Visa fullständig version : Utbrändhet
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,631266,00.html
Vad tycker folket här? Själv håller jag med profesor Marcello. Utbrändhet är "mode".
Bahh, tycker detsamma.
Visst fan går det att bli utbränd men inte i samma utsträckning som det sker på i Sverige.
Jag menar, mina gamla släktingar i Turkiet som är 90+ i bast är fan friskare och starkare än alla gamla svennar, och då har turrarna ändå jobbat som bönder och massa skitjobb sen barnsben. Vitt bröd är jävligt underskattat också..
Ja, det går nog i mode så att säga. Men samtidigt tycker jag man borde ta "utbrändas" problem på allvar. För något är ju oftast fel med dem för de mår ju knappast bra. Vad det problemet är, det är bra fråga.
victor_n
2005-04-14, 11:22
Det är ett mode!
dock känner jag en hel del vuxna som faktiskt verkligen gått in i väggen pga av stress å det e fan synd om vissa för dom mår verkligen piss!
Självfallet finns det väldigt många människor som är stressade och mår dåligt. Men detta är väl inte något nytt, eller? Även äldre generationer har väl haft krävande arbeten och fått problem med att få tiden att räcka till, men aldrig har utbrändhet varit så på tapeten som idag?!? Men idag har man ett begrepp, ett ord att sätta på detta tillstånd. Å ju mer ordet används, desto vanligare tror jag att det blir att folk känner efter ... kanske är jag lite utbränd jag med ... *rolleyes*
Så ja, tror absolut det har blivit lite inne att vara utbränd. Trist då en urholkning av begreppet kan göra att sjukdomen inte tas på allvar.
Edit: Stavfel
Dumleman
2005-04-14, 11:36
Håller helt och hållet med honom. Man blir inte utbränd av dagens arbeten. Lyckas man tro att man är utbränd beror det på ens fritid och inte på ens arbete och då är det ens eget fel och inte arbetets.
håller med.. men om någon nu skulle lyckas bli "utbränd" så må det va så. men felet med folk är att dom inte vet/kan slappna av, man måste kunna känna efter när man kanske måste ta det lugnare. själv har jag alltid massor att göra både jobb, fritid, träning m.m men om man bara sover och äter så går det utmärkt.
men det är bara vad jag tror.
Jag tror att de flesta fallen av utbrändhet handlar om en depression eller att de helt enkelt inte trivs på arbetet.
Sedan finns det de som verkligen har gått in i väggen, men de har själva ett stort ansvar till varför de hamnade där. Men ändå är de så mycket färre än antalet som går sjukskrivna för utbrändhet!
Hon som nu är med i det feministiska partiet borde kunnat gått tilllbaka till sitt gamla arbete för länge sedan!!
Ja det är bara gnäll, rent BS.
jag tycker utbrändhet och depression är "sjukdomar" som västvärlden hittat på. sedan beror alltid på vädret här i Sverige. utan att gå in i detalj så är det så här jag tycker, vad tycker ni?
Läste någonstans att det var de utan arbete som löpte störst risk att blir utbrända.
TrasMannen
2005-04-14, 12:14
Jag har gått in i väggen en gång och fick grova stressproblem.
Att jag gick in i väggen berodde på att jag blev påtvingad ett väldigt stressigt arbete, som jag inte ville ha. Men samtidigt så fick jag punkterad lunga och då är man inte väldigt stresstålig.
Problemen som uppstod var panikångest, panikattacker, känslan av att man inte kan andas, att någon stryper en.
Sjukskrev mig i 2 månader och började jobba sedan. Då var man inte kaxig. Minsta lilla osäkerheten så fick man panik och fick försöka lugna ned sig.
Nu är jag inte alls lika stresstålig sen innan jag gick in i väggen. Men men. Det handlar om att ta hand om sig. Man har lärt sig innebörden av "Det är bättre att ge ett ärligt Nej, en ett falskt Ja".
Det är bara påhitt! För 50 år sen fanns inget som hette utbrändhet, du spotta i nävarna och körde på, kolla på gubbarna på 70 bast som har nernötta kottor och ändå går och skiter i smärtstillandepiller.
Hur kan man bli utbränd när allt blivit lättare?
Lasse Kongo
2005-04-14, 12:26
Det är bara påhitt! För 50 år sen fanns inget som hette utbrändhet, du spotta i nävarna och körde på, kolla på gubbarna på 70 bast som har nernötta kottor och ändå går och skiter i smärtstillandepiller.
