Örjan
2002-12-03, 14:58
Osäkert var denna tråden hör hemma, men jag placerar den här.
Stephan Rössner och andra har forskat kring gemensamma nämnare bland de som lyckas gå ner i vikt och sedan förbli smala. Det vore ju värdefullt att finna sådana. De enda samband man lyckats hitta bland de framgångsrika är dels ett regelbundet ätande, dels motion.
De som börjar motionera har alltså större chans att gå ner i vikt. Att kaloriförbränning och ökad ämnesomsättning pga ökad muskulatur eller kondition skulle vara orsakerna till detta finner jag tveksamt. Det kan se mycket ut i tabeller när man läser att man genom raska promenader kan bränna runt 400 kcal per timme eller 600 om man joggar istället. Men för det första skulle man bränna runt 70 kcal genom att sova istället, och för det andra så följs motion av större aptit. Ett stort glas läsk eller mjölk efter passet, eller någon extra potatis till middagen för att tillgodose den extra aptiten, och man har nästan genom kosten tagit igen kalorierna man förbrände. En del, min inte mycket underskott kvarstår då att tappa vikt på. Jag kan tyvärr inte hitta hur mycket ämnesomsättningen ökar för varje kilo muskler. Minns bara att jag inte tyckte att det var så kolossalt mycket, så det blir inget starkt argument (någon kan kanske svara på den frågan?). Dock, jag skriver ju nu inte om just styrketräning, utan motion i allmänhet. Det är ju egentligen bara styrketräning för unga, och särskilt män, som ökar muskelmassan nämnvärt. Femtioåriga Gertrud som simmar varje tisdag och torsdag, lägger ju inte på sig någon nämnvärd massa, och ändå har hon större chans att bli av med sin övervikt än om hon satt hemma och virkade till Så ska det låta. Det hävdas ibland att ökad kondition ska förbättra ämnesomsättningen. Inte heller det finner jag övertygande som orsak. Man ska ju träna minst tre gånger i veckan för att förbättra konditionen, och det är väl inte det vanligaste att man gör, även om det visst finns en del som gör det. Två gånger i veckan tror jag är normalt för en motionär, och även dessa människor ingår i gruppen som har större chans att lyckas med sin viktreducering. Dessutom tycker jag att det blir lite luddigt, när man skriver att ”ökad kondition ökar ämnesomsättningen”. Några siffror kring detta har jag inte stött på någon gång. (Så är det förresten tyvärr ofta, en iofs kunnig skribent berättar att det är si eller så, men inte i vilken utsträckning. Påståendet, och den nyvunna kunskapen, blir då helt värdelös och intetsägande.)
Man kan alltså bli smalare genom motion, och som jag ser det har det inte först och främst med ökad ämnesomsättning eller kaloriförbränning under träningen att göra. Det är ingen ny tanke att man knuffas in i ett nytt leverne. Flera på forumet har påstått att de börjat äta nyttigare sedan de började styrketräna.
Detta vill jag knyta an till Bertrand Russel och Paul Watzlawick. Russel är en av nittonhundratalets största filosofer, och Watzlawick är medförfattare till en bok, Förändring, som ingår i många psykologutbildningar. Han hänvisar till Russels gruppteori och den logiska typläran, som bland annat säger att en riktig förändring kan inte äga rum inom gruppen. I så fall, säger Watzlawick, är det en förändring av första ordningen, icke bestående eller endast skenbar. En förändring av andra ordningen, är däremot en riktig, bestående förändring. Han konkretiserar detta med flera exempel. Om man kör bil och vill öka farten, är det en förändring av första ordningen att gasa, men en förändring av andra ordningen att växla. Då är man inne i något ”nytt”. Två seglare sitter i en liten jolle, som börjar svaja. Den ene seglaren börjar då dra i masten, varpå båten svajar över åt andra hållet. Den andre seglaren löser då detta problem genom att dra från andra hållet. Därför slår båten över åt andra hållet. Till sist blir det en sorts dragkamp, där de båda står och rycker från var sitt håll. De löser båda ständigt problemet med en förändring av första ordningen, till synes vettig. En förändring av andra ordningen blir då att båda släpper masten.
Dessa förändringar av första ordningen är ofta till synes kloka, bedrägligt logiska. Det finns en uppsjö av sådana inom bantningen. Några exempel: sätt upp en bild av dig själv då du var smal på kylskåpet, drick ett glas vatten före måltiden, använd mindre tallrikar, handla inte hungrig, ta trapporna istället för hissen, gå av en hållplats tidigare, byt ut två måltider om dagen mot VLCD. Visst, dessa och alla andra tusen trix som bantaren kan använda sig av, låter bra och verkar vettiga. Men de kommer inte att fungera. För bantaren stannar i samma system, eftersom förändringarna inte blir bestående, eller också blir de kompenserade: ”har jag nu varit så duktig kan jag förtjäna en kall öl till maten”. Det har förresten med det ständiga växlandet att göra, som Herakleitos sa redan 500 fKr. En tjock människa som lär sig att inte äta ketchup kommer att ta dubbel senap på korven, för att vara konkret. Överviktiga har tyvärr en sorts vilja att vara feta. De har också en vilja att vara smala, och under bantning kämpar dessa mot varann, och den förra vinner oftast i slutändan. Det finns ju många som bantat till och från i decennier, som kan exemplifiera detta.
