Visa fullständig version : Vikt och långdistanslöpning
wintersnowdrift
2005-08-22, 21:37
Vet inte riktigt var den här tråden passar bäst, moderatorerna får flytta den till det ställe ni finner lämpligt.
Jag såg idag att den kvinnliga guldmedaljören i marathon i VM i Helsingfors, Paula Radcliffe, är 173 cm lång och väger 53 kg (om uppgifterna stämmer vill säga). Räknade ut hennes BMI som är 17,7 (WHO's underviktsgräns går vid 18,5, de flesta brukar säga att "normalvikt" ligger mellan 20-25). Då jag själv främst ägnar mig åt konditionssporter och får kämpa ganska hårt för att hålla vikten (jag är i dagsläget 175 cm lång, väger 57 kg, BMI 18,6), har jag funderat lite över detta med elitidrottstjejer inom dylika idrotter.
Jag har blivit rekommenderad av dietist att gå upp minst 3 kg till, men det är SVÅRT. Dessutom vill jag ju vara bra inom mina sporter (i höst/vinter gäller Lidingöloppet och Vasaloppet). Dock så bör ju tjejer ha en högre fettprocent än killar; maratongrabbar får ju inte samma fysiska problem som tjejer som väger för lite (benskörhet, förlorad menstruation etc).
Mina frågor är:
Hur hälsosam är Paula Radcliffes vikt?
Hur mycket sliter hård träning + en vikt som "egentligen" är för låg på kroppen?
Kommer Paula att "hålla" även som gammal? (Hypotetisk fråga naturligtvis...).
Var går egentligen gränsen för hur lite man kan väga för att det fortfarande ska vara en fördel? (Anorektiker är ju t.ex. så svaga att de ibland inte kan gå själva...).
Missförstå mig rätt; personligen planerar jag enbart att gå upp i vikt, helt enkelt för att jag är övertygad om att jag skulle må bättre av det. Mina mål är dessutom inte att vinna VM guld i maraton. Men ponera att det hade varit det, hur skulle jag då ha resonerat?
//Fundersam Kristin
I stort sett all elitidrott är oerhört slitsamt på kroppen. Men är man världselit så är det lätt att offra risken för en sämre hälsa mot bättre resultat. Det hade jag också gjort. Men som motionär är främsta målet med träningen trots allt är att må bra, även om det är roligt att prestera bra på tävlingar. Då känns det tämligen dumt att utsätta kroppen för onödiga risker. Men som du säger: hade du kunnat vinna VM-maran så borde du inte gå upp i vikt, men det känns ändå ganska orelevant.
Jag tror inte att Radcliff kommer att vara helt hel på gamla dar (antaligen så är hon inte det nu heller), men det tror jag mer beror på de otaliga mil asfalt hon har sett flyga förbi under sina fötter, och inte så mycket på hennes vikt.
Frågan du ställer om hur lite man egentligen kan väga för att det ska vara en fördel är svår att svara på. För Radcliff så är det en fördel att vara så lätt. För personer som dig och mig ser jag dock inte meningen med det. Även om vi kan springa lite snabbare så tror jag vi mår bättre av att väga några kilon mer.
Jag hoppas att du inte funderar (medvetet eller omedvetet) på dessa frågor för att du tycker att det är för jobbigt att gå upp i vikt och försöker hitta argument för att stanna kvar på en låg vikt. Jag tycker att du ska fortsätta att kämpa och försöka lägga på dig några kilon till. Men stressa inte, låt inte hela livet hänga på det. Satsa på att gå upp t.ex. två kilo under vintern. Det borde inte vara några större problem om du dessutom tränar styrka samtidigt. Du har kämpat bra hittills, sluta inte nu.
Succulent
2005-08-23, 08:31
Mina frågor är:
Hur hälsosam är Paula Radcliffes vikt?
Hur mycket sliter hård träning + en vikt som "egentligen" är för låg på kroppen?
Kommer Paula att "hålla" även som gammal? (Hypotetisk fråga naturligtvis...).
