Stoltz
2005-11-11, 00:45
Detta är en lång text jag vet. Jag tycker inte ni ska se förbi den dock, och jag hoppas dess syfte ger er alla mycket att hoppas på!
För ett par veckor sedan kom jag tillbaka till gymmet efter nästan ett halvårs uppehåll. Det hade varit en av de där tidsperioderna då du vet att du verkligen hellre är med din familj än att är på gymmet. Jag ångrar inte mitt beslut och när jag väl stod ombytt framför hantlarna, så spred sig ett leende över mina läppar. Det kändes som om jag var hemma igen, mitt andra hem så att säga.
Följande vecka var nog en av de tuffaste jag haft, under mina år på gymmet. Nu låter det som om jag vore en riktigt erfaren kille, men det är jag definitivt inte. En riktigt erfaren kille skulle aldrig gå in så hårt som jag gjorde, på sin första träningsvecka, efter sex månaders uppehåll. Jag visste detta, men av någon anledning kunde jag inte stoppa det. Det var som om ett stort glädjerus gick igenom min själv över att äntligen vara tillbaka i det jag älskade så mycket. Min träning.
Denna träningsvecka blev tyvärr bara en veckas träning då jag lyckades ge mitt immunförsvar en sådan knock-out at Mike Tyson hade bugat för mig. Följande två veckor satt jag hemma och drack varmt honungste, varmt honungsvatten, och varm laktosfri mjölk med honung. Halsinfluensen var ett faktum, och gode gud vad den hade slagit sig till ro i min hals. Att lyfta ett finger var inte ens att tänka på just nu.
Men trots allt detta, ångrade jag inte ett dugg av den vecka som gått. För jag visste att det hade blivit en vecka som jag aldrig kommer att kunna glömma, så länge jag inte återigen blir påkörd av en statsbuss. Jag hoppas det aldrig händer.
Följande dagar efter min första dag i träningsveckan var fulla med många saker, lära mig känna vikterna igen, få rätt press. Men mest av allt, så fylldes de av målmedvetenhet och viljestyrka. Jag visste vad jag ville och medan jag stod framför spegeln med hantlarna, redo att påbörja mina roddlyft, så såg jag med mitt inre öga hur jag sakta men säkert hanterade vikterna, drog ut styrkan till max med varje lyft, och mina tankar följde med varje rörelse då den sattes i praktiken.
När jag tänker tillbaka på det, så gjorde nog det här passet fruktansvärt ont. Men jag märkte inte det - Jag levde i en liten värld där det var jag och mina vikter.
En av dagarna hade jag tränat benen, och gode gud, om de värkte. Innan vi fortsätter ska jag beskriva två element som är lite annorlunda i min kropp, jämfört med de flesta. Problemen är långt ifrån otroligt ovanliga, men tillhör inte något som de flesta på gymmet har heller.
Jag föddes med extremt korta lårmuskler, först och främst. Trisst, men jag har jobbat och jobbar fortfarande för att en dag kunna använda benen med sin fulla styrka och att de inte längre ska vara nätt rörelseförhindrade. Massagen som man går igenom för detta är rena döden. Jag har varit med om många olycket, blivit påkörd av bussar, blivit clotheslinad av ett träd, samt en lykstolpe, när jag cyklat, samt åkt moped i rejäl fart. Inget, absolut inget, som jag har upplevt, kan mäta sig upp mot den massage som krävs. Dock, denna 'terapi' har inte gjort mig svagare på något sätt. Ni ska inte tycka synd om mig, det är inte synd om mig det minsta.
Nästa element är min rygg. Jag 'lider' av MS Schaurmann (Stavningen är förmodligen mer än lite fel då jag inte hittar läkarintygen) vilket ger mig följande problem:
Mina ryggkotor har en förvriden form, vilket ger dem en mer kilformad status, vilket gör att min rygg belastas av ca 40% av det jag egentligen kunnat belasta den med. Det ger även mig en lätt scolios, en puckel så att säga, när jag böjer mig framåt. Allt detta gör väldigt ont, ibland mer än annars. Men fortfarande, tyck inte synd om mig. Det är inte därför ni läser detta. Denna paragraf var endast för att ge er en inblick i varför den här veckan var så viktig för mig.
