Visa fullständig version : Leva genom partner?
Tycker ni det är viktigt att ha ett förhållande? Många av mina vänner klarar inte att vara ensamma utan "måste" ha en pojkvän/flickvän.
Det enda de kan prata om är sedan deras förbannade partner..och sen bryter de ihop när deras förhållanden tar slut.. Och sen får man lyssna på deras eviga klagan om hur jobbigt allt är och hur dåligt de mår.. buhu.. Då känner jag bara: Kan inte folk skaffa ett liv? *grr27*
Känner att jag har så lite förståelse då jag själv inte har problemet.. Klart man blir ledsen/tycker det är jobbigt när ett förhållande tar slut men nog fan måste man ha viktigare och roligare saker att bry sig om..? Jag för min del skulle aldrig kunna hänga upp mitt liv, trygghet och välbefinnande på en annan person.. Men å andra sidan blir jag oroande ofta kallad för både känslokall och överdrivet självfokuserad vilket kanske påverkar min syn på relationer..?
Hur mycket låter ni förhållanden styra era liv och hur ni mår?
Herkulez
2006-04-19, 22:03
du låter bitter och avundsjuk för att du inte har en flickvän men dina kompisar har :cool:
Tror att många som är som du beskriver har ett relativt dåligt självförtroende i grunden, och behöver någon som ger dom konstant bekräftelse för att må bra..
eller att dom helt enkelt aldrig behövt klara sig ensamma..
en bra upplevelse i övrigt, att isolera sig och bli bekväm med bara sitt eget sällskap..allt för många som är rädda för att bli ensamma
personligen är jag mer som dig
du låter bitter och avundsjuk för att du inte har en flickvän men dina kompisar har :cool:som man känner sig själv känner man andra..
Jag vet av erfarenhet lösningen på det där problemet och det är ett antal KK's
"Knull kompis"för er som inte vet vad det är så gökar man med den andra partnern när man känner för det bara ringa o sen tassar man över inga känslor inget bråk bara vilt sex om man nu föredrar det vilket jag gör :cool:
Herkulez
2006-04-19, 22:06
Tror att många som är som du beskriver har ett relativt dåligt självförtroende i grunden, och behöver någon som ger dom konstant bekräftelse för att må bra..
eller att dom helt enkelt aldrig behövt klara sig ensamma..
en bra upplevelse i övrigt, att isolera sig och bli bekväm med bara sitt eget sällskap..allt för många som är rädda för att bli ensamma
personligen är jag mer som dig
har väl inget med självfötroendet att göra, jag gick nyss igenom en väldigt tung separation från min flickvän, visst mår jag bra nu men jag mådde som skit då och jag har absolut inte dåligt självförtroende. Blir man väldigt känslomässigt engagerad i en annan människa så är det inte lätt att bryta kontakten på engång hur bra självförtroende man än har.
Tror att många som är som du beskriver har ett relativt dåligt självförtroende i grunden, och behöver någon som ger dom konstant bekräftelse för att må bra..
Exakt den teorin jag har!
Otto GROV
2006-04-19, 22:20
har väl inget med självfötroendet att göra, jag gick nyss igenom en väldigt tung separation från min flickvän, visst mår jag bra nu men jag mådde som skit då och jag har absolut inte dåligt självförtroende. Blir man väldigt känslomässigt engagerad i en annan människa så är det inte lätt att bryta kontakten på engång hur bra självförtroende man än har.
exakt tog slut me tjejen för 2månader sen,,,, å man är ju fan helt jävla förstör fastän man har bra självförtroende.. :cryout: :cryout:
har väl inget med självfötroendet att göra, jag gick nyss igenom en väldigt tung separation från min flickvän, visst mår jag bra nu men jag mådde som skit då och jag har absolut inte dåligt självförtroende. Blir man väldigt känslomässigt engagerad i en annan människa så är det inte lätt att bryta kontakten på engång hur bra självförtroende man än har.
Jag tror att Antosh syftade på dem som alltid MÅSTE ha en partner för att öht må bra =) dvs någon som bekräftar dem konstant.
