Visa fullständig version : Språkhjälp
Hej kollo.
Jag har skrivit en grej på ungefär 4-5 A4-sidor och vill ha hjälp med språket. Jag tror att språket är ganska OK, men vill ändå att någon språkkunnig korrekturläser. Det jag har skrivit är inte särskilt seriöst innehållsmässigt, men jag skulle vilja att någon eller några duktiga skribenter läste igenom det och kollade vad för språkfel jag gör. Har vi några snälla sådana här? Jag kan pejsta texten här i tråden om så behövs.
Hej kollo.
Jag har skrivit en grej på ungefär 4-5 A4-sidor och vill ha hjälp med språket. Jag tror att språket är ganska OK, men vill ändå att någon språkkunnig korrekturläser. Det jag har skrivit är inte särskilt seriöst innehållsmässigt, men jag skulle vilja att någon eller några duktiga skribenter läste igenom det och kollade vad för språkfel jag gör. Har vi några snälla sådana här? Jag kan pejsta texten här i tråden om så behövs.
Pejsta den Brushan! :)
Aight, men förvänta dig inte något. :em:
Jag har INTE kollat igenom det, osv.
Aight, men förvänta dig inte något. :em:
Jag har INTE kollat igenom det, osv.
Brasklappar? Har du blivit svenne Bolio?
Först och främst handlar texten, i de fall där socialism nämns, om EXTREMA former av socialism. Alltså inte om blandekonomier. Jag är själv SOCIALlibertarian, men nu handlar detta om marxism typ. :)
Kapitalism är marknadsekonomi. Socialism är planekonomi. Kommunism är ett avskaffande av ekonomin i sin helhet. Om dessa tre samhällssystem skall denna text handla.
Kapitalismen handlar i sin simplaste form om byteshandel.
Låt säga att vi lever på en öde planet där det enbart lever tusen personer. På denna planet har vi gemensamt bestämt oss för att leva i en kommunistisk gemenskap, där vi delar på planetens råvaror efter principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Vi planterar en fertil jord ur vilken vi erhåller livsmedel såsom vete, havre, potatis, majs, osv. Därutöver lever det ett antal djur på planeten – några av dem kan vi utnyttja som livsmedel, exempelvis genom att slakta dem och äta dem, samt i egenskap av mjölkdjur som vi mjölkar, andra kan vi använda som arbetsdjur.
Vi producerar så pass mycket som vi gemensamt behöver och förbrukar efter våra behov. Eftersom ingen av oss behöver mer mat än vad vi konsumerar så fungerar det alldeles utmärkt att leva på det viset.
Vi bestämmer oss för att utöver livsmedel konstruera bostäder för alla planetens tusen medborgare och förse dessa med möbler och inredning. Eftersom vi lever i ett kommunistiskt samhälle så gör vi detta tillsammans och alla får exakt samma möbler och samma inredning. Och här uppstår helt plötsligt ett första problem.
Om vi skall följa vår mest grundläggande kommunistiska princip - ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” - så måste vi konsekvent nog också tillgodose var och ens respektive behov. Om en viss medborgare alltså vill ha en särskild möbel för att luta sig tillbaka och läsa böcker på, så måste vårt utopiska samhälle förse denne medborgare med denna möbel. Skall principen efterföljas är det samhällets skyldighet att tillgodose var och ens respektive behov. Om någon sedan är i kritiskt behov av en terrängbil för att åka med till olika platser på planeten, för att stilla sitt djupa begär efter äventyr, så är det helt och hållet denne medborgares rätt att få detta sitt behov tillgodosett. Då kanske någon protesterar med att ingen verkligen behöver någon terrängbil.
Men mot en sådan protest måste jag opponera mig. Vem kan egentligen bestämma vad någon annan behöver? Hur avgör man det? Vår äventyrslystne medborgare kanske mår ytterst dåligt psykiskt av att inte få resa runt, och eftersom han har svag benstomme kan han inte resa särskilt långt på egen fot. Då är det ju i allra högsta grad ett behov som den personen har. Och om det nu är samhällets uppgift att tillgodose var och ens behov efter Marx' grundläggande princip för kommunismen, så måste också samhället naturligtvis efterfölja sina grundprinciper och förse denne medborgare med hans terrängbil. Att det sedan skulle kräva ett tids- och energikrävande arbete, som i praktiken skulle kunna ta flera år att slutföra, är inte medborgarens problem. Hans grundläggande rättigheter i det kommunistiska samhället måste respekteras. Han måste få sin bil. Även fast det tar femton år och trettio av samhällets intelligentaste medborgare att tillverka den.
