Visa fullständig version : Bärs contra Nietzsche
För att det skall vara någon idé med en dylik diskussion borde jag också läsa boken. Det gör jag förvisso gärna, men inte just nu. Eventuellt nästa sommar eller sommaren därpå.
Jag har noll filosofisk allmänbildning, och det kan jag gott leva med. Däremot vet jag en del om lingvistik, historia och diverse kultur- och samhällsvetenskaper. Om du framställer en utsaga om judarnas slavmoral som att N anser det vara så, kan jag bemöta det med ett konstaterande "Jaha". Om du däremot framställer samma information i satser som "på grund av judarnas slavmoral etc.", dvs. som vore det ett självklart, objektivt, hundra gånger bevisat faktum att judarna besitter en "slavmoral", kräver jag förstås att du redogör för resonemanget. Det är i princip det jag ber dig göra, och det borde väl gå att göra det utan att redovisa hela boken. Jag kan på några rader redovisa för hur 1800-talets komparativa språkvetare arbetade för att klarlägga de indoeuropeiska språkens släktskap. Om N sysslade med betydelseförskjutningar, ett välkänt lingvistiskt forskningsfält för den delen, borde det i princip inte vara så svårt att redogöra för hans forskningsmetod heller.
Jag misstänker dock att N varken bör betraktas som historiker eller språkvetare. Jag tror att han begagnar sig av spåket och historien snarare i syfte att göra filosofiska poänger än att berätta något om språket och historien. Jag minns en tidigare diskussion vi hade om N:s påstående om ett folk som erövrade Appeninska halvön. Ingen av oss kunde finna det historiska korrelatet till N:s påstående, och diskussionen slutade mycket tråkigt. Alldeles klart rörde sig N i fiktionens och fantasins värld. Folket fyllde en funktion som en aktör i det drama N målade upp för att klargöra en poäng i sitt filosofiska tänkande. Betraktar man hans semantiska teorier på samma sätt, dvs. som konstruktioner han skapat för ett visst ändamål, blir han kanske begripligare. Jag vill poängtera att jag inte ser något negativt i detta. Jag vill bara få fram att en lingvistisk eller historisk vetenskaplig konfrontation med hans alster knappast är det mest fruktbara sättet att närma sig honom. Han bör förstås på det filosofiska plan han rörde sig på, och det planet kan jag idag på grund av bristande kunskap inte kommentera. Jag kan bara att konstatera att jag inte håller med honom. Jag ser ingen självutplånande slavmoral i kristendomen, jag ser inte nödvändigtvis ett ressentiment i det judiska folkets historia, jag ser inget ont i absoluta moraliska värden, och jag har framförallt aldrig sett tesen om Den Stora Betydelseförskjutningen framföras på annat håll än hos N.
Jag tror på absoluta moraliska värden - Gudagivna sanningar om gott och ont som gäller för evigt. Uppluckringen från vänster av denna kristna moral ser jag som en de mest bidragande faktorerna till att 1900-talet blev mänsklighetens värsta århundrade någonsin. Dock är jag alltid öppen för nya impulser och villig att testa min hållning. Och jag erkänner med glädje att dina nietzscheanska inlägg har berikat min begreppssfär och vidgat gränserna för mitt tänkande i en icke oansenlig utsträckning.
Jag skulle bli hur glad som helst om du läste boken. Du förstår säkert vid det här laget att jag inte alls är så himla bra på att förklara saker. Jag behärskar inte språket så bra som jag skulle vilja. Av den anledningen behöver skulden till att du inte riktigt "håller med" Nietzsche såvitt jag kan se inte med nödvändighet ligga hos Nietzsche själv - det är nog främst mitt fel. Jag har själv i sanningens namn inte läst honom ordentligt på ett tag. Senaste gången jag läste igenom de flesta av hans böcker och gjorde det ordentligt var för tre år sedan; man glömmer mycket under en sådan lång tidsrymd.
Också den gången då jag tog mina första litterära och filosofiska barnsteg stod jag inför massor av tvivel. Jag diskuterade också då med många duktiga debattörer. Ju mer jag diskuterade insåg jag dock att jag fattade ännu mer tycke för Nietzsche. Det han säger är i själva verket ganska så simpelt - själva grundbudskapet alltså. Han säger att man skall affirmera sin skillnad istället för att negera sin motsats, och med det menar han att man hellre skall bejaka det som skiljer en från andra än att dissa andra för det som skiljer dem från en.
När du skriver att man varken bör betrakta Nietzsche som historiker eller språkvetare vet jag inte riktigt hur jag ska svara dig. Han har först och främst aldrig gjort anspråk på att vara någotdera. Jag tror att du på det hela taget kanske drar en del förhastade slutsatser utifrån en del fördomar som jag tror att du har här. Och jag tycker att vi gör bäst i att lämna den diskussionen i bakgrunden tills vidare. Det blir en ganska lång och tung diskussion som jag tror gör sig bäst ifall den får vänta lite. Vem vet, mellan- och väntetiden kanske gör den gott? Hursomhelst tycker jag att vi bör ta itu med grunderna innan vi påbörjar ett sådant projekt.
Faktum är att det vi diskuterar nu enbart behandlas i den första avhandlingen av boken. Den avhandlingen har han, passande nog, döpt till 'Gott och ont', 'God och dålig'. Boken i sin helhet består av tre avhandlingar: den första som vi nyss nämnde, 'Skuld', 'Dåligt samvete' och liknande samt 'Vad betyder det asketiska idealet?'. Nog kan det ur ett filologiskt perspektiv ligga ett värde i att också läsa de resterande två, men eftersom tiden uppenbarligen inte räcker till, så tycker jag att vi kan nöja oss med åtminstone den första. Det är nämligen i den som han för första gången på ett resonerande sätt redogör för sina tankar om värdeomdömet gott och ont. Tidigare har han behandlat tankarna bl.a. i boken Mänskligt, alltförmänskligt, men som han själv skriver, på ett sätt som han själv helst av allt inte skulle vilja veta av. Hans sätt att skriva påminner nästan om en föreläsares retoriska metodik. Särskilt i den första avhandlingen. Detta gör det enkelt att diskutera kring avhandlingen och de kompletta system, strötankar och sentenser som presenteras i den.
Om du vill, har tid, ork och lust kan jag ta mig an uppgiften att skriva ned hela inledningen, företalet och den första avhandlingen. Det är ungefär 60 sidor flödande text - inte så hemskt mycket alltså. Hursomhelst kan jag redan på förhand säga att jag är villig att ta mig an den jobbiga uppgiften enbart av den anledningen att jag tror att en diskussion med dig kring detta ämne kan vara mycket givande för mig. Mer givande än med de flesta andra som jag har tillgång till att diskutera med. Jag skulle aldrig orka skriva av 60 sidor text annars.
Dumleman
2006-03-13, 23:20
Pm?
Bolio and bärs. sitting in a tree... :D
Pöbeln undanbedes.
Det är något fel på mig, jag läser, förstår orden, förstår inte innebörden av dem, tycker att det är intressant och kliar mig sedan i huvudet och undrar var det gick snett.
Nåja, en del gick nog in åtminstone men en fråga kvarstår;
Vart vill du komma med detta?
Det är något fel på mig, jag läser, förstår orden, förstår inte innebörden av dem, tycker att det är intressant och kliar mig sedan i huvudet och undrar var det gick snett.
Nåja, en del gick nog in åtminstone men en fråga kvarstår;
Vart vill du komma med detta?
Med vadå?
Med vadå?
Vad undrar du? Vad vill du med tråden? Var allt för att visa din vilja att skriva 60 sidor? Ska en diskussion uppstå? Jag ser inte värdet.
Vad undrar du? Vad vill du med tråden? Var allt för att visa din vilja att skriva 60 sidor? Ska en diskussion uppstå? Jag ser inte värdet.
Det kanske inte heller är meningen. Tråden är riktad till Bärs, inte dig.
H.Emanuel
2006-03-14, 05:37
Fantastiskt vad ni kan formulera er, grabbar.Och jag menar det
Klubben för inbördes beundran. Förr var det kvasiintellektuell rödvinsvänster, nu är det vasslehöger.