Att deppa när ett förhållande tagit slut är ju tvärt om mer ett tecken på att man har såpass BRA självförtroende att man faktiskt vågt gett sejsjälv helhjärtat till en annan människa, och då blir det ju oundvikligt med kollaps när det kraschar..
christian
2006-04-19, 22:24
har väl inget med självfötroendet att göra, jag gick nyss igenom en väldigt tung separation från min flickvän, visst mår jag bra nu men jag mådde som skit då och jag har absolut inte dåligt självförtroende. Blir man väldigt känslomässigt engagerad i en annan människa så är det inte lätt att bryta kontakten på engång hur bra självförtroende man än har.
Då? och nu? Var inte det typ ngn vecka sen? Som fan att du mår bra nu om du mådde verkligt dåligt då. Isf var du aldrig "into her", som man säger.
Själv har jag varit singel nu i snart 1½ år och aldrig trivts bättre med mig själv och min omgivning. Bra jobb, bra betalt, grym lägenhet, schysst social life osv osv. Jag letar inte efter hon med stort H, hon dyker upp så småningom, jag har inte bråttom.
du låter bitter och avundsjuk för att du inte har en flickvän men dina kompisar har :cool:
Jag tycker mig inte ha mindre tur i kärlek än min kompisar men däremot så hanterar jag mina förhållanden annorlunda då jag är väldigt självständig och kräver detsamma av en partner. Inget toffleri här inte *slap*
Jag hanterar också uppbrått på ett enligt mig mera konstruktivt sätt. Tycker det verkar jobbigt att gå ner sig så efter att man gjort slut med någon *popcorn*
Helena B
2006-04-19, 22:28
Själv har jag varit singel nu i snart 1½ år och aldrig trivts bättre med mig själv och min omgivning. Bra jobb, bra betalt, grym lägenhet, schysst social life osv osv. Jag letar inte efter hon med stort H, hon dyker upp så småningom, jag har inte bråttom.
En bra inställning :thumbup:
Helena B
2006-04-19, 22:29
Jag tycker mig inte ha mindre tur i kärlek än min kompisar men däremot så hanterar jag mina förhållanden annorlunda då jag är väldigt självständig och kräver detsamma av en partner. Inget toffleri här inte *slap*
Jag hanterar också uppbrått på ett enligt mig mera konstruktivt sätt. Tycker det verkar jobbigt att gå ner sig så efter att man gjort slut med någon *popcorn*
Har du aldrig älskat någon?
christian
2006-04-19, 22:37
Har du aldrig älskat någon?
Äh, det är väl bara att bryta ihop och gå vidare? ;)
Perosnligen tror jag inte på att man kan ha älskat någon, utan älskar man någon på riktigt så gör man det resten av sitt liv. Låter kanske sliskigt och det är nog ölen och satorkonserten som gör sitt till men det är min mening just nu iaf.
Detta förutsatt att man inte blivit grovt betrådd, för då vacklar fundamenten som kärleken byggdes på likt ett korthus. Eller nåt.
Har du aldrig älskat någon?
Jo helt känslokall är jag inte ;) Dock inte varit med om några särskilt jobbiga uppbrått, de har skett i samförstånd och jag har bra kontakt med de flesta av mina ex :)
Det är just det som är skillnaden mot många av de jag umgås med, för dem går hela världen under verkar det som.. Ringer sig sjuka från jobbet, slänger upp katterna (påminner om ex sambon) köper ny soffa och slänger cd skivor (som kan påminna...) osv.. Varför inte nöja sig med det som var bra, acceptera att det inte fungerade och gå vidare med livet?
christian
2006-04-19, 22:43
Jo helt känslokall är jag inte ;) Dock inte varit med om några särskilt jobbiga uppbrått, de har skett i samförstånd och jag har bra kontakt med de flesta av mina ex :)
Det är just det som är skillnaden mot många av de jag umgås med, för dem går hela världen under verkar det som.. Ringer sig sjuka från jobbet, slänger upp katterna (påminner om ex sambon) köper ny soffa och slänger cd skivor (som kan påminna...) osv.. Varför inte nöja sig med det som var bra, acceptera att det inte fungerade och gå vidare med livet?