Hur kan man bli utbränd när allt blivit lättare?
fan va bra sagt, var är bilden på oscarsstatyn? *snyft*
Det är bara påhitt! För 50 år sen fanns inget som hette utbrändhet, du spotta i nävarna och körde på, kolla på gubbarna på 70 bast som har nernötta kottor och ändå går och skiter i smärtstillandepiller.
Hur kan man bli utbränd när allt blivit lättare?
Det är frågan om allt blivit lättare?
Vissa saker har blivit lättare men en ökad medvetenhet leder till en ökad stress. Nu för tiden skall man ha "hela paketet" vi lever i en tid där vi skapar vår egen framtid och således också ansvariga för den. För några hundra år sedan hade man en bestämd framtid, om din pappa var bonde så blev också du bonde, generellt så kunde du inte påverka ditt liv speciellt mycket eller klättra i någon karriärsstege. För några hundra år sedan var det inte ditt eget fel om du hade ett misslyckat liv, det bara var så.
Den tidigare uppdelningen mellan rika och fattiga, bönder och adelsmän. Var en uppdelning av Guds vilja. Bondens liv var förvisso hårt men man visste att de andra klasserna skulle gå under utan honom.
Vilken planet lever du på? Det är likadant idag! Föds du fattig är sannolikheten att du dör fattig närmare 100%. Klyftorna mellan fattiga och rika ökar för varje dag.
Du kan påverka ditt liv måttligt idag. Annars skulle allas liv vara askunge sagor.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,631266,00.html
Vad tycker folket här? Själv håller jag med profesor Marcello. Utbrändhet är "mode".
Om man kollar på länder som japan där de jobbar otroligt mycket hårdare än i sverige, så är det ju inte ovanligt med "Karoshi" (död från överarbete) som man kallar det.
Utbrändhet KAN du alltså bli, men jag vågar säga att majoriteten av de "utbrända" arbetarna i sverige bara använder det som ett svepskäl.
Vilken planet lever du på? Det är likadant idag! Föds du fattig är sannolikheten att du dör fattig närmare 100%. Klyftorna mellan fattiga och rika ökar för varje dag.
Du kan påverka ditt liv måttligt idag. Annars skulle allas liv vara askunge sagor.
Exakt det jag ville komma fram till! Det finns en stark föreställning (speciellt i I-länder) att alla har ungefär samma chans att ta sig fram i livet. Men det har vi som sagt inte alls, och detta skapar en stress som jag tror bidrar till utbrändhet. Tillsammans med en mängd andra faktorer, som "informations stress".
Det är bara påhitt! För 50 år sen fanns inget som hette utbrändhet, du spotta i nävarna och körde på, kolla på gubbarna på 70 bast som har nernötta kottor och ändå går och skiter i smärtstillandepiller.
Hur kan man bli utbränd när allt blivit lättare?
Så jävla sant jag var å plocka hjortron med en gubbe på 85 bast och han var fan svåt att hänga på i myrmarkerna och bara stigningar upp i fjälltrakterna sen kånka han ner 10-15kg också... idag klara knappt dom flesta 20åringar det.
Lillgrabben
2005-04-14, 13:26
Ni som bara säger att det är svammel vet inte vad fan ni pratar om. En av mina nära anhöriga är kraftigt drabbad av utbrändhet & det är ingen jävla lek!
För övrigt så är det sällan eller aldrig grovjobbare som blir utbrända. Det är oftast människor som i sitt jobb har många, personliga kontakter med andra människor. Med andra ord människor med stort ansvar, hög stressbörda, samt liten möjlighet att låta andra avlasta sig på jobbet.
Det är vanligen de som är väldigt intresserade av jobbet som drabbas, andra "lämpligt intresserade" människor skulle ge upp långt innan de blir sjuka.
Pellefant
2005-04-14, 13:57
Se gärna denna video för större förståelse i ämnet.
http://www.ur.se/campus/57
Finns åtta olika, alla är bra och lärorika.
Ni som bara säger att det är svammel vet inte vad fan ni pratar om. En av mina nära anhöriga är kraftigt drabbad av utbrändhet & det är ingen jävla lek!
För övrigt så är det sällan eller aldrig grovjobbare som blir utbrända. Det är oftast människor som i sitt jobb har många, personliga kontakter med andra människor. Med andra ord människor med stort ansvar, hög stressbörda, samt liten möjlighet att låta andra avlasta sig på jobbet.
Det är vanligen de som är väldigt intresserade av jobbet som drabbas, andra "lämpligt intresserade" människor skulle ge upp långt innan de blir sjuka.
Nej just det för grovarbetarna får riktiga förslitningsskador, de stackarna. Kan inte va lätt för de.