Som jag sade, jag hade tränat benen och låg nästan ner på den så kallade "stretch-mattan" och log lite förvirrat upp mot taket. Den bakre sidan av låren värkte som inget annat och jag drack vatten som en törstig tjur som precis firat sin brunstighetsperiod. Tillslut började det klarna lite mer och jag var tillbaka i klarhet och visste precis vad jag gjorde i följande. Jag satte mig ner och tittade på smithmaskinen. Den var tom, och i ljuset såg den nästan ut som om den kallade på mig. Visst, det låter löjligt, och ni undrar säkert vad Helsingborgs Friskis&Svettis har i sitt vatten när jag skriver så här.
Mina läkare hade alltid sagt följande till mig när jag var yngre, innan jag blev den tyngdlyftare jag vill se mig som, att jag aldrig under hela mitt liv, skulle klara av att utföra de övningar där man lade stången på nacken och sen pressade upp och ner med benen, samt lyfta en stång med vikter från golvet med min korsrygg. Ifall inte jag minns fel, så är dessa övningas namn egentligen Marklyft och Deadlift. Jag är lite osäker på ifall Marklyftövningen verkligen heter det, eller om det bara är jag som har gett den det namnet innan jag blev mer kunnig. Ni får nöja er med beskrivningarna. Mina läkare hade iallafall gjort det klart och tydligt att jag aldrig skulle klara det. Min kropp var inte tillräckligt anpassad som en normal människas. Som ni förstår, kan detta krossa vilken 11-16 åring som helst, vilket var under den period jag blev som mest "nertryckt" med dessa kommentarer innan en läkare i Ängelholm hittade de rätta felen på mig, och tyvärr sa att han trodde samma sak. Jag bestämde mig för att göra något som jag är mer eller mindre känd för nu runtom min "kompiskrets". Att jag vägrar se det omöjliga.
Jag gick fram till smithen, tryckte upp stången till en fin nackhöjd för mig och tittade sedan på den bestämt. Jag skulle försöka det omöjliga, men jag skulle inte vara dum medan jag gjorde det. Jag lade tio kilo på vardera sida, vilket gav mig tjugo kilo totalt, borträknat stången. Jag ställde mig under den och tog ett djupt andetag samtidigt som jag stängde ögonen. Jag såg mig själv och min skivstång, klara av detta, lyft för lyft. Jag pressade upp och andades djupt och hissande. Sakta förde jag ner baken mot marken, sakta, sakta...ett djupt andetag vid botten, och sedan började jag pressa. Sakta gick stången upp...sen ner...upp...sen ner. Efter tio repititioner så säkrade jag stången i min fina nackhöjd och föll ner på knä. Inte för att jag var helt slut, utan för att jag inte kunde tro vad jag precis lyckats med.
...Jag hade precis gjort mina tio första marklyft! Något jag alltid blivit intalad var omöjligt!
Av någon anledning så insåg jag när jag satt där på knä att isåfall kanske... Jag skrattade till och resta mig upp, sänkte smithen till marken och ställde mig bakom den. Det var dags att testa Deadlift.
Jag har alltid varit livrädd för Deadlyft, eftersom jag visste att min korsrygg är det svagaste hos mig. Tjugo kilo på stången...Jag böjde mig ner...tog ett djupt andetag, försökte spetsa baken i vädret utan framgång..och lyfte.
Stången flög upp och jag lika så. Jag blinkade lite förvånat...Hade smithen gått sönder under min förra bravad?
Jag tittade runtom den men nä, den såg hel ut. Jag blev osäker...Hade jag verkligen gjort så otroliga framsteg de tre senaste åren...Låg jag verkligen på en helt annan nivå nu? Jag bestämde mig för att riskera lite och höjde vikten...50 kilo.
Än en gång, så stod jag där, andades djupt...och lyfte. Nog gick det långsamt jämfört med förra lyftet vilket kan liknas vid ett kanonskott, men det var fortfarande för lätt. Jag bestämde mig för tredje gången gillt, sen var det nog med utmaningar av ödet.
