nåt sätt är gamla. Hon 23 och jag 27. Borde jag låta henne hitta en ny karl medan hon ännu är ung så hon inte behöver stressa sedan, eller ska jag vänta på att jag av någon anledning slutar avsky barn?
shadowfire
2006-10-15, 17:27
Satt på afterworken häromdagen o lyssnade på en tjej från jobbet som väntar sitt tredje barn nu. Hon malde på hela tiden med berättelser om vad hennes barn gör och hur de utvecklas och vilka framsteg de gör. Av någon märklig anledning känner jag igen det där från andra mammor med, helt plötsligt tror de att hela världen är engagerade och intresserade av vad just deras barn hittar på och bara måste upplysa alla om exakt allt som händer i deras liv. Intresseflagga på topp!
Det fick mig avf bara o känna att jag hädanefter kör med dubbla kondomer istället för bara en.
Slartibartfast
2006-10-15, 17:40
Jag har börjat ha mardrömmar att tjejen blir på smällen. Hände senast förra natten. Vaknade kallsvettig.
Jag har börjat ha mardrömmar att tjejen blir på smällen. Hände senast förra natten. Vaknade kallsvettig.
Varför är du så rädd för att bli farsa?
Slartibartfast
2006-10-15, 17:46
Varför är du så rädd för att bli farsa?
För att jag avskyr barn. Ok, min syrras pojke är cool, men jag skulle aldrig vilja ha en själv.
Metal_boy_
2006-10-15, 17:48
För att jag avskyr barn. Ok, min syrras pojke är cool, men jag skulle aldrig vilja ha en själv.
Hehe precis. Kul att leka med ett tag, men sen är det skönt att åka hem :D.
Att vara med under en graviditet är som en fantastisk rollercoaster hela vägen till finalen, som är den mest religiösa och omskakande händelse man får vara med i under sitt liv.
Jag kommer aldrig förstå vad som hände där inne men det var så kraftfullt och stort att det inte går att beskriva med ord.
Jag har två barn, två pojkar(10mån och 3½år) och fler i planeringen (fördelaktigen två flickor ;))
Förändring?
Argare *skratt*
Humör och splitvision. Lugnare och gladare.
Mer människa?
Tränar mer än innan och njuter av livet mer än innan.
Satt på afterworken häromdagen o lyssnade på en tjej från jobbet som väntar sitt tredje barn nu. Hon malde på hela tiden med berättelser om vad hennes barn gör och hur de utvecklas och vilka framsteg de gör. Av någon märklig anledning känner jag igen det där från andra mammor med, helt plötsligt tror de att hela världen är engagerade och intresserade av vad just deras barn hittar på och bara måste upplysa alla om exakt allt som händer i deras liv. Intresseflagga på topp!
Jag vet det är skitjobbigt.
Jag ha kompisar som innan satt och svor över andra som blev så barnfixerade och särskilt en av dom har blivit me fixerad vid sitt barn än alla andra (naturligtvis). Det går knappt att umågs med vissa. Andra klarar det galant och kan distansera sig och fokusera på annat.
Min tjej vill absolut ha barn och jag vill absolut inte. Hon behöver inte ha dem nu med detsamma och jag säger inte att jag inte kanske nångång i framtiden kan tänka mig att skaffa barn, men så ligger det till i alla fall. Vi har diskuterat saken och vi har kommit fram till att ifall jag inte vill bli farsa så måste hon skaffa en annan kille som vill. Det är vi båda på det klara med, men hur länga ska man vänta med en sånhär sak? Vi blir inte yngre även om vi inte på nåt sätt är gamla. Hon 23 och jag 27. Borde jag låta henne hitta en ny karl medan hon ännu är ung så hon inte behöver stressa sedan, eller ska jag vänta på att jag av någon anledning slutar avsky barn?
Är mest här för grubs poster men snubblade över detta och kände igen mig.