Nitrometan
2006-03-14, 09:46
Och ändå förstår inte bolio hur ett PM fungerar.
grisbil3n
2006-03-14, 09:49
Klubben för inbördes beundran. Förr var det kvasiintellektuell rödvinsvänster, nu är det vasslehöger.
good 1
Klubben för inbördes beundran. Förr var det kvasiintellektuell rödvinsvänster, nu är det vasslehöger.
Haha!
Pm?Bolio snackar med sig själv. Det räcker med Notepad.
Bolio, ta med dig Bärs till Paris. Du vill ju ha någon att supa, ****** och slåss med.
Fantastiskt vad ni kan formulera er, grabbar.Och jag menar det
Tack! Men jag är inte på långa vägar så duktig som Bärs. Om jag ens överhuvud skulle kunna räknas till kategorin duktig alltså. =)
Jag tror att hasse36 är lite avundsjuk. Om min psykoanalytiska överförmåga ännu en gång får uppvisa sin gloria kan jag säga om vår vän hasse36, att han är en man som hyser mycket agg mot debattör Bärs. Det är lite trist. Jag tror att det faktum att Bärs uppvisade större kunskaper kring etymologiska och lingvistiska ting då de diskuterade betydelsen av ordet "boklåda" har satt sin prägel på kombattant Hans. Och nu när jag upphöjer och berömmer Bärs blir hasse36 ännu mer upprörd. Jag tycker inte att hasse36 skall ha nävarna knutna i byxfickan. Faktum är att hasse36 borde lägga ner den intellektuella bitterheten och komma med i matchen. För sin matsmältnings skull, alltså.
Jag är en mycket stor man. Större än vad ni någonsin tidigare har skådat. Självklart blir ni upprörda när jag uppvisar denna, för mig karaktäristiska storhet.
För övrigt är jag marxist. Och har stor penis.
Fan vad alla miffon är jobbiga, jag tycker sådana diskussioner kan vara intressanta att läsa. Håll er till rolig kwon-länk och störda smileys och lämna denna tråden ifred.
H.Emanuel
2006-03-14, 16:19
Fan vad alla miffon är jobbiga, jag tycker sådana diskussioner kan vara intressanta att läsa. Håll er till rolig kwon-länk och störda smileys och lämna denna tråden ifred.
Men inse denna tråds död
Haha, inte för att jag förstår så mycket, men detta ska bli kul att avnjuta. Det är så mycket mer än bara en debatt mellan prällen och badboyblatten. Det är den moraliserande teologen mot den obeveklige, nihilistiske ateisten, herden mot det svarta fåret, lingivsten mot den store amatörfilosofen, PK, mot inte fullt lika mycket politisk korrekthet, och det när det är som allra allra bäst. :D
Tjena,
tänkte bumpa tråden en aning efter att ha varit frånvarande en längre tid.
Det var förvånansvärt svårt att få tag på Till moralens genealogi. Hittade dock slutligen en utgåva på svenska från 1905, vilken jag har läst. Fantastisk prosa och spännande läsning. Dock är det fortfarande bara sina personliga åsikter och värderingar han för fram, inget annat. Hans härledning av vår moral har inget med vetenskaplig sanning att göra, däremot för han fram sina idéer genom att delvis ge framställningen en vetenskaplig form och karaktär. Det är två olika saker som fyller två olika ändamål. Det enda vi kan göra är då att värdera hans värdering av sitt eget samhälles värdringar, och det är ju rätt ointressant. Intressantare är emellertid att försöka förstå vad han egentligen försökte säga som tänkare i sin helhet, och en sådan diskussion tarvar djupare kunskap om hela hans produktion. Han tar för givet i TMG att man läst hans tidgare produktion, så det blir väl det man får göra då. Har påbörjat ett studium av Tragedins födelse eftersom det är hans första verk. Har du läst boken?
Framåt julen kanske jag hunnit bekanta mig med huvuddragen i hans produktion. Då kan vi återkomma med en ny läsning av TMG. Däremellan kan vi ju så smått diskutera de enskilda verken i takt med att vår lilla studiecircel progresserar. Förhoppningsvis kanske även andra medlemmar med intellektuell böjelse hoppa på tåget. Moralens genealogi är kort och läses på ett veckslut.
WHITEFOLKS
2006-05-09, 15:34
Vetenskaplig sanning angående ett ämne som moral? Det är klart N inte kommer dra fram en sanning, det är ju just den objektiva sanningen han motsätter sig till!!
Jag tror du har försökt läsa texten i för mycket av ett syfte att "hah ett fel!" istället för att läsa "med" N och det han försöker säga.
N är i sin stil väldigt aggressiv, polemisk och obekväm. Det är lätt att bli upprörd av orden han skriver och missa budskapet han vill förmedla. Man måste även tänka på att han ofta i sitt skrivande inte vill så mycket förmedla ett budskap som få oss att tänka runt frågan! Han kan ofta följa en tanke, tråd, i ett par meningar för att sedan i nästa stycke helt kasta bort den tråden.
Sitter och läser Beyond Good and Evil just nu faktist. Går segt, är lat.
ligger på nr. 27 eller nått
27. It is difficult to be understood, especially when one thinks
and lives gangasrotogati [Footnote: Like the river Ganges:
presto.] among those only who think and live otherwise--namely,
kurmagati [Footnote: Like the tortoise: lento.], or at best
"froglike," mandeikagati [Footnote: Like the frog: staccato.] (I
do everything to be "difficultly understood" myself!)--and one
should be heartily grateful for the good will to some refinement
of interpretation. As regards "the good friends," however, who
are always too easy-going, and think that as friends they have a
right to ease, one does well at the very first to grant them a
play-ground and romping-place for misunderstanding--one can thus
laugh still; or get rid of them altogether, these good friends--
and laugh then also!
WHITEFOLKS
2006-05-09, 15:59
Jag känner allt som oftast att det är meningslöst att läsa "sådan" text om man inte är på humör/det flyter på bra. Jag lägger bara ner boken och fortsätter någon annan gång istället.
Löjtnant Blank
2006-05-09, 16:05
Det var förvånansvärt svårt att få tag på Till moralens genealogi.
Är det samma bok som Om moralens härstamning? Den har jag på både svenska och engelska, och det var inga bekymmer att få tag på den i endera översättning.
Jag kan väl börja med att välkomna dig tillbaka till kolozzeum, och samtidigt i förbigående uttrycka min stora glädje därom. Jag har saknat dig och din närvaro här - och det helt utan att vare sig suga din intellektuella penis eller uttrycka någon fientlig sarkasm. Jag har saknat en värdig (kanske nästintill övervärdig?) "motståndare". Visst finns skaparn och jwzrd, men jag ser dem inte riktigt som genuina meningsmotståndare, utan snarast som att vi bara missförstår varandra på några ytliga punkter - troligtvis på grund av min bristande kunskap.
Men du och jag kan nog på goda grunder ses som intellektuella fiender. Du är allvaret, jag är dansen och lättheten; du negerar, jag affirmerar; du kontradikterar, jag bejakar min skillnad. Dessa tror jag är de huvudsakliga skillnaderna mellan oss. Nu kanske du inte riktigt vet vad jag menar med dessa ting, och det är ju i sig inte så konstigt, ty mina definitioner av dem är ju just mina egna och skiljer sig därför från alla andras. Men jag skriver ändå dessa ord med förhoppningen att vad jag menar med dem kommer att bli nog så klart allteftersom diskussionen fortlöper!
Sanningen att säga bör jag också redan på förhand tala om för dig att jag absolut inte diskuterar för att vederlägga dina ord. Jag vill inte debattera mot dig, och tror inte heller att varken jag eller du har något att vinna på en debatt; dels därför att jag är så mycket mer insatt i ämnet, men också därför att du är så oerhört mycket mer bildad än vad jag är. Jag har ett skitbra intellektuellt självförtroende, men jag viker mig inte en tum för att säga att du är betydligt mer retoriskt begåvad än vad jag är, och att du till och med kanske är klokare och mer skarpsynt än vad jag är. Och jag vet redan på förhand att en debatt mot dig enbart skulle resultera i en gigantisk katastrof, någonting som jag ingalunda vill utsätta mig själv för. Och med de orden avsäger jag mig allt ansvar...
Nu skrider vi till verket!
Det var förvånansvärt svårt att få tag på Till moralens genealogi. Hittade dock slutligen en utgåva på svenska från 1905, vilken jag har läst.
