Visa fullständig version : Problem att gå upp i vikt (Anorexia?)
Hejsan! (Vet inte om jag postat i rätt forum, flytta gärna annars)
Har en tjejkompis som har väldiga problem med sin vikt..
Hon har de senaste åren vägt runt 45kg (är 171cm lång).
Men på senaste tiden har det bara gått neråt.. Hon är nere på 41kg nu och försöker verkligen gå upp i vikt. Mår i övrigt väldigt dåligt.. En av anledningarna att hon har svårt för att äta.. På senaste tiden har hennes beckenben också börjat synas extremt mkt samt mensen har börjat avstanna..
Men till saken.. Hur ska man gå tillväga?
*Försöka göra som i en deff fast lägga till runt 500kcal ist?
*Höja suksesivt kcalmängden per dag med tanke på att hennes magsäck kanske behöver vidgas lite.. Samt få rätt på ämnesomsättningen igen?
*Chockäta?
*Kosttillskott? Isåfall vilka?
Skulle vara väldigt tacksam för svar.. :confused:
Med Vänliga Hälsningar / Zipic
Kosten är underordnat.
Det gäller att se och hjälpa henne med det psykiska. Här behöver hon hjälp av läkare och psykologer.
Vad vi andra dödliga kan göra är att bry sig om och lyssna. Framför allt visa att vi vill hjälpa.
H.Emanuel
2005-08-11, 08:48
Det du som vän kan göra är att hjälpa henne till nånstans där hon kan få hjälp. Jag tycker inte att du ska ge dig in i kostfrågor med henne, utan överlåt det åt "proffsen". Dessutom tycker jag att hon ska undersöka sig grundligt, så hon ev kan utesluta fysiska orsaker alt. hitta sådana. Allt hänger ju på hur motiverad hon är förstås
Jag tror nog din vän garanterat lider av anorexi. Det är jättesvårt att hjälpa, men de måste förstå att de är sjuka - när de gjort det är det ett stort steg. Hon måste få proffisionell hjälp snarast!! De kommer att hjälpa henne först med att häva svälttillståndet, terapi, kroppskännedom, bildträning, matkunskap å matträning och ofta brukar massage ingå i behandlingen.
Men tanke på att hon äter minimalt så är ett kosttillskott verkligen på sin plats. Det som anorektiker brukar ha brist på är B6-B12, zink, magnesium, omega3 och har nästan alltid låg seritoninivå. Brist på dessa mineraler/vitaminer leder oxå till deprission och det gör det inte lättare att komma ur ätstörningen.
Ställ upp för din vän - få henne att söka hjälp! Lycka till!
Tack för svaren =)
Jo, jag vet att det hänger mkt på det psykiska och att det är roten till problemet man ska ta..
Motivation har hon iaf.. Tack för tipsen med kosttillskotten.. Ska tala om det för henne..
Så att försöka gå upp i vikt med kosthållning osv är uteslutet innan det psykiska börjat "läka" ?
Mvh
Du säger ju att hon "försöker äta" och "har svårt att äta", vad hjälper då 500kcal mer osv, är väl bara att hon försöker/börjar/... äta mer hur som helst, går ju inte att bestämma hur mycket, blir ju vad det blir.
I övrigt det resten har sagt ;)
Tack för svaren =)
Jo, jag vet att det hänger mkt på det psykiska och att det är roten till problemet man ska ta..
Motivation har hon iaf.. Tack för tipsen med kosttillskotten.. Ska tala om det för henne..
Så att försöka gå upp i vikt med kosthållning osv är uteslutet innan det psykiska börjat "läka" ?
Mvh
Har tyvärr egen erfarenhet av detta, och ska försöka ge några vettiga råd.
Att häva svälttillståndet är prio.1. När man är så lågviktig ( har själv legat på BMI 14 :( ) så är man inte behandlingsbar. Jag var fullt övertygad om att jag förstod allt som sades, risker, behandling, info etc.etc. Men det kan jag se nu i efterhand att jag INTE på långa vägar var.
Har man anorexi och tvingas som jag börja äta (inlagd på avd.) så går all energi åt att försöka äta, smälta maten, inse vilka enorma mängder normala männinskor äter, tankar i massor, och den lilla energi som sedan blir kvar förbrukas omedelbart av den enorma ångest som plågar en hela tiden.