Jag äcklades mest av barn - i alla de storlekar fram tills för några månader sedan. Jag var 18 år (vilket jag iofs. är nu med men ändå...:Virro ) och hade varit ihop med min Sarah i fyra månader kanske. Plötsligt skulle vi passa hennes systerdotter nån timme och jag tänkte något i stil med. "Usch. Barn". Men efter den timmen var jag som förbytt. Antar att Sarahs förkärlek till barn smittade av sig lite men ändå.
Idag är jag lika tokig som alla andra (tjejer) i min ålder när det gäller bäbisar. Jag ska fram och gulla och grejja så mammorna nästan blir nervösa *screwy* .
Det jag försöker säga är att om du förställer dig eller liksom försöker tänka att du har barn som du ska ta hand om så faller sig kärleken till de små naturligt. Även för oss killar.
Vi har diskuterat saken och vi har kommit fram till att ifall jag inte vill bli farsa så måste hon skaffa en annan kille som vill. Det är vi båda på det klara med [...]
Dags att göra slut?
Det jag försöker säga är att om du förställer dig eller liksom försöker tänka att du har barn som du ska ta hand om så faller sig kärleken till de små naturligt. Även för oss killar.
Nej.
Alla gillar inte barn. Inte ens alla vi tjejer. Jag kräks på argument som ditt. Alla gillar inte barn.
Krokodil
2006-10-15, 23:18
Ingen är redo att skaffa barn innan de gör det. skulle vi vänta tills vi är sugna och redo skulle människosläktet dö ut i ett nafs! Men när väl knodden ploppat ut händer det något i de flesta nyblivna föräldrars hjärtan... klick säger det och plötsligt känns allt så självklart.
Redo för barn är man aldrig, men man blir det under resans gång! :D
Redo för barn är man aldrig, men man blir det under resans gång! :D
+1
Nej.
Alla gillar inte barn. Inte ens alla vi tjejer. Jag kräks på argument som ditt. Alla gillar inte barn.
Fast, det är lite som att säga att "alla gillar inte människor".. Barn är ju inga aliens, inte ett helt eget släkte. Man gillar ju inte ALLA människor, inte alla barn..
Självklart kan ingen tala för dig, men faktiskt så KAN det hända mycket just i blivandet av en ny människa - som gör att man ändrar sin syn på små människor, barn. Jag säger inte att det sker per automatik för alla, men lyckligtvis så verkar det som om det gör det för de flesta som blir föräldrar och det är väl bra. Men självklart ska man respektera dem som väljer att inte ha barn, absolut.
Fel av mig. Skulle formulerat det som att alla inte är intresserade av att skaffa egna barn, för det var andemeningen i Thewinds inlägg, och det är andemeningen i alla de suckande menande "vänta bara ett par år"-argument man får när man deklarerar att man inte känner sig vidare intresserad av familjebildning.
Min tjej vill absolut ha barn och jag vill absolut inte. Hon behöver inte ha dem nu med detsamma och jag säger inte att jag inte kanske nångång i framtiden kan tänka mig att skaffa barn, men så ligger det till i alla fall. Vi har diskuterat saken och vi har kommit fram till att ifall jag inte vill bli farsa så måste hon skaffa en annan kille som vill. Det är vi båda på det klara med, men hur länga ska man vänta med en sånhär sak? Vi blir inte yngre även om vi inte på nåt sätt är gamla. Hon 23 och jag 27. Borde jag låta henne hitta en ny karl medan hon ännu är ung så hon inte behöver stressa sedan, eller ska jag vänta på att jag av någon anledning slutar avsky barn?
Svårt dilemma! Svårt också att råda.. ni får prata ordentligt, så att båda säkert vet var den andre står iaf.
Var för något år sedan tillsammans med en äldre kille som hade barn sedan tidigare - han "skyllde" vårt uppbrått på just det att han "visste" att jag skulle komma att vilja ha barn. Då kändes inte barn så aktuellt alls för mig, så jag tyckte väl att det var lite lamt att dra sig ur pga det.. Men jag hörde iaf av mig och tackade honom när jag blev mamma, vi har haft lite sporadisk kontakt och är lyckliga på var sitt håll och jag tycker att han faktiskt gjorde rätt (om det nu var orsaken). Men hur du ska göra kan bara du komma fram till, alla situationer är ju unika..