Nu krävs det nog inte längre något särskilt skarpsynt intellekt för att begripa att detta i praktiken blir omöjligt. För om vi betänker att vår äventyrslystne medborgare är en medborgare med säkerligen mängder av olika behov, så finns det i vårt utopiska samhälle ett tusen medborgare med alldeles speciella behov. Om vårt utopiska samhälle alltså på fullt allvar, som Marx förkunnade, skulle försöka sig på att tillgodose var och ens behov, så skulle de mycket snabbt inse att det var en omöjlig kamp mot klockan och förnuftet.
Här bryter en påläst anhängare av Marx in och kontrar med att säga att kommunismen enbart kan existera i mycket utvecklade samhällen där teknologin gör det möjligt att, vid behov, skapa miljoner terrängbilar. Men vad man här missar är att med ökad teknologi följer ökad efterfrågan och ökat behov. Att vi ens känner till konceptet terrängbil är en direkt följd av att en sådan teknologi överhuvudtaget existerar. Hade vår äventyrslystne medborgare levt på trettonhundratalet så skulle han naturligtvis inte velat ha en terrängbil, utan kanske en fin vagn med två starka hästar. Idag vill vi ha jetplan och Ferraribilar, och oavsett vad man vill tro om dagens teknologi är det inte en enkel sak att framställa dessa och tillgodose var och ens behov. Detta blir särskilt uppenbart när vi inser att i ett land på flera miljoner invånare så har varje invånare sina alldeles särskilda högteknologiska - och stundtals snudd på omöjliga att tillfreställa - behov.
Förhoppningsvis inser vi här att principen ”åt var och en efter behov” inte är en särskilt rimlig princip, därför att det i varje samhällsfas och vid varje teknologisk utvecklingnivå, finns en snarast obegränsad mängd av behov hos medborgarna. Alla behoven kan därför inte tillfredställas.
Då säger till slut vår påläste marxist att de inte alls är omöjligt att vi en dag lever under sådana förhållanden där alla materiella behov kan tillgodoses. Kanske blir det om trettio tusen år då vi har kommit så pass långt med teknologin att vi kan koppla datorer till våra hjärnor som mottar signaler från dem med detaljerade instruktioner om vilka behov vi har, för att utifrån dessa instruktioner skapa de materiella objekt som vi behöver, vare sig det är hypersnabba rymdskepp, tidsmaskiner eller en ny slags tandborste. Det är inte alls omöjligt. Den dagen kan faktiskt komma.
Men här måste jag tyvärr åter en gång punktera Marx' käraste kommunistiska grundprincip. Först och främst talar Marx faktiskt inte alls om en sådan avlägsen framtid (om den ens är möjlig) utan om ett närbeläget skede i kapitalismen då man först inrättar en socialistisk diktatur under en viss övergångsperiod, varefter man till slut övergår till ren och skär kommunism. Att filosofiera om hur samhället skall se ut om trettio eller ens tre tusen år var inte alls vad Marx sysslade med. Han lade fram konkreta teorier för hur man i den moderna kapitalismen skulle genomföra en socialistisk revolution med en temporär övergångsdiktatur, utifrån vilken man sedan övergick till ren kommunism. Om hur detta skall gå till i praktiken står det mycket tydligt i Det kommunistiska manifestet, Krik av Gothaprogrammet och Om Judefrågan.
Alltså finns det absolut ingen som helst logik bakom ”åt var och en efter behov” - och inte heller ”av var och en efter förmåga”, av den simpla anledningen att det är fullkomligt omöjligt att mäta vad någon förmår. Jag kanske är latare än min granne och förmår av den anledningen 30% mindre. Detta kan jag då använda som argument i ett kommunistiskt samhälle, vilket inte bara jag kan utan också miljontals andra människor. Det är en mycket underlig och världsfrånvänd livssyn som på fullt allvar tror att folk kommer att vilja jobba mer än vad de av nöd måste, förutsatt att alla deras behov ändå kan tillgodoses. Och givet denna orimlighet, kan vi därmed konstatera att människor i ett kommunistiskt samhälle i princip knappast skulle arbeta alls. Alla skulle skylla på att de inte har förmågan av en eller annan anledning, för att istället göra saker som de tycker är roligare än att arbeta. Kanske blir det att åka terrängbil, vad vet jag. Men något tråkigt arbete blir det absolut inte. Inte om man inte måste.
