Visa fullständig version : Ätstörningar
Vill börja med att be om ursäkt för att jag ställer en kanske trivial fråga kring ett allvarligt problem. Men jag har funderat kring om det är så att det krävs en enorm viljestyrka för att klara av t.ex självsvält, eller om det enbart handlar om en sjukdom som som styr betendet? Alltså är det en medveten vilja som leder till beteenden och handlingar ( vilja = beteende = sjukdom) eller är det sjukdomen som skapar beteendet (sjukdom = vilja = beteende)? (Jag är medveten om att vilja kanske inte är rätt ord i den senare ekvationen, men hittar inget bättre.) Eller är det någon slags växelverkan?
Det vore intressant att främst höra ifrån personer som själva har erfarenheter direkt eller indirekt. Alltså inga spekulationer av filosofisk art.
Anledningen till frågan är att jag har så svårt att få grepp om denna typ av sjukdom, samtidigt som jag har ett stort beteendevetenskapligt intresse. Vill åter igen be om ursäkt om frågan skulle kännas plump eller osmaklig.
Det handlar inte om att inte vilja äta eller inte.
Det handlar om att vilja bli smal - oftast.
Maten frambringar sådan ångest att det känns som att livet inte är värt att leva.
Sedan är det så att om du inte äter på några timmar och inte tänker på det blir du inte hungrig. Det är inte speciellt svårt egentligen.
Det finns säkert flertalet här också som anser sig vara friska som har någon typ av ätstörning. Extrema ätardagar, extremt manisk med vad man stoppar i sig annars etc. Men Mela tar väl upp det bättre om hur det faktiskt funkar, det vet ju inte jag.
Det handlar inte om att inte vilja äta eller inte.
Det handlar om att vilja bli smal - oftast.
Maten frambringar sådan ångest att det känns som att livet inte är värt att leva.
Sedan är det så att om du inte äter på några timmar och inte tänker på det blir du inte hungrig. Det är inte speciellt svårt egentligen.
Men då menar du att man väljer bort att tänka på att man är hungrig? Sen bör jag lägga till att jag inte bara menar att detta rör själva ätendet, eller icke ätandet, utan även att prestera, både fysikt och mentalt, på ett stort energiunderskott.
Skulle man kunna tänka sig att det från början handlar om en viljestyrning av beteendet (ex. "sluta" äta) för att uppnå ett mål, men att detta senare övergår i ett okontrollerat sjukdomsbeteende? Eller finns den egna viljan med under hela förloppet?
Det handlar mer om att välja än att vilja.
Jag har vissa problem med att sätta sjukdomsstämpel på ätstörningar rakt av. Jag vill kalla det en beteendestörning hellre, som kan leda till sjukdom, alternativt att det är ett symptom på annan bakomliggande ohälsa.
Det handlar mer om att välja än att vilja.
Jag har vissa problem med att sätta sjukdomsstämpel på ätstörningar rakt av. Jag vill kalla det en beteendestörning hellre, som kan leda till sjukdom, alternativt att det är ett symptom på annan bakomliggande ohälsa.
Okej, men är beteendestörning då orsakad av den egna viljan? Förstår du hur jag menar?
victor_n
2006-04-06, 22:08
jag led av ätstöringar förut. ville inte vara smal ville ju vara "stor" som alla andra i fotbolls laget och plugget i min ålder, men åt inte för jag va aldrig hungrig.
tror jag led av något psykiskt då jag faktiskt nån gång i månaden åt säkert för 4personer under en middag tex.
sen tror jag dom flesta som är övernojiga med ett visst mål och ideal har lättare för att hamna i en ond cirkel.
Jag är själv bulimiker och kan klara mig iaf 2-3 dagar utan att äta någonting överhuvudtaget.
Visst orkar man mindre och är i stort sätt sängliggande i slutet, men allt går. Måste man så måste man liksom.
jag led av ätstöringar förut. ville inte vara smal ville ju vara "stor" som alla andra i fotbolls laget och plugget i min ålder, men åt inte för jag va aldrig hungrig.
tror jag led av något psykiskt då jag faktiskt nån gång i månaden åt säkert för 4personer under en middag tex.
sen tror jag dom flesta som är övernojiga med ett visst mål och ideal har lättare för att hamna i en ond cirkel.
Jag hänger inte riktigt med på vad du skriver. Du ville äta men gjorde det inte för du var aldrig hungrig, men någon gång i månaden så åt du massor. Har jag fattat dig rätt? Och ätstörningen var då att du åt massor en gång i månaden? Eller att du ville äta fast inte gjorde det?
Metal_boy_
2006-04-06, 22:14
Det handlar mer om att välja än att vilja.
Jag har vissa problem med att sätta sjukdomsstämpel på ätstörningar rakt av. Jag vill kalla det en beteendestörning hellre, som kan leda till sjukdom, alternativt att det är ett symptom på annan bakomliggande ohälsa.
Som psykisk ohälsa. Därför vill jag iaf påstå att man redan från början kan kalla det för en sjukdom, en psykisk sjukdom som kan leda till fysiska.
Okej, men är beteendestörning då orsakad av den egna viljan? Förstår du hur jag menar?
Du undrar om någon vill bli sjuk? Såklart inte? Vill en bulimiker kräkas eller en anorektiker ignorera hungern? Ja, just då. Jag tror att dessa beteenden kan bottna i en bristande förmåga att se konsekvenser. Tillfredsställelsen med en tom magsäck skriker högre än de långsiktigt negativa konsekvenserna. Man kanske kan dra paralleller med "andra missbrukare". Vill en narkoman knarka?
Som psykisk ohälsa. Därför vill jag iaf påstå att man redan från början kan kalla det för en sjukdom, en psykisk sjukdom som kan leda till fysiska.
Psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är inte samma.
Jag är själv bulimiker och kan klara mig iaf 2-3 dagar utan att äta någonting överhuvudtaget.
Visst orkar man mindre och är i stort sätt sängliggande i slutet, men allt går. Måste man så måste man liksom.
Tycker du själv att du väljer att inte äta eller att du "måste", som du skriver?
Dumleman
2006-04-06, 22:17
Någon som vet om ätstörningar var lika vanligt för t.ex. 100 år sedan eller om de är lika vanliga i icke-västerländska kulturer? Jag menar att om det är en sjukdom så borde den "alltid" ha funnits och i alla kulturer.
Tycker du själv att du väljer att inte äta eller att du "måste", som du skriver?
Jag väljer hellre tillfredsställelsen av att inte äta än ångesten över att äta.
Du undrar om någon vill bli sjuk? Såklart inte? Vill en bulimiker kräkas eller en anorektiker ignorera hungern? Ja, just då. Jag tror att dessa beteenden kan bottna i en bristande förmåga att se konsekvenser. Tillfredsställelsen med en tom magsäck skriker högre än de långsiktigt negativa konsekvenserna. Man kanske kan dra paralleller med "andra missbrukare". Vill en narkoman knarka?
Jag kanske har krånglat till frågeställningen. Självklart tror jag inte att någon vill bli sjuk, lika lite som att någon vill bli missbrukare. Om jag säger såhär i stället; att ge sig ut och springa två mil på ett stort kaloriunderskott bör rimligtvis vara otroligt krävande, är det då en ren viljestyrka som gör att en person klarar av detta, eller finns det en annan förklaring.