Prinsessa
2006-10-15, 23:49
Har inga bebisar, men vill haaaaaaa, massor! Minst fyra stycken, två flickor och två pojkar, har till och med deras namn klara.. Mm minsann, deras papi har ingen talan, det är jag som ska föda dem :em:
Fel av mig. Skulle formulerat det som att alla inte är intresserade av att skaffa egna barn, för det var andemeningen i Thewinds inlägg, och det är andemeningen i alla de suckande menande "vänta bara ett par år"-argument man får när man deklarerar att man inte känner sig vidare intresserad av familjebildning.
Du måste vara den första kvinna jag stött på som förstått det.
Inte för att jag har något emot de små liven i sig, men några egna skall det ta mig tusan inte bli. Det säger ju sig självt egentligen. Världen kan inte hantera en massa små-Yesisar.
Me_Myself
2006-10-15, 23:52
Jag blev oplanerat gravid, var inne på att ta bort henne men när jag såg henne på ultraljudet så gick det bara inte.
Jag hade ingen erfarenhet av barn och har alltid gillat hundvalpar bättre men när hon väl kom så föll det sig så naturligt.. som om jag varit med henne alltid..som att livet fick en mening och som att jag för första gången fattade vad riktig kärlek var.
Visst har jag förändrats mycket på dessa tre åren med min dotter.
Det mest negativa är nog att jag alltid är trött känns det som och just därför lär det dröja länge innan det blir några fler barn!
Jag tycker att jag har fått en annan syn på vad som är viktigt i livet. Jag är inte så blyg längre som förr. Jag gör saker som jag aldrig hade fått för mig innan jag fick barn.. sjunger imse vimse spindel på bussen, klättrar o gungar på lekplatsen osv..
Barn är underbara.
Barn tar också på krafterna och jag förstår verkligen varför man bör vara två om dem *sliten*
Som man är det bara en sak man kan göra, ta sitt ansvar. Det finns för många män som inte tar sitt ansvar. Har man satt ett barn till livet får man se till att de får en bra uppväxt. Inte släppa dem vind för våg och tro samhället och skolan kommer sköta uppfostran, och klaga när det går åt helvete.
Min son är 7 år nu och han är min bästa kompis. Vi har massvis med kul tillsammans. Han hänger med på allt jag gör, men är sur för han inte får följa med till gymmet. Han vill också ha muskler som pappa.
Jag ångrar inte en sekund att vi fick barn, jag som inte hade några planer på barn alls. Det är hur kul som helst med barn, och en viss känsla när de ser upp till dig. Allt pappa gör är rätt och bäst. :)
Häromveckan fick en vän frågan varför han inte hade barn. Denna mamma kunde inte förstå att vissa helt enkelt inte var intresserade av att yngla av sig. Men varför skall det vara så självklart att man vill ha barn? Inte skulle barnlösa människor få för sig att säga: Jaha så du har barn - varför då?
Fel av mig. Skulle formulerat det som att alla inte är intresserade av att skaffa egna barn, för det var andemeningen i Thewinds inlägg, och det är andemeningen i alla de suckande menande "vänta bara ett par år"-argument man får när man deklarerar att man inte känner sig vidare intresserad av familjebildning.
:thumbup:
Sofia4_4
2006-10-16, 07:27
Häromveckan fick en vän frågan varför han inte hade barn. Denna mamma kunde inte förstå att vissa helt enkelt inte var intresserade av att yngla av sig. Men varför skall det vara så självklart att man vill ha barn? Inte skulle barnlösa människor få för sig att säga: Jaha så du har barn - varför då?
:thumbup:
Ja, precis.
Folk tittar på en som en sämre människa.
Visst är visa barn roliga att umgås med en kort stund, men jag blir så uttråkad av barn.
Jag vill inte heller har några barn.