Var går egentligen gränsen för hur lite man kan väga för att det fortfarande ska vara en fördel? (Anorektiker är ju t.ex. så svaga att de ibland inte kan gå själva...).
Kanske inte passar riktigt heller, men inför OS 1996 såg jag hur Liz McColgan (Storbritannien, 10 000m guld vid VM i Tokyo 1990, OS silver från Seoul 1988, fram till Radcliffe av många ansedd som Storbritanniens genom tiderna bästa kvinnliga långdistanslöpare) förberedde sig och då framförallt hur hon åt. Och det var ....
.... ENORMT!!!!
En gång såg jag henne äta fyra proppfulla tallrikar, 2 med ris och kyckling och 2 med blandsallad, från en all-you-can-eat buffe' till kvällsmat. Sen till efterrätt en rejäl bit cheesecake, glass och kaffe. Hon kan inte ha vägt över 50 kg. Men så tränade hon också distans (eller distans + bana/intervaller) två gånger om dagen + styrka ungefär var tredje dag. Då behövs det rejält med kalorier.
Att all den löpningen sliter på kroppen är det nog ingen fråga om, så här avslutade Liz McColgan sin karriär, om man nu vill hypotisera hur Radcliffe kanske kommer att sluta:
http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/scotland/1485980.stm
wintersnowdrift
2005-08-23, 14:36
Johan: Nej nej, jag vet som sagt vad jag mår bäst av. Och det är ett par kg till på kroppen. Detta var absolut en rent hypotetisk tråd, men självklart kan jag inte låta bli att fundera nu när jag haft det som jag haft det. Kan tillägga att JAG springer mycket snabbare nu än vad jag gjorde när jag vägde 53-54 kg, så för mig är det positivt även ur den synvinkeln att gå upp :).
Succulent: Jag ifrågasätter absolut inte att elitlöparna äter, för det vet jag att de gör! Annars hade de inte orkat någonting. Men de är ju trots allt väldigt lätta, och därav frågan "var gränsen går". Hade inte vi en svensk löperska för ett par år sedan (Sara någonting... Wedlund kanske?) som ifrågasattes som eventuell anorektiker. Hon är ju borta nu... någon som vet vad det blev av henne?
//Kristin
Johan: Nej nej, jag vet som sagt vad jag mår bäst av. Och det är ett par kg till på kroppen. Detta var absolut en rent hypotetisk tråd, men självklart kan jag inte låta bli att fundera nu när jag haft det som jag haft det. Kan tillägga att JAG springer mycket snabbare nu än vad jag gjorde när jag vägde 53-54 kg, så för mig är det positivt även ur den synvinkeln att gå upp :).
:thumbup:
Angående anorexi och löpning så är det tyvärr inte helt ovanligt. Många upptäcker nämligen att man springer snabbare när man precis har tappat lite vikt. Därav har löpare oftast en tävlingsvikt som de går ner till strax innan lopp. Tyvärr så är det då en del som tror att det blir ännu snabbare av att gå ner ännu mer, och det blir de för en kort stund. Men kroppen fungerar inte utan energi och att ligga på ett energiunderskott fungerar inte i längden om man ska träna. Dels så orkar man inte att träna lika hårt, dels tar återhämtningen längre tid och i samband med det ökar skadorna.
Angående Sara Wedlund som sprang 3000 och 5000 meter, så hade hon anorexi. Hon var borta från löpningen ett tag p.g.a. det och försökte sedan komma tillbaka. Men hon har dragit med en massa skadeproblem och har inte lyckats springa lika fort som tidigare.
:thumbup:
Angående anorexi och löpning så är det tyvärr inte helt ovanligt. Många upptäcker nämligen att man springer snabbare när man precis har tappat lite vikt. Därav har löpare oftast en tävlingsvikt som de går ner till strax innan lopp. Tyvärr så är det då en del som tror att det blir ännu snabbare av att gå ner ännu mer, och det blir de för en kort stund. Men kroppen fungerar inte utan energi och att ligga på ett energiunderskott fungerar inte i längden om man ska träna. Dels så orkar man inte att träna lika hårt, dels tar återhämtningen längre tid och i samband med det ökar skadorna.