Hoppas att det blev lite klarare nu.
Jag väljer hellre tillfredsställelsen av att inte äta än ångesten över att äta.
Okej, så är jag med.
Okej, så är jag med.
Och är jag väl äter spyr jag.. Oavsett vad det är.. räcker med ett ägg liksom..
Jag kanske har krånglat till frågeställningen. Självklart tror jag inte att någon vill bli sjuk, lika lite som att någon vill bli missbrukare. Om jag säger såhär i stället; att ge sig ut och springa två mil på ett stort kaloriunderskott bör rimligtvis vara otroligt krävande, är det då en ren viljestyrka som gör att en person klarar av detta, eller finns det en annan förklaring.
Hoppas att det blev lite klarare nu.
Nja, är det inte alltid vilja som gör att man företar sig saker? Det är ju inte kalorier i sig som gör att någon snörar på sig skorna och drar ut en runda. Men visst, folk med ätstörningar har ju dragit viljan ett steg längre om man säger så.
Någon som vet om ätstörningar var lika vanligt för t.ex. 100 år sedan eller om de är lika vanliga i icke-västerländska kulturer? Jag menar att om det är en sjukdom så borde den "alltid" ha funnits och i alla kulturer.
Tror ingen påstår att det är en sjukdom som orsakas av ett virus eller liknande. Utan det är miljön som påverkar och den har inte alltid funnits eller är lika i alla kulturer.
Sedan håller jag nog med mini angående om det är en sjukdom eller inte.
victor_n
2006-04-06, 22:27
Jag hänger inte riktigt med på vad du skriver. Du ville äta men gjorde det inte för du var aldrig hungrig, men någon gång i månaden så åt du massor. Har jag fattat dig rätt? Och ätstörningen var då att du åt massor en gång i månaden? Eller att du ville äta fast inte gjorde det?
haha förlåt:P kallas trött och slutsvenska!
alltså jag ville vara musklig och lika stor i kroppen som mina jämnåriga men åt aldrig tillräckligt för att växa + träna fotboll och fys 5-6 dagar i veckan.
det + dåligt med mat = pinne.
alltså jag kunde bara få ryck då magen sa ifrån och jag satt och lassa i mig massvis med mat om det serverades mycket, och det hände 1-2 gånger på en månad.
hoppas du fatta bättre nu :em:
haha förlåt:P kallas trött och slutsvenska!
alltså jag ville vara musklig och lika stor i kroppen som mina jämnåriga men åt aldrig tillräckligt för att växa + träna fotboll och fys 5-6 dagar i veckan.
det + dåligt med mat = pinne.
alltså jag kunde bara få ryck då magen sa ifrån och jag satt och lassa i mig massvis med mat om det serverades mycket, och det hände 1-2 gånger på en månad.
hoppas du fatta bättre nu :em:
Japp.
Om man har viljan att minska sin vikt med 15% tror jag inte att det kan klassas som ett normalt beteende, då menar jag givetvis en normalviktig person. Man har redan då hamnat i fel sorts tankar och uppfattningar kring kost och träning.
Att det inte är särskilt svårt i teorin kan jag hålla med om, men de psykiska symtom som sjukdomen för med sig är skrämmande. Majoriteten har dessutom en stor okunskap vilket leder till helt orealistiska mål, och det bidrar ofta till ett ytterligare försämrat psyke.
Metal_boy_
2006-04-06, 22:31
Psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är inte samma.
Jag kom på det sen :em: Men den kombinationen av psykisk ohälsa som även kan ledas till fysiska men, tycker jag kan bör ses som en sjukdom.
Jag kom på det sen :em: Men den kombinationen av psykisk ohälsa som även kan ledas till fysiska men, tycker jag kan bör ses som en sjukdom.
Och vad för positivt medföljer en sjukdomsklassning?
Nja, är det inte alltid vilja som gör att man företar sig saker? Det är ju inte kalorier i sig som gör att någon snörar på sig skorna och drar ut en runda. Men visst, folk med ätstörningar har ju dragit viljan ett steg längre om man säger så.
Nja, precis som du tidigare konstaterade så är det väl ingen som vill bli sjuk och det är här som det börjar blir svårt att förtå tycker jag. Att, oftast, unga, intelligenta och i andra avseenden rationella tjejer fortsätter med ett beteende som leder till en sjukdom. Att jag skriver så beror på att jag tror/vet att många med ätstörningar är medvetna om sin sjukdom, men ändå inte gör (kan göra?) något åt sitt beteende. Förstår du hur jag menar?
Man blir hjärntvättad. *screwy* Till slut kan man inte skilja på sina egna och sjukdomens tankar, utan gör allt vad man har i sin makt för att gå ner i vikt.
Nja, precis som du tidigare konstaterade så är det väl ingen som vill bli sjuk och det är här som det börjar blir svårt att förtå tycker jag. Att, oftast, unga, intelligenta och i andra avseenden rationella tjejer fortsätter med ett beteende som leder till en sjukdom. Att jag skriver så beror på att jag tror/vet att många med ätstörningar är medvetna om sin sjukdom, men ändå inte gör (kan göra?) något åt sitt beteende. Förstår du hur jag menar?
Absolut. Och det finns inget rationellt med ätstörningar, precis som med andra beteendestörningar (jmf exempelvis med extremt renlighetsbehov, du vet sådana som tvunget måste tvätta händerna 20 gånger efter att de tagit i ett dörrhandtag.)
Man blir hjärntvättad. *screwy* Till slut kan man inte skilja på sina egna och sjukdomens tankar, utan gör allt vad man har i sin makt för att gå ner i vikt.
Man gör alltså inte ett medvetet val, utan sjukdomen "väljer åt" en?
Metal_boy_
2006-04-06, 22:44
Och vad för positivt medföljer en sjukdomsklassning?
Eftersom det finns många som lider av det och har liknande och typiska betéenden i problemet samt att det påverkar den fysiska hälsan och kan vara dödligt. Jag tror att det går att få mer specifikt inriktad hjälp för problemet och att problemet inte blir lika tabu och nonchalant bemött.
Absolut. Och det finns inget rationellt med ätstörningar, precis som med andra beteendestörningar (jmf exempelvis med extremt renlighetsbehov, du vet sådana som tvunget måste tvätta händerna 20 gånger efter att de tagit i ett dörrhandtag.)
Så du menar att ätstörningar ska klassas som OCD? (Sen kan man ju diskutera huruvida det är viljestyrt eller inte)
Man gör alltså inte ett medvetet val, utan sjukdomen "väljer åt" en?
Man är ju själv där och gör valet, men i och med att man har så orationella tankar så handlar man ofta till ätstörningens fördel. Sedan beror det på hur länge personen i fråga haft sjukdomen, en del vet att de gör fel men gör det ändå och en del har tappat verklighetsuppfattningen totalt.
Eftersom det finns många som lider av det och har liknande och typiska betéenden i problemet samt att det påverkar den fysiska hälsan och kan vara dödligt. Jag tror att det går att få mer specifikt inriktad hjälp för problemet och att problemet inte blir lika tabu och nonchalant bemött.
