Visa fullständig version : Medlidande, dåligt samvete och liknande
Det här postade jag på bodys forum förut (i brist på kolozzeum) och ingen förstod ett skit av vad jag hade skrivit. Here goes nothing...
Psykologibesatt som jag är tänkte jag lite på en tabubelagd grej. Jag kom att tänka på det här med medlidande, dåligt samvete och liknande. Är det verkligen positivt? Ni vet hur det alltid när någonting olyckligt inträffar uppstår en slags allmänvilja som tycker att man bör känna medlidande med de olycksdrabbade? Det allra klaraste exemplet är när någons närstående dör och människor som varken kände den avlidne eller knappt den som blev kvarlämnad uttrycker sitt medlidande och sin sorg? Varför är det så? Varför ska man bli ledsen bara för att någon annan är ledsen?
Ju mer jag tänker på det desto mer uppstår det en slags underlig motvilja inom mig som säger mig att det är någonting som inte står rätt till. Jag kan ta ett litet exempel. Jag är kurd. För ett tag sedan avled en kurdisk man och kvinnas son. Mannen är ungefär femtio och kvinnan möjligtvis fem år yngre. Deras son var sexton och dog i en bilolycka. Först tänkte jag att det var jättesynd, och det var det ju också. Jag kände ju killens föräldrar lite halvt. Men sen gick jag på begravningsceremonin (hos kurder heter det "sêre xweshi": en slags ceremoni där vänner och bekanta till de drabbade samlas i en lokal och sörjer med dem). Och där såg jag någonting förskräckligt! Jag såg en massa kvinnor (oja, kvinnor är alltid värst ...) som grät höggljutt och såg ut att må jättedåligt. Sen tänkte jag: "jaha, de kanske var nära vänner till familjen?". Men det var över åttahundra människor i lokalen. Hur många nära vänner hade den familjen egentligen? Inte åttahundra i varje fall.
Sen frågade jag min morbror som var nära vän med dem hur det egentligen låg till, varpå han svarade: "nej, de flesta kände inte ens familjen, det är bara bekanta". Och då infann sig en underlig och lite läskig känsla i mitt medvetande som stillsamt undrade: varför grät egentligen dessa kvinnor? Någon religiös förklaring fann jag inte då de flesta inte alls var särskilt religiösa av sig. Vad var grejen då? Jo, jag funderade lite på det under ett benpass (knäböj väcker de allra intressantaste tankarna hos mig) och kom fram till att kvinnorna faktiskt tyckte om att gråta. Det var skönt för dem. Ingen gjorde det för de drabbades skull, de kände ju inte någon av dem! Dessa kvinnor - och män - åkte dit enbart för att få gråta. Medlidandet var alltså inte någon altruistisk handling, tvärtom var det högst egoistiskt.
De tyckte om att känna sorg. I varje fall ersatte de hellre deras naturtillstånd med sorgekänslan. Vilken kunde då deras naturtillstånd vara? Hur jag än vred och vände på det, medan jag lastade på mer och mer vikt och gick djupare och djupare för varje repetition i knäböjen, kunde jag inte tänka mig någon annan känsla än ångesten, den värsta och allra vidrigaste av våra obehagkänslor. Kvinnorna kände, precis som de flesta människor här på jorden - och särskilt i Sverige - gör emellanåt, en stark känsla av ångest. En grundprincip inom psykologin (i varje fall min bild av den) och samtidigt en viss, för mig livslång erfarenhet, är att starka känslor av obehag endast kan dämpas på två sätt: antingen med droger eller genom att ersätta dem med andra starka känslor. Och vilka är de starkaste känslorna? Just det, känslor av obehag. Lite som när unga tonårstjejer skär sig i handlederna eller bankar huvudet i väggen för att dämpa sin ångest. Samma sak höll på att ske här, mitt på ljusa dagen och bland hundratals människor. Ett gäng ångestfyllda kvinnor höll på att skära i sina handleder genom att gråta över en okänd liten killes död. Dämpades deras ångest då? Svaret på den frågan fick jag besvarad för mig när en av kvinnornas make frågade ifall hon hade lämnat barnen ensamma hemma. Vad brydde hon sig om det! Inte hade hon tid för bekymmer av det slaget - hon var ju när allt kom omkring och blev pöbelskt ändå i det allra yttersta förtrollad av medlidandet och sorgen...
Vi lämnar exemplet för tillfället. I min lilla psykologiska efterforskning, som visserligen endast skedde i mitt alldeles egna lilla medvetande, präglat och betingat av mina egna upplevelser, känslor och uppfattningar, fann jag att medlidandet i sin grundnatur faktiskt inte hade någon som helst nyttovärde. Och vid närmare efterforskning fann jag att jag inte var ensam om denna uppfattning. "Denna filosofernas förkärlek till och överskattning av medlidandet är nämligen någonting helt nytt. Ty om just det värdelösa i medlidandet har filosoferna förut alltid varit fullständigt överens. Jag behöver bara nämna några namn: Platon, Spinoza, La Rochefoucauld, Kant: fyra andar så olika varandra som möjligt, men på en punk ense - i sitt förakt för medlidandet!" Så skriver Friedrich Nietzsche för ungefär hundratjugo år sedan. När, varför och hur gick det då så snett?
Och vi är ju ändå logiska varelser, i varje fall har vi lärt oss att bli det, så varför sysslar vi med någonting som inte för med sig det minsta av gott? Jag menar, vad tjänar den lidande på att även jag lider med honom? Blir två fel ett rätt? Om lidandet är någonting dåligt och negativt för en individ, varför då utöka denna negativa affekt till att omfatta ännu en individ? Vad har det för nyttovärde? Och varför tänker vi endast på detta sätt när det kommer till själsliga skröpligheter och inte kroppsliga? Ifall jag är HIV-positiv går ju inte mina vänner och blir HIV-positiva de också. Vad skulle det tjäna till egentligen? Varför smittar då mitt lidande på dem när mina närstående avlider? Och varför ifrågasätter de aldrig denna smitta, utan tvärtom upphöjer det till skyarna, tillskriver det det allra högsta värdet, nämligen värdet av ett aeternae veritas?
Samtidigt med allt detta finns det en annan uppfattning att ta i beaktande, nämligen den som säger att medlidandet är någonting "mänskligt" och "naturligt". Och det stämmer! Men allt människor gör är ju mänskligt och allt som sker inom naturen är naturligt. Detta sätt att tänka förutsätter att människan existerar i en position skild från naturen och dessutom är så klarsynt att hon kan urskilja processer som naturliga eller onaturliga, mänskliga eller omänskliga. Felet med det här ligger huvudsakligen i att man missar att människorna är en del av naturen och det enda som kan definera naturligt beteende är just hur naturen beter sig. All vår kultur och alla våra handlingar är immanenta i naturen just för att det är en del av naturen som utför dem. Naturen är alltid naturlig, den har inget manus den måste följa för att fortsätta vara natur. Att påstå att en del av naturen kan bete sig onaturligt är en självmotsägelse.
Att köra bil är mänskligt. Det är någonting vi människor gör och som ingen annan art hittills har lärt sig. Innebär det då att vi med nödvändighet måste köra bil eller ens kunna köra bil? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte heller att vi är tvungna att känna medlidande. Jag menar, vi känner ju inte alltid medlidande. Ifall medlidandet var en inom oss påtvingad känsla skulle vi ju känna det hela tiden, och det skull vara bundet till någon slags psykokausal (nu hittade jag på ett ord, men det är ett fint ord så ni får förlåta mig) struktur. Men så är det inte. Vi känner medlidande för att vi tror att det är det man ska göra. Att det är rätt. Alltså väljer vi att känna medlidande, vilket vederlägger idén om att det är något som sker utanför vår fria vilja.