När vi nu har konstaterat att kommunismen såsom Marx förklarade den faktiskt inte kan fungera alls av de rent logiska skäl som nämnts ovan, kan vi då fråga oss vad en möjlig utveckling skulle kunna vara. Hur skulle folk hantera detta? Om kommunismen bara fungerar med enkla nödvändigheter som mat, hur gör människor med allt det andra? Om människor vill ha fina soffor, hur gör de? Skapar alla sin egen soffa? Bestämmer staten vilka soffor alla skall ha? Det enklaste är ju att massproducera en sak. Att försöka producera helt olika varianter av samma sak blir ytterst tidskrävande och i praktiken omöjligt. Så hur gör folk?
Vi kan återgå till vår utopiska kommunistiska planet. Där lever människor i symbios och alla äter sig mätta av den gemensamma maten och livet går framåt. Men människorna känner att de inte är nöjda: de vill ha mer. En del vill ha snygga soffor, andra vill lära sig filosofi. Då inser en föredetta professor i idéhistoria som bebor planeten att han ju kan erbjuda en tjänst. Han skulle kunna starta sin privata skola i filosofi, som medborgarna av planeten skulle kunna ta del utav. Men detta är en jobbig uppgift och han vill ju inte utföra den helt gratis – och varför skulle han det?
Han bestämmer sig således för att i utbyte mot att alla medborgare som är intresserade av att lära sig filosofi arbetar för honom fyra timmar, två dagar i veckan, i hans verkstad för tillverkning av soffor, lära ut filosofi fyra timmar, fem dagar i veckan. Från början är ingen särskilt intresserad – de har vant sig vid latheten, men till slut blir några unga medborgare intresserade och går med på hans avtal. De påbörjar därmed sina studier i filosofi, fem dagar i veckan, fyra timmar per dag. I utbyte mot detta arbetar de i hans verkstad för sofftillverkning fyra timmar per dag, två dagar i veckan.
Dagarna går och det visar sig allteftersom att filosofilektionerna som professorn erbjuder är ytterst intressanta och lärorika. Ungdomarna som arbetar för honom berättar detta för fler och fler människor och alltfler sluter förhoppningsfulla avtal med honom. Detta leder till att alltfler människor i samhället får utökade kunskaper i filosofi, samtidigt som professorn nu har ett lager av fina soffor.
Han bestämmer sig nu för att byta ut några av dessa soffor mot olika tjänster och egendom, och skapar sig således en rikedom som ingen dittills skådat i det tusen man starka samhället.
Till slut får en annan medborgare i samhället reda på professorns framgång som entrepenör och inser mycket snabbt att även han skulle kunna uppnå detsamma, då han har mycket goda kunskaper i tillverkning av köksredskap, och eftersom det finns ett stort behov av dessa så kommer det att finnas en stor efterfrågan på dem. Han sätter igång med att göra samma sak. Han bygger en verkstad där han producerar mängder av olika köksredskap, främst vassa knivar och matbestick. Ju längre tid han håller på, desto duktigare och effektivare blir han, och till slut skapar han sina köksredskap i en mycket snabb takt. Efter bara några månader har även denne entrepenör lyckats skapa sig en inte alls så blygsam rikedom. Han har lyckats byta de fina köksredskapen som han nu skapar på löpande band, mot olika slags varor och tjänster. Till slut har han byggt sig ett nytt hus, finare än de andra medborgarnas, och även inrett huset på ett mycket exklusivt sätt.
Tiden går i det lilla samhället och fler och fler medborgare upptäcker detta nya sätt att skapa rikedom på. De mest begåvade entrepenörerna blir bara rikare och rikare. Till slut kan de anställa medhjälpare som hjälper dem i arbetet, i utbyte mot olika slags varor som de har bytt till sig i byteshandeln.
Helt plötsligt börjar samhället utvecklas. Människorna får sysselsättning och ny teknologi och nya produkter blir verklighet. Alla vill ta del av de rikedomar som skapas, och eftersom det bästa sättet är genom att uppfinna nya saker och effektivare sätt att producera dem på, sker det en utveckling i raketfart framåt. Från att var och en tidigare var tvungna att skapa sina egna soffor, sängar och köksredskap, kan de nu byta till sig dessa saker på ett mycket enkelt sätt och äga massor av olika produkter, vilka allihopa framställts av de mest kompetenta producenterna. Istället för att vår professor i idéhistoria måste skapa sina egna, i allt väsentligt mycket dåliga köksredskap – så kan han nu byta till sig mycket fina sådana, tillverkade av en sann expert i köksredskapstillverkning, bara genom att lära ut filosofi till honom i några timmar om dagen. Och eftersom han gör detta samtidigt som han även lär ut filosofi till många andra, så förlorar han ingenting på det. Båda parter vinner på det. Professorn får nya fina köksredskap, tillverkade av en sann expert, och köksredskapstillverkaren får lära sig filosofi av en påläst expert i ämnet.