Bokens titel är alltså Zur Genealogie der Moral och har översatts till svenska till, till min kännedom, två olika titlar: Till moralens genealogi och Om moralens härstamning. Den förstnämnda titeln var nog de tidigaste översattarnas verk, vilket förklarar varför du fann en så pass gammal utgåva. Söker du på Om moralens härstamning istället, så tror jag att du kommer att finna att boken är betydligt mindre sällsynt, och därtill översatt till ett modernare språk - förutsatt nu, att det är av vikt för dig.
Fantastisk prosa och spännande läsning. Dock är det fortfarande bara sina personliga åsikter och värderingar han för fram, inget annat.
Absolut. Men han värderar aldrig riktigt på det klassiska sättet: han uttrycker aldrig ifall det låga är bättre eller sämre än det höga och vice versa. Han beskriver bara hur han uppfattar saker och ting.
Hans härledning av vår moral har inget med vetenskaplig sanning att göra, däremot för han fram sina idéer genom att delvis ge framställningen en vetenskaplig form och karaktär. Det är två olika saker som fyller två olika ändamål.
Nej, det är alldeles riktigt att han inte arbetar vetenskapligt. Han är inte vetenskapsman utan filosof, och bör också läsas, tolkas och förstås som en sådan. Faktum är att den boken skrevs just som en kritik av hans samtid som trodde att det låg ett inneboende nyttovärde i vetenskapen - eller viljan till sanning, för att tala nietzscheanska - som skulle revolutionera mänskligheten och föra med sig en oändlig lycka. Samtidigt så trodde han inte heller på "sanning" såsom ordet användes av hans samtida (vi kanske skulle kalla det för "absolut sanning"). Hans motvilja, eller snarare misstrogenhet till vetenskapen, både som metod (dialektisk; enligt honom, givet dess metodik - tes, antites, syntes) och princip eller rörelse, grundades främst i att han ansåg att vetenskapen såsom den fördes, i grund och botten sysslade med kvantiter, för att göra dem jämlika, dvs. att utjämna de inbördes skillnader som fanns mellan dem. Detta betydde dock inte att han ansåg att kvaliteten som sådan hade någon given rätt gentemot kvantiteten, utan att kvantitetsskillnaderna hade rätt gentemot likheten. Hans kritik fördes i huvudsak mot "vetenskapens mani för att söka balans": utilitarismen och tron på jämlikhet som var vetenskapens särprägel.
Att han sedan för fram sina idéer med nästintill föreläsningskaraktär och med en så pass resonerande framställning fyller ett syfte. Om man alltså har följt hans tidigare verk (vilket du inte riktigt ju har gjort) så har det blivit klart för en att det finns ett genomgående karakteristikum hos alla hans texter: han arbetar med lisken och maskeringen som metod. En ny kraft (filosofin, ateismen, materialismen, etc.) kan endast träda in på scenen och bemäktiga sig ett objekt (den andliga världen, de lärdas värld, etc.) genom att först maskera sig som de krafter som redan har objektet i sin ägo (prästerna, de religiösa), ty en kraft kan aldrig överleva om den inte först lånar sin yttre gestalt av de krafter som den har att kämpa mot. Den tredje avhandlingen i Till moralens genealogi handlar om just detta: Schopenhauer lånar den yttre gestalten av en asketisk präst för att över huvud kunna bedriva sin filosofi.
Och Nietzsche gör samma sak. I några böcker använder han sig av den aforistiska metoden för att bedriva immoralism - samma metod, alltså, som präster och munkar använde för att bedriva moralism (god moral). I Sålunda talade Zarathustra skriver han med samma profetiska tyngd som Bibeln är författad. Om moralens härstamning är ju en stridsskrift, en slags nietzschenask genealogi-polemik mot dr Paul Rée och hans Om den moraliska känslans ursprung, vilket förklarar hans resonerande framställning i boken. Men någon vetenskap är det absolut inte som bedrivs! Och han saboterar ju själv sin penna flera gånger om: "Den som tänker djupare inser att han har fel... Språket vilseför oss... Jag är alltför spefull för att sätta någon tilltro till mina egna ord...".
Det enda vi kan göra är då att värdera hans värdering av sitt eget samhälles värdringar, och det är ju rätt ointressant.
Jag håller inte riktigt med dig här. Min fråga till dig blir då om du uppskattar anser att det på det hela taget inte ligger något värde alls i filosofi? Vari ligger då värdet i Bibeln, för det är väl ändå inga vetenskapliga sanningar som finns i den boken?
Intressantare är emellertid att försöka förstå vad han egentligen försökte säga som tänkare i sin helhet, och en sådan diskussion tarvar djupare kunskap om hela hans produktion. Han tar för givet i TMG att man läst hans tidgare produktion, så det blir väl det man får göra då. Har påbörjat ett studium av Tragedins födelse eftersom det är hans första verk. Har du läst boken?
Framåt julen kanske jag hunnit bekanta mig med huvuddragen i hans produktion. Då kan vi återkomma med en ny läsning av TMG. Däremellan kan vi ju så smått diskutera de enskilda verken i takt med att vår lilla studiecircel progresserar. Förhoppningsvis kanske även andra medlemmar med intellektuell böjelse hoppa på tåget. Moralens genealogi är kort och läses på ett veckslut.
Absolut! Personligen tycker jag dock inte att du ska börja med Tragedins födelse. Den boken är ganska trist och mestadels en ganska så outvecklad kritik av dialektiken. Jag började med att läsa den och slutade lika snabbt, så jag har faktiskt inte läst ut den. Jag skulle hellre föredra att börja med antingen Mänskligt, alltförmänskligt, Morgonrodnad eller Den Glada Vetenskapen om jag var du. Tragedins födelse och Antikrist (förutom företalet till den) känns ganska så trista att läsa, i varje fall för mig. Så talade Zarathustra läser man för övrigt sist, och också, helst många gånger om.
Jag kan för övrigt berätta lite om hur jag (och Gilles Deleuze) tolkar Nietzsches filosofi och i huvudsak Om moralens härstamning.
Viljan till makt [Der Wille zur Macht] är en naturlag. Den är det differentiella elementet som sätter krafterna i rörelse - den är det som vill. Genom viljan till makt bemäktigar sig en kraft andra krafter och styr eller befaller över dem. Men det är likaså just viljan till makt som får en kraft att lyda en annan, dominerande kraft, inom en viss relation hos krafterna; det är alltså viljan till makt som bestämmer att (och ifall) kraften skall lyda eller befalla. Hos krafter finns två dimensioner; kvalitet och kvantitet. Kvantiteten är mängden kraft. Kvaliteten däremot, kan hos viljan till makt, reduceras till två: det aktiva och dominanta, samt det reaktiva och dominerade. Den aktiva kvaliteten hos viljan till makt dominerar (kuvar) alltså; den reaktiva kvaliteten blir dominerad (underkuvad). Men dessa kvaliteter kan också omvandlas. Den nietzscheanska affirmationen är alltså förmågan att bli aktiv, dvs. det aktivas personifierade blivande. På samma sätt är den nietzscheanska negationen förmågan att bli reaktiv: blivande-reaktiviteten.
De reaktiva krafternas kamp förs på ett nedbrytande plan; dvs. de skiljer de aktiva krafterna från det som de förmår; de tar deras makt i partiellt bemäktigande, vilket inte gör dem aktiva, utan tvärtom till en negation hos de aktiva krafterna: de omvandlar de aktiva krafterna till blivande-reaktiva, för att till slut göra dem reaktiva. Detta innebär alltså att de aktiva krafterna aldrig någonsin per definition är mäktigare än de aktiva, utan helt enkelt att de subtraherar eller dividerar kvalitetsskillnaderna hos dem. I den mänskliga världen benämner Nietzsche några av dessa reaktiva krafters triumf, dvs. deras blivande-reaktiv eller negation av de aktiva krafterna, för ressentimentet, det dåliga samvetet och det asketiska idealet. Dessa behandlar han i Om moralens härstamning. Huruvida en kraft är aktiv, reaktiv, affirmativ eller negativ är naturligtvis mycket svårt att avgöra, och Nietzsche menar själv att det på i detta fältet inte finns några fakta, utan enbart tolkningar.