Jag tryckte på 70 kg. Jag andades djupt, flera gånger, och de som stod runtom vände sig om och tittade mot mig. Det blev som en munkgård...helt tyst runtom mig... De flesta visste att jag hade mina problem, och när de såg vad jag höll på med blev de väldigt förvånade.
Jag lyfte.
...Tio lyft senare, släppte jag stången och log det bredaste leendet jag någonsin gjort på gymmet. Folk kom fram och sa Grattis till mig och jag tackade och log, tills en kille kom förbi och sa:
"Fan, 90 Kilo! Det är inte dåligt för någon med ryggproblem det!". Jag stannade till. Va? 90 kilo? Jag vänder mig och ser vad jag gjort. Istället för två femton kilos, så hade jag tagit på 25 kilos vikter när jag skulle sätta på det sista, och nog hade jag lyckats alltid! Jag lyfte 90 kilo i Deadlift, den omöjliga övningen! Jag föll ner till knä igen och kände mig som en gud.
Nu undrar ni säkert varför jag skriver och skryter om detta. Jag vet att dessa vikter inte är någonting att skryta om. Jag vet att många av Kolozzeums medlemmar bollar med sådana här vikter i dessa övningar! Men jag har ett lite ädlare syfte med mitt skrivande:
Vad jag lyckades med bevisade att vi kan nå så otroligt mycket mer än vad vi tror. Detta visade mig att det omöjliga ibland kan vara möjligt.
Ifall Mini_Arnold vill, kan han bli nästa Arnold, och han kommer en dag bli sedd på ett forum, mycket likt Kolozzeum, som en ikon för Bodybuilding.
Själv så ställde jag mig bara en fråga precis innan jag utförde dessa övningarna - Jag kom ihåg en medlem på Kolozzeum som hade signaturen "What would Chuck Norris do?" Jag frågade mig själv "What would Mark Callaway do?". Jag visste att Mark inte hade gjort något annat än att lyfta de där vikterna. Och nu när jag gjort det, så vet jag att jag precis tagit ett väldigt bra steg mot Wrestlingringen, även om det är långt kvar.
Så i all korthet och respekt för alla här som tränar hårt och verkligen försöker nå sina drömmar - Ge aldrig upp!
Texten är säkerligen full med stavfel, sent på natten skriven och allt.
För ett par veckor sedan kom jag tillbaka till gymmet efter nästan ett halvårs uppehåll. Det hade varit en av de där tidsperioderna då du vet att du verkligen hellre är med din familj än att är på gymmet. Jag ångrar inte mitt beslut och när jag väl stod ombytt framför hantlarna, så spred sig ett leende över mina läppar. Det kändes som om jag var hemma igen, mitt andra hem så att säga.
Följande vecka var nog en av de tuffaste jag haft, under mina år på gymmet. Nu låter det som om jag vore en riktigt erfaren kille, men det är jag definitivt inte. En riktigt erfaren kille skulle aldrig gå in så hårt som jag gjorde, på sin första träningsvecka, efter sex månaders uppehåll. Jag visste detta, men av någon anledning kunde jag inte stoppa det. Det var som om ett stort glädjerus gick igenom min själv över att äntligen vara tillbaka i det jag älskade så mycket. Min träning.
Denna träningsvecka blev tyvärr bara en veckas träning då jag lyckades ge mitt immunförsvar en sådan knock-out at Mike Tyson hade bugat för mig. Följande två veckor satt jag hemma och drack varmt honungste, varmt honungsvatten, och varm laktosfri mjölk med honung. Halsinfluensen var ett faktum, och gode gud vad den hade slagit sig till ro i min hals. Att lyfta ett finger var inte ens att tänka på just nu.
Men trots allt detta, ångrade jag inte ett dugg av den vecka som gått. För jag visste att det hade blivit en vecka som jag aldrig kommer att kunna glömma, så länge jag inte återigen blir påkörd av en statsbuss. Jag hoppas det aldrig händer.
Följande dagar efter min första dag i träningsveckan var fulla med många saker, lära mig känna vikterna igen, få rätt press. Men mest av allt, så fylldes de av målmedvetenhet och viljestyrka. Jag visste vad jag ville och medan jag stod framför spegeln med hantlarna, redo att påbörja mina roddlyft, så såg jag med mitt inre öga hur jag sakta men säkert hanterade vikterna, drog ut styrkan till max med varje lyft, och mina tankar följde med varje rörelse då den sattes i praktiken.