Till Slarti - du måste nästan ta och prata med din tjej om detta. Hon väntar på att du ska ändra dig. Det var så med mitt ex. Vi var ihop i 10 år och han trodde att jag skulle "mogna" för barn så småningom. Nu anklagar han mig att inte har varit tydlig tidigare.
För den nuvarande pojkvännen har jag gjort tydligt och klart att jag inte vill ha barn och kommer aldrig att vilja, så han fick bestämma sig under de första några veckorna om han ändå ville vara med mig.
Jag har också en del kompisar som har skaffat barn och blivit jobbiga. Ingen vill höra om och om igen hur deras unge har bajat eller spytt eller att den har upprepad "ma-ma-ma-ga-ga-ga" 10000 gånger.
Däremot har jag kompisar som beter sig som människor och klarar av att lämna ungen hos barnvakt och gå och umgås utan massa blöj-snack, så det finns hopp för männskligheten med barn oxå. ;)
Sofia4_4
2006-10-16, 07:45
Jag blev oplanerat gravid, var inne på att ta bort henne men när jag såg henne på ultraljudet så gick det bara inte.
Jag hade ingen erfarenhet av barn och har alltid gillat hundvalpar bättre men när hon väl kom så föll det sig så naturligt.. som om jag varit med henne alltid..som att livet fick en mening och som att jag för första gången fattade vad riktig kärlek var.
Visst har jag förändrats mycket på dessa tre åren med min dotter.
Det mest negativa är nog att jag alltid är trött känns det som och just därför lär det dröja länge innan det blir några fler barn!
Jag tycker att jag har fått en annan syn på vad som är viktigt i livet. Jag är inte så blyg längre som förr. Jag gör saker som jag aldrig hade fått för mig innan jag fick barn.. sjunger imse vimse spindel på bussen, klättrar o gungar på lekplatsen osv..
Barn är underbara.
Barn tar också på krafterna och jag förstår verkligen varför man bör vara två om dem *sliten*
Självklart när en människa börjar existera kan man inte tänka sig livet utan den. Det gäller alla levande varelser. Jag kunde inte tänka mig livet utan min katt.
Sen tar man sitt ansvar också och man måste lära sig att gilla läget. Vad ska man annars göra, det går inte att ångra sig.
Men man måste förstå att inte alla tycker att barn är underbara.
Jag har 2 barn, en dotter och en son.
Det är gött nu när det börjar bli stora och kan klara sig själv. Småbarnsåren är jävligt tuffa vad många än säger.
Hur jag har förändrats?
Jag har blivit mer blödig när barn far illa i tex filmer. Man har sina egna barn som man relaterar till vilket gör det väldigt starkt.
Jag har blivit mer ordningssam bla eftersom man får städa varje dag om man inte vill plöja igenom leksaker när man ska gå någonstans.
Man tar verkligen tillvara på sin fria tid bättre än innan då den är ganska sparsam under småbarnsåren.
Som någon sa innan är det extremt löjligt och jobbigt att hela tiden nämna att man har barn, hur duktiga dom är och hur tidigt dom kunde gå osv.Ha barn, men skryt inte om det för allt och alla för att därigenom visa hur "lyckad" du är som person. Det uppskattas oftast inte.
Sofia4_4
2006-10-16, 08:24
Jag har 2 barn, en dotter och en son.
Det är gött nu när det börjar bli stora och kan klara sig själv. Småbarnsåren är jävligt tuffa vad många än säger.
Hur jag har förändrats?
Jag har blivit mer blödig när barn far illa i tex filmer. Man har sina egna barn som man relaterar till vilket gör det väldigt starkt.
Jag har blivit mer ordningssam bla eftersom man får städa varje dag om man inte vill plöja igenom leksaker när man ska gå någonstans.
Man tar verkligen tillvara på sin fria tid bättre än innan då den är ganska sparsam under småbarnsåren.