Om du föreställer dig världen som ett gigantiskt kaos, ett oavbrutet flöde av krafter i kamp med att kuva varandra, ungefär som ett gigantiskt slagfält där alla slåss mot alla, så är kraften själva slagskämparna och viljan till makt deras vilja till att slåss, dvs. det som sätter dem i relation till varandra. Men dessa viljor har två egenskaper; antingen kan de genuint vilja slåss för att de njuter av slaget och segern, eller så kan de ha insett att de är förlorare och inte har någon chans, så de utvecklar, i sina tillstånd av dominans - dvs. att bli dominerade, olika metoder för att slippa dö. Ungefär på det sättet ser jag viljan till makt. Men det finns också en vilja till döden hos dessa slagskämpar. Det finns de bland dem som har tappat allt hopp och helst av allt vill dö; dessa utvecklar i sin tur viljan till Intet, eller nihilismen.
De reaktiva krafternas tillvägagångssätt i kampen är att skilja de aktiva krafterna från det som de förmår. Ett exempel på det är alla dessa idioter som blir psykade av att vi är bättre än dem, som sprattlandes försöker dissa oss och skilja oss från det som vi förmår, dvs. att skriva bra. Samma sak råkade vi ut för under nazismen guldålder; tyskarna såg att judarna blev mäktigare och mäktigare, och det tyska folkets reaktiva vilja - nazismen - försökte att skilja dem från vad de förmådde. Ett annat superbra exempel är rätt och slätt avundsjuka. Fula människor försöker skilja snygga människor från det som de förmår (dvs. att vara snygga) genom att nedvärdera skönheten eller trycka ned dem. Samma sak gör de reaktiva viljorna hos dumma människor. Eller varför inte turkarna? De reaktiva turkarna - dvs. praktiskt taget alla turkar då det numera hör till deras folkmoral - försöker skilja kurder från det som vi förmår, dvs. att vara kurder. På detta sätt har några kurder blivit negativa; dvs. de har blivit blivande-reaktiva och börjat hata turkarna, bränna upp sig själva och liknande. Andra kurder är aktiva och affirmativa, vilket gör att vi skiter fullständigt i turkarna - vi varken hatar eller älskar dem, vår kamp förs därför att vi i första taget älskar oss själva.
Viljan till makt vederlägger för övrigt också alla idéer om motsatsförhållandet mellan egoism och altruism. Man kan vara snäll på två sätt: Antingen är man snäll för att man har valt snällheten utifrån ett vitt spektrum av förhållningssätt, däribland elakheten, men noga begrundande kommit fram till att det är mer fördelaktigt för en att vara snäll. Men man kan också vara snäll därför att man inte har något alternativ till snällheten. Sådana människor (de flesta skulle jag vilja säga) använder snällheten som en maskering och list, för att liksom redan på förhand deklarera att man inte är en aktiv kraft i viljan till makt. Osäkra människor är ofta snälla av denna anledning - de vill ju inte slåss kring makten, och vill inte heller att någon annan skall slåss emot dem, så de gör ungefär som vissa insekter gör när de blir attackerade och "spelar döda" genom sin snällhet. Dessa människor är oftast de som till slut får gå kurser i att inte vara konflikträdda.
Viljan till makt hos den reaktive, hos slaven, ses som en representation av makten. De reaktiva krafterna ser sin triumf i att få sin makt representerad - de aktiva krafterna i att representera (sig själva). En person som jättegärna vill ha höga ledarposter och synas bland folk, som uppskattar att bli erkänd och omtyckt mer än något annat, han är också per definition reaktiv.
Detta är naturligtvis världens sämsta förklaring - och du, i egenskap av troende kristen, lär ju inte alls köpa detta förhållningssätt, men det är så jag tolkar Nietzsche.
Doctor Snuggles
2006-05-10, 01:33
Hur kan man ta någon seriöst som skrivit en bok med titeln: "The Gay Science."? :D
Doctor Snuggles
2006-05-10, 01:41
Sen tycks det mig relativt godtyckligt att N. valde makt som en universell kraft eller naturlag, eller rent ut sagt kosmisk lag.
Rent biologiskt sett är det en slags perverterad darwinism, men vad grundar han idén på?
Doctor Snuggles
2006-05-10, 01:43
Jag är bolio, förresten.
No shit, sherlock.
Sen tycks det mig relativt godtyckligt att N. valde makt som en universell kraft eller naturlag, eller rent ut sagt kosmisk lag.
Rent biologiskt sett är det en slags perverterad darwinism, men vad grundar han idén på?
Hur menar du? Vad menar du med att N. "valde makt som en universell kraft eller naturlag"?
Doctor Snuggles
2006-05-10, 01:56
Hur menar du? Vad menar du med att N. "valde makt som en universell kraft eller naturlag"?
Vad för underlag ansåg han sig att ha för att påstå att det förhöll sig på det sättet?
Vad för underlag ansåg han sig att ha för att påstå att det förhöll sig på det sättet?
På vilket sätt då?
Doctor Snuggles
2006-05-10, 02:00
På vilket sätt då?
Att vilja till makt är en naturlag.
Att vilja till makt är en naturlag.
Det har han aldrig skrivit eller ens antytt.
Doctor Snuggles
2006-05-10, 02:21
Det har han aldrig skrivit eller ens antytt.
Jo, det har han. Iaf enligt din och (och tydligen Gilles Deleuzes) tolkning.
Jag citerar: "Viljan till makt [Der Wille zur Macht] är en naturlag."
Lite pömsig? Guten Nacht.
Jo, det har han. Iaf enligt din och (och tydligen Gilles Deleuzes) tolkning.
Jag citerar: "Viljan till makt [Der Wille zur Macht] är en naturlag."
Lite pömsig? Guten Nacht.
Nej? *slap*
Viljan till makt är inte detsamma som att vilja ha makt. Nietzsche tror inte att makt är någonting som kan ägas. Givet Nietzsches konsekventa antihumanism blir det också märkligt att tala om viljan till makt som blott "människans drivkraft". Han tror snarare på ett "maktande" eller "mäktande", dvs. utövande av makt.
Att vilja till makt är en naturlag.
Om jag tolkade bolios tolkning rätt, så är viljan till makt, med avseende på "allt" och inte bara på människan, bara ett konstaterande att allt drivs mot något av olika krafter (i fysikalisk mening, annars kan ju alla objekt på något vis anses vara krafter), vilket ju är en naturlag. Generellt drivs alla objekt mot sitt termodynamiska jämviktstillstånd. Levande objekt, eller mål-orienterade intelligenser, existerar dock i en kraftig förskjutning från detta tillstånd, och drivs genom sina mål-orienterade processer mot att stävja infallandet av termodynamisk jämvikt genom resurskonsumtion och reproduktion.
I takt med att organismer utvecklas, blir mer komplexa och innefattar flera funktioner sker ju dock en uppdelning och differentiering av dessa mål-orienterade processer inom en organism, vilket även om alla processer har utvecklats med samma (för organismen) slutgiltliga mål som naturlig selektor, ändå ger upphov till interna krafter som strävar i olika riktningar, att något överhuvudtaget blir gjort (eftersom motriktade men lika starka krafter tar ut varandra) måste ju då bero på en intern organisation som reglerar alla olika mål-orienterade processers aktivitet utvecklas, även den med organismens mål att stävja termodynamisk jämvikt som naturlig selektor.
Som jag ser det är det som utgör människans "vilja" bara ett oerhört avancerat och differentierat system av samma typ av enkla mål-orienterade processer man hittar i en bakterie, vilket i sin tur bara är en termodynamisk process - något minskar sin egen entropi genom att öka omgivningens entropi - och dessutom en faktisk naturlag.
Löjtnant Blank
2006-05-10, 13:04
Varför har bolio bytt namn igen?
Varför har bolio bytt namn igen?
Han har dåligt minne. Lösenord, inloggning, forumflytt, för stor penis för tangentbordet et al.
Doctor Snuggles
2006-05-11, 01:46
Nej? *slap*
Viljan till makt är inte detsamma som att vilja ha makt. Nietzsche tror inte att makt är någonting som kan ägas. Givet Nietzsches konsekventa antihumanism blir det också märkligt att tala om viljan till makt som blott "människans drivkraft". Han tror snarare på ett "maktande" eller "mäktande", dvs. utövande av makt.