När jag tänker tillbaka på det, så gjorde nog det här passet fruktansvärt ont. Men jag märkte inte det - Jag levde i en liten värld där det var jag och mina vikter.
En av dagarna hade jag tränat benen, och gode gud, om de värkte. Innan vi fortsätter ska jag beskriva två element som är lite annorlunda i min kropp, jämfört med de flesta. Problemen är långt ifrån otroligt ovanliga, men tillhör inte något som de flesta på gymmet har heller.
Jag föddes med extremt korta lårmuskler, först och främst. Trisst, men jag har jobbat och jobbar fortfarande för att en dag kunna använda benen med sin fulla styrka och att de inte längre ska vara nätt rörelseförhindrade. Massagen som man går igenom för detta är rena döden. Jag har varit med om många olycket, blivit påkörd av bussar, blivit clotheslinad av ett träd, samt en lykstolpe, när jag cyklat, samt åkt moped i rejäl fart. Inget, absolut inget, som jag har upplevt, kan mäta sig upp mot den massage som krävs. Dock, denna 'terapi' har inte gjort mig svagare på något sätt. Ni ska inte tycka synd om mig, det är inte synd om mig det minsta.
Nästa element är min rygg. Jag 'lider' av MS Schaurmann (Stavningen är förmodligen mer än lite fel då jag inte hittar läkarintygen) vilket ger mig följande problem:
Mina ryggkotor har en förvriden form, vilket ger dem en mer kilformad status, vilket gör att min rygg belastas av ca 40% av det jag egentligen kunnat belasta den med. Det ger även mig en lätt scolios, en puckel så att säga, när jag böjer mig framåt. Allt detta gör väldigt ont, ibland mer än annars. Men fortfarande, tyck inte synd om mig. Det är inte därför ni läser detta. Denna paragraf var endast för att ge er en inblick i varför den här veckan var så viktig för mig.
Som jag sade, jag hade tränat benen och låg nästan ner på den så kallade "stretch-mattan" och log lite förvirrat upp mot taket. Den bakre sidan av låren värkte som inget annat och jag drack vatten som en törstig tjur som precis firat sin brunstighetsperiod. Tillslut började det klarna lite mer och jag var tillbaka i klarhet och visste precis vad jag gjorde i följande. Jag satte mig ner och tittade på smithmaskinen. Den var tom, och i ljuset såg den nästan ut som om den kallade på mig. Visst, det låter löjligt, och ni undrar säkert vad Helsingborgs Friskis&Svettis har i sitt vatten när jag skriver så här.
Mina läkare hade alltid sagt följande till mig när jag var yngre, innan jag blev den tyngdlyftare jag vill se mig som, att jag aldrig under hela mitt liv, skulle klara av att utföra de övningar där man lade stången på nacken och sen pressade upp och ner med benen, samt lyfta en stång med vikter från golvet med min korsrygg. Ifall inte jag minns fel, så är dessa övningas namn egentligen Marklyft och Deadlift. Jag är lite osäker på ifall Marklyftövningen verkligen heter det, eller om det bara är jag som har gett den det namnet innan jag blev mer kunnig. Ni får nöja er med beskrivningarna. Mina läkare hade iallafall gjort det klart och tydligt att jag aldrig skulle klara det. Min kropp var inte tillräckligt anpassad som en normal människas. Som ni förstår, kan detta krossa vilken 11-16 åring som helst, vilket var under den period jag blev som mest "nertryckt" med dessa kommentarer innan en läkare i Ängelholm hittade de rätta felen på mig, och tyvärr sa att han trodde samma sak. Jag bestämde mig för att göra något som jag är mer eller mindre känd för nu runtom min "kompiskrets". Att jag vägrar se det omöjliga.