Hur många här har inte någon gång fått dåligt samvete när de inte känt medlidande? Jag har gjort det hela livet nästan. Redan från barndomen har jag fått lära mig att man ska bli ledsen när någons anhöriga dör eller när grannens unge bryter foten. Och när jag inte kände något växte det istället fram en ännu värre känsla av olust inom mig: det dåliga samvetet. Hur reagerade då mitt medvetande? Jo, det ville ju sitt bästa så det gjorde vad som krävdes utav det: jag lärde mig att känna medlidande och gjorde också det på riktigt! Alternativet var ju dåligt samvete som faktiskt var mycket värre.
Det läskiga med allt det här är att - för att åter tala Nietzsches språk - vår förkärlek för och överskattning av medlidandet faktiskt har gjort att vi har glömt bort den andra dimensionen av medkänslan, nämligen medglädjen. Varför är det ingen som pratar om medglädje? Varför känner ingen längre någon medglädje? Medlidande, hat, avundsjuka, svartsjuka, missunsamhet, bitterhet och ressentiment har ersatt medglädjen och vi står bara vid sidan om och tittar på. Ännu värre är att några av oss försvarar allt detta med att det är naturligt och mänskligt.
Aergh, ett BolioInlägg(tm) och jag har inte tid att läsa och diskutera. Knäckande!
tossefar
2006-02-08, 23:13
Good shit. Jag känner medlidande ofrivilligt. Jag blir ledsen av att se mina nära och kära ledsna. Varför de är ledsna skiter jag i, men jag ser dem hellre glada.
Invandrare har (vad jag har sett) en tendens att överdriva sörjandet.
Krokodil
2006-02-08, 23:14
Vad röker du under benpassen egentligen? :D
Fenomenet med gråtande främlingar är inget ovanligt. Det är ett sätt att visa att man är en grupp. Nu vet jag ingenting om kurdiska seder men här uppe i norden fanns det förr något som kallades för "gråterskor". Det var kärringar som hyrdes in på begravningar för att sörja högljutt och därmed ge den avlidne ett värdigt farväl. Hur skulle det se ut om ingen gråter.
Medlidande är nödvändigt, om än ologiskt ibland. Utan medlidande skulle vi alla vara psykopater.
Jag som mer eller mindre måste anstränga mig för att "medlida".
Ska jag lida med någon så måste det vara väldigt tragiskt och vara väldigt bundis med mig.
psykopat ? vem vet.
Det här har jag legat vaken och längtat efter om nätterna :D, vår förlorade son är tillbaka :bow:
Edit, inlägget jag citerade försvann.. wtf ?
Tricklev
2006-02-08, 23:36
Word Bolio.
Angående din lilla fråga, som yngre struntade jag i att kommentera eller göra något när det gällde fall då vi alla skulle känna medlidande, det var för besvärligt att säga att man inte känner. Speciellt för dagisfröknar med sin "skaka hand så är allt bra" attityd.
Nog är det dåliga samvetet som kommer av att man inte känner medlidande inlärt alltid, men att däremot medlidande skulle vara något helt utan nytta kan jag inte skriva under på. Det har säkert haft någon funktion i evolutionsprocessen då sociala grupper utrustade med medlidande för varandra höll ihop på ett sätt som uppenbarligen var ett vinnande koncept. Vi är dessutom under alla omständigheter nyttomaximerande och gör inget utan att med hjälp av känd information väga alternativen vilket, ifall det dåliga samvetet är för jobbigt, leder oss till att känna medlidande. Det väger troligtvis tyngre än eventuella altruistiska skäl som ger oss nytta genom att vi ägnat andra en tanke.
Vi lider alltså med andra dels för det direkta lidandet vi känner av att se någon annan lida (äkta altruism, om "äkta" är ett passande ord), dels som ett resultat av att alternativet till att känna medlidande är dåligt samvete och slutligen för att det antagligen skänker vissa en nytta att ”känna att vi har förmågan att känna”.
För att ytterligare spinna vidare på nyttomaximering så ska det tilläggas att sådan sker som sagt utifrån känd information i varje given situation. Jag som konsument maximerar alltid min nytta sett ur mitt perspektiv, och om det verkar barockt för en betraktare kan det bero på att denna besitter information jag inte gör. Omvandlat till det emotionella planet kan det vara så att du, tillsammans med uppräknade filosofer, tycker att mångas medlidande är irrationellt just för att ni kommit på något de andra inte har, det råder informationsasymmetri. De andra underskattar nyttan av att inte känna medlidande alls, ett resultat av träning från barnsben. På samma sätt som man kan effektivisera en marknad med konsumentupplysning kan man förbättra den mentala hälsan genom att utrusta oss med verktyg för att fatta rätt beslut om vilken nivå av medlidande vi ska lägga oss på.
Catstyle
2006-02-08, 23:53
Tämligen intressant.
Själv är jag väldigt känslokall, iallafall när det gäller andra människor.
Jag tror att medlidande enar gruppen, däri ligger nyttan.
För det första är jag inte säker på att du tolkar situationen du har tagit som exempel helt rätt. Du sätter likhetstecken mellan "gråt", "sorg" och "ångest".
För det första behöver gråt inte alltid innebära sorg. Att gråta kan vara en allmän känsloventil. Sorg är något intimare, tyngre. Ångest är ytterligare en variant, vanligen mer existensiell till sin art, och inte alltid av ondo (se exempelvis Heidegger och Kierkegaard).
Du säger att ingen talar om medglädje, men jag vill inte riktigt hålla med dig här heller. Piranha är ett exempel som i bästa Haley Joel Osment-anda uppmanar till att glädja andra, okända människor. En av de intressantaste och mest uppmärksammade böckerna nyligen är Konsten att vara snäll vilket inte är så mesigt som vi tror.
Andemeningen håller jag dock med dig om - skuldkänslor suger.
Metal_boy_
2006-02-09, 00:04
För det första är jag inte säker på att du tolkar situationen du har tagit som exempel helt rätt. Du sätter likhetstecken mellan "gråt", "sorg" och "ångest".
För det första behöver gråt inte alltid innebära sorg. Att gråta kan vara en allmän känsloventil. Sorg är något intimare, tyngre. Ångest är ytterligare en variant, vanligen mer existensiell till sin art, och inte alltid av ondo (se exempelvis Heidegger och Kierkegaard).
Du säger att ingen talar om medglädje, men jag vill inte riktigt hålla med dig här heller. Piranha är ett exempel som i bästa Haley Joel Osment-anda uppmanar till att glädja andra, okända människor. En av de intressantaste och mest uppmärksammade böckerna nyligen är Konsten att vara snäll vilket inte är så mesigt som vi tror.
Andemeningen håller jag dock med dig om - skuldkänslor suger.
Åh kvinna! :love:
Kanske måste man särskilja på egoism och själviskhet trots Svenska Akademins defenition och den gängse uppfattningen av egoism? Alla människor är enligt mig egoistiska i den mån att de väljer att göra det de själva har tänkt, som Bolioteorin att en människa alltid gör det den själv vill. (men tankarna som ligger till grund för valen styrs emellertid av en massa okända faktorer, grupptryck och likande så någon fri vilja kan det inte vara tal om) En egoist utgår till skillnad från den jagcentrerade (själviske) från sin egen vilja och kan således få ut sina alturistiska behov, om den känner för det genom att välja den vägen som känneteckans av oegennytta. Egoisten kommer därför att ägna sig åt andra förutsatt att denne känner att detta ger honom något tillbaka, om än så bara marginellt mindre skuldkänslor/dåligt samvete.