Det anses, så vitt jag förstår, att "viljan till makt" tänkte sig Nietzche ur ngt slags kosmiskt, allmängiltigt perspektiv. Att det skall gälla för ALLT, och inte bara människan. Att just människan oftast används som exempel innebär att han avhandlade den yttringen av fenomenet mest, antagligen för att det är mest påtagligt, eller nåt.
Men jag undrar inte över vad viljan till makt är, utan vad han fick det ifrån.
Återigen: Vad grundar han att viljan till makt är något underliggande för t.ex människans existens och handlande, t.o.m underliggande evolutionen och darwinismen.
Det anses, så vitt jag förstår, att "viljan till makt" tänkte sig Nietzche ur ngt slags kosmiskt, allmängiltigt perspektiv. Att det skall gälla för ALLT, och inte bara människan. Att just människan oftast används som exempel innebär att han avhandlade den yttringen av fenomenet mest, antagligen för att det är mest påtagligt, eller nåt.
Men jag undrar inte över vad viljan till makt är, utan vad han fick det ifrån.
Återigen: Vad grundar han att viljan till makt är något underliggande för t.ex människans existens och handlande, t.o.m underliggande evolutionen och darwinismen.
Vad är viljan till makt först och främst? Inte är det att vilja ha makt i alla fall.
Hur menar du med vad han grundar det på?
Doctor Snuggles
2006-05-11, 01:52
Vad är viljan till makt först och främst? Inte är det att vilja ha makt i alla fall.
Hur menar du med vad han grundar det på?
Vad i "vad grundar han det på", förstår du inte?
Vad i "vad grundar han det på", förstår du inte?
Ifall du vill ha någon vetenskaplig härledning av en filosofisk tankekonstruktion eller om du vill veta allt han har upplevt i sitt liv fram tills det ögonblicket att han fick uppenbarelsen att nu minsann skall jag döpa om Gud till Viljan till makt och samtidigt passa på att ändamålsanpassa Honom lite. Jag vet faktiskt inte riktigt vad du vill ha för sorts svar på den frågan. Frågan är lite konstig tycker jag. Hur resonerade folk när de kallade träden för träd? Vad grundade man uppfinningen "virvelvind" på? Vilka vetenskapligt-empiriska byggstenar användes vid uppbyggnaden av tankekonstruktionen matematik?
Doctor Snuggles
2006-05-11, 02:03
Ifall du vill ha någon vetenskaplig härledning av en filosofisk tankekonstruktion eller om du vill veta allt han har upplevt i sitt liv fram tills det ögonblicket att han fick uppenbarelsen att nu minsann skall jag döpa om Gud till Viljan till makt och samtidigt passa på att ändamålsanpassa Honom lite. Jag vet faktiskt inte riktigt vad du vill ha för sorts svar på den frågan. Frågan är lite konstig tycker jag. Hur resonerade folk när de kallade träden för träd? Vad grundade man uppfinningen "virvelvind" på? Vilka vetenskapligt-empiriska byggstenar användes vid uppbyggnaden av tankekonstruktionen matematik?
Dåliga analogier. Här handlar det inte om blott godtyckliga egennamn eller teorier som utvecklats under århundraden av många individer.
Här handlar frågan om en tydligen metafysisk teori, framlagd i sin helhet av en individ.
Anser han det vara en a priori teori, säger han helt enkelt: "så här är det", eller säger han "så här är det, därför att" ?
Dåliga analogier. Här handlar det inte om blott godtyckliga egennamn eller teorier som utvecklats under århundraden av många individer.
Här handlar frågan om en tydligen metafysisk teori, framlagd i sin helhet av en individ.
Anser han det vara en a priori teori, säger han helt enkelt: "så här är det", eller säger han "så här är det, därför att" ?
Han anser inte att "så här är det" överhuvudtaget. Han är värdenihilist.
Edit: metafysik är det inte heller.
Doctor Snuggles
2006-05-11, 02:08
Han anser inte att "så här är det" överhuvudtaget. Han är värdenihilist.
Edit: metafysik är det inte heller.
Hehe, jaså inte?
Detta verkar som en vettig förklaring, som ger iaf lite inblick i hans tankeprocess:
Will to power may be viewed as Nietzsche's attempt to conceive the nature of reality without the concept of an underlying truth; without a material or soul atomism, for example.1 Nietzsche, using Ockham's razor, asserts that it is unnecessary to posit an essential unity which lies behind a given action. For Nietzsche if one does away with causes one also does away with effects.2 He contends that the essence of beings which are conceived as devoid of an essential unity (which are conceived as nether cause nor effect) may be experimentally thought as will to power.3 He argues that will to power cannot be conceived as being or substance i.e., as an ultimate reality which is in some sense prior to becoming. Rather for Nietzsche, will to power signifies a constant self-overcoming, a becoming without a final goal or purpose. He asserts that will to power is a processus in infinitum.4 Nietzsche contrasts will to power with the Platonic and Kantian notions of the soul or essential self. He conceives the very nature of will to power to be self-surpassing and thus wishes to avoid positing a unitary self which must execute an overcoming.
Nietzsche contents that the self (preservation) and stability of the will is only an indirect function of its constant desire for enhancement.5 For Nietzsche the goal of the will to power is to become itself, through overcoming all resistance to it. Because he believes that everything is a manifestation of will, Nietzsche must argue that the will to power must establish its own resistance in order to overcome itself. Thus will to power is power itself and not some thing which staves for power. Nietzsche argues that all stability and so called truth is simply the will to power's self resistance.6
Though Nietzsche conceives this resistance and ordering as a self-manifestation of will to power he also argues that it is an impotence of the creative will or the will to overcome.7 Here Nietzsche attempts to describe the self-hood of will to power as transitory. He argues that our language and logic lock us into certain categories (e.g., subject/verb, subject/object dichotomies) and his seemingly paradoxical account of will to power may be seen as an attempt to point to something beyond these categories.
According to Nietzsche, philosophy has traditionally thought of the being or truth of the world as an eternal substrate which grants existence to anything that exists and which itself transcends such esistents. Nietzsche describes this being in terms of will to power, as a self-unfolding of the will. The stability which the moment of being brings to will to power is also, according to Nietzsche a non-unfolding. In its essential movement will to power thus posits its own opposition.8
1. Friedrich Nietzsche, Beyond Good and Evil. in Basic Writings of Nietzsche, Trans and ed. by Walter Kaufman. (New York: Random House, 1968) Essay 1, Section 12. p. 210.
2. Nietzsche, The Will to Power, Trans. Walter Kaufmann and R.J. Hollingdale. Ed. Walter Kaufmann (New York: Random House, 1968) Section 551, p.296.
3. Nietzsche, Will to Power, Section 552, p.298.
4. Nietzeche, Will to Power, Section 552, p.298.
5. Nietzsche, Will to Power, Section 488, p.270.
6. Nietzsche, Will to Power, Section 656, p.346.
7. Nietzsche, Will to Power, Section 585, pp.316-319.
8. This is closely tied to Nietzsche's argument against what he calls the moral prejudices of western philosophy. His metaphysic cannot allow the moral dichotomy of good and evil for example. For Nietzsche all reality exists in struggle. Reality calls forth such opposition in its very being. cf. Nietzsche, Will to Power, Section 552, p.299.
Doctor Snuggles
2006-05-11, 02:11
Tyvärr så finns inte riktigt anti-metafysik.
Alla filosofer som påstår att metafysik är humbug ställer sig själva i en metafysisk ontologisk position, ifrån vilken de argumenterar.
Hehe, jaså inte?
Detta verkar som en vettig förklaring, som ger iaf lite inblick i hans tankeprocess:
Nä. Nietzsche tolkade bara. Han skrev ju själv: "There are no truths, only interpretations...". Han skulle aldrig få för sig att hävda att det han sa var sant eller sanningen. Han byggde bara upp en tankekonstruktion av hur han själv uppfattade saker och ting.