Nu har kapitalismen kommit igång på fullt allvar. Då inser en dag en annan entrepenör att det ju bara blir krångligt och onödigt jobbigt att på ett direkt sätt behöva byta tjänster och produkter mot varandra. Varför skulle man inte kunna skapa ett nytt mått, ja en ny produkt, som kan representera det värde som en viss vara har då man byter den, vare sig det är en tjänst eller produkt. Därvid skapas bytesvärdet, dvs. man uppfinner pengar. Nu har man ett bättre sätt att byta saker sinsemellan på. Istället för att köksredskapstillverkaren behöver ge professorn en fysisk kökskniv, som han ju inte vill ha, för att få sina lektioner i filosofi, så kan han istället byta lektionerna mot ett antal mynt som representerar det bytesvärde som lektionerna har. Med dessa mynt kan då professorn köpa något annat som han faktiskt behöver, och inte några köksredskap som han redan har massor utav.
Nu är kapitalismen fullbordad och medborgarna har mycket snabbt insett att de har övergivit det kommunistiska samhället som inte alls fungerade mot ett kapitalistiskt sådant.
Då föds ett nytt barn i det lilla samhället. Hans namn är Jarl Parx. Jarl Parx har inte riktigt bevittnat hela processen eftersom den ju påbörjades innan hans livstid, inte heller har han förstått hur det gick till och hur det kommer sig att en del är betydligt rikare än andra i det tidigare kommunistiska samhället. Allt han vet är att det de facto är så; att det alltså finns orättvisor i samhället eftersom en del är betydligt rikare än andra. Jarl Parx är ett mycket intellektuellt begåvat barn. Hans föräldrar skickar honom till vår professor i filosofi där han får lära sig om filosofen Fredrik Regel. Fredrik Regel säger att världen (eller ”världsalltet”, om man får tala med Fredrik Regel själv) är en konstruktion av motsatser. Han förkunnar för sina läsare en ny teori som han döper till dialekparken. Dialekparken sätter två motsatser emot varandra: mes och antimes. Utifrån dessa kommer synmesen som upplöser dem båda.
Vårt kloke barn Jarl Parx, tar till sig denna idé fullt ut och försöker se hur den kan användas för att förklara de hemska orättvisorna i hans egna samhälle som bekymrar honom, där några är mycket rikare än andra. Han finner mycket snabbt att Fredrik Regel var någonting stort på spåren. Hans dialekparkiska teori kan ju mycket enkelt appliceras på det samhälle i vilket han själv lever! Han finner två motsatser: de rika och de fattiga, mesarna och antimesarna. När Jarl Parx får denna sin fullkomliga snilleblixt av absolut insikt, inser han att han måste tänka ut en synmes för dem. Hur upplöses de rika och de fattiga, mesarna och antimesarna? Efter mycket om och men, och outtröttliga filosofieranden, kommer han till slut till den insikten att synmesen är det som är bortom mesen och antimesen, och att eftersom mesen och antimesen i det här fallet är rika och fattiga, så måste synmesen vara det tillstånd där det inte finns några rika eller fattiga! Ah! O ljuva insikt!
Därifrån frågar han sig hur i allsindar som de bägge motsatserna ”rika” och ”fattiga” skapades. För att göra detta inser han att han behöver studera historia. Sagt och gjort har han nu en ännu brilliantare insikt: det faktum att rika och fattiga finns är ett direkt resultat av kapitalismen. Det var ju den som till en början skapade rikedom. Innan den var alla precis lika fattiga. Nu är de flesta mycket rikare och några få ytterst rikare.
Om han då lyckas tillintetgöra kapitalismen, så har han också tillintetgjort motsatsförhållandet ”fattig” och ”rik”. Mesen ställs mot antimesen och fram träder synmesen: den parxistiska kommunismen är född. En återgång till ett tidigare samhällsstadium, dvs. det stadium före byteshandeln, före marknaden och därmed före kapitalismen, är det enda som kan upplösa den hemska dialekpark som skapar dessa hemska orättvisor som han ju ser dag in och dag ut på hans egen hemplanet.