För fan, Metal ;)
Bolio: Djupt.. djupt
Jag tycker att du är lite väl grovhuggen nu. Att ha "medlidande" med någon är väl inte alltid detsamma som att storgråta hysteriskt för den personens skull? Det kan ju även vara att tycka "lagom" synd om, känna "lagom" sympati för osv. Och lika gärna som att nämna medlidande i samma andetag som hat och missundsamhet skulle man ju kunna nämna det tillsammans med medkänsla, värme, sympati, intresse. Från mitten kan man s.a.s. gå både åt höger och åt vänster - eller frammåt eller bakåt. Var och en väljer åt vilket håll vederbörande vill gå - som du och jag väljer ovan. Eller också är jag bara synnerligen "ologisk" nu ...?
Jag vet inte om "medlidande" egentligen är något SPECIFIKT "mänskligt", även om jag tror att det är "mänskligt". Även djur reagerar ju på andras lidande med vad som för oss människor (som ju gärna förmänskligar djurens beteenden) ser bra mycket ut som medlidande/medkänsla. Du sysslar ju en del med hundar, så du lär ju vara bekant med hur hundar ofta reagerar på att husse/matte är ledsen - tämligen "deltagande". Det är naturligtvis inrte medlidande i den bemärkelse att hunden verkligen fattar varför husse är ledsen, men dock i den bemärkelsen att den fattar ATT husse av någon anledning inte mår bra, vilket oroar den. Kanske är det något som finns hos många "sociala" djur för att det på ett eller annat sätt medför överlevnadsfördelar - får oss/dem att ta hand om varandra lite bättre, vilket ökar överlevnadschanserna för arten. Vad vet jag?
Sedan kan ju de flesta känslor överdrivas och övergå i hysteri, särskilt när de levs ut i grupp. Fenomen av den typ du beskriver i sorgeexemplet känner jag själv dock främst igen från mina mer turbulenta tonår, men det tror jag kanske har att göra med kulturella skillnader. En annan parallell som ligger nära till hands är det eviga svenska "krisgruppandet" som skall till när större eller mer dramatiska olyckor, mord etc. inträffar - det påminner ganska mycket om "gruppsörjandet" i familjekretsen, med den skillnad att det här görs i något slags "organiserad" form (det här skulle jag kunnat utgjuta mig över hur länge som helst, men jag skall inte göra det nu). Och det är MÅNGA beteenden (högljutt utlevande av känslor är bara ett) som kan användas för att "ta hand om" andra saker än de ytligt sett verkar ta hand om (jämför olika former av missbruk, tröstätande, att skälla på sin flickvän när man egentligen är förbannad för att ens chef betett sig som en idiot osv.). Att dissa en känsla för att den KAN perverteras (vare sig det är genom att överdrivas hysteriskt in absurdum eller genom att användas som kontrollredskap genom att sammanknippas med skuld och skam) känns dock för mig lite drastiskt. Då måste vi ju dissa SAMTLIGA känslor - hat, kärlek, sorg, glädje, lycka, rädsla, lust, olust osv. osv. Själv tror jag att åtminstone de allra flesta känslor har en funktion på något plan, däremot inte i ALLA situationer där de dyker upp. Rädsla kan vara något mycket nyttigt då det avhåller oss från att göra livsfarliga saker (en självmordsbenägen art skulle kanske inte överleva SÅ länge) men inte direkt när den ger mig en panikattack när jag måste föreläsa. Kärlek kan vara fantastiskt för de som får uppleva den - men kan också utvecklas till besatthet, svartsjuka m.m. Precis som du skriver är ju allt som sker i naturen "naturligt" - hur "logiskt" är det då att avskriva vissa känslor som på något sätt "mindre mänskliga"? Då måste ju till slut idealet bli att vara fullständigt "nollställd" ("ausgeglichen" skulle man säga på tyska, men jag kommer inte på någon riktigt bra svensk synonym) - och det blir ju, som Krokodil skrev, lite som att hylla psykopaten som idealmänniskan.
Varför känner ingen längre någon medglädje?
Ähm ... no offense, men det får faktiskt stå för dig. Nog händer det i alla fall att jag gläds med andra - inte med alla, inte alltid och inte för allt, missundsam och egoistiskt som jag är, i likhet med de flesta andra människor (det är precis som med medlidandet, med andra ord), men definitivt inte så sällan att jag känner att jag behöver undra vart "medglädjen" som du kallar den tagit vägen.
Det är bra att läsa. Men det kanske också kan vara bra att läsa något annat än misantroper ... ;)
Krokodil
2006-02-09, 00:13
Åh kvinna! :love:
Snuskhummer! :D
Nog är det dåliga samvetet som kommer av att man inte känner medlidande inlärt alltid, men att däremot medlidande skulle vara något helt utan nytta kan jag inte skriva under på. Det har säkert haft någon funktion i evolutionsprocessen då sociala grupper utrustade med medlidande för varandra höll ihop på ett sätt som uppenbarligen var ett vinnande koncept. Vi är dessutom under alla omständigheter nyttomaximerande och gör inget utan att med hjälp av känd information väga alternativen vilket, ifall det dåliga samvetet är för jobbigt, leder oss till att känna medlidande. Det väger troligtvis tyngre än eventuella altruistiska skäl som ger oss nytta genom att vi ägnat andra en tanke.
Vi lider alltså med andra dels för det direkta lidandet vi känner av att se någon annan lida (äkta altruism, om "äkta" är ett passande ord), dels som ett resultat av att alternativet till att känna medlidande är dåligt samvete och slutligen för att det antagligen skänker vissa en nytta att ”känna att vi har förmågan att känna”.
För att ytterligare spinna vidare på nyttomaximering så ska det tilläggas att sådan sker som sagt utifrån känd information i varje given situation. Jag som konsument maximerar alltid min nytta sett ur mitt perspektiv, och om det verkar barockt för en betraktare kan det bero på att denna besitter information jag inte gör. Omvandlat till det emotionella planet kan det vara så att du, tillsammans med uppräknade filosofer, tycker att mångas medlidande är irrationellt just för att ni kommit på något de andra inte har, det råder informationsasymmetri. De andra underskattar nyttan av att inte känna medlidande alls, ett resultat av träning från barnsben. På samma sätt som man kan effektivisera en marknad med konsumentupplysning kan man förbättra den mentala hälsan genom att utrusta oss med verktyg för att fatta rätt beslut om vilken nivå av medlidande vi ska lägga oss på.
Jag saknar ett genomarbetat förslag för hur det sistnämnda skulle fungera? :D *popcorn* En insikt om att medlidande egentligen oftast är onödigt och bara någonting som råkat hänga med sedan länge skulle alltså förhindra denna känsla?
Är det någon av moderatorerna eller de andra fossilerna ( :D) som upplever att empatiförmågan av idag är avsevärt mindre numera med anledning av det hårdare samhällsklimatet som folk talar om- är detta bara en imaginär bild skapad av kvällsblaskorna eller får man läsa oftare om avsaknad av empati hos invånarna på samhällskroppen idag? Detta skulle väl tyda på att medlidande och förmågan att sätta sig in i andras situation är på väg bort? Vad skulle detta betyda i längden? Ett elitiskt samhälle eller kanske tillbaka till djungels lag(ar), moraltanternas undergång? Kan det vara bra i ett vidare perspektiv?
En insikt om att medlidande egentligen oftast är onödigt och bara någonting som råkat hänga med sedan länge skulle alltså förhindra denna känsla?
...empatiförmågan av idag är avsevärt mindre numera med anledning av det hårdare samhällsklimatet som folk talar om- är detta bara en imaginär bild skapad av kvällsblaskorna eller får man läsa oftare om avsaknad av empati hos invånarna på samhällskroppen idag?
Nu är ju jag inte skaparn men...
I första stycket förutsätter du att grundantagandet medlidande är dåligt stämmer och att medlidande bör förhindras. Kan vi göra det antagandet till generell sanning?
Sedan undrar du om empatiförmågan av idag. Jag undrar vad du vill använda för måttstock? Hur ska man utvärdera individers/samhällens empati? Är empati och medlidande samma sak?