Okej. Jag tror absolut man ska klassa vissa individer med ätstörningar som sjuka. Jag tror däremot att man tar valet och ansvaret ifrån individen då man sjukdomsklassar ett beteende generellt. Det är lätt att fastna i en offerroll, att inte förstå att man måste välja själv, att det är ett beteende och inte ett icke påverkningsbart tillstånd man har. Att man faktiskt måste ta sig ur det med egen kraft (inte att förväxlas med "själv", för man ska inte behöva stå ensam om man behöver stöd.)
Jag menar inte att trampa på någon med ätstörningar, men jag tror att det, i alla fall från början, handlar om val. Säkert är det många som väljer det som metod att hantera ångest över annat, men det är likväl ett aktivt val man gör när man inte äter eller stoppar fingrarna i halsen.
Så du menar att ätstörningar ska klassas som OCD? (Sen kan man ju diskutera huruvida det är viljestyrt eller inte)
Jag vill komma ifrån svepande klassificeringar helst. Jag tror som tidigare sagt att ätstörningar oftare är ett symptom än en diagnos.
Jag vill komma ifrån svepande klassificeringar helst. Jag tror som tidigare sagt att ätstörningar oftare är ett symptom än en diagnos.
Symptom på vad?
Symptom på vad?
Annan psykisk ohälsa. Depression exempelvis.
Okej. Jag tror absolut man ska klassa vissa individer med ätstörningar som sjuka. Jag tror däremot att man tar valet och ansvaret ifrån individen då man sjukdomsklassar ett beteende generellt. Det är lätt att fastna i en offerroll, att inte förstå att man måste välja själv, att det är ett beteende och inte ett icke påverkningsbart tillstånd man har. Att man faktiskt måste ta sig ur det med egen kraft (inte att förväxlas med "själv", för man ska inte behöva stå ensam om man behöver stöd.)
Jag menar inte att trampa på någon med ätstörningar, men jag tror att det, i alla fall från början, handlar om val. Säkert är det många som väljer det som metod att hantera ångest över annat, men det är likväl ett aktivt val man gör när man inte äter eller stoppar fingrarna i halsen.
Jag håller med om det du skriver, men jag tror samtidigt att det kan vara positivt att skilja på personens egna ursprungliga tankar och på de tankar som uppkommit under sjukdomen. På så sätt kan de val och handlingar som man utför på grund av sjukdomen bearbetas och så småningom elimineras.
Det kan också vara ett fördelaktigt sätt för familj och vänner att förstå hur en person med ätstörningar egentligen tänker, att sjukdomen fungerar som en inre röst i huvudet.
Bara för att man klassar det som en sjukdom behöver det ju inte betyda att man inte kan bli frisk från den. :)
Annan psykisk ohälsa. Depression exempelvis.
Så depression ger ett beteende, och detta beteende klassificerar vi som "ätstörningar". Menar du då att personen väljer vilket symptom som depressionen tar sig uttryck i?
Jag håller med om det du skriver, men jag tror samtidigt att det kan vara positivt att skilja på personens egna ursprungliga tankar och på de tankar som uppkommit under sjukdomen. På så sätt kan de val och handlingar som man utför på grund av sjukdomen bearbetas och så småningom elimineras.
Det kan också vara ett fördelaktigt sätt för familj och vänner att förstå hur en person med ätstörningar egentligen tänker, att sjukdomen fungerar som en inre röst i huvudet.
Bara för att man klassar det som en sjukdom behöver det ju inte betyda att man inte kan bli frisk från den. :)
Grejen är ju att typ alla människor har "röster i huvudet" som säger åt dem att exempelvis kolla spisen en gång till innan man låser dörren, inte trampa på brunnslock, whatever. Alla är förmodligen tvångsmässiga ibland, inom vissa gränser. Människor med ätstörningar klarar inte av att klappa till sina demoner och göra sunda val. Ungefär som rökare inte heller gör det. När ska vi klassa rökning som en sjukdom i sig? Jag tycker ätstörningar ligger närmre missbruk än sjukdom.
En sjukdom kan man "bli frisk ifrån", det ligger liksom utanför individen. En ätstörning måste man jobba sig bort ifrån. Där är allt upp till individen (så länge vi inte talar om de som ligger med dropp på intensiven).
Så depression ger ett beteende, och detta beteende klassificerar vi som "ätstörningar". Menar du då att personen väljer vilket symptom som depressionen tar sig uttryck i?
Jag tog det som ett exempel. Jag tror det kan finnas otaliga orsaker till ätstörningar. Men, okej, vi spinner vidare på depressionstemat.
Jag tror att man väljer en ätstörning som ett sätt att lätta ångesten. Man hade ju kunnat välja massor av andra vägar, söka läkare och få piller utskrivna, söka psykolog, prata med någon närstående, skära sig, ta droger, stanna i sängen med fördragna persienner, whatever. Det känns förmodligen oftast som att man inte har något val, men när man gör något väljer man också bort att göra något annat.
Generalisering, men du ser min (något hårda) poäng?
Metal_boy_
2006-04-06, 23:22
Okej. Jag tror absolut man ska klassa vissa individer med ätstörningar som sjuka. Jag tror däremot att man tar valet och ansvaret ifrån individen då man sjukdomsklassar ett beteende generellt. Det är lätt att fastna i en offerroll, att inte förstå att man måste välja själv, att det är ett beteende och inte ett icke påverkningsbart tillstånd man har. Att man faktiskt måste ta sig ur det med egen kraft (inte att förväxlas med "själv", för man ska inte behöva stå ensam om man behöver stöd.)
Jag menar inte att trampa på någon med ätstörningar, men jag tror att det, i alla fall från början, handlar om val. Säkert är det många som väljer det som metod att hantera ångest över annat, men det är likväl ett aktivt val man gör när man inte äter eller stoppar fingrarna i halsen.
Jag förstår hur du tänker. Men en sjukdom behöver ju inte vara synonymt med att det är läkare och piller som kan råda bot på den. Jag har ju t.ex. en ganska vanlig folksjukdom och sen finns alkoholism för att nämna två ex. Båda psykisk ohälsa som har gått över till allvarligare konsekvenser och kategoriserats. Förstår dock hur du menar. Jag tror däremot inte att det skulle behöva få såna följder som; att man inte skulle förstå att detta är nått som man måste ta sig ur ifrån med egen kraft. Det är ett ganska känt fenomen när man har någon form av psykiska ohälsa, att det är något man själv måste ta tag i. Men det måste finnas en bra och väl inriktat behandling på problemet samt information och det tror iaf jag att man skulle kunna inrikta sig bättre på då.
Jag tog det som ett exempel. Jag tror det kan finnas otaliga orsaker till ätstörningar. Men, okej, vi spinner vidare på depressionstemat.
Jag tror att man väljer en ätstörning som ett sätt att lätta ångesten. Man hade ju kunnat välja massor av andra vägar, söka läkare och få piller utskrivna, söka psykolog, prata med någon närstående, skära sig, ta droger, stanna i sängen med fördragna persienner, whatever. Det känns förmodligen oftast som att man inte har något val, men när man gör något väljer man också bort att göra något annat.
Generalisering, men du ser min (något hårda) poäng?
Nej, det gör jag faktiskt inte. Ångest är väl inte en del av en depression, eller? Det är väl två olika psykiska störningar?
