Missbrukare i ens närhet

[H.Emanuel]

En nära släkting till mig har grava alkoholproblem och har så haft sedan tidiga tonåren någonstans, och det tycks inte bli så att han får till någon vändning på det heller. Otaliga försök har gjorts från stadsdelsnämndens sida med behandlingshem o dylikt, men vad hjälper det när personen själv inte har någon större insikt eller ens är motiverad själv? Man har kört med hot, dvs "Kommer du inte hit och blåser noll i alkometern två, tre gånger i veckan så blir det inget försörjningsstöd", vilket inte varit så framgångsrikt, utan bara har lett till att han svultit och snattat, åkt dit och kostat ännu mer i obetalda bötespengar. Vistelse på behandlingshem med tolvstegsprogram har ju också kostat kommunen en hel del. Personen ifråga har blivit vräkt, förlorat, inte bara vårdnaden utan hela kontakten, med sonen, varit nära döden i åtminstone två bilolyckor och har överhuvudtaget såklart farit jävligt illa på olika sätt och vis genom livet. Jag ska inte påstå att det är en älskvärd person, men jag gillar honom nånstans och han är inte svår att umgås med (Något han förmodligen jobbat på eftersom han tvingats bo hos olika vänner och bekanta i perioder)
Och han går inte under på egen hand, särskilt hans farsa är ett nervvrak efter allt jagande och alla sömnlösa nätter, han har hand om hans ekonomi osv. Min åsikt är att hans farsa ska lägga av med att ta hand om hans pengar och att han ska sluta att jaga efter denne människa. Han måste nå en punkt där han själv vill ha hjälp och så måste han själv söka hjälpen som nu finns, om den finns? Personens missbruk har funnits som en skamlighet i släkten nästan så länge jag kan minnas. Kanske nån mer här som har liknande erfarenheter? Det är som att vara drabbad av nån förbannelse.

[Pingu]

Min farsa var alkoholist fram till 1990, nu är han en nykteralkoholist :)

Du har helt rätt, killen måste inse sitt problem och söka hjälp när han är redo och hans pappa måste sluta hjälpa han med ekonomin och dylikt, annars kommer det bara att fortsätta.

[bubbe]

mm, har haft samma problem min morbror som dog för ca 10 år sen i kronisk alkoholism. Kanske inte så mycket en skam eller så, mer extremt jobbigt när saker går så dåligt. Vad jag inte fattar är att innan han kom igång ordentligt, tävlade han en del i OL, och höll igång kroppen. Även när han var dålig så tränade han mycket men bara hemma, måste ha vart det som höll uppe livslågan så pass länge som det gjorde trots allt. Han hade aldrig haft något jobb, körkort el något annat. Den lilla ettan vi fick ta hand om efter att han dött, var ett rent helvete. Ja, visst är det sorgligt men vad ska man göra? begära och få personen häktad livstid för att få dom ifrån spriten?

[Allan]

Jag vet faktiskt väl vad du menar, och efter många år av egna lönlösa försök att hjälpa polare kan jag säga att det måste till professionell hjälp. Själv klarar man det aldrig. Men en amatöralkis/missbrukare måste också i någon mån inse sin situation och göra ansatser till egen god vilja, annars funkar det aldrig. Ibland måste det ske genom att de måste falla så djupt ner att de slår i botten. Och inte ens det funkar ibland - jag kan lova att alla de vi ser i parker och utanför bolaget - solkiga och gapiga - alla har fått så mycket hjälp att det inte liknar något annat, och utan att det hjälpte.
Det allra jobbigaste är ju att förutom att deras problem - diagnosen - är jobbigt för alla närstående, så är även tillfrisknandet jobbigt för omgivningen. Oftast har de fått sina problem i en miljö där t ex alkohol är vanligt, men de kommer aldrig nånsin att kunna komma på fötter om omgivningen fortsätter dricka på fester och i sällskapslivet. Tyvärr. Och det är inget alternativ att ta en blöt kväll med polarna och inte bjuda med den där som försöker bli nykter - det slår alltid bakåt.
Det värsta är när man ska försöka skyla över det - "farbror Rune är allergisk mot sprit.." Och det är värre med alkoholen än med narkotikan eftersom biran och vinet är så socialt accepterat.