Som någon sa innan är det extremt löjligt och jobbigt att hela tiden nämna att man har barn, hur duktiga dom är och hur tidigt dom kunde gå osv.Ha barn, men skryt inte om det för allt och alla för att därigenom visa hur "lyckad" du är som person. Det uppskattas oftast inte.
Vad skönt att det finns föräldrar som tänker som du.
:hbang:
Vad skönt att det finns föräldrar som tänker som du.
:hbang:
Javisst är det.
Finns alldeles för många föräldrar som är totalfixerade vid sin förädraroll och vill dela med av sig den till alla, tom till sånna som slarti och co som avskyr barn. Klart man kan skryta lite för morsan och så men det vet man ju är lugnt. ;)
Jag har aldrig förstått hela det där "barnsnacket"..
Är det tanter som saknat egna liv och måste ha det genom sina barn?
Undrar folk, berättar man. Brukar i mitt fall snarare vara folk som frågan mig än att jag skulle göra reklam. (Mkt. skojiga kort (http://picasaweb.google.com/david.nordin/EllottiiBuusi/photo#4950171108715200530) etc.)
För mig handlar barn om att vara barnslig och få en chans att återuppleva magin från småbarnsåldern.
Jag vet det är skitjobbigt.
Jag ha kompisar som innan satt och svor över andra som blev så barnfixerade och särskilt en av dom har blivit me fixerad vid sitt barn än alla andra (naturligtvis). Det går knappt att umågs med vissa. Andra klarar det galant och kan distansera sig och fokusera på annat.
Jag som har barn själv tycker också att det är jobbigt med mammor (och även pappor) som inte gör annat än att prata om barn, barnsjukdommar, kräk, bajs, blöjpriser och så vidare! Det verkar dock som att dom flesta som har barn inte pratar om annat... Och dom som inte har barn pratar bara om sin hund eller sitt gym. Fan, jag blir aldrig nöjd *grr27*
Vet att jag tänker vänta till efter 30 med barn, men tänkte på det Slarti skrev att han var rädd för att flickvännen skulle bli med barn.
Undrar hur rädd man behöver vara vid p-piller egentligen. Och tänk om det skulle hända, hur jobbigt är en abort? Kan tjejen skadas?
Jobbiga tankar.
Fel av mig. Skulle formulerat det som att alla inte är intresserade av att skaffa egna barn, för det var andemeningen i Thewinds inlägg, och det är andemeningen i alla de suckande menande "vänta bara ett par år"-argument man får när man deklarerar att man inte känner sig vidare intresserad av familjebildning.
*torkar av mig spyan:confused: *
Jag skrev inte att alla gillar barn. Utan att alla kan lära sig gilla barn. Och sen skrev jag inte heller att alla är intresserade av att skaffa sig det heller. Lugn och sansad, snälla nån.
Me_Myself
2006-10-16, 17:27
Men man måste förstå att inte alla tycker att barn är underbara.
Jag menar att även om man inte gillar barn så mycket så är jag ganska så säker på att man tycker sina egna är underbara när man väl har fått dem.
vårt första barn kom planerat men innebar inga större skillnader förrän efter några månader. då började man känna sig mer mogen, jag är farsa, typ. Det var en speciell dag och det hela blev bara bättre och bättre.
Dock ville jag ta livet av mig igår när min son vaknade kl 02 för att leka till 03 och för att pappa skulle få sova 3 h innan jobbet. händer ofta nu när han får tänder.
nästa är beräknat i maj någon gång så då blir det spännande.
PS: Jag vill inte ha en dotter, jag tror inte jag klarar av det
En dotter blir en "lugnare" upplevele på ett sätt.
Hohoho... tandåldern, ja det är spännande det. Vänta bara tills dagen kommer med öroninflammation.
En dotter blir en "lugnare" upplevele på ett sätt.
Hohoho... tandåldern, ja det är spännande det. Vänta bara tills dagen kommer med öroninflammation.
skulle underlätta om alla tänder kom ut samtidigt :)
en dotter vet jag inte hur jag skulle hantera, det där med att dejta pojkar som Ryssen skrev om skulle inte gå så bra för min del, inte som är nu. Kanske blir ändras man när man väl får en dotter men idag är det ett absolut nej för oss båda faktiskt.