Hur går man då tillväga? Hur krossas byteshandel? Hur avskaffas marknaden? Hur upplöses kapitalismen? Enkelt: genom en revolution. Revolutionen börjar med att den fattigare samhällsgruppen - antimesarna – med näbbar och klor tar kontroll över alla produktionsmedel. Jarl Parx teorier tas emot med öppna armar av väldigt många, eftersom de fattiga människorna inte alls är nöjda med sin situation, på samma sätt som fulare människor inte alls är nöjda över att det finns snyggare – och faktiskt: varför skulle de acceptera något sådant ifall det går att genom revolution konfiskera skönhet från de snygga?
Parxisterna genomför därmed den första parxistiska revolutionen i den lilla planetens historia. All egendom tillhörande den rikare samhällsklassen mesarna konfiskeras. Likaså konfiskeras alla fabriker och all mark av de parxistiska revolutionärerna.
Vad de gör sedan är att inrätta socialism – antimesarnas diktatur - i enlighet med Parx' plan för återinrättandet av den tidigare kommunismen. Men eftersom Parx ju inser att det inte är möjligt i praktiken att leva efter den kommunistiska principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, så förkunnar han att man skall leva i ett övergångsstadium som han döper till socialismen. Där har staten, dvs. det parxistiska partiet, kontroll över all produktion, och alla tvingas arbeta i fabrikerna och får ungefär lika mycket lön.
Ett problem som genast uppstår är att eftersom människor inte längre kan drömma om att bli väldigt rika, så är det inte längre någon som anstränger sig nämnvärt på arbetet. Man gör så lite som möjligt, den mesta av tiden så pratar man med kollegorna och slappar, då ens lön ju ändå är garanterad. Varför skulle man anstränga sig om man skulle kunna låta bli och ändå få lika mycket betalt, och oavsett hur mycket man ansträngde sig så skulle man inte kunna få mycket mer i betalt?
Hur skulle då det lilla samhället som på mycket kort tid gått från kommunism till kapitalism och till slut socialism, kunna överleva om dess medborgare inte brydde sig nämnvärt om sina arbeten? Och varför skulle de? Den rättvisa socialistiska staten garanterade ju deras lön. Hur skulle staten, dvs. det parxistiska partiet, tackla denna framväxande problematik?
Man kunde ju inte skämma ut sig heller. Den brillianta filosofen Jarl Parx hade ju en vetenskaplig teori om hur samhället skulle se ut för bästa möjliga framgång och lycka, inte kunde väl en dylik teori visa sig felaktig? Nej, för att omöjliggöra denna totala flopp fick man helt enkelt tvinga människor att arbeta. Och hur gjorde man det? Genom att straffa dem hårt om de inte arbetade, såklart. För vadå, vilka andra sätt finns det att få människor att arbeta trots att de egentligen inte behöver göra det? I rättvisans och jämlikhetens namn var det ju faktiskt helt i sin ordning att fängsla, spöa och till och med döda. Alla måste jobba. Och eftersom man måste ge dem pengar även fast de inte jobbar så bra, så måste man tvinga dem på något annat sätt. Här föddes det socialistiska våldet.
Tiden gick, folk var missnöjda, inte minst entrepenörerna. De ville ju fortsätta tjäna mycket pengar och vara rika. Så de fortsatte att arbeta för den socialistiska staten under tvång, men började även att producera egna varor och handla med dem vid sidan om, precis som de hade gjort förut. Helt plötsligt var åter kapitalismen född, denna gång inom socialismen. Detta kunde inte vara sant tänkte parxisterna. Varför gick dessa människor emot objektiv vetenskaplig sanning och fullkomlig parxistisk rättvisa? Ah, girighet! Hur skulle man då förhindra att dessa groteska mesar inte skulle bli rika ännu en gång och åter förpesta antimesarnas vardag? Genom att med tvång gång på gång konfiskera deras egendom och inte låta dem producera saker och ting själva som de kunde byta mot andra, så att en marknad åter uppstod och kapitalismen åter växte fram.