Vissa investerar mer av sitt hjärta, andra mindre. Det jobbigaste uppbrytet jag hade var i "samförstånd". Då har man inget att skylla på annat än sina egna val.
Har själv tidigare varit den typen som inte klarar av att vara singel och det enda positiva är väl att man samlar på sej en del erfarenhet på det viset i vad man vill ha och inte ha för sorts partner..
Men nackdelarna överväger ju helt klart..
Man kastar sej in i saker pga fel skäl.. och kanske blir för otålig för att vänta på det som verkligen betyder..
I min erfarenhet är det rätt omöjligt att tala folk ur ett sånt tankesätt/behov.. tror det är en insikt man måste komma till själv.. men lite pisk i rätt riktning på en sån person är nog inte helt fel :thumbup:
I min erfarenhet är det rätt omöjligt att tala folk ur ett sånt tankesätt/behov.. tror det är en insikt man måste komma till själv.. men lite pisk i rätt riktning på en sån person är nog inte helt fel :thumbup:
Så det är OK att sätta lite press på sådana personer i ens närhet.. Typ som att man kan gå ut på krogen utan att ragga, kräva att pojk/flickvännen lämnas hemma när man ska gå och fika, att man inte vill prata om den andres förhållande/brist på förhållande varje samtal?
Helena B
2006-04-19, 22:56
Så det är OK att sätta lite press på sådana personer i ens närhet.. Typ som att man kan gå ut på krogen utan att ragga, kräva att pojk/flickvännen lämnas hemma när man ska gå och fika, att man inte vill prata om den andres förhållande/brist på förhållande varje samtal?
Vänta tills dina kompisar skaffar barn, då blir det bara bebissnack.
christian
2006-04-19, 23:00
Vänta tills dina kompisar skaffar barn, då blir det bara bebissnack.
Jag bävar. Min aboslut bästa kompis är snart på G med det, han har redan börjat dra sig undan. :( Men, that´s life, I presume.
Så det är OK att sätta lite press på sådana personer i ens närhet.. Typ som att man kan gå ut på krogen utan att ragga, kräva att pojk/flickvännen lämnas hemma när man ska gå och fika, att man inte vill prata om den andres förhållande/brist på förhållande varje samtal?
Haha definitivt! nu var jag inte SÅ extrem iofs.. :D men jag hade INTE brytit mitt tankesätt om inte kompisar piskat mej verbalt. Dom kommer tacka dej sen.
Vänta tills dina kompisar skaffar barn, då blir det bara bebissnack.
Min bästa kompis fick barn när hon var 16 och två andra fick vid 17.. Plus att jag jobbar på förskola och har siktet inställt på att utbilda mig till förskolelärare, så barnsnack klarar jag nog :thumbup:
Helena B
2006-04-19, 23:05
Jag bävar. Min aboslut bästa kompis är snart på G med det, han har redan börjat dra sig undan. :( Men, that´s life, I presume.
Min fick för några månader sedan och jag börjar redan tröttna, men vad kan man göra. Man kommer säkert bete sig på samma sätt när man själv är där.
Så det är OK att sätta lite press på sådana personer i ens närhet.. Typ som att man kan gå ut på krogen utan att ragga, kräva att pojk/flickvännen lämnas hemma när man ska gå och fika, att man inte vill prata om den andres förhållande/brist på förhållande varje samtal?
Där är du ute på svag is. Om man är kär tar en diss av partnern hårdare än en diss av en själv. Vem är du att sätta reglerna för vad man får och inte får prata om?
För att svara på ursprungsfrågan så visst finns det personer som inte klarar att vara ensamma. Förmodligen finns det många olika skäl. Bristande självförtroende ja, men också rädsla för tristess, dålig impulskontroll vilket gör att man kastar sig in i saker man kanske skulle behöva fundera lite på osv. Själv har jag bara haft två relationer, båda ganska långa, så jag tillhör inte skaran som är rädda för ensamhet. Tvärt om har jag nog blivit lite för bekväm i mitt singelliv.
