Mental
2005-08-22, 17:44
Fy fan vad jag älskar mig själv!!! *flex*
Just återkommen från motionsspåret, där jag just gjort mitt livs lopp :D
I mångas ögon en skitsak, men ett stort jävla steg för mig. Jag har börjat konditionsträna lite, för nu när övervikten är borta så kan jag träna utan att det gör ont och det käns inte omöjligt längre.
Målet var länge att orka jogga en km utan uppehåll, och det har känt ganska omöjligt och motigt, det är inte kul att säcka ihop vid 600m skylten och se pensionärerna svicha förbi *grr27*
I torsdags trodde jag att jag skulle nå det, men gav upp vid 800m när jag fick håll *cry* Men så i lördags så fick jag mig en upplevelse, på en straptasrik march så fick jag mycket "pannbensträning" Och insåg hur mycket längre man kunde komma på envishet och viljestyrka, om man bara sket i att kroppen skrek och fortsatte plåga den :devil:
Med det i åtanke så skulle jag köra min kilometer idag om jag så skulle sprejlacka skogen med mina spyor på kuppen, så iväg bar det, och självklart höll jag på att ge upp när hållet satte i vid 800m, men jag bankade in knytnäven där det gjorde som ondast, blundade åt ljusblixtarna och tjurrusade. Adrenalin och gud vet vad lyfte mig frammåt, och med blodsmak och något som kändes som ansträngningsastma så sprängde jag kilometervallen. Med armarna rakt upp i målgångschest så vrålar jag, HELVETE HELLER. Nu ger jag mig aldrig, gråtfärdig av adrenalin och lycka stapplar jag vidare, jag värgrar gå ned till gåtackt, men inte går det fort, fortsätter hela 2.5km slingan på ren vilja och säckar imål efter 16 minuter, gladare än någonsin tidigare. Fan vad jag är bra!
Nu in i duchen
Just återkommen från motionsspåret, där jag just gjort mitt livs lopp :D
I mångas ögon en skitsak, men ett stort jävla steg för mig. Jag har börjat konditionsträna lite, för nu när övervikten är borta så kan jag träna utan att det gör ont och det käns inte omöjligt längre.
Målet var länge att orka jogga en km utan uppehåll, och det har känt ganska omöjligt och motigt, det är inte kul att säcka ihop vid 600m skylten och se pensionärerna svicha förbi *grr27*
I torsdags trodde jag att jag skulle nå det, men gav upp vid 800m när jag fick håll *cry* Men så i lördags så fick jag mig en upplevelse, på en straptasrik march så fick jag mycket "pannbensträning" Och insåg hur mycket längre man kunde komma på envishet och viljestyrka, om man bara sket i att kroppen skrek och fortsatte plåga den :devil:
Med det i åtanke så skulle jag köra min kilometer idag om jag så skulle sprejlacka skogen med mina spyor på kuppen, så iväg bar det, och självklart höll jag på att ge upp när hållet satte i vid 800m, men jag bankade in knytnäven där det gjorde som ondast, blundade åt ljusblixtarna och tjurrusade. Adrenalin och gud vet vad lyfte mig frammåt, och med blodsmak och något som kändes som ansträngningsastma så sprängde jag kilometervallen. Med armarna rakt upp i målgångschest så vrålar jag, HELVETE HELLER. Nu ger jag mig aldrig, gråtfärdig av adrenalin och lycka stapplar jag vidare, jag värgrar gå ned till gåtackt, men inte går det fort, fortsätter hela 2.5km slingan på ren vilja och säckar imål efter 16 minuter, gladare än någonsin tidigare. Fan vad jag är bra!
Nu in i duchen