Och egentligen: vilka andra sätt finns det att förhindra den kapitalitiska marknaden än just genom total kontroll över människors liv så att de inte kan börja producera saker själva och syssla med byteshandel? Och givet denna antikapitalismens enda av nödvändigheten givna utväg, nämligen våldet – vill vi verkligen leva i ett samhälle där man med totalitärt våld förhindrar människor från att skapa rikedom och byteshandla med varandra, såsom alla rena socialiststater av nödvändighet har gjort? Men den bästa frågan av dem alla återstår ännu att ställas – den lyder så här: Är problemet orättvisor eller fattigdom? Är problemet att det finns rika och fattiga eller att det finns fattiga? Och vilket samhällssystem är det hittills som, överallt där det har inrättats, har skapat just rikedom och förbättrat den absoluta majoritetens livsvillkor och räddat folk från fattigdom och misär? Detta tål att tänkas på, för rätt vad det är kan man inse att man har låtit sig luras hela livet av just detta trötta sätt att tänka: denna mest jordiska planta varur avundsjukan och ressentimentet vuxit fram som allra fagrast, i det dolda, subtilt, likt violen...
jag läste ingenting av din text men såg det här i ögonvrån; "Nu är de flesta mycket rikare och några få ytterst rikare." Det ser inte bra ut språkmässigt. Jag tror du menar att skriva "Nu är de flesta betydligt rikare och några få ännu rikare" men hela meningen blir fortfarande absurd.
Tack LAR. Men vill du förklara varför ditt förslag ser bättre ut språkmässigt än mitt? Vad är det för fel på det jag skrev?
Angående semikolon:
Skiljetecknet semikolon (;) används när man tycker att punkt är för starkt avskiljande tecken och komma inte är tillåtet (orsakar satsradning). Det används mellan satser – normalt huvudsatser – som har ett nära samband till varandra. Semikolon följs normalt av liten bokstav.
Exempel på användning:
Amanda var mycket trött; en kvart senare gick hon och lade sig.
Semikolon kan även användas vid uppräkningar för att avskilja grupper från varandra.
Semikolonet uppfanns av Aldus Manutius den äldre (1450–1551).
Oj, du hade visst tagit bort semikolonkommentaren, ignorera det där då.
Oj, du hade visst tagit bort semikolonkommentaren, ignorera det där då.
Jag tror, efter påbörjad genomläsning, att du kanske borde överväga att börja med semikolon igen. Eller sätta in fler punkter (jag är svag för semikolon, min chef och handledare skulle säga något annat ...). T.ex. före "andra kan vi använda som arbetsdjur" (typiskt semikolonställe)
Ang. LAR:s kommentar:
Jag tycker också att meningen ser konstig ut. Orsak: Man kan inte använda "ytterst" på det där sättet, utan det måste användas med ett adjektiv i grundform, typ "han är ytterst rik" (även om "ytterst" i kombination med "rik" inte är så lysande).
Jag antar utan att ha kommit så långt i texten att du menar att många nu är betydligt rikare än förr, och några få är väldigt mycket rikare än (man/de/någon var) förr?
Snabb kommentar även: Skriv heller att vi odlar jorden än planterar den (anglicism; i svenskan planterar man typ blommor och buskar, men inte säd och majs; fråga inte varför)
I love you Tolkia. :)
Thanks!
Edit: anledningen varför jag är sparsam med semikolon är just för att jag inte är särskilt säker exakt var de skall användas...
Oj, du hade visst tagit bort semikolonkommentaren, ignorera det där då.
jag menade att skriva vanligt kolon. jag vet hur semikolon fungerar :)
"..han nu en ännu brilliantare insikt: det faktum.."
här ska det vara stor bokstav.
någonstans skrev du "hur i allsindar". det är talspråk och ska undvikas.
I love you Tolkia. :)
Thanks!
Edit: anledningen varför jag är sparsam med semikolon är just för att jag inte är särskilt säker exakt var de skall användas...
Gör som vi andra - använd ; och - för att verka lite bättre än de flesta andra :)
eftersom den ju påbörjades
ta bort "ju". talspråk.
Och egentligen: vilka andra sätt finns det
här använder du kolon fel. använda komma eller omformulera.
jag menade att skriva vanligt kolon. jag vet hur semikolon fungerar :)
"..han nu en ännu brilliantare insikt: det faktum.."
här ska det vara stor bokstav.
någonstans skrev du "hur i allsindar". det är talspråk och ska undvikas.
Jag har ju sett Bärs skriva med liten bokstav efter vanligt kolon. :( Bärs gör inte fel. *slap* Finns det verkligen en regel som säger så? Nietzsche skriver också liten bokstav efter kolon ibland! Hur funkar det där egentligen?