Är de intresserade bränner de inte ut sig, de gillar ju vad de sysslar med. Sen kan alla behöva en paus ibland.
Massa jävla hypokondriker överallt.
SÄkert mode i det hela såklart.Men tycker många verkar må dåligt psykiskt idag på ett eller annat vis.
TRagiskt egentligen, man kan undra hur pass mkt bättre vi fått det.
Nej just det för grovarbetarna får riktiga förslitningsskador, de stackarna. Kan inte va lätt för de.
Är de intresserade bränner de inte ut sig, de gillar ju vad de sysslar med. Sen kan alla behöva en paus ibland.
Massa jävla hypokondriker överallt.
om jag får välja mellan karoshi och förslitningsskador, så väljer jag nog det senare alternativet :P
det är väl lite löjligt att säga att man inte kan bli utbränd bara för man inte jobbar i industrin som en riktigt "karl". :/
Survivor
2005-04-14, 15:46
Kan bara hålla med "Lillgrabben". Vanliga kroppsarbetare blir knappast utbrända av sitt arbete. Ska man bli psykiskt utmattad (utbrännd) av kroppsarbete så krävs det otroligt MYCKET under längre tid. Det existerar knappast i vanliga arbeten, i västvärlden ska väl kanske tilläggas. Däremot sitta på ett kontor med stora pappersarbeten med deadlines, folk som ringer,bråkig chef o.s.v. Sådant blir man utbränd av, förr eller senare. Kroppsarbete (och gärna frisk luft) är ju rehabilitering för fan.
Kan nog vara så att folket själva förväxlar utbrändhet med annat, kanske.
Att det är så mycket vanligare med utbrändhet nu är ju för att väldigt få sysslar egentligen med renodlat kroppsarbete. Jobbar man på en större industri idag så går ju det mesta av arbetet ut på att titta på en skärm, även fast man är en vanlig arbetare.
Som sagt, ingen blir utbränd av kroppsarbete.
Dumleman
2005-04-14, 17:17
Som sagt, ingen blir utbränd av kroppsarbete.
Kanske det men många i dagens samhälle tror i alla fall att de är utbrända och de har "kroppsarbeten". Tex. började jag jobba på ett dagis när dagisfröken hade blivit "utbränd". Måste säga att jag har aldrig haft ett så tråkigt och lättsamt arbete, hände ingenting, visste inte hur jag skulle få tiden att gå och där hade hon blivit utbränd, så jävla komiskt :). Det jag stör mig på är att (vissa) läkare har tydligen fått pippi på att sätta diagnosen utbränd, i alla fall en läkare jag känner.
Jag tror att de flesta fallen av utbrändhet handlar om en depression eller att de helt enkelt inte trivs på arbetet.
Sedan finns det de som verkligen har gått in i väggen, men de har själva ett stort ansvar till varför de hamnade där. Men ändå är de så mycket färre än antalet som går sjukskrivna för utbrändhet!
Hon som nu är med i det feministiska partiet borde kunnat gått tilllbaka till sitt gamla arbete för länge sedan!!
Jag är säker på att man kan bli utbränd. Tror också att det är väldigt få fall där bara arbetet är orsaken till resultatet. Det är nästan alltid så att dom som blir utbrända eller utmattningssyndrom som det tydligen heter har andra saker runt omkring dom som inte fungerar dvs dom får inte ihop privatliv och arbetsliv och får för stort tryck på sig.
Sedan vet jag ett flertal fall där personer har gått hem och blivit sjukskrivna för att dom har bråkat med chef eller arbetskollega på arbetet eller att dom helt enkelt inte trivs. Idag söker man sig inte bort, säger upp sig och skaffar ett annat jobb utan man går kvar tills man inte står ut längre och blir sjuk. Delvis tror jag att det har och göra med våra lagar på arbetsmarknaden både LAS och arbetslöshetsförsäkring och andra påverkar vårt beteende.
Man ska inte bortse från hur faktorer i samhället påverkar hur vi reagerar och agerar. Det är ingen tillfällighet att de flesta skaffar barn med knappt 2 års mellanrum. Det är helt kopplat till föräldrarförsäkringen.
Exakt det jag ville komma fram till! Det finns en stark föreställning (speciellt i I-länder) att alla har ungefär samma chans att ta sig fram i livet. Men det har vi som sagt inte alls, och detta skapar en stress som jag tror bidrar till utbrändhet. Tillsammans med en mängd andra faktorer, som "informations stress".
