2 alternativ - vilket ger MINST insulinfrisättning?

[Tintomara]

Alternativ 1
Dagsbehovet av energi minus 500 kcal.
Fördelning: 0,8 g protein per kg kroppsvikt (beräknat på normalvikt), 10-15 g kolhydrater, resten fett.

Alternativ 2
Dagsbehovet av energi minus 1000 kcal.
Fördelning: 1/3 E% protein, 1/3 E% kolhydrater, 1/3 E% fett.

Vilket av dessa två olika alternativ leder till MINST insulinfrisättning?
(Om det går att säga?)

[King Grub]

Alternativ 1, eftersom fett inte är speciellt insulinfrisättande överhuvudtaget. Det ser ut som en ren ketodiet med 10-15 g kolhydrat.

Alternativ 2 är mycket hälsosammare.

[Tintomara]

Alternativ 1, eftersom fett inte är speciellt insulinfrisättande överhuvudtaget.

Alternativ 2 är mycket hälsosammare.
Att det andra alternativet är hälsosammare för normala/friska människor kan jag tänka mig. Borde ju ge bättre förutsättningar för en mer varierad kost om inte annat. Mer vitaminer och antioxidanter antagligen. Och mer fibrer. T.ex.

Men nu är jag tyvärr ingen frisk person, utan en fet och präktigt insulinresistent typ 2-diabetiker... som har "utvecklats" i fel riktning... HbA1c har stigit i takt med sjunkande insulinproduktion... (Har fortfarande hyperinsulinemi och behöver inga sprutor, men det lär ju vara en tidsfråga! Och om jag fortfarande är så här insulinresistent NÄR jag väl behöver injektioner, då kommer jag att behöva trycka i mig hundratals IE bara för att sänka blodsockret från 15 till 13 mmol/l...! :( )

Därför undrar jag, King Grub, om alternativ 2 verkligen är det hälsosammare alternativet ÄVEN FÖR MIG? I så fall - varför?

Saken är den att vissa personer, däribland en läkare, på ett diabetesforum som jag brukar besöka har gått ut mycket starkt och propagerat för low carb/high fat-modellen som det allena saliggörande för alla diabetiker - och särskilt för tjocka 2:or. Personligen har jag svårt för extrem lågkolhydratkost. Känner att jag blir liksom galen att äta sån ensidig mat veckor i sträck. För att inte tala om decennier! Men, men... Om det nu extrem low carb verkligen ÄR det bästa för alla typ 2:or...? Tja, hellre galen än död! (Även om inget av alternativen ter sig överdrivet lockande.)

[Sverker]

Vad du behöver är ju regelbunden motion. Spelar ingen roll vad du gör, bara du gör något. Lågaktiv motion, 3 - 4 timmar per vecka och högaktiv motion 2 - 3 timmar per vecka.
Träningen kommer absolut att förbättra insulinkänsligheten. Går du också ned i vikt i lagom takt så blir det en fullträff :thumbup:

[Tolkia]

Även inom medicinen går det ju trender - och även medicinen har sina motsvarigheter till trendnissar och modeslavar. Jämför kostrekommendationerna för en "vanlig" diabetiker idag (nope, standard är inte ketodiet; snarare en traditionellt "nyttig" kost) och för femton-tjugo år sedan så har mycket förändrats. Du verkar ju inte direkt vara heltänd på att testa keotdiet (jag förstår dig till 100%); då tycker jag att du skall skippa den idén och istället försöka äta en väl sammansatt kost (en kost som består av typ mest fett och protein är inte väl sammansatt, den består väl egentligen av för få olika delar för att kunna kallas sammansatt överhuvudtaget) och motionera, som Sverker säger. Insulinkänsligheten påverkas ju inte BARA av maten man äter, och sänkt insulinfrisättning behöver nog inte nödvändigtvis vara exakt samma sak som ökad insulinkänslighet.

Sverker lär väl f.ö. vara något av Kolozzeums auktoritet nr 1 på området kost, träning och diabetes.

Det är bra med forum och intresseföreningar; man kan få ut mycket kunskap, stöd och allmänt roligt av dem, men de kan också bli lite insnöade.

[Milia]

Typ2 diabetes uppkommer ju för att cellerna klibbar igen av för mkt socker och fett, inte för att insulinproduktionen inte fungerar, varför skulle då en högfettsdiet vara bra?låter skumt, håller med ovanstående; en sund, varierad kost och motion är nog det bästa!

[Tolkia]

Infomedica om diabetes (http://www.infomedica.se/artikel.asp?CategoryID=14734) typ 2.