Ja, det där med allsindar har du helt rätt i. Det skall jag fixa nu, thanks. :)
här använder du kolon fel. använda komma eller omformulera.
Men varför? Nietzsche gör så ibland. Gör han fel?
Gör som vi andra - använd ; och - för att verka lite bättre än de flesta andra :)
Yeah, I will. Nu måste jag bara lära mig hur man använder dem och exakt när också. :P
Jag läste första halvan och skrev några synpunkter. Jag är inte helt säker på att jag alltid föreslår en förbättring, det kan vara så att jag bara försöker ändra din stil till min. Om så ber jag om Burträsk. Rolig text i övrigt, kudos!
Men mot en sådan protest [...]
Jag ogillar "men i början av meningar, fast om det är fel vet jag inte riktigt.
[...]år äventyrslystne medborgare är en medborgare med säkerligen mängder av olika behov, så finns det i vårt utopiska samhälle ett tusen medborgare med alldeles speciella behov.
ett tusen -> ettusen
Jag har för mig att man skriver räkneord som ett enda ord.
Detta blir särskilt uppenbart när vi inser att i ett land på flera miljoner invånare så har varje invånare sina alldeles särskilda högteknologiska - och stundtals snudd på omöjliga att tillfreställa - behov.
Tillfredställa
Förhoppningsvis inser vi här att principen ”åt var och en efter behov” inte är en särskilt rimlig princip, därför att det i varje samhällsfas och vid varje teknologisk utvecklingnivå, finns en snarast obegränsad mängd av behov hos medborgarna. Alla behoven kan därför inte tillfredställas.
Skippa ett "av". Sen vet jag inte riktigt om det är så snyggt att skriva behoven i bestämd form i sista meningen, kanske är bara jag?
Kanske blir det om trettio tusen år då vi har kommit så pass långt med [...]
Trettiotusen
Men här måste jag [...] Att filosofiera om hur samhället skall se ut om trettio eller ens tre tusen år var inte alls vad Marx sysslade med. Han lade fram konkreta teorier [...]
Återigen "Men", dessutom kan du snygga till något i stil med "trettio-, eller ens tretusen år"
Detta förutsatt att jag har rätt om räkneorden, vilket jag inte nödvändigtvis har...
Och givet denna orimlighet, kan vi därmed konstatera att människor i ett [...]
Antingen tar du bort "Och" eller "därmed".
När vi nu har konstaterat att kommunismen såsom Marx förklarade den faktiskt inte kan fungera alls av de rent logiska skäl som nämnts ovan, kan vi då fråga oss vad en möjlig utveckling skulle kunna vara.
Många onödiga ord kanske.
Jag skulle skrivit något i stil med:
När vi nu konstaterat att kommunismen såsom Marx förklarade den faktiskt inte alls kan fungera av de rent logiska skäl som nämnts ovan, kan vi fråga oss vad en möjlig utveckling skulle kunna vara.
Hur skulle folk hantera detta? Om kommunismen bara fungerar med enkla nödvändigheter som mat, hur gör människor med allt det andra? Om människor vill ha fina soffor, hur gör de? Skapar alla sin egen soffa? Bestämmer staten vilka soffor alla skall ha? Det enklaste är ju att massproducera en sak. Att försöka producera helt olika varianter av samma sak blir ytterst tidskrävande och i praktiken omöjligt. Så hur gör folk?
Slå ihop några av frågorna till en mening där de separeras med komma så slipper jag läsa så många frågetecken.
[...] föredetta professor i idéhistoria som bebor planeten att han
Är det inte "före detta"?
Till slut får en annan medborgare i samhället reda på professorns framgång som entrepenör och inser [...] har även denne entrepenör lyckats skapa sig en inte alls så blygsam rikedom.
Entreprenör, två gånger. Samt i plural i stycket efter. Ett extra r alltså.
[...] vilka allihopa framställts [...]
Alla. Talspråksvarning.
Vårt kloke barn Jarl Parx, tar till sig denna idé fullt ut och försöker se hur den kan användas för att förklara de hemska orättvisorna i hans egna samhälle som bekymrar honom, där några är mycket
Istället för "hans" skulle jag skriva "sitt".
Efter mycket om och men, och outtröttliga filosofieranden,
Outtröttligt filosoferande?
Därifrån frågar han sig hur i allsindar
"Allsinadar" var för mig mer talspråk än texten i övrigt gjort sig förtjänt av.