Jag ska svara er allihopa efter att jag har sovit. Idag har jag fått i mig 480g protein också. Om nu någon undrade! God natt.
Tänkt skriva tre gånger nu, men vet inte vart jag ska börja. Om man utgår från grundprincipen att människan helt styrs av sitt ego, men lever i grupp. Så kan man lösa de flesta problemen, men det är för jobbigt för att ens försöka förklara, för djupt.
Nu är ju jag inte skaparn men...
I första stycket förutsätter du att grundantagandet medlidande är dåligt stämmer och att medlidande bör förhindras. Kan vi göra det antagandet till generell sanning?
Sedan undrar du om empatiförmågan av idag. Jag undrar vad du vill använda för måttstock? Hur ska man utvärdera individers/samhällens empati? Är empati och medlidande samma sak?
Det är svårt med generella sanningar. Finns knappast någon helig bok av dem (eller ska vi kolla Koranen? =) ) och hela resonemanget far ju åt herrn med horn så fort man börjar rucka på de grundläggande axiomerna. ;) Det här måste du förstå, var bara någonting jag skrev lite på måfå och jag är inte i tillräckligt vaket stånd till att orka med att utreda det där du pratar om inatt. (frågan är om någonsin?) :D Lite vilda Hypoteser är väl inget fel ibland, "imagnation is more important than knowledge"? :D Jaja, jag förstår och godtar din poäng.
Kan vi inte börja med att gå efter moderatorernas och de andra äldres omdömen vad gäller samhällsklimatet, de har ju alltid rätt vad gäller allting (nåja, de brukar åtminstonne ha vettigare svar). Jag säger ju även att det kan likväl vara media som felaktigt tutat i oss att folk att det var så mycket bättre förr, med moral och allt. Kan man säga att ju mer medlidande och empati desto mindre grova våldsbrott?
Låt oss sova på saken :sleep:
Jag ska svara er allihopa efter att jag har sovit. Idag har jag fått i mig 480g protein också. Om nu någon undrade! God natt.
:hbang: Sov gott, och välkommen tillbaka. =)
edit: och smilielimit t.o.m.
Jag saknar ett genomarbetat förslag för hur det sistnämnda skulle fungera? :D *popcorn* En insikt om att medlidande egentligen oftast är onödigt och bara någonting som råkat hänga med sedan länge skulle alltså förhindra denna känsla?Jag kan tänka mig en kommunal Medlidandevägledare vars funktion skulle kunna vara att ge tips och råd då man som lekman är osäker på form, timing, grad osv..
"Hej min grannes katt blev utslätad av asfaltsläggarna häromdan.. jag tänkte gå med en klapp på axeln men kan sträcka mig till hulkande. Men vad är passande egentligen?" :)
Är det någon av moderatorerna eller de andra fossilerna ( :D) som upplever att empatiförmågan av idag är avsevärt mindre numera med anledning av det hårdare samhällsklimatet som folk talar om- är detta bara en imaginär bild skapad av kvällsblaskorna eller får man läsa oftare om avsaknad av empati hos invånarna på samhällskroppen idag? Detta skulle väl tyda på att medlidande och förmågan att sätta sig in i andras situation är på väg bort? Vad skulle detta betyda i längden? Ett elitiskt samhälle eller kanske tillbaka till djungels lag(ar), moraltanternas undergång? Kan det vara bra i ett vidare perspektiv?
Äh.. man kan ju dra klyschan.. att i ett globaliserat informationssamhälle av det slag vi (en relativt stor del av världens befolkning i vart fall) lever i idag så packas vi stinna med tillfällen att känna glädje, sorg, lycka, medlidande osv genom olika händelser och skeenden runtom världen som kablas rätt in i våra vardagsrum genom olika kanaler av varierande art (Internet, massmedia etc).
Vår förmåga till att ge uttryck för olika känslor ökar ju troligtvis inte exponentiellt bara för att möjligheterna för det gör det. Därav så kommer vi sortera bort en del av de känsloyttringar som vi skulle gett lopp för för 50 år sen på lokal nivå för att ersätta dessa med "större" (rent kvantitativt alt. personligt) möjligheter på en global nivå.
Exempel: för 50 år sen hade folk förfasat sig över upptäckten av en drunknad person 100m från där de bor.. idag är det en notis i lokaltidningen. För samtidigt drunknade 1000 personer efter att en färja förlist i Egypten.
Det ger folk ett annorlunda perspektiv och gör att en del ifrågasätter vitsen med medlidande för det "lilla" - det blir futtigt, om man jämför med det "stora".
Sen fungerar olika känslor på olika sätt lokalt kontra globalt.
Svammel.. men klockan är sen och jag har feber i huvudet.
Jag kan tänka mig en kommunal Medlidandevägledare vars funktion skulle kunna vara att ge tips och råd då man som lekman är osäker på form, timing, grad osv..
"Hej min grannes katt blev utslätad av asfaltsläggarna häromdan.. jag tänkte gå med en klapp på axeln men kan sträcka mig till hulkande. Men vad är passande egentligen?" :)
Äh.. man kan ju dra klyschan.. att i ett globaliserat informationssamhälle av det slag vi (en relativt stor del av världens befolkning i vart fall) lever i idag så packas vi stinna med tillfällen att känna glädje, sorg, lycka, medlidande osv genom olika händelser och skeenden runtom världen som kablas rätt in i våra vardagsrum genom olika kanaler av varierande art (Internet, massmedia etc).
Vår förmåga till att ge uttryck för olika känslor ökar ju troligtvis inte exponentiellt bara för att möjligheterna för det gör det. Därav så kommer vi sortera bort en del av de känsloyttringar som vi skulle gett lopp för för 50 år sen på lokal nivå för att ersätta dessa med "större" (rent kvantitativt alt. personligt) möjligheter på en global nivå.
Exempel: för 50 år sen hade folk förfasat sig över upptäckten av en drunknad person 100m från där de bor.. idag är det en notis i lokaltidningen. För samtidigt drunknade 1000 personer efter att en färja förlist i Egypten.
Det ger folk ett annorlunda perspektiv och gör att en del ifrågasätter vitsen med medlidande för det "lilla" - det blir futtigt, om man jämför med det "stora".
Sen fungerar olika känslor på olika sätt lokalt kontra globalt.
Svammel.. men klockan är sen och jag har feber i huvudet.
Jag tycker det var mycket bra skrivet. Man storgrinar över att chipspåsen inte går att öppna och nonchalerar nyhterna om att en jordbävning krävt över 1 000 000 offer i Hong Kong för att irriterad över att filmen inte har börjat byta till någon kabel-teve-kanal som visar ännu en skräpfilm. Eller missförstod jag? :D
wintersnowdrift
2006-02-09, 00:50
Hur många här har inte någon gång fått dåligt samvete när de inte känt medlidande? Jag har gjort det hela livet nästan. Redan från barndomen har jag fått lära mig att man ska bli ledsen när någons anhöriga dör eller när grannens unge bryter foten. Och när jag inte kände något växte det istället fram en ännu värre känsla av olust inom mig: det dåliga samvetet. Hur reagerade då mitt medvetande? Jo, det ville ju sitt bästa så det gjorde vad som krävdes utav det: jag lärde mig att känna medlidande och gjorde också det på riktigt! Alternativet var ju dåligt samvete som faktiskt var mycket värre.
Jag känner inte heller någonting om grannens unge bryter foten. Rent logiskt kan jag ju tänka: "Usch, vad hemskt att bryta foten. Tänk om det hände mig, jag skulle jag inte kunna träna på flera månader" och då kanske uppleva en rysning av obehag för att jag överfört känslan på mig själv. Men att verkligen känna något för grannen eller hans avkomma - nej.