Och motionen då. Hur kan den vara en lösning? Jo, den spränger en in i en förändring av andra ordningen. Låt säga att man tränar i någon form två gånger i veckan, och att en av anledningarna till att man tränar är en vilja att bli av med övervikt. Man är då mycket ofta påmind om att man är en person som tar hand om sin kropp, och att man överhuvudtaget HAR en kropp (det vet knappt soffpotatisen). Man ska planera så att man har tiden vikt åt det förestående passet, man ska komma ihåg att ha träningskläder rena, därtill tvätta dem, man ska packa kläderna, man ska ta sig till gymmet/simhallen/löpspåret, man ska byta om, man ska träna, man ska duscha borta och byta om igen, ta sig hem, ta hand om kläderna igen. Därefter känner man något efter passet (serotonin är det väl?), och senare har man kanske träningsvärk hela dagar, och skavsår som måste skötas. Kanske förhårdnader i händer, beroende på sport. Ser man dessutom sporten man utövar på TV, tittar man med extra intresse. Allt detta påminner en ständigt om att man numera är en person som bryr sig om kroppen. Att man ständigt påminns tror jag hjälper en att låta den goda viljan, den som vill gå ner i vikt, att bli den härskande. Motionen hjälper alltså en att äta bättre. Ove Rytter har skrivit som tips att t.ex. bestämma sig för att spänna magmusklerna tills man är vid nästa rödljus. Inte för att sådant ger ett snyggt sexpack, utan för att ”påminna dig själv om att du är en atlet”. Rössner har skrivit att man bör köra 2-3 motionspass i veckan, som man byter om för, vilket också måste vara för att påminna sig själv om att man är en atlet.
Dessa är alltså inga nya tankar, men jag tyckte att det kunde vara kul att göra en teoretisk förankring, och påpeka beträffande förändringar man vill göra, att det ofta inte är det som tycks vettigt som är den rätta lösningen. Ofta tycks lösningen som leder till förändring av andra ordning vansinnig, som att seglarna skulle släppa taget. Det verkade nog som en dum lösning för dem, när de var låsta i sitt tänkande. Man får komma på sätt att bryta sig in i ett nytt system, en ny grupp.
Stephan Rössner och andra har forskat kring gemensamma nämnare bland de som lyckas gå ner i vikt och sedan förbli smala. Det vore ju värdefullt att finna sådana. De enda samband man lyckats hitta bland de framgångsrika är dels ett regelbundet ätande, dels motion.
De som börjar motionera har alltså större chans att gå ner i vikt. Att kaloriförbränning och ökad ämnesomsättning pga ökad muskulatur eller kondition skulle vara orsakerna till detta finner jag tveksamt. Det kan se mycket ut i tabeller när man läser att man genom raska promenader kan bränna runt 400 kcal per timme eller 600 om man joggar istället. Men för det första skulle man bränna runt 70 kcal genom att sova istället, och för det andra så följs motion av större aptit. Ett stort glas läsk eller mjölk efter passet, eller någon extra potatis till middagen för att tillgodose den extra aptiten, och man har nästan genom kosten tagit igen kalorierna man förbrände. En del, min inte mycket underskott kvarstår då att tappa vikt på. Jag kan tyvärr inte hitta hur mycket ämnesomsättningen ökar för varje kilo muskler. Minns bara att jag inte tyckte att det var så kolossalt mycket, så det blir inget starkt argument (någon kan kanske svara på den frågan?). Dock, jag skriver ju nu inte om just styrketräning, utan motion i allmänhet. Det är ju egentligen bara styrketräning för unga, och särskilt män, som ökar muskelmassan nämnvärt. Femtioåriga Gertrud som simmar varje tisdag och torsdag, lägger ju inte på sig någon nämnvärd massa, och ändå har hon större chans att bli av med sin övervikt än om hon satt hemma och virkade till Så ska det låta. Det hävdas ibland att ökad kondition ska förbättra ämnesomsättningen. Inte heller det finner jag övertygande som orsak. Man ska ju träna minst tre gånger i veckan för att förbättra konditionen, och det är väl inte det vanligaste att man gör, även om det visst finns en del som gör det. Två gånger i veckan tror jag är normalt för en motionär, och även dessa människor ingår i gruppen som har större chans att lyckas med sin viktreducering. Dessutom tycker jag att det blir lite luddigt, när man skriver att ”ökad kondition ökar ämnesomsättningen”. Några siffror kring detta har jag inte stött på någon gång. (Så är det förresten tyvärr ofta, en iofs kunnig skribent berättar att det är si eller så, men inte i vilken utsträckning. Påståendet, och den nyvunna kunskapen, blir då helt värdelös och intetsägande.)