[Tintomara]

Typ2 diabetes uppkommer ju för att cellerna klibbar igen av för mkt socker och fett, inte för att insulinproduktionen inte fungerar, varför skulle då en högfettsdiet vara bra?
Cellerna klibbar igen? Vad menar du med det? Den förklaring jag har läst och hört överallt är att typ 2-diabetes uppkommer när metabola syndromet har pågått tillräckligt länge. Kroniskt höga insulinnivåer leder till insulinresistens, vilket i sin tur leder till större insulinproduktion för att kompensera, vilket i sin tur leder till ÄNNU högre insulinnivåer och ÄNNU större problem med insulinresistens osv, osv. Det blir en ond cirkel alltså. Men "kapprustningen" pågår inte i evighet, för till slut orkar inte betacellerna längre. Då sjunker insulinproduktionen - och som ett svar på det stiger förstås blodsockret i motsvarande grad. När jag fick diagnosen hade jag mer än 600% för högt fasteinsulin. Ändå var detta inte tillräckligt för hålla blodsockret under diabetesgränsen! I början av typ 2 handlar det alltså om en RELATIV insulinbrist. Men betacellerna förstörs mer och mer och till slut drabbas av man av total betacellsvikt och blir då ungefär som en typ 1-diabetiker, fast med mycket sämre insulinkänslighet.

Vitsen med en högfettdiet har förstås med det att göra som King Grub skrev, nämligen att fett inte stimulerar till insulinfrisättning alls på det sätt som protein och kolhydrater gör.

[mmmCay]

Som Sverker säger så är det nog bäst att angripa det från båda hållen, bäst att göra vad du kan för att förbättra din känslighet också genom motion och liknande. Om du sedan lägger till en "kvalitativ" kost på oraffinerade råvaror, kanske undviker mjölkprodukter och annat med högt insulinpåslag så gör du nog vad du kan.

Givetvis vanskligt att ge råd på "sjukdomsfall" på ett forum så ta det jag skriver som det bör, en lekmans kommentarer :)

[Sverker]

Du verkar ju ha möjlighet att kontrollera ditt blodsocker. Det ger ju fantastiska möjligheter att balansera upp blodsockret och därmed HbA1c.

Det viktiga är ju att få ned blodsockret mot 7 -8 eller ännu hellre under 6.5 och gränsen för typ 2 diabetes. Skadorna kommer ju av höga blodsockervärden.

För att få ned blodsockervärdena gäller ju att öka känsligheten för insulin med motion och viktnedgång.

Tolkias länk tar ju upp stress. Stress leder till höga kortisolvärden och därmed högre blodsocker.

Du verkar mer intresserad av att styra med dieten. Vad högfettdieten kan göra för dig vet jag inte.

[Tolkia]

Den fråga som inställer sig är ju förstås: Hur har du ätit (och motionerat) hittills? Det är ju svårt att ge råd utan att veta vad man utgår från. Kanske är du inte i behov av att försöka extremstyra kosten; det beror ju helt på hur det ser ut nu.

[Tintomara]

Tack alla för era intressanta svar! :-)

Sverker och Tolkia, ni har alldeles rätt i att jag inte (ännu!) behöver någon extrem noll-kolhydratkost för att hålla blodsockret i schack. Men jag funderar på framtiden, som verkar närma sig med stormsteg...

Det jag är osäker på när det gäller lågkolhydratkost är dock inte huruvida det är effektivt på diabetes typ 2 på kort sikt. För det är det väldigt lätt att konstatera med hjälp av blodsockermätning. "Vanlig" bantning är också bra och sänker fasteblodsockret, men effekten förstärks när man håller igen extra mycket på just kolhydraterna. Finns ju också en studie som pekar i den riktningen: Karlshamnsstudien (där andelen kolhydrater var så hög som 20 E%). Fast där gick experimentgruppen (karlshamnsmodellen) också ner tydligt mer i vikt än kontrollgruppen (tallriksmodellen) vilket jag anser liksom "grumlar" resultatet, för det gör det lite oklart vad som egentligen betydde MEST - de färre kolhydraterna eller den större viktnedgången? :confused:

Det jag EGENTLIGEN skulle vilja se är är resultatet av en långtidsstudie med två stora grupper tjocka typ 2-diabetiker. Ena gruppen skulle banta (och sedan hålla vikten) med hjälp av konsekvent lågkolhydratkost. Andra gruppen skulle banta exakt lika mycket med "vanlig mat" (standardrekommendationerna när det gäller energifördelning). Och sedan, efter 10, 15 och 20 år, då kollar man:
1. Har båda grupperna försämrats lika mycket och snabbt i sin sjukdom? Eller har low carb-gruppen klarat sig lite bättre, försämrats i en något långsammare takt?
2. Hur mår människorna i övrigt pga sin kosthållning? Low carb-ätarna kanske har lite bättre HbA1c men i gengäld högre frekvens av vissa cancerformer, bara för att ta ett hypotetiskt exempel.