Dock ser jag ingen som helst anledning till att få dåligt samvete över att det är så. (Men så har jag antagligen vissa psykopatiska drag också). Inte heller tycker jag att jag ska behöva känna mig omoralisk om jag säger: "Nämen oj så TRÅKIGT!" till grannen - jag tycker ju faktiskt att det är tråkigt på det rationella (inlärda?) planet, även om känslorna inte är med. Jag har ett begränsat mått medkänsla och det räcker tyvärr inte så långt som till grannbarnet i det här fallet - men samtidigt finns det ju ingen anledning att bryta grannsämjan genom att rycka på axlarna och säga "so what?" åt den för berörda personer traumatiska händelsen.
Å andra sidan vore det intressant att se om skaparns modell för "rätt medlidandenivå" skulle ge något utslag - kanske skulle vi få ett mindre hycklande samhälle där jag kunde uttrycka mina verkliga känslor för grannen, utan att jag förlorade honom som blomvattnare?
//Kristin
Jag tycker det var mycket bra skrivet. Man storgrinar över att chipspåsen inte går att öppna och nonchalerar nyhterna om att en jordbävning krävt över 1 000 000 offer i Hong Kong för att irriterad över att filmen inte har börjat byta till någon kabel-teve-kanal som visar ännu en skräpfilm. Eller missförstod jag? :D
Typ. Sen säger jag inte att det är så.. men det kan vara så. :D
En teori jag har är att ett fåtal har mer/större skuldkänslor/medlidande/empati för...ja, allt... än förr, medans befolkningen i det stora hela bryr sig allt mindre. Färre drar lasset och folks PC:ness gör att det funkar.
AFanatic
2006-02-09, 01:00
Finns medlidandet? Trodde det bara var ett luftslott. Medlidande är bara något vi säger att vi känner...men det är enligt min mening en ren efterkonstruktion. Detta blev väldigt klart för ett par veckor sedan, då jag själv satt med på en begravning.
Men allt människor gör är ju mänskligt och allt som sker inom naturen är naturligt.
Att köra bil är mänskligt. Det är någonting vi människor gör och som ingen annan art hittills har lärt sig.[...]
Lite nattflum är ju alltid trevligt. :)
Alla har väl olika definitioner på vad som är "mänskligt". Men att säga att det är mänskligt att köra bil bara för att vi gör det och att inga andra arter gör det låter som en ganska egendomlig slutsats.
Jag ser iaf. snarare att mänskliga attributer är någonting som ligger i människans natur att känna eller göra i olika situationer, alltså inte direkt samhällsbetingat, utan något huvudsakligen medfött.
Begreppet "naturligt" känns dock i större utsträckning som någonting där miljön är den avgörande faktorn.
Dumleman
2006-02-09, 01:30
Jag tror inte heller att vi är tvungna att känna medlidande. Jag menar, vi känner ju inte alltid medlidande. Ifall medlidandet var en inom oss påtvingad känsla skulle vi ju känna det hela tiden, och det skull vara bundet till någon slags psykokausal (nu hittade jag på ett ord, men det är ett fint ord så ni får förlåta mig) struktur. Men så är det inte. Vi känner medlidande för att vi tror att det är det man ska göra. Att det är rätt. Alltså väljer vi att känna medlidande, vilket vederlägger idén om att det är något som sker utanför vår fria vilja.
Vi har egentligen inget val, vi är alltid tvungna att göra det vi gör. Vi kan påstå att vi har ett val men vi kan aldrig återskapa en situation in i minsta detalj och därmed kan vi aldrig bevisa att vi kunnat handla annorlunda. Spinoza var, som jag har förstått det, mycket tydlig med att vi har ingen fri vilja. Allt är logiskt nödvändigt enligt Spinoza och därför finner jag ditt Nietzsche citat något märkligt men jag har å andra sidan inte läst så mycket av Spinoza eller Nietzsche.
Hmm, feels like a drift.
Tycker man måste skilja på empati och medlidande då det förra syftar på förmågan att kunna föreställa sig en annan persons (negativa) känslotillstånd utan att själv dela detta tillstånd, och medlidande då man kan associera element från någons situation till personliga erfarenheter och får en helt egen känslomässig reaktion då dessa erfarenheter väcks till liv.
Att vara empatisk, eller i varje fall att visa andra människor empati, tror jag uteslutande är ett socialt verktyg. Man visar empati för att förmedla till någon att man, utifrån sin egen mentala disposition skulle producera samma känslomässiga reaktion i den personens stövlar - alltså delar vi samma mentala disposition, ett ganska starkt förbindande drag mellan två personer, eller mellan flera när alla visar empati för någons situation på samma sätt.
Empatisk förmåga och hur man förmedlar empati tror jag är helt inlärt och behöver inte bygga på ens känsloliv eller någon undermedveten associationsförmåga, så man kan lära sig beteendet för hur man visar empati för någon i en given situation även om man inte på nåt sätt kan länka situationen till någon personlig känslomässig erfarenhet.
Medlidande o andra sidan tror jag styrs mer av det undermedvetna och är inget som kan provoceras fram av det medvetna, "Jag BORDE känna sorg nu", utan handlar bara om huruvida någons lidande skapar en omedveten association till en personlig relaterad erfarenhet. Alltså är väl medlidande egentligen inte att man är ledsen för någon annans lidande, utan att det drar upp något ledsamt som hände en själv. Ok, det är väl lite mer komplicerat än så. Med hjärnans gränslösa förmåga att pussla ihop mikroskopiska fragment av olika erfarenheter till något helt nytt så behöver associationen inte vara direkt till ett enskilt personligt minne, men jag tror ändå att ens kapacitet för medlidande är direkt avhängig av hur mycket och vad man själv har upplevt och inte kan manipuleras av någon viljestyrd process.
Dessa två smälter ofta ihop idag, ofta sätter man likhetstecken mellan förmåga att föreställa sig en känsla och att känna denna känsla, lite som om det skulle vara samma sak att föreställa sig smaken av en biff och att faktiskt äta biffen. Därför tycker jag ibland att det känns som att samhället ställer lite absurda krav på förmåga till medlidande, när det egentligen är förmåga till empati som borde avses. Inte att man faktiskt ska känna den sorg, panik och desperation som andra kris- och katastrofdrabbade människor känner, utan att man förväntas kunna räkna ut hur de känner sig och ställa in sitt behandlade och bemötande av dem enligt denna vetskap. Mer än så kan man inte begära av en person då alla känslomässiga reaktioner helt beror på varje individs egna erfarenheter.
Finns medlidandet? Trodde det bara var ett luftslott. Medlidande är bara något vi säger att vi känner...men det är enligt min mening en ren efterkonstruktion. Detta blev väldigt klart för ett par veckor sedan, då jag själv satt med på en begravning.
Bara för att du saknar medlidande skall du inte utgå ifrån att det gäller alla andra.
mangemani
2006-02-09, 03:36
dom som betyder nått för mej(dvs nära och kära) kan jag känna medlidande för om dom skulle råka ut för nått hemst/obehagligt,men så långt kan jag nog bara sträcka mej.
H.Emanuel
2006-02-09, 05:12
Det är nästan ännu värre skulle jag tro när man begraver nån som står en nära utan att fälla en tår. Skulle flertalet människor som jag känner bra eller ytligt gråta samtidigt så skulle jag antagligen börja skratta. Det hände mig när de visade en begravning av en person efter ett massmedialt uppmärksammat dåd på teve på jobbet. Det var väldigt jobbigt. Och tro mig, jag är intresserad som fan av psykologi och har inte antisocial personlighetsstörning och tycker att det är förjävla trist med allt elände som sker här och i övriga världen.
Förövrigt tycker jag att du uttrycker dig bra i skrift, Bolio.
all skuld vi käner som vuxna beror på vad som kände uder oidipus-tiden. De säger Freud
H.Emanuel
2006-02-09, 06:23
all skuld vi käner som vuxna beror på vad som kände uder oidipus-tiden. De säger Freud
Den som är utan skuld kan kasta den första stenen. Det sa jesus.