Visst är det så att när man väljer något så väljer man per automatik bort något annat, men att man alltid gör detta val medvetet håller jag inte med om. Jag kan ju till exempel tro att jag har valt att tycka att gruppen alltid är överordnad individen, när det egentligen är så att jag har växt upp i den svenska kulturen och att det är anledningen till att jag tycker så. Precis som flickor idag som växer upp i en kultur där utseende är ett överordnat värde, kommer att tro att detta är en "allmänmänsklig sanning". De tycker att ett BMI på 7 är veckert, har har inte själva valt att tycka det. De tror att lycka är sammankopplat med en smal kropp, men har själva inte valt att tro så. Förstår du hur jag menar? (Nu kom jag lite väl långt bort ifrån ätstörningar som en reaktion på depression)
Metal_boy_
2006-04-06, 23:47
Nej, det gör jag faktiskt inte. Ångest är väl inte en del av en depression, eller? Det är väl två olika psykiska störningar?
Visst är det så att när man väljer något så väljer man per automatik bort något annat, men att man alltid gör detta val medvetet håller jag inte med om. Jag kan ju till exempel tro att jag har valt att tycka att gruppen alltid är överordnad individen, när det egentligen är så att jag har växt upp i den svenska kulturen och att det är anledningen till att jag tycker så. Precis som flickor idag som växer upp i en kultur där utseende är ett överordnat värde, kommer att tro att detta är en "allmänmänsklig sanning". De tycker att ett BMI på 7 är veckert, har har inte själva valt att tycka det. De tror att lycka är sammankopplat med en smal kropp, men har själva inte valt att tro så. Förstår du hur jag menar? (Nu kom jag lite väl långt bort ifrån ätstörningar som en reaktion på depression)
Har du Depression så har du ju en form av ångest.
Överaktivitet (extrem konditionsträninng/fettförbränning) som symptom i en depression talar väl emot de symptom som vanligvis brukar kopplas samman med depressioner? Apati, orkeslöshet etc.
Har du Depression så har du ju en form av ångest.
Nja, inte rent kliniskt va? Ångeststörningar (OCD, fobier, panikångest) brukar man väl skilja från affektiva störningar (depressioner)
Metal_boy_
2006-04-06, 23:55
Nja, inte rent kliniskt va? Ångeststörningar (OCD, fobier, panikångest) brukar man väl skilja från affektiva störningar (depressioner)
Jorå, det finns många typer av ångest.
Jorå, det finns många typer av ångest.
Ja, men fortfarande så brukar man väl skilja på ångeststörningar och depression.
Nog diskuterat om detta, blir lite väl mycket off topic annars.
Gorgoroth
2006-04-07, 00:30
Intressant tråd. Mycket.
Nej, det gör jag faktiskt inte. Ångest är väl inte en del av en depression, eller? Det är väl två olika psykiska störningar?
Sorry, det var jag som slarvade med uttrycken.
Visst är det så att när man väljer något så väljer man per automatik bort något annat, men att man alltid gör detta val medvetet håller jag inte med om.
Medvetna val har jag väl inte talat om?
Nja, inte rent kliniskt va? Ångeststörningar (OCD, fobier, panikångest) brukar man väl skilja från affektiva störningar (depressioner)
Du får skilja på "ångeststörningar" som störningsklassning och fenomenet "ångest". Ångest förekommer, liksom depressionssymptom, lite här och var. Jämför med huvudvärk och Hortons huvudvärk; bara för att det finns folk som har Hortons är det ju inte så att man inte kan ha ont i huvudet om man inte har Hortons.
Edit: Ang. klassning tycker jag att klässningen "ätstörning" verkar fungera ganska bra i dagsläget; att stoppa in den under OCD eller annan "slaskrubrik" känns rätt onödigt.
userfriendly
2006-04-07, 06:06
ofta handlar det om att VILJA ha diciplinen att inte äta... att man känner sig så jävla duktig som kan avstå och ka kontroll när andra inte kan.. man sätter sig över de som äter godis och mat
Sorry, det var jag som slarvade med uttrycken.
Medvetna val har jag väl inte talat om?
Nej, men du skrev tidigare att man väljer ätstörningar för att reducera ångest. För mig, som inte är särskillt insatt i problematiken, känns det snarare som att ätstörningarna i sig är det som skapar ångesten.
Du får skilja på "ångeststörningar" som störningsklassning och fenomenet "ångest". Ångest förekommer, liksom depressionssymptom, lite här och var. Jämför med huvudvärk och Hortons huvudvärk; bara för att det finns folk som har Hortons är det ju inte så att man inte kan ha ont i huvudet om man inte har Hortons.
Edit: Ang. klassning tycker jag att klässningen "ätstörning" verkar fungera ganska bra i dagsläget; att stoppa in den under OCD eller annan "slaskrubrik" känns rätt onödigt.
Jag köper det du säger om definitionsskillnader. Men att tala om "ångest som förekommer lite här och var" som orsak till ätstörningar så känns det, för mig, ett ganska så svagt stimuli, eller vad man nu skall kalla det. Eller vad tror du? Nu var det i o f s inte orsaker till ätstörningar som skulle diskuteras, men det kanske hänger ihop med den ursprungliga frågeställningen.
ofta handlar det om att VILJA ha diciplinen att inte äta... att man känner sig så jävla duktig som kan avstå och ka kontroll när andra inte kan.. man sätter sig över de som äter godis och mat
Kan man här gör någon skillnad i vad måöet med beteendet är? För när jag läser ditt inlägg så känns det som om det överordnade värdet är att kunna kontrollera sitt beteende, snarare än konsekvenserna (viktnedgång) av denna kontroll. Har jag fattat det hela rätt? Eller är dessa oskiljaktiga från varandra?
Nej, men du skrev tidigare att man väljer ätstörningar för att reducera ångest. För mig, som inte är särskillt insatt i problematiken, känns det snarare som att ätstörningarna i sig är det som skapar ångesten.
Jag upplever det som att det finns två 'typer' av ätstörningar innom anorexi.. den första typen vill bli smal till varje pris och slutar äta därför. Den andra typen vill döva en inre smärta/ångest och slutar äta pga det. Jag var den sistnämnda typen, när man varit utan mat i nåt dygn får man en känsla av att vara hög, berusad och euforisk, den känslan är det effektivaste jag någonsin upplevt för att döva ångest(alkohol kommer inte ens i närheten), ALLT bara försvinner. Jag tror att många börjar som typ nr1 men med tiden övergår att bli typ2 just för att de upptäcker de otroligt ångestdämpande effekterna av svält. Därför har ni nog båda rätt, ätstörningar både skapas av och skapar ångest.
Jag upplever det som att det finns två 'typer' av ätstörningar innom anorexi.. den första typen vill bli smal till varje pris och slutar äta därför. Den andra typen vill döva en inre smärta/ångest och slutar äta pga det. Jag var den sistnämnda typen, när man varit utan mat i nåt dygn får man en känsla av att vara hög, berusad och euforisk, den känslan är det effektivaste jag någonsin upplevt för att döva ångest(alkohol kommer inte ens i närheten), ALLT bara försvinner. Jag tror att många börjar som typ nr1 men med tiden övergår att bli typ2 just för att de upptäcker de otroligt ångestdämpande effekterna av svält. Därför har ni nog båda rätt, ätstörningar både skapas av och skapar ångest.