allan

[H.Emanuel]

mm, har haft samma problem min morbror som dog för ca 10 år sen i kronisk alkoholism. Kanske inte så mycket en skam eller så, mer extremt jobbigt när saker går så dåligt. Vad jag inte fattar är att innan han kom igång ordentligt, tävlade han en del i OL, och höll igång kroppen. Även när han var dålig så tränade han mycket men bara hemma, måste ha vart det som höll uppe livslågan så pass länge som det gjorde trots allt. Han hade aldrig haft något jobb, körkort el något annat. Den lilla ettan vi fick ta hand om efter att han dött, var ett rent helvete. Ja, visst är det sorgligt men vad ska man göra? begära och få personen häktad livstid för att få dom ifrån spriten?
LVM finns det en lag som heter, Lagen om Vård av Missbrukare. Mycket svårt att få någon LVM:ad idag, som måste göras av en läkare. Då ska personen vara en fara för sig själv eller omgivningen alt både och, och det räknas inte att vara en fara för sig själv fast man håller på med ett segdraget självmord, och det räcker inte att vara hotfull mot folk. Dessutom ska personen vara illa däran rent fysiskt också, typ krackelerade inre organ. Åtminstone är det en erfarenhet i det upptagningsområde jag känner till.

[bubbe]

LVM finns det en lag som heter, Lagen om Vård av Missbrukare. Mycket svårt att få någon LVM:ad idag, som måste göras av en läkare. Då ska personen vara en fara för sig själv eller omgivningen alt både och, och det räknas inte att vara en fara för sig själv fast man håller på med ett segdraget självmord, och det räcker inte att vara hotfull mot folk. Dessutom ska personen vara illa däran rent fysiskt också, typ krackelerade inre organ. Åtminstone är det en erfarenhet i det upptagningsområde jag känner till.

jo men så länge dom inte håller sig ifrån alkohol av egen vilja, så kan man ju räkna med att dom sitter där igen efter en vecka ute igen...

Min morbror hade ingen vilja att göra något av sitt liv, fanns liksom ingen gnista att verkligen ta tag i saker ända från botten och arbeta sig upp utan det blev en ren vecka- en månad - ett halvår, sittandes i lägenheten, hämta bidrag, bråka med div flickvänner, sen vart det på igen tills det blev för mycket för kroppen

[H.Emanuel]

Säkert en och annan i vårat land som aldrig ens nämner den missbrukande släktingen, men som känner en smak som av aska i munnen nu när glitter och mat i överflöd ska fram och Gemenskapens tid inträder i hemmen.

[H.Emanuel]

Min farsa var alkoholist fram till 1990, nu är han en nykteralkoholist :)

Du har helt rätt, killen måste inse sitt problem och söka hjälp när han är redo och hans pappa måste sluta hjälpa han med ekonomin och dylikt, annars kommer det bara att fortsätta.
Tufft att komma så långt med sig själv att man står för att man är alkoholist och faktiskt inte kan dricka alkohol överhuvudtaget, men att det går att ha ett värdigt och bra liv iallafall :thumbup:

[shibi]

En av mina föräldrar har varit alkoholist tills något år tillbaka.
Försökte sluta tidigare än så, och gick på AA kurser, men det blev ett återfall- så illa att ambulansen var tvungen att komma akut. Nu är det lugnt. går på aa, och har fått väldigt bra stöd därifrån :)

Så det går att sluta, om man bara ger sig faan på det. Men utan stöd, är det nog närmast omöjligt.

offtopic: visste ni att endast 4% av alla alkoholsiter klarar av att sluta, resten dör oftast av deas sjukdom.

[Cilia]

Jag må vara hård men jag tror ingen kan hjälpa en person som inte vill bli hjälpt. Jag menar inte att man inte ska finnas till hands och vara där för personen men det är oerhört lätt att bli medberoende och det hjälper ingen allra minst personen som är beroende.

Kommer man inte till insikt om sitt beteende så kan ingen annan göra något heller. Den dag personen kommer till insikt så gäller det dock att han/hon får hjälp och stöd.

[pia]

Tyvärr går det inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt från missbruk. Har känt några som missbrukat och tyvärr slutar det många gånger inte bra. Min kusin dog som 28 åring men han hade även diabetes som han misskötte och min morbror dog ganska nyligen och han blev inte ens 50 år. En kompis pojkvän åker in och ut på behandlingshem för jämnan. Han knarkar och dricker men han blir inte bättre för han har inte viljan och jag tror tyvärr att han också kommer dö av detta. Han har varit på väg att dött några gånger men klarat sig. Det enda du kan göra är att försöka få honom att inse att han är sjuk och behöver vård men tar han inte det till sig så kan du inget göra.

[H.Emanuel]

Håller med Cilia och Pia i allt ang detta ämne. Och värst är väl egentligen att även missbrukarens anhöriga riskerar undergång om de inte vänder sig till Al-Anon eller liknande stödorganisationer för anhöriga. Men även de måste ha insikten om att det handlar om en sjuk individ för att ta steget. Jag anser att det räcker med att missbrukaren själv dukar under och inte får med sig även andra i raset