Herkulez
2006-02-09, 08:00
all skuld vi käner som vuxna beror på vad som kände uder oidipus-tiden. De säger Freud
men sen var freud en pseudovetenskapsman vars teorier enbart var utvecklade genom analyser av människor i djupa kriser samt rika borgartanter som hade noll koll om världen runtomkring sin herrgård.
diggar hans teori om att alla tjejer vill ha en penis och när dom märker att dom inte har en så leder deras besvikelse och upprördhet in dom i den patriarkaliska världen. :D
freud var ghey.
Nitrometan
2006-02-09, 08:36
Det här postade jag på bodys forum förut (i brist på kolozzeum) och ingen förstod ett skit av vad jag hade skrivit. Here goes nothing...
Psykologibesatt som jag är tänkte jag lite på en tabubelagd grej. Jag kom att tänka på det här med medlidande, dåligt samvete och liknande. Är det verkligen positivt? Ni vet hur det alltid när någonting olyckligt inträffar uppstår en slags allmänvilja som tycker att man bör känna medlidande med de olycksdrabbade? Det allra klaraste exemplet är när någons närstående dör och människor som varken kände den avlidne eller knappt den som blev kvarlämnad uttrycker sitt medlidande och sin sorg? Varför är det så? Varför ska man bli ledsen bara för att någon annan är ledsen?
Ju mer jag tänker på det desto mer uppstår det en slags underlig motvilja inom mig som säger mig att det är någonting som inte står rätt till. Jag kan ta ett litet exempel. Jag är kurd. För ett tag sedan avled en kurdisk man och kvinnas son. Mannen är ungefär femtio och kvinnan möjligtvis fem år yngre. Deras son var sexton och dog i en bilolycka. Först tänkte jag att det var jättesynd, och det var det ju också. Jag kände ju killens föräldrar lite halvt. Men sen gick jag på begravningsceremonin (hos kurder heter det "sêre xweshi": en slags ceremoni där vänner och bekanta till de drabbade samlas i en lokal och sörjer med dem). Och där såg jag någonting förskräckligt! Jag såg en massa kvinnor (oja, kvinnor är alltid värst ...) som grät höggljutt och såg ut att må jättedåligt. Sen tänkte jag: "jaha, de kanske var nära vänner till familjen?". Men det var över åttahundra människor i lokalen. Hur många nära vänner hade den familjen egentligen? Inte åttahundra i varje fall.
Sen frågade jag min morbror som var nära vän med dem hur det egentligen låg till, varpå han svarade: "nej, de flesta kände inte ens familjen, det är bara bekanta". Och då infann sig en underlig och lite läskig känsla i mitt medvetande som stillsamt undrade: varför grät egentligen dessa kvinnor? Någon religiös förklaring fann jag inte då de flesta inte alls var särskilt religiösa av sig. Vad var grejen då? Jo, jag funderade lite på det under ett benpass (knäböj väcker de allra intressantaste tankarna hos mig) och kom fram till att kvinnorna faktiskt tyckte om att gråta. Det var skönt för dem. Ingen gjorde det för de drabbades skull, de kände ju inte någon av dem! Dessa kvinnor - och män - åkte dit enbart för att få gråta. Medlidandet var alltså inte någon altruistisk handling, tvärtom var det högst egoistiskt.
De tyckte om att känna sorg. I varje fall ersatte de hellre deras naturtillstånd med sorgekänslan. Vilken kunde då deras naturtillstånd vara? Hur jag än vred och vände på det, medan jag lastade på mer och mer vikt och gick djupare och djupare för varje repetition i knäböjen, kunde jag inte tänka mig någon annan känsla än ångesten, den värsta och allra vidrigaste av våra obehagkänslor. Kvinnorna kände, precis som de flesta människor här på jorden - och särskilt i Sverige - gör emellanåt, en stark känsla av ångest. En grundprincip inom psykologin (i varje fall min bild av den) och samtidigt en viss, för mig livslång erfarenhet, är att starka känslor av obehag endast kan dämpas på två sätt: antingen med droger eller genom att ersätta dem med andra starka känslor. Och vilka är de starkaste känslorna? Just det, känslor av obehag. Lite som när unga tonårstjejer skär sig i handlederna eller bankar huvudet i väggen för att dämpa sin ångest. Samma sak höll på att ske här, mitt på ljusa dagen och bland hundratals människor. Ett gäng ångestfyllda kvinnor höll på att skära i sina handleder genom att gråta över en okänd liten killes död. Dämpades deras ångest då? Svaret på den frågan fick jag besvarad för mig när en av kvinnornas make frågade ifall hon hade lämnat barnen ensamma hemma. Vad brydde hon sig om det! Inte hade hon tid för bekymmer av det slaget - hon var ju när allt kom omkring och blev pöbelskt ändå i det allra yttersta förtrollad av medlidandet och sorgen...
Vi lämnar exemplet för tillfället. I min lilla psykologiska efterforskning, som visserligen endast skedde i mitt alldeles egna lilla medvetande, präglat och betingat av mina egna upplevelser, känslor och uppfattningar, fann jag att medlidandet i sin grundnatur faktiskt inte hade någon som helst nyttovärde. Och vid närmare efterforskning fann jag att jag inte var ensam om denna uppfattning. "Denna filosofernas förkärlek till och överskattning av medlidandet är nämligen någonting helt nytt. Ty om just det värdelösa i medlidandet har filosoferna förut alltid varit fullständigt överens. Jag behöver bara nämna några namn: Platon, Spinoza, La Rochefoucauld, Kant: fyra andar så olika varandra som möjligt, men på en punk ense - i sitt förakt för medlidandet!" Så skriver Friedrich Nietzsche för ungefär hundratjugo år sedan. När, varför och hur gick det då så snett?
Och vi är ju ändå logiska varelser, i varje fall har vi lärt oss att bli det, så varför sysslar vi med någonting som inte för med sig det minsta av gott? Jag menar, vad tjänar den lidande på att även jag lider med honom? Blir två fel ett rätt? Om lidandet är någonting dåligt och negativt för en individ, varför då utöka denna negativa affekt till att omfatta ännu en individ? Vad har det för nyttovärde? Och varför tänker vi endast på detta sätt när det kommer till själsliga skröpligheter och inte kroppsliga? Ifall jag är HIV-positiv går ju inte mina vänner och blir HIV-positiva de också. Vad skulle det tjäna till egentligen? Varför smittar då mitt lidande på dem när mina närstående avlider? Och varför ifrågasätter de aldrig denna smitta, utan tvärtom upphöjer det till skyarna, tillskriver det det allra högsta värdet, nämligen värdet av ett aeternae veritas?
Samtidigt med allt detta finns det en annan uppfattning att ta i beaktande, nämligen den som säger att medlidandet är någonting "mänskligt" och "naturligt". Och det stämmer! Men allt människor gör är ju mänskligt och allt som sker inom naturen är naturligt. Detta sätt att tänka förutsätter att människan existerar i en position skild från naturen och dessutom är så klarsynt att hon kan urskilja processer som naturliga eller onaturliga, mänskliga eller omänskliga. Felet med det här ligger huvudsakligen i att man missar att människorna är en del av naturen och det enda som kan definera naturligt beteende är just hur naturen beter sig. All vår kultur och alla våra handlingar är immanenta i naturen just för att det är en del av naturen som utför dem. Naturen är alltid naturlig, den har inget manus den måste följa för att fortsätta vara natur. Att påstå att en del av naturen kan bete sig onaturligt är en självmotsägelse.