Så när man får dessa euforiska känslor så krävs det inte speciellt mycket "viljestyrka" för att upprätthålla detta beteende? "Berusningen" fungerar som motivation, eller vad man nu skall kalla det?
sweetkarolina
2006-04-07, 12:26
Kan man här gör någon skillnad i vad måöet med beteendet är? För när jag läser ditt inlägg så känns det som om det överordnade värdet är att kunna kontrollera sitt beteende, snarare än konsekvenserna (viktnedgång) av denna kontroll. Har jag fattat det hela rätt? Eller är dessa oskiljaktiga från varandra?
Varför dra alla med en kam?
Kan väl finnas olika varianter.
Att spy eller inte äta som ett sätt att dämpa ångesten som mat är förknippad med. Om "ätstörningen" är de tankar som får en människa att stoppa fingrarna i halsen eller själva handlingen?
Eller att söka kickar som andra beroenden.
Käslan av att köra 2 timmars intensiv spinning på tom mage kan vara en lika skön kick som att vara full eller bruka andra droger.
Personligen tycker jag inte att det har med viljestyrka att göra. Beroende slår liksom högre än vilja.
Så när man får dessa euforiska känslor så krävs det inte speciellt mycket "viljestyrka" för att upprätthålla detta beteende? "Berusningen" fungerar som motivation, eller vad man nu skall kalla det?
Definitivt! Och eftersom hungern försvinner(övergår i matthet) så har man inget att kämpa emot heller. Tror det är jättesvårt att förstå för dem som har fungerande hungerskänslor.
Varför dra alla med en kam?
Kan väl finnas olika varianter.
Att spy eller inte äta som ett sätt att dämpa ångesten som mat är förknippad med. Om "ätstörningen" är de tankar som får en människa att stoppa fingrarna i halsen eller själva handlingen?
Eller att söka kickar som andra beroenden.
Käslan av att köra 2 timmars intensiv spinning på tom mage kan vara en lika skön kick som att vara full eller bruka andra droger.
Personligen tycker jag inte att det har med viljestyrka att göra. Beroende slår liksom högre än vilja.
Frågeställningen från början i denna tråd, även om jag rört till den lite, var ju just om beteenden förknippade med självsvält är viljestyrda eller inte.
De här kickarna och euforiska tillstånd som ni pratar om, är det någon som vet om det finns några studier där man kunnat visat på t.ex förhöjda serotoninnivåer eller liknande vid denna typ av beteenden?
Definitivt! Och eftersom hungern försvinner(övergår i matthet) så har man inget att kämpa emot heller. Tror det är jättesvårt att förstå för dem som har fungerande hungerskänslor.
Men initialt när man börjar med denna typ av beteende, krävs det då en stark vilja eller är belöningarna "instant" s a s?
De här kickarna och euforiska tillstånd som ni pratar om, är det någon som vet om det finns några studier där man kunnat visat på t.ex förhöjda serotoninnivåer eller liknande vid denna typ av beteenden?
Serotoninet ska va i balans för att man ska må bra =) Vissa har för höga nivåer serotonin och då verkar självsvälten ångestdämpande hos dessa efter som den sänker serotoninet.
Men initialt när man börjar med denna typ av beteende, krävs det då en stark vilja eller är belöningarna "instant" s a s?
Om man har ätit normalt ett tag och har normala hungerskänslor så tar det ändå bara nåt dygn för den där höga känslan att sätta i, iaf för mej och de jag vet som varit med om samma. Det gäller bara att omforma tanken till att; genomlider jag bara den här dagen av hunger så ersätts det av den underbara känslan.
Serotoninet ska va i balans för att man ska må bra =) Vissa har för höga nivåer serotonin och då verkar självsvälten ångestdämpande hos dessa efter som den sänker serotoninet.
Om man har ätit normalt ett tag och har normala hungerskänslor så tar det ändå bara nåt dygn för den där höga känslan att sätta i, iaf för mej och de jag vet som varit med om samma. Det gäller bara att omforma tanken till att; genomlider jag bara den här dagen av hunger så ersätts det av den underbara känslan.
Okej. Jag kan förstå det hela väl ur det perspektiv du beskriver, men har ändå svårt att ta till mig det. Finns det ingen "röst" någonstans som säger att det är fel? Och hur tystar man den?
Metal_boy_
2006-04-07, 12:59
Jag köper det du säger om definitionsskillnader. Men att tala om "ångest som förekommer lite här och var" som orsak till ätstörningar så känns det, för mig, ett ganska så svagt stimuli, eller vad man nu skall kalla det. Eller vad tror du? Nu var det i o f s inte orsaker till ätstörningar som skulle diskuteras, men det kanske hänger ihop med den ursprungliga frågeställningen.
Grejen var att du sa att Depression och ångest är två skilda saker. Då svarade jag att har du Depression så har du också en form av ångest. Tolkia förklarade det lite mer ingående när hon nämde att det är en del av symtomen i depressionen. För att göra en lite halvdålig gämförelse är det som att säga; Friidrott och Höjdhopp är två skilda saker.
Vissa har för höga nivåer serotonin och då verkar självsvälten ångestdämpande hos dessa efter som den sänker serotoninet.
Inte riktigt. :)
"deprimerade personer har lägre halter av serotonin"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Serotonin
På fyllan: Hög halt = Lets party
Dagen efter: Låg halt = Oh, varför varför?
Finns det ingen "röst" någonstans som säger att det är fel? Och hur tystar man den?
Jag tror att det är vanligt att man struntar i den fakta som påvisar att det man sysslar med är fel. Vissa kanske inte är tillräckligt insatta för att förstå hur pass dåligt det är, men de flesta struntar nog i de negativa konsekvenserna för att nå sitt mål.
Ätstörningar handlar ofta om ett ställningstagande. Antingen så är man med eller emot, vilket lätt skapar extrema omständigheter för vissa. http://bestsmileys.com/tempted/3.gif
Okej. Jag kan förstå det hela väl ur det perspektiv du beskriver, men har ändå svårt att ta till mig det. Finns det ingen "röst" någonstans som säger att det är fel? Och hur tystar man den?
Jodå, jag kunde räkna upp varenda biverkning med självsvält och min innre röst sa mkt riktigt att det jag pysslade med var fel.. Men mår man såpass dåligt och hittar något som tar bort ångesten så tror jag den där röstens påverkan bleknar avsevärt i jämförelse, utan ansträngning, hos alla.. Tror det är så med alla beroenden. Skulle vilja jämföra med alkoholism osv. även om det känns skevt att dra sådana paraleller, så tror jag att svälten blir ett beroende på samma sätt för många.
Metal_boy_
2006-04-07, 13:14
Inte riktigt. :)
"deprimerade personer har lägre halter av serotonin"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Serotonin
På fyllan: Hög halt = Lets party
Dagen efter: Låg halt = Oh, varför varför?
Korrekt.
Inte riktigt. :)
"deprimerade personer har lägre halter av serotonin"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Serotonin
På fyllan: Hög halt = Lets party
Dagen efter: Låg halt = Oh, varför varför?
"Förhöjda halter av serotonin förknippas med tvångssyndrom, tics och schizofreni." --Från sidan du länkade till
Tvångssyndrom uppstår ju för att kontrollera ångest :)
Jag hittade den här sidan:
http://web4health.info/sv/answers/ed-psy-psychosis.htm
"Självsvält minskar hormonet serotonin, och för höga halter av serotonin kan upplevas som ångest och oro. Den typ av anorexi hos individer som konstant äter för lite, kan finnas hos personer som har för höga serotoninhalter, och därigenom känner ångest och oro. Svälten minskar serotoninhalterna och verkar lugnande på ett upprört känsloliv."