Angående Sara Wedlund som sprang 3000 och 5000 meter, så hade hon anorexi. Hon var borta från löpningen ett tag p.g.a. det och försökte sedan komma tillbaka. Men hon har dragit med en massa skadeproblem och har inte lyckats springa lika fort som tidigare.
Var inte Sara Wedlund på väg tillbaka från anorexi när hon "blev känd" i Göteborg -95? Fick hon nya problem efter det? Jag visste inte ens att hon fortfarande tävlade.
Angående vikt och löpning så känns det som att det finns en brytgräns där man måste ha för stort energiunderskott för att tappa ytterligare i vikt. Ska man då gå ner mer i vikt så lär träningen bli lidande. Sedan jag började fokusera mer på löpning (vid sidan om styrketräningen) så har jag gått upp 1-2 kg men jag skulle absolut inte kunna äta mindre. Dessutom presterar jag ju bättre nu än när jag vägde mindre. :)
Kajsa Bergqvist pratade om det i en intervju. Det underlättar att vara lätt i höjdhopp men samtidigt måste du ju ha muskler för att hoppa. Den sport där bantningen har gått längst är väl backhoppningen. De har kanske inte samma behov av styrka men tjänar rätt mycket på varje tappat kg. Resultatet av det är rätt skrämmande om man ser en del backhoppare.
Var inte Sara Wedlund på väg tillbaka från anorexi när hon "blev känd" i Göteborg -95? Fick hon nya problem efter det? Jag visste inte ens att hon fortfarande tävlade.
Så kanske det var vid närmare eftertanke. Vet inte om hon tävlar fortfarande, men jag har läst intervjuer med henne på senare år där hon har talat om sina skadeproblem.
Jag kan av egen erfarenhet bara instämma.
Ni som sett mina bilder för ca. 1år sedan då jag vägde 51kg vet vad jag menar. Då mådde jag SKIT, orkade inte alls träna lika hårt och bra som nu.
I söndags körde jag mitt bästa cykellopp någonsin tror jag, detta trots "bara" 250mil i benen och 68kg tung.
Så bra körde jag aldrig då jag hade 500mil i benen under samma tidsperiod och vägde 51...på 165cm.
Men som elitidrottare är det förstås en extremt fin balansgång, framförallt i kondition/uthållighetsidrotter.
Nåja, hoppas alla mår kanon och inser att träningen/kosten är en bit av livet såsom vänner/jobb/sömn/vila/fester och andra intressen.
Om man inte kan svara klockrent JA på frågan "Mår jag bättre av att träna just det här passet?" är det dags för en vilodag eller tre. :thumbup:
kalle_balle
2005-08-23, 21:12
BMI är bland det dummaste jag hört talas om...
BMI:t tar ingen som helst hänsyn till eventuell muskelmassa eller benstomme.
man kan vara 170 och väga 100 kg, därmed klassad som överviktig, men ändå ha 5 % kroppsfett.
dxet är bara att ta en titt i spegeln. ser man att det finns lite fett att ta på magen är det bara att äta nyttigare osv,..
BMI är bland det dummaste jag hört talas om...
BMI:t tar ingen som helst hänsyn till eventuell muskelmassa eller benstomme.
man kan vara 170 och väga 100 kg, därmed klassad som överviktig, men ändå ha 5 % kroppsfett.
dxet är bara att ta en titt i spegeln. ser man att det finns lite fett att ta på magen är det bara att äta nyttigare osv,..
När man pratar om undervikt så finns inte det problemet. Och i denna tråden är det inte övervikt som behandlas.
hehe, jag fick för mig att gå ner i vikt, var iförsig därför jag började löpa.
Gick ner från 85 till 80 på en längd av 193 av att bara löpa lite.
Sen fick jag för mig att ja skulle gå ner ännu mer för att bli bättre löpare.
Svälte ner mig till 75kg
Jävligt dumt var det.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.