Att köra bil är mänskligt. Det är någonting vi människor gör och som ingen annan art hittills har lärt sig. Innebär det då att vi med nödvändighet måste köra bil eller ens kunna köra bil? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte heller att vi är tvungna att känna medlidande. Jag menar, vi känner ju inte alltid medlidande. Ifall medlidandet var en inom oss påtvingad känsla skulle vi ju känna det hela tiden, och det skull vara bundet till någon slags psykokausal (nu hittade jag på ett ord, men det är ett fint ord så ni får förlåta mig) struktur. Men så är det inte. Vi känner medlidande för att vi tror att det är det man ska göra. Att det är rätt. Alltså väljer vi att känna medlidande, vilket vederlägger idén om att det är något som sker utanför vår fria vilja.
Hur många här har inte någon gång fått dåligt samvete när de inte känt medlidande? Jag har gjort det hela livet nästan. Redan från barndomen har jag fått lära mig att man ska bli ledsen när någons anhöriga dör eller när grannens unge bryter foten. Och när jag inte kände något växte det istället fram en ännu värre känsla av olust inom mig: det dåliga samvetet. Hur reagerade då mitt medvetande? Jo, det ville ju sitt bästa så det gjorde vad som krävdes utav det: jag lärde mig att känna medlidande och gjorde också det på riktigt! Alternativet var ju dåligt samvete som faktiskt var mycket värre.
Det läskiga med allt det här är att - för att åter tala Nietzsches språk - vår förkärlek för och överskattning av medlidandet faktiskt har gjort att vi har glömt bort den andra dimensionen av medkänslan, nämligen medglädjen. Varför är det ingen som pratar om medglädje? Varför känner ingen längre någon medglädje? Medlidande, hat, avundsjuka, svartsjuka, missunsamhet, bitterhet och ressentiment har ersatt medglädjen och vi står bara vid sidan om och tittar på. Ännu värre är att några av oss försvarar allt detta med att det är naturligt och mänskligt.
Jag drabbas av akut ADHD med en dragning åt dyslexi när jag ser så långa inlägg.
Men det är säkert intressant.
Nitrometan
2006-02-09, 08:40
all skuld vi käner som vuxna beror på vad som kände uder oidipus-tiden. De säger Freud
Käner? Käner vi skuld?
Vad är oidipus-tiden?
1637-1654?
Och vad är uder?
Vad kände uder oidipus-tiden?
Varför säger de Freud?
Jag förstår inte vad du säger.
Herkulez
2006-02-09, 08:42
Käner? Käner vi skuld?
Vad är oidipus-tiden?
1637-1654?
Och vad är uder?
Vad kände uder oidipus-tiden?
Varför säger de Freud?
Jag förstår inte vad du säger.
:laugh: ville inte frugan släppa till imorse eller :D
Nitrometan
2006-02-09, 09:20
:laugh: ville inte frugan släppa till imorse eller :D
Vi är inte gifta. Men tack ändå. :thumbup:
Gå ut med hunden, tidigt, regn, is, halt och kallt. Det är inte det roligaste.
Fast jag kanske var lite kinkig i onödan...
Det är säkert min läsförståelse som brister.
Gå ut med hunden, tidigt, regn, is, halt och kallt. Det är inte det roligaste.
Fast jag kanske var lite kinkig i onödan...
Det är säkert min läsförståelse som brister.
Eller kanske din vilja till förståelse ... (aka överseende). :D
Mer on topic så raglade min handledare precis förbi på väg från rökbalkongen, med känsla förbannande det migränanfall som en cigg och två Alvedon tydligen inte lyckades jaga på flykten - och som är så UTSÖKT lämpligt en deadlinedag när medförfattaren dessutom är hemma med influensa. Och nog känner jag medlidande - det är möjligt att något bättre vetande kommer att leverera en god förklaring till att och varför det bara är något jag känner för att jag vet att det förväntas av mig, men själv skulle jag, istället för att ägna mig åt hårklyverier vilja beskriva det ... tja, som att jag ser att hon har det jobbigt, och eftersom jag gillar henne så känns det lite jobbigt i mig när hon har det jobbigt, typ, och jag skulle gärna se att hon slapp ha mördaront i skallen och se stjärnor. Inte svårare (och inte enklare) än så.
Jag saknar ett genomarbetat förslag för hur det sistnämnda skulle fungera? :D *popcorn* En insikt om att medlidande egentligen oftast är onödigt och bara någonting som råkat hänga med sedan länge skulle alltså förhindra denna känsla?
Jag är ingen psykolog men förvånas ifall det inte finns mental träning som kan tränga undan dåliga känslor till förmån för bra. Det finns ju metoder där man ska säga att man är bra, man klarar det här osv. (kommer inte ihåg namn, men det finns), så varför inte gruppterapi med rationaliserande av medlidande som samtalsämne?
Nitrometan
2006-02-09, 09:39
Jag är ingen psykolog men förvånas ifall det inte finns mental träning som kan tränga undan dåliga känslor till förmån för bra. Det finns ju metoder där man ska säga att man är bra, man klarar det här osv. (kommer inte ihåg namn, men det finns), så varför inte gruppterapi med rationaliserande av medlidande som samtalsämne?
KBT är ju populärt nuförtiden.
KBT - kognitiv beteende terapi
Jag vet inte hur de jobbar men de brukar nå resultat. Kan kanske fungera i det här fallet också?
Den som är intresserad kan ju googla.
Äh.. man kan ju dra klyschan.. att i ett globaliserat informationssamhälle av det slag vi (en relativt stor del av världens befolkning i vart fall) lever i idag så packas vi stinna med tillfällen att känna glädje, sorg, lycka, medlidande osv genom olika händelser och skeenden runtom världen som kablas rätt in i våra vardagsrum genom olika kanaler av varierande art (Internet, massmedia etc).
Vår förmåga till att ge uttryck för olika känslor ökar ju troligtvis inte exponentiellt bara för att möjligheterna för det gör det. Därav så kommer vi sortera bort en del av de känsloyttringar som vi skulle gett lopp för för 50 år sen på lokal nivå för att ersätta dessa med "större" (rent kvantitativt alt. personligt) möjligheter på en global nivå.
Funderade lite på vad du skrev. Det borde gå att finna en modell för att förutsäga medlidande. Inparametrar kan vara geografiskt avstånd, kulturellt avstånd, pandafaktor hos de drabbade, katastrofens magnitud, individkarakteristika hos den som observerar och kanske en dummyvariabel för kön. Det jag får problem med är kanske en måttenhet för medlidande men de uttryck den tar i form av biståndsvilja och sorgehögtider kan studeras för att normera en poäng.
Om man bortser från att de dog väldigt många svenskar i Thailand (vilket inte är så lätt i beräkningarna) så hade det nog ändå uppbådats ett större medlidande i Sverige för de utsatta thailändarnas situation, jämfört med exempelvis jordbävningen i Pakistan. Det senare kan ju ha påverkats av att vår biståndvilja uttömts något efter tsunamin.
Det kanske vore ett bra uppsatsämne. Att utföra regressioner på data samlat från olika katastrofer runt om i världen och skapa ett verktyg för hjälporganisationer att förutsäga biståndsvilja hos svenska folket. Tvärvetenskapligt dessutom, vilket är en akademisk kliché nuförtiden; miljöekonomi, psykologi, statskunskap och kulturgeografi i en vacker symbios.
EDIT:
nitro: Där var namnet på metoden jag sökte, tackar!
AFanatic
2006-02-09, 12:05
Bara för att du saknar medlidande skall du inte utgå ifrån att det gäller alla andra.
Det jag skrev var ett påstående. Jag utgår varken från att det _är_ så eller att jag känner så eller att andra inte skulle kunna känna likadant.
Okdå, jag provocerade lite... :D Men jag tycker ändå att det går att diskutera vad medlidande egentligen är (består av).
Käner? Käner vi skuld?
Vad är oidipus-tiden?
1637-1654?