Exakt Diana! Jag tror att det kan klassas som ett slags matmissbruk, fast då i en del fall åt andra hållet. *screwy*
Något som också bidrar till att personer inte vill ta sig ur sina ätstörningar är att när det gått tillräckligt lång tid har ätstörningen i sig blivit som en slags livsstil. Ätstörningen blir då en slags trygghet, något att gömma sig bakom. Detta leder ofta till en personlighetskris så personer under tillfrisknande måste hitta tillbaka till sin egna personlighet, tankar och värderingar.
"Förhöjda halter av serotonin förknippas med tvångssyndrom, tics och schizofreni." --Från sidan du länkade till
Tvångssyndrom uppstår ju för att kontrollera ångest :)
Jag hittade den här sidan:
http://web4health.info/sv/answers/ed-psy-psychosis.htm
"Självsvält minskar hormonet serotonin, och för höga halter av serotonin kan upplevas som ångest och oro. Den typ av anorexi hos individer som konstant äter för lite, kan finnas hos personer som har för höga serotoninhalter, och därigenom känner ångest och oro. Svälten minskar serotoninhalterna och verkar lugnande på ett upprört känsloliv."Förvirrande. Då borde man kunna få ångest av antidepressiva i så fall. De jobbar ju genom att öka seretoninhalten. Bulimi behandlas med ssri.
Edit: Fan, din nya avatar ger mig problem med din identitet.
Något som också bidrar till att personer inte vill ta sig ur sina ätstörningar är att när det gått tillräckligt lång tid har ätstörningen i sig blivit som en slags livsstil. Ätstörningen blir då en slags trygghet, något att gömma sig bakom. Detta leder ofta till en personlighetskris så personer under tillfrisknande måste hitta tillbaka till sin egna personlighet, tankar och värderingar.
Det här gäller inte bara ätstörningar (men ätstörningar är ett väldigt bra exempel). Av någon anledning verkar människor vara funtade så att det man har, som man vet vad det är, är att föredra framför det man inte vet hur det är (d.v.s. hur man skulle kunna ha det efter en livsstilsförändring). På något sätt är det tryggare att förbli i det man har/det man är van vid/det man känner till - ÄVEN om det i sig är ett litet helvete. Kan ses vid många andra sjukdomstillstånd också, och uppfattas lätt som att individen inte VILL bli frisk ("Du VILL ju må dåligt, ju"). Vilket man faktiskt vill, för man mår ju inte bra som man har det, men man vet kanske inte riktigt vad man vill ha istället, och så är man jäkligt rädd.
Förvirrande. Då borde man kunna få ångest av antidepressiva i så fall. De jobbar ju genom att öka seretoninhalten.
Det kan man få. En del slår det snett på, och de blir suicidala. Särskilt svårt är det att förutsäga hur unga människor skall reagera på SSRI.
Bulimi behandlas med ssri.
Funkar för en del, för en del inte. Och man vet (som i så många andra fall med psykmediciner) inte riktigt varför.
sweetkarolina
2006-04-07, 13:38
Det här gäller inte bara ätstörningar (men ätstörningar är ett väldigt bra exempel). Av någon anledning verkar människor vara funtade så att det man har, som man vet vad det är, är att föredra framför det man inte vet hur det är (d.v.s. hur man skulle kunna ha det efter en livsstilsförändring). På något sätt är det tryggare att förbli i det man har/det man är van vid/det man känner till - ÄVEN om det i sig är ett litet helvete. Kan ses vid många andra sjukdomstillstånd också, och uppfattas lätt som att individen inte VILL bli frisk ("Du VILL ju må dåligt, ju"). Vilket man faktiskt vill, för man mår ju inte bra som man har det, men man vet kanske inte riktigt vad man vill ha istället, och så är man jäkligt rädd.
ååå, det här inlägget påminnde mig så mycket om ett lättare cynisk sammanfattning om livet jag skrev för många år sen.
"det man vill ha, det har man inte. det man inte har, det är okänt för en. det som är okänt, det är man rädd för. det man är rädd för, det undviker man."
Metal_boy_
2006-04-07, 13:44
"Förhöjda halter av serotonin förknippas med tvångssyndrom, tics och schizofreni." --Från sidan du länkade till
Tvångssyndrom uppstår ju för att kontrollera ångest :)
Jag hittade den här sidan:
http://web4health.info/sv/answers/ed-psy-psychosis.htm
"Självsvält minskar hormonet serotonin, och för höga halter av serotonin kan upplevas som ångest och oro. Den typ av anorexi hos individer som konstant äter för lite, kan finnas hos personer som har för höga serotoninhalter, och därigenom känner ångest och oro. Svälten minskar serotoninhalterna och verkar lugnande på ett upprört känsloliv."
Och där ser man lite mer logik i hur dom samtidigt faktiskt kan vara hyperaktiva, som det pratades om tidigare i tråden.
Något som också bidrar till att personer inte vill ta sig ur sina ätstörningar är att när det gått tillräckligt lång tid har ätstörningen i sig blivit som en slags livsstil. Ätstörningen blir då en slags trygghet, något att gömma sig bakom. Detta leder ofta till en personlighetskris så personer under tillfrisknande måste hitta tillbaka till sin egna personlighet, tankar och värderingar.
Precis! att bryta vanor är nog nåt av människans största svagheter.
Förvirrande. Då borde man kunna få ångest av antidepressiva i så fall. De jobbar ju genom att öka seretoninhalten. Bulimi behandlas med ssri.
Edit: Fan, din nya avatar ger mig problem med din identitet.
Så vitt jag vet är det väl det tyngsta argument som motståndarna till antidepp använder sej av, just att vissa blir sjuka(re) av medicineringen. När serotoninet ökar sjunker dopaminet, dopaminet är ju det som verkar lugnande i kroppen, och när det försvinner är det lätt att falla i tvångshandlingsträsket.
De som har lågt serotonin och mer dopamin använder sej av andra metoder för att dämpa ångesten än tvångshandlingar och ticks tror jag, just för att tvångssyndrom är så energikrävande kanske? och kräver en annan typ av rastlöshet som man bara får av dopaminbrist.
Hahaha har blivit grov nu vettu :naughty:
"det man vill ha, det har man inte. det man inte har, det är okänt för en. det som är okänt, det är man rädd för. det man är rädd för, det undviker man."
Klockrent :D
Och där ser man lite mer logik i hur dom samtidigt faktiskt kan vara hyperaktiva, som det pratades om tidigare i tråden.
Det har nog inte bara med seroronin att göra. Det har också att göra med att den svältande kroppen är jättestressad (=stora mängder stresshormoner i omlopp) och inställd på "födosök". Man blir rastlös och överaktiv för att kroppen någonstans i "reptilhjärnan" vill att man skall ge sig ut och leta mat, det är bara det att den allmänt uppfuckade storhjärnan inte låter den göra det. Så man kan verka väldigt aktiv och pigg, fast man egentligen mest är neurotisk (och hungrig och trött).
Intressanta åsikter ni för fram.