Ur Svenska skrivregler (boktips?)
Liten bokstav används normalt efter kolon, om det som följer är en exemplifiering, uppräkning, förklaring, sammanfattning eller liknande. Om det som följer inte kan stå som en egen mening är detta enda möjligheten.
ta bort "ju". talspråk.
Yes sir. :)
Jag tog bort alla "ju" i texten förutom i uppbyggnaden "ju fler, desto mer". Var det bra gjort? Innehållet förändrades inte.
Wow, tack skaparn! Jag gör som du säger sen får du skulden ifall det blir fel. :D
mini :love:
Ja, jag borde köpa den boken. :)
(PS: Jag gjorde m.a.o. fel som skrev med liten bokstav? Men Nietzsche gör juuuuuuuuuu så! =()
För mig är semikolon jävligt mycket "kåkfarare på KomVux". Som när Svartenbrandt avände sig av "exellenta betyg" i en intervju. Han skulle naturligtvis ha sagt "mycket bra betyg" eller liknande.
Det blir stilistiskt fel. Oavsett om det är grammatiskt rätt eller fel.
Öppna vilken tidning som helst. Du kommer att få leta länge innan du hittar ett semikolon.
När används så stor bokstav efter kolon? Från samma källa:
Stor bokstav används efter kolon om det som följer är en direkt anföring eller har karaktär av citat.
Anders ropade: "Vi kommer tillbaka imorgon."
Stor bokstav används efter kolon om det som följer är uppmaningar, utrop och frågor, även om de inte utgör direkta citat.
Deras motto var: En för alla, alla för en!
Tillägg till mitt förra inlägg:
När det som kolonet signalerar (exemplifieringen, förklaringen etc.) sträcker sig över flera meningar måste stor bokstav användas.
(Gjorde jag fel nu?)
PS: Jag gjorde m.a.o. fel som skrev med liten bokstav? Men Nietzsche gör juuuuuuuuuu så! =(
Skillnaden är att Nietzsche är konstnär och begagnar sig av den "konstnärliga friheten" att skriva som han vill, medan du är skribent eller något. :D
(Alternativt har reglerna kring kolon ändrats sedan N:s tid, det är ju trots allt ett tag sedan. Plus att det beror på språket - på vilket språk läser du N. egentligen? Är det inte på svenska kan du ju inte gärna använda honom som mall.)
För mig är semikolon jävligt mycket "kåkfarare på KomVux". Som när Svartenbrandt avände sig av "exellenta betyg" i en intervju. Han skulle naturligtvis ha sagt "mycket bra betyg" eller liknande.
Det blir stilistiskt fel. Oavsett om det är grammatiskt rätt eller fel.
Öppna vilken tidning som helst. Du kommer att få leta länge innan du hittar ett semikolon.
How depressing. Jag som använder så mycket semikolon; jag kommer m.a.o. att sluta på kåken ...? *cry*
Jag vet inte hur "stilistiskt fel" det egentligen är; jag skulle tro att det varierar beroende på var texten finns. I tidningsprosa - nej. I romaner - ja, dock med eftertanke.
Man skall garanterat inte använda semikolon så ofta som jag, men jag tyckte att det var en revolution när jag upptäckte det någon gång på gymnasiet. Från hundra kommateringsfel till tre på nolltid, typ. :D Regeln som hittills funkat (obs. hyfsat - snälla Hasse, dra INTE fram alla mina felanvändningar ... ) för mig är att det kan funka med semikolon "när ett komma är för lite och en punkt är för mycket". Luddigt som få.
Man skall garanterat inte använda semikolon så ofta som jag, men jag tyckte att det var en revolution när jag upptäckte det någon gång på gymnasiet.Hade din gymnasieskola ett namn som började på "T"? Jag är barnsligt förtjust i alliterationer. :D
How depressing. Jag som använder så mycket semikolon; jag kommer m.a.o. att sluta på kåken ...? *cry*
Jag vet inte hur "stilistiskt fel" det egentligen är; jag skulle tro att det varierar beroende på var texten finns. I tidningsprosa - nej. I romaner - ja, dock med eftertanke.
Man skall garanterat inte använda semikolon så ofta som jag, men jag tyckte att det var en revolution när jag upptäckte det någon gång på gymnasiet....
Nå, så läs om Utvandrarserien och gläds åt hur Moberg utan vidare dra iväg både tre och fyra semikolon i en sentens; det är att ge kraft och glädje åt språket.
allan
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.