Jag gick fram till smithen, tryckte upp stången till en fin nackhöjd för mig och tittade sedan på den bestämt. Jag skulle försöka det omöjliga, men jag skulle inte vara dum medan jag gjorde det. Jag lade tio kilo på vardera sida, vilket gav mig tjugo kilo totalt, borträknat stången. Jag ställde mig under den och tog ett djupt andetag samtidigt som jag stängde ögonen. Jag såg mig själv och min skivstång, klara av detta, lyft för lyft. Jag pressade upp och andades djupt och hissande. Sakta förde jag ner baken mot marken, sakta, sakta...ett djupt andetag vid botten, och sedan började jag pressa. Sakta gick stången upp...sen ner...upp...sen ner. Efter tio repititioner så säkrade jag stången i min fina nackhöjd och föll ner på knä. Inte för att jag var helt slut, utan för att jag inte kunde tro vad jag precis lyckats med.
...Jag hade precis gjort mina tio första marklyft! Något jag alltid blivit intalad var omöjligt!
Av någon anledning så insåg jag när jag satt där på knä att isåfall kanske... Jag skrattade till och resta mig upp, sänkte smithen till marken och ställde mig bakom den. Det var dags att testa Deadlift.
Jag har alltid varit livrädd för Deadlyft, eftersom jag visste att min korsrygg är det svagaste hos mig. Tjugo kilo på stången...Jag böjde mig ner...tog ett djupt andetag, försökte spetsa baken i vädret utan framgång..och lyfte.
Stången flög upp och jag lika så. Jag blinkade lite förvånat...Hade smithen gått sönder under min förra bravad?
Jag tittade runtom den men nä, den såg hel ut. Jag blev osäker...Hade jag verkligen gjort så otroliga framsteg de tre senaste åren...Låg jag verkligen på en helt annan nivå nu? Jag bestämde mig för att riskera lite och höjde vikten...50 kilo.
Än en gång, så stod jag där, andades djupt...och lyfte. Nog gick det långsamt jämfört med förra lyftet vilket kan liknas vid ett kanonskott, men det var fortfarande för lätt. Jag bestämde mig för tredje gången gillt, sen var det nog med utmaningar av ödet.
Jag tryckte på 70 kg. Jag andades djupt, flera gånger, och de som stod runtom vände sig om och tittade mot mig. Det blev som en munkgård...helt tyst runtom mig... De flesta visste att jag hade mina problem, och när de såg vad jag höll på med blev de väldigt förvånade.
Jag lyfte.
...Tio lyft senare, släppte jag stången och log det bredaste leendet jag någonsin gjort på gymmet. Folk kom fram och sa Grattis till mig och jag tackade och log, tills en kille kom förbi och sa:
"Fan, 90 Kilo! Det är inte dåligt för någon med ryggproblem det!". Jag stannade till. Va? 90 kilo? Jag vänder mig och ser vad jag gjort. Istället för två femton kilos, så hade jag tagit på 25 kilos vikter när jag skulle sätta på det sista, och nog hade jag lyckats alltid! Jag lyfte 90 kilo i Deadlift, den omöjliga övningen! Jag föll ner till knä igen och kände mig som en gud.
Nu undrar ni säkert varför jag skriver och skryter om detta. Jag vet att dessa vikter inte är någonting att skryta om. Jag vet att många av Kolozzeums medlemmar bollar med sådana här vikter i dessa övningar! Men jag har ett lite ädlare syfte med mitt skrivande:
Vad jag lyckades med bevisade att vi kan nå så otroligt mycket mer än vad vi tror. Detta visade mig att det omöjliga ibland kan vara möjligt.
Ifall Mini_Arnold vill, kan han bli nästa Arnold, och han kommer en dag bli sedd på ett forum, mycket likt Kolozzeum, som en ikon för Bodybuilding.
Själv så ställde jag mig bara en fråga precis innan jag utförde dessa övningarna - Jag kom ihåg en medlem på Kolozzeum som hade signaturen "What would Chuck Norris do?" Jag frågade mig själv "What would Mark Callaway do?". Jag visste att Mark inte hade gjort något annat än att lyfta de där vikterna. Och nu när jag gjort det, så vet jag att jag precis tagit ett väldigt bra steg mot Wrestlingringen, även om det är långt kvar.
Så i all korthet och respekt för alla här som tränar hårt och verkligen försöker nå sina drömmar - Ge aldrig upp!
Texten är säkerligen full med stavfel, sent på natten skriven och allt.