Vi är rädda helt enkelt att få en dotter!
skulle underlätta om alla tänder kom ut samtidigt :)
en dotter vet jag inte hur jag skulle hantera, det där med att dejta pojkar som Ryssen skrev om skulle inte gå så bra för min del, inte som är nu. Kanske blir ändras man när man väl får en dotter men idag är det ett absolut nej för oss båda faktiskt.
Vi är rädda helt enkelt att få en dotter!
Du kan ju alltid kasta syra i ansiktet på henne.
Du kan ju alltid kasta syra i ansiktet på henne.
jag sa att jag är rädd eftersom man inte kan skydda de inte att jag är störd invandrare.
jag sa att jag är rädd eftersom man inte kan skydda de inte att jag är störd invandrare.
Heh, jo jag vet. Undrar själv hur man skall reagera. Skulle kanske haft en ";) " efter då jag inte vill anklaga dig för något. Mer upplysa hur konstig situationen är med den allmänna synen på de unga honorna.
Sofia4_4
2006-10-18, 08:45
Jag menar att även om man inte gillar barn så mycket så är jag ganska så säker på att man tycker sina egna är underbara när man väl har fått dem.
Självklart är det så. annars skulle männskligheten ha försvunnit för länge sen.
Sofia4_4
2006-10-18, 08:49
Vet att jag tänker vänta till efter 30 med barn, men tänkte på det Slarti skrev att han var rädd för att flickvännen skulle bli med barn.
Undrar hur rädd man behöver vara vid p-piller egentligen. Och tänk om det skulle hända, hur jobbigt är en abort? Kan tjejen skadas?
Jobbiga tankar.
Lung, hon kan inte skadas. Det finns alltid en liten fara i allt, när det gäller operationer, men det är väldigt sällsynt. Nu behöver man inte ens operera för att göra abort, det finns piller för det.
P-piller brukar vara ganska säkra men 100% säkerhet kan man aldrig utlova. Det finns folk som har blivit gravida oavsett p-piller. Men det händer oxå sällan.
Så händer det nåt oönskat, har ni 3, helst 2 månader att agera. Sen är det kört.
Lung, hon kan inte skadas. Det finns alltid en liten fara i allt, när det gäller operationer, men det är väldigt sällsynt. Nu behöver man inte ens operera för att göra abort, det finns piller för det.
P-piller brukar vara ganska säkra men 100% säkerhet kan man aldrig utlova. Det finns folk som har blivit gravida oavsett p-piller. Men det händer oxå sällan.
Så händer det nåt oönskat, har ni 3, helst 2 månader att agera. Sen är det kört.
Medicinsk abort sker vanligen bara upp till nionde veckan efter utebliven mens, därefter är det skrapning som gäller (kan även krävas tidigare beroende på resultat av medicinsk behandling). Efter vecka 14 så är det alltid en kombination av de två som gäller.
Risk för infektion och komplikation finns alltid.
källa
vårdguiden.se (http://www.vardguiden.se/Article.asp?c=2491)
skrapning (http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3364)
Socialstyrelsen och SCB har dokument över skadefrekvenser med.
wintersnowdrift
2006-10-18, 09:43
skulle underlätta om alla tänder kom ut samtidigt :)
en dotter vet jag inte hur jag skulle hantera, det där med att dejta pojkar som Ryssen skrev om skulle inte gå så bra för min del, inte som är nu. Kanske blir ändras man när man väl får en dotter men idag är det ett absolut nej för oss båda faktiskt.
Vi är rädda helt enkelt att få en dotter!
Men, vad är egentligen skillnaden mellan att din dotter dejtar grabbar och att din son gör dito med flickor? Om du stänger av känslorna kopplade till reptilhjärnan och tänker rationellt?