Jag är nu på bättringsvägen, även om det är en bra bit kvar att vandra. Den beslutsamhet och styrka som jag har nu uppnådde jag runt BMI 16, men även den har sviktat REJÄLT ibland. Kampen uppåt är svintuff, och utan stödet från kompisar, familj och framför allt personalen på avd hade jag troligtvis inte levt idag.
Ursäkta det röriga inlägget, får skylla mina usla svenska kunskaper på avsaknad från skolan i 9 månader. Hoppas du fick ut något av det, och ställ gärna fler frågor så skall jag svara efter bästa förmåga.
Du är stark heraso :bow:
Hoppas att du blir bättre.
Har tyvärr egen erfarenhet av detta, och ska försöka ge några vettiga råd.
Att häva svälttillståndet är prio.1. När man är så lågviktig ( har själv legat på BMI 14 :( ) så är man inte behandlingsbar. Jag var fullt övertygad om att jag förstod allt som sades, risker, behandling, info etc.etc. Men det kan jag se nu i efterhand att jag INTE på långa vägar var.
Har man anorexi och tvingas som jag börja äta (inlagd på avd.) så går all energi åt att försöka äta, smälta maten, inse vilka enorma mängder normala männinskor äter, tankar i massor, och den lilla energi som sedan blir kvar förbrukas omedelbart av den enorma ångest som plågar en hela tiden.
Jag är nu på bättringsvägen, även om det är en bra bit kvar att vandra. Den beslutsamhet och styrka som jag har nu uppnådde jag runt BMI 16, men även den har sviktat REJÄLT ibland. Kampen uppåt är svintuff, och utan stödet från kompisar, familj och framför allt personalen på avd hade jag troligtvis inte levt idag.
Ursäkta det röriga inlägget, får skylla mina usla svenska kunskaper på avsaknad från skolan i 9 månader. Hoppas du fick ut något av det, och ställ gärna fler frågor så skall jag svara efter bästa förmåga.
Okejs.. Usch, det är verkligen hemskt för dem som är där. :( Måste vara ett helvete..
Ska försöka stötta henne så mkt jag kan iaf, det är ju en viktig bit.
Tack för alla bra svar! :)
Jepp, här är jag, Zipic's vän..
För att först börja rätta kära Zipic, jag har aldrig kommit upp i 45kg, maxvikten har legat på 42-43kg.
Längden stämmer ganska bra, och för övrigt så är jag 16½ år.
Problemet för mig att börja äta är inget bara den oro som jämt och ständigt jagar mig, och inte bara det heraso nämner, dvs, pressen man har på sig att försöka äta lika mycket som andra, och föräldrar som inte förstår varför man inte kan äta.
Jag har gått hos psykologer, men det hjälpte mig inte så mycket, eftersom jag blev så back i skolan, då samtalen med dem tog timmar. Det blev ändå bara mer stress.
Dock så pratade jag lite med skolsköterskan, och hon förklarade för mig vad mitt problem var.
Hon berättade att mina svält och frossa veckor berodde på att jag hade vant min kropp att det kom sådana tillfällen. Så när jag hade frossa, förebyggde min kropp för svält, och lite senare kom svältveckan.
På senaste tiden har jag oroat mig så mycket angående min pojkvän, så jag har helt enkelt inte kunnat äta. Magsmärtorna jag hade förr kunde jag överleva med, men dessa var fan hemska, så de senaste veckorna har jag inte ätit något alls.. tills jag vaknade en morgon och kollade på min mage, och det vill jag aldrig se igen.
Så, vad ska man ta sig till? Anorexi hoppas jag inte att det är..
Som du verkar att ha kommit till klarhet över kan du inte ro iland din väninnas tillfrisknande själv - du ska inte ens försöka. Men att vara hennes vän, vilket du bevisar med den här frågan, är oersättligt.
........................
Här kan du och hon få vidare råd att gå vidare:
.........................
Anorexicentrum, Mando, Huddinge: www.anorexicentrum.se
Nordiska klinikerna, finns runt om i landet, bland annat Löwenströmska i Upplands Väsby: www.nordklin.nu
Stockholms centrum för ätstörningar
Riksorganinsationen Anorexi/Bulimi-Kontakt ger stöd till personer med ätstörningar och deras anhöriga www.abkontakt.se
Mottagningen för ätstörningar MÄTS www.slpo.sll.se/SLPOtemplates/SLPOPage1.aspx?id=3482
.................................................. .........................
Bra jobbat Zipic, jag håller tummarna för er.
Lizard
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.