Där vet jag inte om jag håller med. Alla kan utbilda sig, starta eget osv, skaffa kontakter, osv etc. I grunden har alla i princip samma chans att komma någonstans, men sen spelar självklart andra saker in. Vilja, personliga egenskaper, osv etc.
Där vet jag inte om jag håller med. Alla kan utbilda sig, starta eget osv, skaffa kontakter, osv etc. I grunden har alla i princip samma chans att komma någonstans, men sen spelar självklart andra saker in. Vilja, personliga egenskaper, osv etc.
däremot så är det ju en klar fördel om du växer upp i en familj som har stabil ekonomi och bra utbildning... Det är ju en *viss* skillnad om du växer ut i en rik familj i stockholm än om du växer upp hos gruvarbetare i mörkaste norrland :P
bear.flowertwig
2005-04-14, 18:22
Där vet jag inte om jag håller med. Alla kan utbilda sig, starta eget osv, skaffa kontakter, osv etc. I grunden har alla i princip samma chans att komma någonstans, men sen spelar självklart andra saker in. Vilja, personliga egenskaper, osv etc.
Jo det vore ju en vacker tanke om det var så att alla börjar på samma grundplåt... *rolleyes*
Men att påstå att Mackan med whitetrash-uppväxten i Skärholmen har samma förutsättningar som Svante från Djursholm. Det är bara löjligt.
Men det är väl egentligen lite väl Offtopic...
Självklart finns utbränndhet, dock tror jag inte på att alla som säger att de är utbrända är det. Tror absolut att det går trender i sådanthär med(finns ju gott om folk som är precis tvärtom, dvs går till jobbet oavsett vad som händer).
Dessutom är det ju ett bra sätt att intala både sig själv och andra om hur hårt man har arbetat.
Jo det vore ju en vacker tanke om det var så att alla börjar på samma grundplåt... *rolleyes*
Men att påstå att Mackan med whitetrash-uppväxten i Skärholmen har samma förutsättningar som Svante från Djursholm. Det är bara löjligt.
Men det är väl egentligen lite väl Offtopic...
Jag har inte skrivit att alla har samma förutsättningar. Däremot skrev jag att i princip har lika stor chans att komma någonstans, i grunden. Alla kan komma någonstans, om de gör det beror dels på de själva och på föräldrarna.
Edit: Och självklart vissa utomstående faktorer.
Jag har inte skrivit att alla har samma förutsättningar. Däremot skrev jag att i princip har lika stor chans att komma någonstans, i grunden. Alla kan komma någonstans, om de gör det beror dels på de själva och på föräldrarna.
Edit: Och självklart vissa utomstående faktorer.
Jag tror inte vi alls har lika stor chans att "komma någonstans", vi har alla olika förutsättningar, både uppväxtförhållanden och det genetiska arvet.
Om man är en "kämpe" som tar sig fram och lyckas ekonomiskt i livet, utan några speciella medfödda färdigheter. Dessa "kämpeegenskaper" är även de inkorpurerade genom arv och/eller miljö, denna person har alltså lyckats på grund av sina egenskaper. På samma sätt som en person som lyckas ekonomiskt för att personen har en medfödd hög intelligens.
vill man missuppfatta så går det ju alltid
En så enkel sak som att man inte har tid att vara sjuk, eller vara borta från jobbet av andra orsaker, under 6 månader i sträck för att det inte finns någon annan som kan ta över är ju ingen höjdare för kroppen i längden.
Lägger man sen på 50-60 timmars arbete i veckorna och några timmar varje helg så blir nog de flesta ganska slut i både kroppen och psyket.
Om någon kan bli övertränad av att träna 5 pass per vecka i ett år så varför skulle inte en person kunna få en samma typ av genomklappning av det ovan?
Överträning och utbrändhet är ju helt klart två fenomen som är väldigt likartade.
Jag tror inte vi alls har lika stor chans att "komma någonstans", vi har alla olika förutsättningar, både uppväxtförhållanden och det genetiska arvet.
Ok, om jag säger att alla (i princip) har samma möjligheter. Förstår du då?
En så enkel sak som att man inte har tid att vara sjuk, eller vara borta från jobbet av andra orsaker, under 6 månader i sträck för att det inte finns någon annan som kan ta över är ju ingen höjdare för kroppen i längden.
Lägger man sen på 50-60 timmars arbete i veckorna och några timmar varje helg så blir nog de flesta ganska slut i både kroppen och psyket.
Om någon kan bli övertränad av att träna 5 pass per vecka i ett år så varför skulle inte en person kunna få en samma typ av genomklappning av det ovan?
Överträning och utbrändhet är ju helt klart två fenomen som är väldigt likartade.