"Vilja till sanningen "nämnen I, visaste, det som driver och eldar eder? Vilja till allt varandes tänkbarhet: så nämner jag eder vilja! Allt varande viljen I först _göra_ tänkbart ty I tvivlen med god misstro, änskönt det är tänkbart. Man skall foga sig och böja sig för eder! Det vill eder vilja. Glatt skall det varda och anden underdånigt såsom hans spegel och motbild. Detta är eder hela vilja, I visaste, såsom en vilja till makt; och även då I talen om gott och ont och om värdesättningarna. Skapa viljen I ännu den värld för vilken I kunnen knäböja: detta är eder sista förhoppning och druckenhet. Men folket, de ovisa - de äro likt floden på vilken en farkost simmar framåt; och i båten sitta, högtidliga och beslöjade, värdesättningarna. Eder vilja och edra värden sätten I på varandets flod; en gammal vilja till makt förråddes mig i vad folket tror såsom gott och ont. Det var I, de visaste, som satte slika gäster i denna farkost och gåvo den utstyrsel och stolta namn - I och eder härskande vilja! Framåt bär nu floden eder farkost; han måste bära den. Föga gör det om det om den brutna böljan skummar och vredgad motsäger kölen! Icke floden är eder fara och slutet på edert goda och onda, I visaste; utan denna vilja själv, viljan till makt - den outtömda alstrande livsviljan. Men på det att I skolen förstå mitt ord och det goda och onda, till den ändan vill jag yttermera säga eder mitt ord om livet och om allt levandes art.
Det levande gick jag i spåren, jag gick de största och de minsta vägar att jag måtte lära känna dess art. Med hundrafaldig spegel uppfångade jag ännu dess blick, när dess mun var sluten, att dess öga skulle tala till mig. Och dess öga talade till mig. Men var jag fann ett levande, där hörde jag även talet om lydnad. Allt som lever lyder. Och detta är det tredje jag hörde: att befalla är svårare än att lyda. Och icke nog med att den befallande bär alla lydnadens börda och att denna börda lätt krossar honom: Ett försök och vågstycke tycktes mig ligga i allt befallande; och städse när det befaller, vågar det levande sig självt därpå. Ja, ännu när det befaller självt, även då måste det plikta för sitt befallande. Åt sin egen lag måste det vara domare och verkställare och offer. Huru kommer sig då detta? så frågade jag mig. Vad övertalar det levande så att det lyder och befaller och befallande ännu övar lydnad? Hören nu mitt ord, I visaste! Pröven allvarligt huruvida jag har krupit in i hjärtat på livet självt och ända in i dess hjärterötter! Var jag fann levande, där fann jag viljan att vara herre. Att det svagare tjänar under det starkare, därtill övertalas det av sin vilja som vill vara herre över ännu svagare; denna lust allena kan det icke vara utan. Och såsom det mindre giver sig åt det större att det må hava lust och makt i det minsta, sålunda giver sig även det största och tillsätter för maktens skull livet däruppå. Detta är det störstas hängivning att det är ett vågstycke och fara och ett tärningsspel om döden. Och var offring och tjänster och kärleksblickar äro, även där är viljan att vara herre. På smygvägar smyger sig där den svagare in i borgen och ända in i hjärtat på den mäktigare - och stjäl där makt. Och denna hemlighet sade livet självt till mig: Se, sade det, jag är detta _som ständigt måste övervinna sig självt_.
Visserligen, I nämnen det vilja till avlande eller till drift till målet, till det högre, fjärmare, mångfaldigare: men allt detta är ett och en hemlighet. Hellre går jag då under än att jag skulle försaka detta ena; och sannerligen, var det gives undergång och bladfällning, se, där offrar sig livet - för makt! Att jag måste vara kamp och vardande och syftemål och tvist emellan syftemålen: ack den som gissar min vilja gissar väl även på vilka krumma vägar hon måste gå! Vad jag än skapar och huru jag än älskar det - snart måste jag vara dess motståndare och min kärleks: så vill min vilja. Och även du, urskiljaren, är blott stig och fotstöd för min vilja; sannerligen, min vilja till makt vandrar även på din viljas fötter till sanningen! Den träffade förvisso icke sanningen som efter henne avsköt ordet om "viljan till tillvaro": denna vilja gives icke! Ty vad icke är, det kan icke vilja: men vad som redan är i tillvaron, huru skulle det ännu kunna sträva till tillvaron? Blott där liv är. är även vilja: men icke till livet, utan - så lär jag dig - vilja till makten! Mycket värderas av den levande högre än livet självt; men även ur själva värdesättandet talar viljan till makt! Sålunda lärde mig en gång livet; och därmed, I visaste, löser jag eder även edert hjärtas gåta. Sannerligen, jag säger eder: ett gott och ont som skulle vara oförgätligt - det gives icke! Av sig självt måste det åter ständigt övervinna sig självt. Med edra värden och ord på gott och ont öven I våld, I värdesättare; och detta är eder förborgade kärlek och edra själars glans, dallring och översvallning. Men ett starkare våld växer ur edra värden och en ny övervinning; emot detta krossas ägg och äggskal. Och den som måste vara en skapare i gott och ont, sannerligen, han måste först vara en förintare och krossa värden. Sålunda hör det högsta onda till det högsta goda: men detta är det skapande.
Låt oss endast _tala_ därom, I visaste, ehuru även det är illa. Tiga är värre; alla förtegna sanningar bliva giftiga. Och må allt gå sönder som i våra sanningar kan gå sönder! Månget hus finnes ännu att bygga! Så talade Zarathustra.
Tyvärr så finns inte riktigt anti-metafysik.
Alla filosofer som påstår att metafysik är humbug ställer sig själva i en metafysisk ontologisk position, ifrån vilken de argumenterar.
Så du menar att man inte kan bedriva filosofi som inte är metafysik?
Doctor Snuggles
2006-05-11, 02:16
Så du menar att man inte kan bedriva filosofi som inte är metafysik?
Nej, det menar jag inte.
Nej, det menar jag inte.
Ok. Nietzsche kallade sin metod för genealogi i alla fall. Kanske finns där affinitet mellan hans genealogi och den gängse metafysiken, men man bör nog göra honom den rättvisan att man förklarar honom utifrån hans egna språkbruk tycker jag.
Doctor Snuggles
2006-05-11, 02:27
Ok. Nietzsche kallade sin metod för genealogi i alla fall. Kanske finns där affinitet mellan hans genealogi och den gängse metafysiken, men man bör nog göra honom den rättvisan att man förklarar honom utifrån hans egna språkbruk tycker jag.
Möjligen. Han är iaf inte lika jobbig som Heidegger i det avseendet.
Angående sanning och "det är så här".
Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det. Metaforer som har blivit slitna och kraftlösa, mynt som har förlorat sin bild och nu är att betrakta som metall, inte längre som mynt. Vi vet alltjämt inte varifrån driften till sanning härstammar; ty hittills har vi bara hört om det krav som samhället ställer för att kunna existera. Att tala sanning är att använda de brukliga metaforerna, alltså, moraliskt uttryckt: kravet att ljuga enligt en fastställd konvention, att ljuga hordvis i en för alla bindande stil. Nu glömmer människan visserligen att det förhåller sig så med henne: hon ljuger alltså omedvetet och efter hundraårig tillvänjning – och kommer just genom denna omedvetenhet, just genom denna glömska till känslan av sanning. Vid känslan att vara ålagd att betrakta ett ting som "rött", ett annat som "kallt", ett tredje som "stumt", varknar en moralisk, till sanning relaterad impuls: genom motsatsen till lögnaren, som ingen litar på, som alla stänger ute, frammanar människan en bild av det vördnansvärda, tillförlitliga och nyttiga hos sanningen. Hon ställer nu sitt handlande som "förnuftigt" väsen under abstraktionernas herravälde; hon tål inte längre att ryckas med av de plötsliga intrycken, av föreställningarna, hon generaliserar alla dessa intryck till färglösare, kyligare begrepp och knyter sitt liv och handlande till dem. Allt som höjer människan över djuret beror av denna förmåga att förflyktiga de åskådliga metaforerna till ett schema, alltså att upplösa en bild till ett begrepp. Inom ramen för dessa schemata är nämligen något möjligt som aldrig skulle lyckas i samband med de åskådliga första intrycken: att bygga upp en pyramidal ordning i kaster och grader, att skapa en nyvärld av lagar, privilegier, underordningar, gränsbestämmelser, som nu står mot den andra, åskådliga världen, de första intryckens värld, som någonting fastare, allmännare, bekantare, mänskligare och därför reglerande och bindande. Medan varje åskådningsmetafor är individuell och unik och därför alltid kan undfly varje rubricering, visar det stora begreppsbygget den stela regelbundenheten hos ett romerskt kolumbarium och utandas i logiken den stränghet och kyla som kännetecknar matematiken. Den som utsätts för denna kyla kommer knappast att tro att även begreppet, hårt och åttkantigt som en tärning och flyttbart som denna, endast existerar som residuum av en metafor, och att illusionen av den konstnärliga överföringen av en nervretning till bilder är om inte mor, så mormor till varje begrepp. Men i detta begreppens tärningsspel betyder "sanning" att använda varje tärning så som den är betecknad, att noggrant räkna dess prickar, bilda rätta rubriker och aldrig bryta mot kastordningen och mot rangklassernas hierarki. Liksom romarna och etruskerna skar sönder himlen med stela matematiska linjer och förvisade gud till ett på så sätt begränsat rum, som till ett tempel, så har varje folk ovanför sig en sådan matematiskt sönderdelad begreppshimmel och uppfattar nu sanningens krav så att varje begreppsgud bara skall sökas i sin sfär. Man får väl här beundra människan som ett väldigt byggeni, som på rörliga fundament och liksom på rinnande vatten lyckas torna upp en oändligt komplicerad begreppsdôm. För att få fotfäste på sådana fundament måste bygget förvisso vara som av spindelväv, bräckligt nog för att bäras bort av vågen, stabilt nog för att inte blåsas sönder av varje vind. Som byggeni höjer sig människan på så sätt vida över biet: viet bygger av vax som det samlar i naturen, människan av begreppens mycket skörare stoff, som hon först måste tillverka utifrån sig själv. Hon är mycket beundransvärd i detta – men inte på grund av sin drift till sanning, till ren kunskap om tingen. Om någon gömmer en sak bakom en buske, söker och även finner den på samma ställe, så är detta sökande och finnande inte mycket att skryta med: men så förhåller det sig med sökandet och finnandet av "sanningen" på förnuftets område. Om jag gör en definition av däggdjuret och sedan, efter att ha granskat en kammel, förklarar: "Se, ett däggdjur", så bringas visserligen en sanning i dagen, men den är av begränsat värde och innehåller inte en enda punkt som vore "sann i sig", verklig och allmängiltig oavsett människan. Den som forskar efter sådana sanningar söker i grund och botten endast världens metamorfos i människorna, han strävar efter att förstå världen som någonting människoliknande och tillämpar sig i västa fall en känsla av assimilering. På liknande sätt som astrologen såg stjärnorna i människornas tjänst och i samband med deras lycka och olycka, betraktar en sådan forskare hela världen som knuten till människorna, som det oändligt brutna ekot av en urklang, människan, som den mångfaldigade bilden av den enda urbilden, människan. Hans metod är att se människan som alltings mått; varvid han emellertid utgår från misstaget att tro, att han har dessa ting omedelbart framför sig, som rena objekt. Han bortser alltså från de ursprungliga åskådningsmetaforerna och tar dem för själva tingen.¨
Vad är då en naturlag för oss? Vi känner den inte som sådan, utan endast i dess verkningar, det vill säga i dess relationer med andra naturlagar, vilka vi i sin tur bara känner som summor av relationer. Alla dessa relationer hänvisar om och om igen bara till varandra och är till sitt väsen helt obegripliga för oss; endast det som vi utökar dem med, riden, rummet, alltså successionsförhållanden och tal, känner vi verkligen till. Men allting sällsamt, som vi förvånas över i naturlagarna, allt som kräver vår tolkning och skulle kunna förleda oss till att misstro idealismen, ligger ju blott och bart i tids- och rumsföreställningarnas matematiska stränghet och fasthet. Men desa producerar vi inom oss och ut ifrån oss med den nödvändighet varmed spindeln spinner. När vi är tvungna att begripa alla ting bara i dessa former, då är det inte längre så underligt att vi i alla ting egentligen bara begriper just dessa former: ty alla måste de bära lagarna om talet i sig, och just talet är det mest häpnadsväckande hos tingen. All lagbundenhet, som så imponerar på oss i stjärnornas bana och i den kemiska processen, sammanfaller i grund och botten med de egenskaper vi själva tillför tingen; med detta imponerar vi på oss själva. Därvid framgår det visserligen att den konstnärliga metaforbildning, med vilken hos oss varje känsla börjar, redan förutsätter dessa former, alltså fullbordas i dem; endast det hårda fasthållandet vid dessa urformer förklarar möjligheten att ett begreppsbygge efteråt åter har kunna organiseras av metaforerna som sådana. Detta är nämligen en efterbildning av tids-, rums- och talförhållanden på metaforernas mark.
På begreppsbygget arbetar ursprungligen, som vi har sett, språket, i senare tider vetenskapen. Liksom biet samtidigt bygger på cellerna och fyller dem med honung, så arbetar vetenskapen oupphörligt på det stora begreppskolumbariet, åskådningarnas begravningsplats, bygger ständigt nya och högre våningar, stöder, rengör och förnyar de gamla cellerna, och anstränger sig framför allt att fylla ut detta till vidunderlighet upptornade korsvirkesbygge och ordna in hela den empiriska, det vill säga den antropomorfa världen i det. Den handlande människan binder sitt liv vid förnuftet och dess begrepp, för att inte sköljas undan och tappa bort sig, och forskaren bygger sin koja tätt intill vetenskapens tornbygge, för att kunna hjälpa till med det och själv finna skydd under det existerande bålverket. Och skydd behöver han: ty det finns fruktansvärda makter, som oupphörligt tränger sig på honom och som mot den vetenskapliga "sanningen" håller fram helt avvikande "sanningar" med de mest olikartade skyltar.
Möjligen. Han är iaf inte lika jobbig som Heidegger i det avseendet.
Aldrig läst Heidegger, men det lär nog stämma. :)
Nu gör vi såhär - Wilhelm PMar Jarod eller Pez och ber att få sina inloggningsuppgifter för Bolio. Och i fortsätttningen är det Bolio som loggar in på Kolozzeum. Och Wilhelm slutar existera.
allan
Är det samma bok som Om moralens härstamning? Den har jag på både svenska och engelska, och det var inga bekymmer att få tag på den i endera översättning.
Jepp, det är samma bok. Vad tycker du om den?
Nu gör vi såhär - Wilhelm PMar Jarod eller Pez och ber att få sina inloggningsuppgifter för Bolio. Och i fortsätttningen är det Bolio som loggar in på Kolozzeum. Och Wilhelm slutar existera.
allan
Jag har mailat utan att få svar...
Absolut. Men han värderar aldrig riktigt på det klassiska sättet: han uttrycker aldrig ifall det låga är bättre eller sämre än det höga och vice versa. Han beskriver bara hur han uppfattar saker och ting.
Detta förstår jag inte. Hans text är full av värdeladdade ord som anger hans egen syn på vad som är bra och dåligt. Judarnas seger är en blodförgiftning som går genom hela människokroppen. Europa har drabbats av en vanvettig stånds- och rasblandning. Demokrati är ett lögnlösen. Det svaga är de som farligast förgiftar förtroendet till livet. Kyrkan är grov och bondsk och bjuder en finare intelligens emot. Luther är bondlurk utan smak och goda maner. Nya testamentets karaktärer är skrattretande landsortsbor etc. Klart vi kan av detta utläsa vad Fredrik själv tyckte om nämna fenomen.
Jag kan för övrigt berätta lite om hur jag (och Gilles Deleuze) tolkar Nietzsches filosofi och i huvudsak Om moralens härstamning.
Viljan till makt [Der Wille zur Macht] är en naturlag. Den är det differentiella elementet som sätter krafterna i rörelse - den är det som vill. Genom viljan till makt bemäktigar sig en kraft andra krafter och styr eller befaller över dem. Men det är likaså just viljan till makt som får en kraft att lyda en annan, dominerande kraft, inom en viss relation hos krafterna; det är alltså viljan till makt som bestämmer att (och ifall) kraften skall lyda eller befalla. Hos krafter finns två dimensioner; kvalitet och kvantitet. Kvantiteten är mängden kraft. Kvaliteten däremot, kan hos viljan till makt, reduceras till två: det aktiva och dominanta, samt det reaktiva och dominerade. Den aktiva kvaliteten hos viljan till makt dominerar (kuvar) alltså; den reaktiva kvaliteten blir dominerad (underkuvad). Men dessa kvaliteter kan också omvandlas. Den nietzscheanska affirmationen är alltså förmågan att bli aktiv, dvs. det aktivas personifierade blivande. På samma sätt är den nietzscheanska negationen förmågan att bli reaktiv: blivande-reaktiviteten.