Och vad är uder?
Vad kände uder oidipus-tiden?
Varför säger de Freud?
Jag förstår inte vad du säger.
Haha :D
Att känna medlidande är bra, för då blir vi snälla mot varandra.
Att känna medlidande är bra, för då blir vi snälla mot varandra.
Bra för de som behöver att man är snäll mot dem.
Bra för de som behöver att man är snäll mot dem.
Japp, och alla behöver någon som är snäll mot dem. Det gör livet lite lättare.
Det jag skrev var ett påstående. Jag utgår varken från att det _är_ så eller att jag känner så eller att andra inte skulle kunna känna likadant.
Okdå, jag provocerade lite... :D Men jag tycker ändå att det går att diskutera vad medlidande egentligen är (består av).
Ja, du påstod att "vi" saknar medlidande. Om sedan inte tror på dina egna påståenden så... tja, får du reda ut det på egen hand.
Att känna medlidande är bra, för då blir vi snälla mot varandra.
Jag brukar vara snäll mot folk för att jag gillar dem, eller för att jag sällan vinner något på att vara elak, inte för att jag tycker synd om dem.
Jag brukar vara snäll mot folk för att jag gillar dem, eller för att jag sällan vinner något på att vara elak, inte för att jag tycker synd om dem.
Så du har aldrig varit snäll mot någon för att du känner medlidande med personen?
AFanatic
2006-02-09, 15:26
Ja, du påstod att "vi" saknar medlidande. Om sedan inte tror på dina egna påståenden så... tja, får du reda ut det på egen hand.
Provokation, och det fungerade?
Ett påstående är just ett påstående. Säger du att kaniner är lila så behöver det inte innebära att det är faktum.
Jag kan säga att alla som kallar sig Yes är dumma i huvudet, men det behöver inte vara så. Det är ett påstående. Ett påstående är inte alltid sant. Och det behöver i ett provokativt syfte heller inte alls vara min egentliga uppfattning.
;) Puss.
Provokation, och det fungerade?
Ett påstående är just ett påstående. Säger du att kaniner är lila så behöver det inte innebära att det är faktum.
Jag kan säga att alla som kallar sig Yes är dumma i huvudet, men det behöver inte vara så. Det är ett påstående. Ett påstående är inte alltid sant. Och det behöver i ett provokativt syfte heller inte alls vara min egentliga uppfattning.
;) Puss.
Säger du att kaniner är lika så betyder det att du tror att kaniner är lila, om du nu inte ljuger. Med andra ord.. ljuger du för oss kvinna?
Berenger
2006-02-09, 15:42
Vi alla behöver lipa ibland… vi behöver få utlopp fysiskt som emotionellt. Män brukar generellt hålla sig till fysiskt avreagering och kvinnor känslomässigt. Varför det är så beror på socialisation. http://sv.wikipedia.org/wiki/Socialisation
Pojkar lär sig tidigt att dom t.ex. inte ska visa sina känslor… när dom sedan inte kan hantera känslor blir dom frustrerade och frustration leder till aggressivitet. Så visst skulle det hjälpa om män också fick lipa, och ni kvinnor som klagar på män och deras hårdare sett borde rannsaka er själv då ni som mödrar uppfostrar oss till kämpar.
Medlidande är essentiellt då vi är beroende av varandra som grupp, som ensamma jägare hade vi dött ut för länge sedan… bryr man sig inte om sin medmänniska så är man inte heller genuint lojal, och på så sett hade samspelet sakta dött ut tillsammans med rasen.
Därför Sarbaz tycker jag att det är bra… däremot känns det fånigt och pinsamt;
THUS YOU WILL NEVER SEE ME FUCKING CRY!!
Att känna medlidande är bra, för då blir vi snälla mot varandra.
Var det inte du som hade en staty av Nozick hemma med vilken du gjorde div. saker? :D Hur förenar du ditt påstående med din förkärlek för nattväktarstaten? (Kanske bara är jag som ser allting lika svart eller vitt som Yankeee, och uttryck som jävla sousse/kouummenist kanske inte i sig säger någonting om personens politiska åsikter?)
AFanatic
2006-02-09, 15:50
Säger du att kaniner är lika så betyder det att du tror att kaniner är lila, om du nu inte ljuger. Med andra ord.. ljuger du för oss kvinna?
Tänk om jag skojar då? Aaaahaaa aaahaaa! You didn't see that one comin' did ya now?!
Kan inte någon som är ytterst pedagogisk förklara skillnaden mellan medlidande, sympati samt empati? Bitte.
Så du har aldrig varit snäll mot någon för att du känner medlidande med personen?
Jodå, det har jag.
Provokation, och det fungerade?
Ett påstående är just ett påstående. Säger du att kaniner är lila så behöver det inte innebära att det är faktum.
Jag kan säga att alla som kallar sig Yes är dumma i huvudet, men det behöver inte vara så. Det är ett påstående. Ett påstående är inte alltid sant. Och det behöver i ett provokativt syfte heller inte alls vara min egentliga uppfattning.
Puss.
Alltså... du häver ur dig ett påstående, varpå jag påpekar hur dumt det var. Du försvarar dig med att det var ett påstående, och påståenden behöver inte vara sanna. Dessutom var det provokation! Jaha?
Om påståenden med nödvändighet vore sanna hade jag väl knappast påpekat att ditt påstående var dumt?
AFanatic
2006-02-09, 16:49
Alltså... du häver ur dig ett påstående, varpå jag påpekar hur dumt det var. Du försvarar dig med att det var ett påstående, och påståenden behöver inte vara sanna. Dessutom var det provokation! Jaha?
Om påståenden med nödvändighet vore sanna hade jag väl knappast påpekat att ditt påstående var dumt?
Ok. Du tycker det var dumt. Jaha? Helt ok för mig. Jag utgår fortfarande inte ifrån att folk är på ett visst sätt eller ej. Där har du fel. Resten har jag förklarat. Vart vill du komma? (Ja mer än att du tyckte det var dumt då.)
Verkar lite onödigt att skriva saker du egentligen inte menar, men okej om du tycker det är roligt så...
Var det inte du som hade en staty av Nozick hemma med vilken du gjorde div. saker? :D Hur förenar du ditt påstående med din förkärlek för nattväktarstaten? (Kanske bara är jag som ser allting lika svart eller vitt som Yankeee, och uttryck som jävla sousse/kouummenist kanske inte i sig säger någonting om personens politiska åsikter?)
Jag säger nog bara...va?
AFanatic
2006-02-09, 17:37
Verkar lite onödigt att skriva saker du egentligen inte menar, men okej om du tycker det är roligt så...
Freud säger en sak.
Kirkegaard en annan.
Dewey ytterligare en annan.
Jag behöver inte ta ställning till någon av ovanståndes utsagor, däremot (om jag vill) kan jag lyfta vad någon tycker för att se vad andra tycker om den saken. Själv är jag hyffsat neutral vad gäller frågan i den här tråden. Provocerande intesant?
Äsch Bolio frågan är ju som tagen ur StarTrek där Spock och kapten Kirk debatterar mänskliga känslor. ;)
Medlidande så att man gråter för att någon man inte kännt dött känns lite extremt, tror du inte det blir ngn form av mass psykos så att kvinnorna som grät agerar mer efter vad de tror de bör göra än att de verkligen känner djup sorg?
Annars är ju empati och förmågan till medlidande en vital del av det som har gjort männisikan framgångsrik nämligen en del av det som fick oss att arbeta bra i grupp. Troligen arbetar den mha av vår fantasi och hjärnan figurerar ut en situation där vi hade varit i samma sits och därför kan vi relatera till den andres situation.
Jag är också psykologi-intresserad och misstänker att bolio planerar något elakt och kriminellt, och därför har han många tankar om att medlidande och dåligt samvete är dåliga saker *innocent*
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.