Visa fullständig version : Beslutsångest.
Läste precis tråden innan där det var en vad jag förmodar en kille på 1,67 cm och 72kg. King Grub betraktar honom som lätt. Jag är ungefär 170 cm och väger någonstans kring 66-67 pannor. I dags läget tycker jag det är ganska lagom. Borde nog ligga kring 65, eller här är mitt problem. Jag gillar verkligen att träna både styrka och kondis, framförallt löpning. Problemet är att jag har lite beslutsångest hur jag ska göra i frågan att öka/minska i vikt. Det är bara konstatera att löpning och tung kropp inte går vidare bra ihop. Tycker jag är som jag skev ovan så tycker jag att jag ligger på gränsen. Men problemet är som i hundra andra trådar att jag har en del underhudfett som jag tycker jag borde kunna bli av med till förmån för muskler. Min fråga är bara hur? Bör jag tok äta och styketräna och gå upp för att sedan gå ner igen. Eller ska jag försöka på längre sikt att förvandla det fett jag har på kroppen till muskler. Jag är inte ens övertygad om att det funkar så. Till saken hör att i varit betydligt tyngre och inte har så svårt att lägga på mig om jag bara vill. När jag menar tyngre så var det i princip bara späck. Kändes så i alla fall, vill inte hamna där igen.
Innan du får hjälp med vad du ska prioritera så bör du nog prioritera lite själv. Vad är viktigast för dig; att springa fortare än den utmärkta tiden 42min/mil eller att få ned fettandelen i kroppen eller att få mer muskler eller att....?
Lizard
Måste säga att du har rätt i det, men jag är något av en säsongare. Och problemet ligger egenteligen inte att jag tycker att konditionen är mer eller mindre viktigt än styrkan. Strösta delen i problemet ligger nog i att den tid som jag kan lägga ner på träning är i någon mån är begränsad. Den disponibla tiden jag har går även den lite i perioder eftersom min huvudsyssla är att plugga. Löpningen för mig är väldigt enkel att komma ut på eftersom jag har nära till ett stort fritidsområde, samt att jag tycker det är en ganska "tidseffektiv" träningsform, om jag jämför med styrketräning eller landsvägscykel. Men jag får nog ta en liten funderare, eller så fortsätter jag att bara köra på med det jag känner för. Precis som jag gjort. Men då hamnar jag där igen, hur vill jag egenteligen ha det. Slutsnackat om det. Om man nu bara rent hypotetiskt ställer frågan. Hur blir jag enklast av med det fett jag faktiskt sitter och trots ligga kvar kring samma matchvikt?
Enligt den amerikanske skådespelaren Leslie Nielsen (http://www.rottentomatoes.com/m/leslie_nielsens_stupid_little_golf_video/) spelar han usel golf. Vad som skiljer honom från andra är att han faktiskt är nöjd med det och enbart njuter av en tur på greenen - till skillnad från alla de som lever ett helt golf-liv i frustration och med krav på att ständigt "förbättra" sin golf och som strängt taget lider sig igenom ett pass.
Det här kan du översätta till snart sagt vad som helst - alpin skidåkning är ett typexempel som tvingar miljoner utövare att gnälla sig igenom en perfekt dag i Sälenfjällen, eller för all del motionsutövare av snart sagt all form av sport och aktivitet. Hela fenomenet får ved på brasan av den svenska jantelagen kan tilläggas.
Du pluggar och springer hyfsat fort måste erkännas. Till det kommer att du vill styrketräna (varför?) och att du trots att du alltså springer ifrån nästan hela världen på milen så har du hittat något du inte behärskar - något hekto fett här och där.
Hmmm....
Med risk att spränga överaktivitetsvallen så kan du reflektera över att sprinters har lägre fettandel än långdistansare vilket ger vid hand att du ska blanda högbelastning (styrketräning) med din löpning - något du alltså gör.
Prova att styrketräna mer och hårdare på vintern och spring mer på den ljusa delen av året skulle jag tro.
Eller så fortsätter du som du gör och börjar njuta av det och dig i stället.