Nu tar vi en sak i taget. Vi har två kraftkropppar i ett universum, x och y. Varifrån kommer det differentiella elementet? Har krafterna färdigt elementet i sig eller finns elementet av sig självt utanför krafterna? Finns viljan till makt om universum består av två stenar? Finns det en ändlig kvantitet differentiellt element som krafterna kämpar om så att x får mera kraft på y:s bekostnad, eller är kan kraften skapa mer kraft av sig själv? Om vi har två kraftkroppar, måste alltid en vara aktiv och en negativ, eller kan båda vara aktiva? Hurdant förhållande har det reaktiva till det aktiva: är det reaktiva en kontradiktorisk motsats, dvs. icke aktiv, eller en konträr motsats, dvs. icke-aktiv?
Många frågor men de hänger ihop som du ser. Tack för övrigt för alla komplimanger, även om jag inte är svag för smicker.
Detta förstår jag inte. Hans text är full av värdeladdade ord som anger hans egen syn på vad som är bra och dåligt. Judarnas seger är en blodförgiftning som går genom hela människokroppen. Europa har drabbats av en vanvettig stånds- och rasblandning. Demokrati är ett lögnlösen. Det svaga är de som farligast förgiftar förtroendet till livet. Kyrkan är grov och bondsk och bjuder en finare intelligens emot. Luther är bondlurk utan smak och goda maner. Nya testamentets karaktärer är skrattretande landsortsbor etc. Klart vi kan av detta utläsa vad Fredrik själv tyckte om nämna fenomen.
Det var lite därför jag skrev "på det klassiska sättet". Alltså, han tillskriver inte fenomenen eller skeendena några absoluta värden. Om vi tar judarnas slavuppror inom moralen som exempel så skriver han att "det judiska hatets häxkittel kokar" men att det ur detta hat växer fram någonting lika oförlikneligt, nämligen en ny kärlek, och att man bör skjuta alla antisemiter. Typ.
Men jag förstår hur du menar, och du har egentligen rätt. Men jag läser inte den boken (eller några filosofiböcker överhuvudtaget) för att undan för undan studera olika faktum som presenteras utifrån konkreta härledningar, utan just som filosofi. Logikerna är abstrakta och konkreta, men hela tiden är de "bortom" vad som står på det mest ytliga planet.
När jag skriver att han inte värderar på det klassiska sättet i TMG så menar jag att han inte tar moralisk ställning till varken det ena eller det andra.
Nu tar vi en sak i taget. Vi har två kraftkropppar i ett universum, x och y. Varifrån kommer det differentiella elementet? Har krafterna färdigt elementet i sig eller finns elementet av sig självt utanför krafterna? Finns viljan till makt om universum består av två stenar? Finns det en ändlig kvantitet differentiellt element som krafterna kämpar om så att x får mera kraft på y:s bekostnad, eller är kan kraften skapa mer kraft av sig själv? Om vi har två kraftkroppar, måste alltid en vara aktiv och en negativ, eller kan båda vara aktiva? Hurdant förhållande har det reaktiva till det aktiva: är det reaktiva en kontradiktorisk motsats, dvs. icke aktiv, eller en konträr motsats, dvs. icke-aktiv?
Jag förstår inte riktigt hur du menar. Viljan till makt är ju en påhittad tankekonstruktion, den är Nietzsches glasögon med vilken han tolkar världen runtomkring honom. Han menar ju inte att det är någon slags förklaring eller beskrivning på hur det Egentligen Ligger Till(tm), utan helt enkelt ett sätt för honom att skapa en struktur av hans tankar och perspektiv. Men som svar på din andra fråga så uppfattar jag Viljan till makt både som ett komplement till kraften och någonting som tillhör den. Viljan till makt bör nog snarast ses som en princip för krafternas syntes. När en kraft träder i förbindelse med en annan så är viljan till makt det element ur vilket utvecklas både skillnaden i kvantitet mellan krafter som står i relation till varandra, och kvaliteten som tillkommer respektive kraft inom denna relation. För övrigt är det inte så att krafterna "kämpar" om det differentiella elementet. Krafter är det som förmår, viljan till makt är det som "vill". Den sista meningen förstod jag för övrigt inte.
Jag förstår inte riktigt hur du menar. Viljan till makt är ju en påhittad tankekonstruktion, den är Nietzsches glasögon med vilken han tolkar världen runtomkring honom. Han menar ju inte att det är någon slags förklaring eller beskrivning på hur det Egentligen Ligger Till(tm), utan helt enkelt ett sätt för honom att skapa en struktur av hans tankar och perspektiv. Men som svar på din andra fråga så uppfattar jag Viljan till makt både som ett komplement till kraften och någonting som tillhör den. Viljan till makt bör nog snarast ses som en princip för krafternas syntes. När en kraft träder i förbindelse med en annan så är viljan till makt det element ur vilket utvecklas både skillnaden i kvantitet mellan krafter som står i relation till varandra, och kvaliteten som tillkommer respektive kraft inom denna relation. För övrigt är det inte så att krafterna "kämpar" om det differentiella elementet. Krafter är det som förmår, viljan till makt är det som "vill". Den sista meningen förstod jag för övrigt inte.
Det var beskrivningen av Viljan till makt som en naturlag som förbryllade mig. Skall vi förstå VTM som en egenskap hos människor då? Om två krafter, säg människor, träder i förbindelse med varandra, kommer de då automatiskt - med naturlagens ovillkorliga nödvändighet - att försöka dominera varandra?
Med sista meningen menar jag hur det reaktiva förhåller sig till det aktiva. Är det som aktiv förhåller sig till icke aktiv, dvs. allt som icke är aktivt, eller är det som aktiv förhåller sig till passiv, dvs. motsatsen (icke-aktiv).
Det var beskrivningen av Viljan till makt som en naturlag som förbryllade mig. Skall vi förstå VTM som en egenskap hos människor då? Om två krafter, säg människor, träder i förbindelse med varandra, kommer de då automatiskt - med naturlagens ovillkorliga nödvändighet - att försöka dominera varandra?
Ja, och inte bara varandra, utan också sig själva och allt runtomkring. De kommer ju att försöka få sina viljor igenom, och den enes vilja (eftersom en vilja aldrig kan vara exakt samma vilja som en annan vilja) kommer ovillkorligen att vara segerrik. Jag gissar att problemet här är att du ser detta ur det reaktiva perspektivet. Du ser Viljan till makt som en slags "tävling" om makten, som om den vore något man kunde äga.
Vi kan förenkla det: Person A och B (som träder i förbindelse med varandra) kommer att sträva efter att få sina viljor igenom.
Med sista meningen menar jag hur det reaktiva förhåller sig till det aktiva. Är det som aktiv förhåller sig till icke aktiv, dvs. allt som icke är aktivt, eller är det som aktiv förhåller sig till passiv, dvs. motsatsen (icke-aktiv).
Jag förstår fortfarande inte riktigt. :/
Motsatsen till aktiv är för övrigt inte passiv, utan reaktiv. I varje fall enligt Nietzsches terminologi.
Läser den sista delen i 'Om moralens härstamming' för tillfället.
Jag skulle vilja påstå att den andra delen är den som är mest intressant, åtminstone för mig. Hur människornas spärrar uppkommer och hela förklaringen kring samvetet tycker jag är grymt intressant. Däremot säger han en del riktigt korkade saker, jag återkommer med exempel. Skall läsa in mig mer framöver.
Vad som är positivt är dock att jag var helt med i diskussionen tills det att den började gå ner på mindre och mindre ting, då tappade jag tråden och kunde inte riktigt koppla ihop det med vad jag läst. Intressant hur som helst.
Får återkomma till viljan till makt i ett senare skede. Tror det är bäst så. Tycker att N verkar lite ojämn hittills. Otroligt tråkiga och intetsägande passager varvas med explosiv prosa.
Ok. Ja, alla kan ju inte gilla allt. :-)
Men Tragedins födelse är kanske inte den roligaste boken han har skrivit. Jag rekommenderar nog hellre någon av de senare aforismsamlingarna...
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.