Frågan är förresten inte enbart riktad till Gabber, utan alla pappor eller för den delen alla män (edit: kanske finns det även kvinnor som resonerar likadant?) här på forumet som hyser liknande känslor gällande döttrar kontra söner. Har ni så liten tilltro till "hederligheten" hos ert eget kön att ni känner att ni måste vakta/försvara er dotter mot friare, medan sönerna får klara sig bäst de kan mot gamarna till kvinnfolk (women can be mean!)?
//Kristin
Men, vad är egentligen skillnaden mellan att din dotter dejtar grabbar och att din son gör dito med flickor? Om du stänger av känslorna kopplade till reptilhjärnan och tänker rationellt?
Frågan är förresten inte enbart riktad till Gabber, utan alla pappor eller för den delen alla män (edit: kanske finns det även kvinnor som resonerar likadant?) här på forumet som hyser liknande känslor gällande döttrar kontra söner. Har ni så liten tilltro till "hederligheten" hos ert eget kön att ni känner att ni måste vakta/försvara er dotter mot friare, medan sönerna får klara sig bäst de kan mot gamarna till kvinnfolk (women can be mean!)?
//Kristin
jag vet inte riktigt, det är väl för mig känslan av att en tjej löper större risk att bli våldtagen osv som skrämmer mig. självklart är det risker med en pojke också men för mig är det större rädsla med dotter/våldtäkt.
frågan om hur stor chansen är att bli våldtagen kanske kan tas upp också och den är väl ganska liten kan jag tänka mig, men TÄNK OM känslan finns alltid kvar.
vad fan gör man om det händer, ska man gå omkring med mord i sinnet resten av livet och bli ännu mer beskyddande än man är idag?
jag kan inte ens föreställa mig vad som kan hända om något händer mina barn, dotter eller son så det är sak samma.
jag vill innerst inne ha 2 döttrar och 2 söner så vi får väl se hur det går. kan det vara media som gjort att man känner sig så här?
Men, vad är egentligen skillnaden mellan att din dotter dejtar grabbar och att din son gör dito med flickor? Om du stänger av känslorna kopplade till reptilhjärnan och tänker rationellt?
Frågan är förresten inte enbart riktad till Gabber, utan alla pappor eller för den delen alla män (edit: kanske finns det även kvinnor som resonerar likadant?) här på forumet som hyser liknande känslor gällande döttrar kontra söner. Har ni så liten tilltro till "hederligheten" hos ert eget kön att ni känner att ni måste vakta/försvara er dotter mot friare, medan sönerna får klara sig bäst de kan mot gamarna till kvinnfolk (women can be mean!)?
//Kristin
Män är svin, på riktigt. Det är en av anledningarna man inte litar på dem. Man har "inside information" på hur det går till. Men mest är det väl så det alltid varit och det är ganska svårt att bryta, behöver ju inte vara logiskt.
Sedan hur jämställd och framåt en person än är så vill man inte att den man älskar mest skall ta smällen utan skall istället skyddas från allt ont, då blir det lätt att man följer de ideal som finns.
wintersnowdrift
2006-10-18, 10:30
Män är svin, på riktigt. Det är en av anledningarna man inte litar på dem. Man har "inside information" på hur det går till. Men mest är det väl så det alltid varit och det är ganska svårt att bryta, behöver ju inte vara logiskt.
Sedan hur jämställd och framåt en person än är så vill man inte att den man älskar mest skall ta smällen utan skall istället skyddas från allt ont, då blir det lätt att man följer de ideal som finns.
Självklart vill man skydda den man älskar; men skulle en förälder vara mer beskyddande gentemot sina döttrar än sina söner för att man älskar dem mer? (Nu missförstår jag dig med flit.)
Då tror jag mer på den första förklaring som du ger: i situationer där döttrar, fruar och flickvänner är inblandade tycks även männen själva anse att deras fellow kamrater är rovdjur (har F! en poäng, eller?). Om det sedan är så "på riktigt" eller enbart av en ologisk(?) tradition borde väl genusforskarna snart ha ett svar på, kan man tycka :P.
//Kristin
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.