Men Tolkia och ni andra som, korrekt tycker jag, hävdar att människan inte är särskillt förändringsbenägen, hur förklarar ni då att man initialt lyckas förändra sitt beteende. Dvs att gå från en "normal" kosthållning till en ätstörning? Det är ju också en förändring. Om man ser det ur min ursprungliga frågeställning; varför kan man använda sin vilja att driva sig långt ner i h-vetet, men inte använda samma vilja för att ta sig upp?
Metal_boy_
2006-04-07, 15:57
Det har nog inte bara med seroronin att göra. Det har också att göra med att den svältande kroppen är jättestressad (=stora mängder stresshormoner i omlopp) och inställd på "födosök". Man blir rastlös och överaktiv för att kroppen någonstans i "reptilhjärnan" vill att man skall ge sig ut och leta mat, det är bara det att den allmänt uppfuckade storhjärnan inte låter den göra det. Så man kan verka väldigt aktiv och pigg, fast man egentligen mest är neurotisk (och hungrig och trött).
Det låter också förbannat logiskt :) Du är en klok kvinna! Men det är ju ändå ett stort underlättande samt en stor del, det som jag nämde?
Cerberus
2006-04-07, 16:00
Det har nog inte bara med seroronin att göra. Det har också att göra med att den svältande kroppen är jättestressad (=stora mängder stresshormoner i omlopp) och inställd på "födosök". Man blir rastlös och överaktiv för att kroppen någonstans i "reptilhjärnan" vill att man skall ge sig ut och leta mat, det är bara det att den allmänt uppfuckade storhjärnan inte låter den göra det. Så man kan verka väldigt aktiv och pigg, fast man egentligen mest är neurotisk (och hungrig och trött).
jag i ett nötskal.
Intressanta åsikter ni för fram.
Men Tolkia och ni andra som, korrekt tycker jag, hävdar att människan inte är särskillt förändringsbenägen, hur förklarar ni då att man initialt lyckas förändra sitt beteende. Dvs att gå från en "normal" kosthållning till en ätstörning? Det är ju också en förändring. Om man ser det ur min ursprungliga frågeställning; varför kan man använda sin vilja att driva sig långt ner i h-vetet, men inte använda samma vilja för att ta sig upp?
Det är olika typer av förändring. Att falla i ett missbruk och stanna där gör man ju pga att det dämpar ångesten. Medans att ta sej ur ett missbruk är ju något av det mest ångestladdade som finns. Då måste man tampas med både ångesten som kommer av av abstinensen och den ångest man hade innan, som fick en att falla i missbruket.
känner igen mej i det Tolkia skrev :thumbup:
Det är olika typer av förändring. Att falla i ett missbruk och stanna där gör man ju pga att det dämpar ångesten. Medans att ta sej ur ett missbruk är ju något av det mest ångestladdade som finns. Då måste man tampas med både ångesten som kommer av av abstinensen och den ångest man hade innan, som fick en att falla i missbruket.
känner igen mej i det Tolkia skrev :thumbup:
Aha, nu är jag med.
En spinåff fråga. Så för att undvika ätstörningar bör man alltså antingen ta reda på den egentliga orsaken till ångesten och ta tag i detta, alternativt finna ett bättre kanaliserande av ångesten?
... hur förklarar ni då att man initialt lyckas förändra sitt beteende. Dvs att gå från en "normal" kosthållning till en ätstörning? Det är ju också en förändring.
Det är väldigt sällan man vaknar upp en dag med tanken "nu skall jag skaffa mig en ätstörning, jag slutar att äta (alternativt börjar hetsäta) från och med nu". Jag tror att det i de allra flesta fall går ganska smygande - man drar in lite på maten, går ner lite, får positiv respons på detta (från sig själv och/eller från omgivningen), känner sig duktig och njuter av framgångens sötma, om vi säger så, fortsätter att dra in på maten, går ned ännu lite till, får ännu lite mer positiv respons ... och rätt vad det är så är man där. Den eufori som man kan känna i början (kallas ibland för "smekmånadsfasen"), när man känner sig lätt, pigg och allmänt oövervinnerlig hjälper förstås till. Man kör inte ner i helvetet i 140 km i timmen, man smyger dit sakta, med små, små steg (undantag finns förstås). Jämför med en alkoholist eller en narkoman; ingen börjar med tanken att det skulle vara lajbans med att vara alkis eller knarkare, men folk hamnar där ändå.
Om man ser det ur min ursprungliga frågeställning; varför kan man använda sin vilja att driva sig långt ner i h-vetet, men inte använda samma vilja för att ta sig upp?
Det är klart att man kan det. Hur tror du att alla som tillfrisknar från ätstörningar (eller i alla fall tar tillbaka livet från ätstörningen och lär sig hålla den i schack) gör? Men då är man LÅNGT NERE i helvetet, och man har inte samma lockande mål framför ögonen som man hade när man var på väg ned, sig själv ovetande. Istället skall man ju jobba för att gå i rakt motsatt riktning; från att ha haft (eller försökt ha) kontroll på allt man äter, och försökt bli/hålla sig smal, skall man släppa kontrollen, låta kroppen bestämma och låta den bli betydligt tjockare än man på länge velat vara. Det är ingen lätt sak att göra.
Så för att undvika ätstörningar bör man alltså antingen ta reda på den egentliga orsaken till ångesten och ta tag i detta, alternativt finna ett bättre kanaliserande av ångesten?
När man väl har ätstörningar måste man göra båda sakerna (det senare utan det förra blir ju att sämpa symptomen utan att bota sjukdomen, t.ex.) PLUS att man måste ta sig ut ur ätstörningen. Människor gör vad som fungerar, och laborerandet med maten har uppenbarligen någon gång tagit hand om något hos individen - varit en lösning på ett problem, som till slut själv blev ett problem. Problemet försvinner ju inte bara för att man fråntas lösningen, det måste fortfarande lösas. Inte helt ovanligt att ett missbruk byts mot ett annat, t.ex. att man går från anorexi till det som numera kallas ortorexi (sjuklig hälsofixering, typ). Varför vissa går så långt som till ätstörningar och andra inte är skitsvårt att säga, så det är inte helt lätt att säga hur man undviker dem. Jag tror dock att acceptans är en av nycklarna; att känna/veta att man duger och vara trygg i det, så att man inte behöver förändra sig själv för att bli "bra nog". Även om det är individen själv som utvecklar och upprätthåller ätstörningen skall man inte låtsas som om omgivningen inte spelar roll även den.
userfriendly
2006-04-07, 19:36
Kan man här gör någon skillnad i vad måöet med beteendet är? För när jag läser ditt inlägg så känns det som om det överordnade värdet är att kunna kontrollera sitt beteende, snarare än konsekvenserna (viktnedgång) av denna kontroll. Har jag fattat det hela rätt? Eller är dessa oskiljaktiga från varandra?
det handlar ju om att kontrollbehovet får formen av ett behov av att gå ner i vikt... det kunde lika gärna varit något annat.. tex. att inte gå på de svarta stenarna på gatan...
du blir fixerad vid nånting... viktnedgången är ett bevis på att du har kontroll....
jag har själv haft ätstörningar o för mig handlade det mkt om att just ha kontroll på allt! inte bara min kropp alltså..
när man inser detta blir det rätt löjligt.. men samtidigt så utvecklar man ju ett fobiskt tänkande kring mat vilket är väldigt ångestfyllt att bryta sig loss ifrån... man är ju livrädd för att gå upp vikt... verkligen LIVRÄDD... dessutom är kroppen förstörd och psyket tar stor skada av hård och lång svält
userfriendly
2006-04-07, 19:39
Finns det ingen "röst" någonstans som säger att det är fel? Och hur tystar man den?
man trycker undan alla sådana röster och alla signaler som kroppen ger... detta är oxå ett steg i kontrollerandet... du känner ingen hunger för psyket har tagit över allt som har med kroppen att göra..
du känner ingenting... du bara tänker o resonerar
Lösryckt fundering: undrar hur många som får ätstörningar som gärna vill vara Duktiga, inom de flesta områden. För det är nog inte helt ovanligt att det är just duktig man känner sig när man har tom mage.