I Diabeteshandgoken står det att diabetes typ 2 förefaller vara "en malign sjukdom där HbA1c stiger med ungefär 1% vart femte år oavsett behandlingsregim!!!" O_O
Men jag kan inte låta bli att undra om man verkligen VET helt säkert att det är på det viset... Spelar det verkligen ingen roll ALLS för sjukdomens utveckling hur en diabetiker äter under säg en 15-årsperiod? Det låter hemskt konstigt!
Och hur noggrann och konsekvent man egentligen har varit i dessa undersökningar? En ORDINERAD behandling är ju t.ex långt ifrån alltid det samma som en EFTERLEVD behandling...

Ju mer jag försöker lära mig om det här ämnesområdet, desto mindre verkar jag begripa! :smash:
Frågorna hopar sig snabbare än svaren! :confused:

[Tolkia]

En ORDINERAD behandling är ju t.ex långt ifrån alltid det samma som en EFTERLEVD behandling ...
Sant. Jag har hört någonstans att en stor del av de mediciner som skrivs ut överhuvudtaget aldrig hämtas ut - och detta även om medicinerna ät utskrivna mot ett allvarligt sjukdomstillstånd. Människans sätt att hantera sin skröplighet (och därmed dödlighet) är ibland märklig, sällan logisk. I det exempel du nämner kan jag också tänka mig att de som blev ordinerade lågkolhydratkost upplevde sig som "behandlade" i högre grad än jämförelsegruppen (tallriksmodellen är ju trots allt något som luktar skolkök för många) och därför var mer motiverade att hålla sig till behandlingen. Sedan finns det väl, har jag för mig, studier på friska personer som antyder att de extrema lågkolhydratdieternas stora "fördel" är maten blir så trist och enahanda att man helt enkelt äter mindre mat - och då är det ju inte så konstigt om man går ned i vikt. En detalj är ju också att inte ens den berömda Atkinsdieten i sin "slutfas" (den som det är tänkt att man skall ligga i när man gått ner i vikt och bara vill behålla den och leva) är en sådan extrekm lågkolhydratdiet som många tror.

Som du skriver är det dåligt med långtidsstudier på lågkolhydratdieter, gissningsvis p.g.a. att de inte har varit i ropet så länge överhuvudtaget. Och jag vågar sätta en månadslön på att man, när sådana studier på diabetiker kommer, kommer att komma fram till att den kostbehandling som ger bäst resultat är den som patienten orkar/kan/vill efterleva och som leder till en bättre sammansatt kost, varaktig viktnedgång och mindre blodsockersvängningar. "bra mat och motion" kommer gissningsvis att räcka långt.
Frågorna hopar sig snabbare än svaren! :confused:
Jag känner igen det där ... ;) Oavsett vad du kommer fram till verkar vettigt kommer det alltid att finnas NÅGON som misslyckats totalt med samma metod eller som lyckats kanonbra med den helt motsatta. Mitt råd är att ta tag i saken där du befinner dig NU innan du börjar fundera alltför mycket på hur framtiden kommer att vara. Den kommer ju att se annorlunda ut beroende på vad du gör nu. Och jag gissar (obs GISSAR, för jag är varken diabetiker eller läkare) att en av de absolut effektivaste metoderna att förbättra hälsan snabbt är, som Sverker nämnde, att styra upp kosten om den är dålig nu, och börja motionera. Målet är ju (som jag har fattat det?) att förbättra hälsan, och en kostomläggning/viktnedgång är ett steg på vägen mot detta mål - målet är inte att lyckas lägga om kosten i sig.

[Baha]

DU behöver inte välja antingen heller som sagt, att inte äta 80% fett betyder inte att man skall vräka i sig kolhydrater ala normal svensk kost utan kan ju vara ett mer moderat intag med.

massa fett och inga kolhydrater minimerar ju insulinnivåerna men moderat med kolhydrater och att röra sig maaaaaassor ger nästan samma effekt, iaf på mig och i det långa loppet tror jag det är lättare att följa med.