Lizard
Du har rätt i mångt och mycket. Den strösta anledning till att jag tränar som jag gör är att jag tycker det är så fruktansvärt roligt. Sedan spelar det inte så stor roll vad jag precis utövar. Klart att det är extra skoj om man märker att man utvecklas och hela tiden kan förbättra sig, men precis som du skriver är det inte jakten på resultat som i första hand ska styra. Och det är väl lite där min fråga grundar sig. Som mitt upplägg är precis nu är det ju att jag kör mer styrka på vinterhalvåret. Fortfarande är jag förhållandevis nöjd med den vikt jag har, men eftersom styrketräningen är så pass rolig så har jag svårt att bara lägga ner den till fördel för löpning eller något annat med för den delen. Därför ska jag nog köra på lite på känn som jag gjort dom senaste åren. Har faktiskt kört en del styrka hyfsat kontinuerligt men inte vidrae seriöst på vinterhalvåren några vintrar. Jag brukar vara lagom less till våren för att vara sugen igen till hösten. Men min tanke var att i vinter satsa på ett mer seriöst upplägg, med resultatet att fortfarande hålla hyfsat jämna steg i löpandet nästa sommar. Men precis som du skerv ovanför är ju inte blandningen optimal. Troligtvis är det något man får acceptera och det är inte bristen i att träna optimalt som är avgörande för att jag skulle avstå från det ena till fördel för det andra.
Faktiskt väldigt bra skrivet, Lizard. Kan du då även besvara hur man undviker att ha så stora krav på sig själv? :)
Bra skrivet Lizzard :bow:
Min erfarenhet är att det mentala planet säkert kan hålla isär det hela men kroppen säger fysiskt stopp och det blir varken hackat eller malet.
För 10 år sedan lirade jag handboll en säsong i div 4 Västmanland. Jag blev 15 år gammal på nytt och hade kul på planen. Under det året tränade jag byggning också och det krockade totalt. Kroppen var aldrig återhämtad så resultaten sänktes både på gymmet och på plan :(
Tack Sverker.
--------------
Nismo: Krav på sig själv är nog bra att ha, men det de flesta drabbas av är vad de tror att andra ställer för krav på dem.
När du är fem år så ritar du tillsammans med alla andra barn på dagis. Ett av barnen utbrister att "ha ha - det ser ut som en ko!" när du i själva verket ritat en häst. I ditt sinne tänker du nu en hel långfilm där alla ser; att du misslyckats, att du ritar en fånig ko i stället för en vacker häst, att de tycker du är dum, att du inte får vara med de andra, att du ingenting duger till, att du för alltid får vara ensam...osv.
Vad du inte tänker är att det var bara ett (elakt) barn som gav utryck för en (felaktig) åsikt och att de flesta såg att det var en häst, eller att de inte brydde sig.
Vi tenderar att förstora upp och lagra in allt som sägs eller utrycks negativt om oss och när vi får beröm - hur relevat det än är - slå det av oss med ett "äsch - jag kan bättre jag är inte nöjd själv".
Perfekt är ordet alla söker och då kan jag meddela att ordet perfekt saknar innebörd. Om ställningen är likai sista sekunderna i en hockeymatch och du slår en perfekt passning till forwarden som skjuter ett perfekt skott som plockas perfekt av motståndarlagets målvakt - var det inte perfekt då? Jo, men resultatet av alla perfekt blev allt annat än perfekt och därmed tror jag mig ha belyst varför perfekt inte nödvändigtvis är eftersträvansvärt.
Buddhisterna har en intressant inställning till livet där de hävdar att du har en uppgift i att göra dig själv lycklig. Om du tänker på lycka för eget vidkommande skulle det kunna innebära andras olycka, men om du reflekterar djupare så ger det ingen verklig lycka utan den högsta lyckan är när du ser hur din lycka sprider sig till andra så att de också kan utveckla sin lycka. Västerländsk vulgärlycka bygger på det motsatta - att bli lycklig no matter what och det gör oss så in i baljan frustrerade - lyckan smiter oss förbi ständigt.
Mitt råd är att ge dig tid att fundera ut vad i ditt träningsupplägg som skulle göra dig lycklig - inte vad som skulle göra dig och andra nöjd.
Lizard
Jag borde passa på och tacka Lizard också. Det var ett mycket bra svar jag fick. Det senaste var också av mycket hög kaliber i mitt tycke. Go Lizard! :hbang:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.