[QUOTE=Tolkia]Det är väldigt sällan man vaknar upp en dag med tanken "nu skall jag skaffa mig en ätstörning, jag slutar att äta (alternativt börjar hetsäta) från och med nu". Jag tror att det i de allra flesta fall går ganska smygande - man drar in lite på maten, går ner lite, får positiv respons på detta (från sig själv och/eller från omgivningen), känner sig duktig och njuter av framgångens sötma, om vi säger så, fortsätter att dra in på maten, går ned ännu lite till, får ännu lite mer positiv respons ... och rätt vad det är så är man där. Den eufori som man kan känna i början (kallas ibland för "smekmånadsfasen"), när man känner sig lätt, pigg och allmänt oövervinnerlig hjälper förstås till. Man kör inte ner i helvetet i 140 km i timmen, man smyger dit sakta, med små, små steg (undantag finns förstås). Jämför med en alkoholist eller en narkoman; ingen börjar med tanken att det skulle vara lajbans med att vara alkis eller knarkare, men folk hamnar där ändå. [QUOTE=Tolkia]
Jag vet inte om jag gett sken av att ha trott att personer i fråga handlöst kastar sig in i en ätstörning, men har jag gjort det ber jag om ursäkt för min otydlighet. Har jag inte gjort det förstår jag inte varför du vill "idiotförklara" mig. Jag får nästan intrycket av att du ser det som att jag dömer personer som hamnar i denna typ av problem, det gör jag inte. Det som brydder mig är hur människan kan stå emot ett så starkt fysiologiskt behov som att tillfredsställa sin hunger. Och även om det sker, som du skriver, i små steg, så fascineras jag över hur man klarar av detta. (Ja, fascineras är nog det ord som bäst förklarar hur jag ser på det)
[QUOTE=Tolkia]Det är klart att man kan det. Hur tror du att alla som tillfrisknar från ätstörningar (eller i alla fall tar tillbaka livet från ätstörningen och lär sig hålla den i schack) gör? Men då är man LÅNGT NERE i helvetet, och man har inte samma lockande mål framför ögonen som man hade när man var på väg ned, sig själv ovetande. Istället skall man ju jobba för att gå i rakt motsatt riktning; från att ha haft (eller försökt ha) kontroll på allt man äter, och försökt bli/hålla sig smal, skall man släppa kontrollen, låta kroppen bestämma och låta den bli betydligt tjockare än man på länge velat vara. Det är ingen lätt sak att göra.[QUOTE=Tolkia]
Jag kanske uttryckte det lite väl kategoriskt förut, visst tror jag att man med hjälp av den egna viljan, som enda sätt, kan ta sig ur en ätstörning. Det jag undrade över var nog svare det su svarade på här, varför det är så mycket svårare. Skulle jag ge mig på en gissning så ligger väl en förmodad väg upp ur helvetet i de små steg som ledde ner till detsamma.
Avslutningsvis så låter det i ditt resonerande, precis som någon annan tidigare i tråden ocskå skrivit, att själva kontrollen är en central del. Det framstår för mig som om den nästan är lika viktig som själva viktnedgången i sig. Är jag helt ute och cyklar då?
userfriendly
2006-04-07, 19:49
Lösryckt fundering: undrar hur många som får ätstörningar som gärna vill vara Duktiga, inom de flesta områden. För det är nog inte helt ovanligt att det är just duktig man känner sig när man har tom mage.
exakt.... oftast de dutkiga tjejerna :em:
fast jag är inte så jävla duktig längre :) har tuffat till mig lite :)
userfriendly
2006-04-07, 19:50
Avslutningsvis så låter det i ditt resonerande, precis som någon annan tidigare i tråden ocskå skrivit, att själva kontrollen är en central del. Det framstår för mig som om den nästan är lika viktig som själva viktnedgången i sig. Är jag helt ute och cyklar då???
nej du har helt rätt
det handlar ju om att kontrollbehovet får formen av ett behov av att gå ner i vikt... det kunde lika gärna varit något annat.. tex. att inte gå på de svarta stenarna på gatan...
du blir fixerad vid nånting... viktnedgången är ett bevis på att du har kontroll....
jag har själv haft ätstörningar o för mig handlade det mkt om att just ha kontroll på allt! inte bara min kropp alltså..
när man inser detta blir det rätt löjligt.. men samtidigt så utvecklar man ju ett fobiskt tänkande kring mat vilket är väldigt ångestfyllt att bryta sig loss ifrån... man är ju livrädd för att gå upp vikt... verkligen LIVRÄDD... dessutom är kroppen förstörd och psyket tar stor skada av hård och lång svält
Tror du att när men tilfrisknar från självsvält att detta kontrollbehov då tar sig/har tagit sig ett annat uttryck, eller tonas det bara ner?
Fagen: Jag idiotförklarar dig inte. Jag skriver bara vad jag tror. :)
Du är garanterat inte ute och cyklar. Kontrollgrejen hänger nog nära ihop med viljan att vara duktig, som mini nämner. Vi lever ju också i ett samhälle där det anses lovvärt och premieras att just ha kontroll. Kontroll över sina drifter, handlingar, sin kropp inte minst. De utseenden som framhålls som snygga, både för tjejer och för killar, är ju också utseenden som det är svårt att uppnnå och behålla om man INTE har kontroll (jämför med hur man ibland talar illa om överviktiga som personer utan självkontroll).
Skall man bli någorlunda fri/frisk från ätstörningarna måste man nog släppa på sina krav på kontroll istället för att bara överföra dem till något annat. Då blir man ju bara "störd" på något annat sätt, och den nya "lösningen på problemen" som man tar till blir snart ett problem den med. Att lära sig släppa på behovet av att ha kontroll på sig själv och kroppen (t.ex att våga lita på att kroppen faktiskt själv kan säga till när den vill ha mat och när det är nog), att våga lite kontrollkraven/duktighetskraven är nog en av de absolut svåraste sakerna med att bli fri från ätstörningar; det är svårt nog för den som inte har drivit det in absurdum. Här behöver man massor med stöd; när man är på väg "ner" i ätstörningen får man ju positiv respons från sig själv (man ser att man lyckas och känner sig duktig) men det får man ju inte direkt när man skall odla ett beteende som är precis tvärt emot allt man tidigare sett som ett "gott" beteende. Inte så lätt att känna sig "duktig" då ... Oftast tar det också ganska lång tid - just för att det är mer eller mindre omöjligt att rusa upp ur det; det är väl som att försöka hoppa upp från botten av en brunn. Ganska kört - men det kan gå att klättra upp på en stegeg.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.