Vänta tills dina kompisar skaffar barn, då blir det bara bebissnack.
Tell me about it :laugh:
Tror att många som är som du beskriver har ett relativt dåligt självförtroende i grunden, och behöver någon som ger dom konstant bekräftelse för att må bra..
eller att dom helt enkelt aldrig behövt klara sig ensamma..
en bra upplevelse i övrigt, att isolera sig och bli bekväm med bara sitt eget sällskap..allt för många som är rädda för att bli ensamma
personligen är jag mer som dig
Heh kunde inte ha uttryckt det bättre själv.
Lets rule the world.
christian
2006-04-19, 23:12
Min fick för några månader sedan och jag börjar redan tröttna, men vad kan man göra. Man kommer säkert bete sig på samma sätt när man själv är där.
Säg inte så! Jag och han har varit polare i snart 18 år, jag hoppas verkligen att vi fortsätter med det. *grr27*
Jag lovar att jag aldrig kommer stänga ute någon av mina vänner. Jag har aldrig varit "toffel" eller någons knähund. Jag är den jag är, ta mig som den jag är, eller låt bli. Det är din förlust. Typ. Ungefär. Sova nu. Ja.
Där är du ute på svag is. Om man är kär tar en diss av partnern hårdare än en diss av en själv. Vem är du att sätta reglerna för vad man får och inte får prata om?
Det är där jag känner mig osäker.. Jag står helt enkelt inte ut att höra hur unerbar nya flickvännen/pojkvännen är och har inga trovärdiga svar att komma med så sådana diskussioner blir lätt väldigt ensidiga.. Jag å min sida älskar djur och skulle kunna sitta i timmar och prata om min hästs fina sidledsförflyttningar senaste träningspasset eller hunden som lärt sig ta spår med vinklar, men ingen vill höra så då pratar jag inte med det.. men kära människor (iaf de jag umgås med) verkar inte ha den spärren som talar om när man bör byta ämne.. Är det då hemskt att säga att jag inte vill prata om det?
mangemani
2006-04-19, 23:44
just nu är ett förhållande inte viktigt för mej.
träningen samt annat tar upp allt för mycket tid och jag ser ingen möjlighet att starta ett förhållande(eller jo,kanske med en som har samma intresse som jag,dvs träningen)för träningen är nått jag aldrig kommer att ge upp..spel/datorer samt en del utav tiden med vänner osv kan jag offra,men träningen,no no,never.
angående det där med vänner som är rädda(kan inte) att vara ensama har jag också.
dom byter partner lika ofta som folk byter underkläder och dom tycks inte lära sej heller att hoppa in i ett nytt förhållande i stort sätt direkt efter ett annat,bara leder till katastrof....orkar inte lägga ner nån energi på dom men säger då och då det jag tycker och får då svaret "nämen jag har aldrig varit så här kär förut" "han/hon är så underbar,älskar honom/henne så mycket" osv,the same shit som man hör hela tiden...nån månad senare så så står dom där och förväntar sej att man ska omfamna dom med öppna armar*pfft*,visst,jag ger dom väl en tröstande kommentar,men thats it..."vad var det jag sa" skulle jag vilja säga,men det skulle bryta ner dom totalt skulle jag tro,så jag håller käften och bryr mej ej...nån gång ska dom väl lära sej tycker jag.
orkar inte lägga ner nån energi på dom men säger då och då det jag tycker och får då svaret "nämen jag har aldrig varit så här kär förut" "han/hon är så underbar,älskar honom/henne så mycket" osv,the same shit som man hör hela tiden...nån månad senare så så står dom där och förväntar sej att man ska omfamna dom med öppna armar*pfft*,visst,jag ger dom väl en tröstande kommentar,men thats it..."vad var det jag sa" skulle jag vilja säga,men det skulle bryta ner dom totalt skulle jag tro,så jag håller käften och bryr mej ej...nån gång ska dom väl lära sej tycker jag.