Man kan alltså bli smalare genom motion, och som jag ser det har det inte först och främst med ökad ämnesomsättning eller kaloriförbränning under träningen att göra. Det är ingen ny tanke att man knuffas in i ett nytt leverne. Flera på forumet har påstått att de börjat äta nyttigare sedan de började styrketräna.
Detta vill jag knyta an till Bertrand Russel och Paul Watzlawick. Russel är en av nittonhundratalets största filosofer, och Watzlawick är medförfattare till en bok, Förändring, som ingår i många psykologutbildningar. Han hänvisar till Russels gruppteori och den logiska typläran, som bland annat säger att en riktig förändring kan inte äga rum inom gruppen. I så fall, säger Watzlawick, är det en förändring av första ordningen, icke bestående eller endast skenbar. En förändring av andra ordningen, är däremot en riktig, bestående förändring. Han konkretiserar detta med flera exempel. Om man kör bil och vill öka farten, är det en förändring av första ordningen att gasa, men en förändring av andra ordningen att växla. Då är man inne i något ”nytt”. Två seglare sitter i en liten jolle, som börjar svaja. Den ene seglaren börjar då dra i masten, varpå båten svajar över åt andra hållet. Den andre seglaren löser då detta problem genom att dra från andra hållet. Därför slår båten över åt andra hållet. Till sist blir det en sorts dragkamp, där de båda står och rycker från var sitt håll. De löser båda ständigt problemet med en förändring av första ordningen, till synes vettig. En förändring av andra ordningen blir då att båda släpper masten.
Dessa förändringar av första ordningen är ofta till synes kloka, bedrägligt logiska. Det finns en uppsjö av sådana inom bantningen. Några exempel: sätt upp en bild av dig själv då du var smal på kylskåpet, drick ett glas vatten före måltiden, använd mindre tallrikar, handla inte hungrig, ta trapporna istället för hissen, gå av en hållplats tidigare, byt ut två måltider om dagen mot VLCD. Visst, dessa och alla andra tusen trix som bantaren kan använda sig av, låter bra och verkar vettiga. Men de kommer inte att fungera. För bantaren stannar i samma system, eftersom förändringarna inte blir bestående, eller också blir de kompenserade: ”har jag nu varit så duktig kan jag förtjäna en kall öl till maten”. Det har förresten med det ständiga växlandet att göra, som Herakleitos sa redan 500 fKr. En tjock människa som lär sig att inte äta ketchup kommer att ta dubbel senap på korven, för att vara konkret. Överviktiga har tyvärr en sorts vilja att vara feta. De har också en vilja att vara smala, och under bantning kämpar dessa mot varann, och den förra vinner oftast i slutändan. Det finns ju många som bantat till och från i decennier, som kan exemplifiera detta.
Och motionen då. Hur kan den vara en lösning? Jo, den spränger en in i en förändring av andra ordningen. Låt säga att man tränar i någon form två gånger i veckan, och att en av anledningarna till att man tränar är en vilja att bli av med övervikt. Man är då mycket ofta påmind om att man är en person som tar hand om sin kropp, och att man överhuvudtaget HAR en kropp (det vet knappt soffpotatisen). Man ska planera så att man har tiden vikt åt det förestående passet, man ska komma ihåg att ha träningskläder rena, därtill tvätta dem, man ska packa kläderna, man ska ta sig till gymmet/simhallen/löpspåret, man ska byta om, man ska träna, man ska duscha borta och byta om igen, ta sig hem, ta hand om kläderna igen. Därefter känner man något efter passet (serotonin är det väl?), och senare har man kanske träningsvärk hela dagar, och skavsår som måste skötas. Kanske förhårdnader i händer, beroende på sport. Ser man dessutom sporten man utövar på TV, tittar man med extra intresse. Allt detta påminner en ständigt om att man numera är en person som bryr sig om kroppen. Att man ständigt påminns tror jag hjälper en att låta den goda viljan, den som vill gå ner i vikt, att bli den härskande. Motionen hjälper alltså en att äta bättre. Ove Rytter har skrivit som tips att t.ex. bestämma sig för att spänna magmusklerna tills man är vid nästa rödljus. Inte för att sådant ger ett snyggt sexpack, utan för att ”påminna dig själv om att du är en atlet”. Rössner har skrivit att man bör köra 2-3 motionspass i veckan, som man byter om för, vilket också måste vara för att påminna sig själv om att man är en atlet.
Dessa är alltså inga nya tankar, men jag tyckte att det kunde vara kul att göra en teoretisk förankring, och påpeka beträffande förändringar man vill göra, att det ofta inte är det som tycks vettigt som är den rätta lösningen. Ofta tycks lösningen som leder till förändring av andra ordning vansinnig, som att seglarna skulle släppa taget. Det verkade nog som en dum lösning för dem, när de var låsta i sitt tänkande. Man får komma på sätt att bryta sig in i ett nytt system, en ny grupp.