Exakt det jag menar! :bow:
Jag tror inte det är en fråga om självförtroende utan snarare en brist på egna intressen eller dåligt socialt umgänge.
Jag tror att Antosh syftade på dem som alltid MÅSTE ha en partner för att öht må bra =) dvs någon som bekräftar dem konstant.
Att deppa när ett förhållande tagit slut är ju tvärt om mer ett tecken på att man har såpass BRA självförtroende att man faktiskt vågt gett sejsjälv helhjärtat till en annan människa, och då blir det ju oundvikligt med kollaps när det kraschar..
ja precis :thumbup:
Det är stor skillnad på att man under en period efter ett långt förhållande tagit slut är deprimerad och nedstämd, det är en helt naturlig reaktion.
Skillnaden här är dock att en person med dåligt självförtroende etc kommer desperat att leta efter någon ny att "klänga sig fast" vid så att säga. medans en med bra självförtroende (luddig term kanske) kommer låta det ta den tid det tar och inte rusa in i första bästa förhållande
Min teori iaf :)
Tricklev
2006-04-20, 06:31
Jag tror inte det är en fråga om självförtroende utan snarare en brist på egna intressen eller dåligt socialt umgänge.
:thumbup:
Dock så håller jag med herkulez, även om det är lite smått Off topic, att bryta upp med någon riktigt viktigt är inte enkelt, och visst fan tar det lite tid.
Tror att många som är som du beskriver har ett relativt dåligt självförtroende i grunden, och behöver någon som ger dom konstant bekräftelse för att må bra..Det har du säkert rätt i, men framförallt så har de inte lärt sig att få bekräftelse på annat sätt. Det finns ju så många olika sätt att få bekräftelse för, som kan vara bra mycket mer effektiva än att kväva sin partner. Själv var jag singel i 3 år innan jag träffade min sambo, och trots ett dåligt självförtroende och ett stort behov av bekräftelse, så var det inga som helst problem. Man utvecklas när man är ensam och hittar sin egen personlighet. Det var bara nyttigt för mig. Speciellt tjejer har en tendens att ha killar och relationer som sin hobby. Allt kretsar runt det, och små saker blir stora. Jag tror att personer som har intressen och som engagerar sig i sitt arbete/sina studier klarar relationer mycket bättre.
Så det är OK att sätta lite press på sådana personer i ens närhet.. Typ som att man kan gå ut på krogen utan att ragga, kräva att pojk/flickvännen lämnas hemma när man ska gå och fika, att man inte vill prata om den andres förhållande/brist på förhållande varje samtal?Du kan säga vad du tycker, och vara ärlig, men du kan inte kräva något. Så fungerar min syn på vänskap i alla fall.
Herkulez
2006-04-20, 08:28
Då? och nu? Var inte det typ ngn vecka sen? Som fan att du mår bra nu om du mådde verkligt dåligt då. Isf var du aldrig "into her", som man säger.
.
där har du fel min rödhåriga vän.
Jag hååler nog med Piranha där, även om jag tror att det liiiite handlar om dåligt självförtroende oxå.
Jag var själv en sådan person för ett par år sedan, men den pojkvännen, numera exet, lärde mig att aldrig bli så "besatt" av en person igen.
Har haft ett förhållande nu i ett halvår, and still going strong. Det bästa förhållandet jag har haft, har sällan mått så bra psykiskt som jag gör nu.
Vi har hittat distansen till varandra, o ser till att bara umgås när båda verkligen vill det. kanske en 3-4 ggr i veckan.. inte mer..Inte en massa tjafs om att göra saker för den andres skull.. tror inte att sånt funkar i längden, för det brukar bara bli en massa ge, o inget ta.. dvs ingen balans..
Det handlar itne bara om självförtroende utan oxå om att vara trygg i sig själv..(o att båda är det) vilket inte alltid behöver vara samma sak.. eller kanske..
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.