Fast jag tror att det måste till ngt mer än det. Jag har haft precis dom där villkoren men under 5 år. Det samband jag ser när man läser om personer som har drabbats av det här handlar det om att det händer fler saker i deras liv än att det bara är jobbigt på arbetet, man separerar, ngn dör, man har för stort åtagande hemma kanske många barn eller likvärdigt inte sällan flera saker av de jag skrev som inträffar samtidigt.
Jag tror också att det handlar om hur mycket handlingsfrihet man har. Även om man har mycket att göra men att man känner att man har makten att prioritera och sortera mellan uppgifterna är det lättare att klara sig. Att känna sig låst och att andra styr ens liv då blir det ohållbart särskilt om man har den situationen både på arbetet och hemma då får man aldrig luft.
Ok, om jag säger att alla (i princip) har samma möjligheter. Förstår du då?
inte en sekund förklara bättre! *g*
inte en sekund förklara bättre! *g*
wtf, skojar du? Är för trött för sånt här nu.
wtf, skojar du? Är för trött för sånt här nu.
skoj
hence the grin
skoj
hence the grin
Skönt. Det var ju *g* som förvirrade mig, fattar ju inte vad alla de där *s* *z* *nhsuighs* betyder.
Ok, om jag säger att alla (i princip) har samma möjligheter. Förstår du då?
Jag förstår vad du menar men jag lyckas tydligen inte förmedla min mening. Att "lyckas" är inget man väljer att göra, det är något som är förutbestämt, determinerat av omständigheterna.
Jag förstår vad du menar men jag lyckas tydligen inte förmedla min mening. Att "lyckas" är inget man väljer att göra, det är något som är förutbestämt, determinerat av omständigheterna.
Vi snackar inte om samma saker...
Men hur som helst så håller jag inte med dig. Det känns inte som att det finns några belägg som helst för ditt påstående. Hur skulle man kunna avgöra om person x kommer att lyckas eller inte när denne är 1 år gammal?
Jag förstår vad du menar men jag lyckas tydligen inte förmedla min mening. Att "lyckas" är inget man väljer att göra, det är något som är förutbestämt, determinerat av omständigheterna.
men så kan du ju inte säga? eller det kan du iofs men det är konstigt.
Genom att säga så säger du att individen inte har något ansvar själv för hur det går i livet för allt är förutbestämt.
Det vägrar jag att acceptera då skulle jag sluta att leva. Jag vill känna och tro att jag kan påverka mitt liv genom de handlingar och beslut som jag väljer. På samma sätt kan alla andra göra det. Sedan håller jag med om att vi alla inte startar från samma linje men det är inte heller så att alla som kommer från boklösa hem klarar sig illa medan Djursholmsbarnen klarar sig bra. Att utfallet sedan inte ser likadan ut för alla grupper är en annan sak.
Vi snackar inte om samma saker...
Men hur som helst så håller jag inte med dig. Det känns inte som att det finns några belägg som helst för ditt påstående. Hur skulle man kunna avgöra om person x kommer att lyckas eller inte när denne är 1 år gammal?
Det går inte, den förutbestämdhet jag skriver om grundas på omständigheterna, personen x kan råka ut för en skada som gör att hjärnkapacitet halveras. Detta kommer självklart att försvåra möjligheterna att lyckas.
Cilia: Jo det krävs nog ofta att man har en press på sig att man måste göra saker samt andra faktorer utöver jobbet men människor är även olika känsliga för olika saker och har olika syn på vad som är tvång eller inte.
Mig kan man sätta och montera enkla saker utan att jag lider allt för mycket av det, även om jag blir understimulerad, men andra bryter ihop efter en månad. Det kan ju delvis bero på att jag då inte såg det som slutstationen vad gäller jobb men även att jag gör saker utanför arbetslivet som tvingar mig att tänka, det sista är nog mycket viktigt.
TommyBoy
2005-04-14, 20:00
Det är bara påhitt! För 50 år sen fanns inget som hette utbrändhet, du spotta i nävarna och körde på, kolla på gubbarna på 70 bast som har nernötta kottor och ändå går och skiter i smärtstillandepiller.
Hur kan man bli utbränd när allt blivit lättare?
Ett grovt tankefel!
Utbränd eller som en av de många diagnoserna heter "Generellt ångestsyndrom" får du inte av att jobba hårt. Det kommer av dagens enorma informationsflöde och press och drabbar oftast de som har jobb med just psykisk press eller stort informationsflöde. Journalister, programmerare eller liknande. Kroppsarbetande personer får sällan denna diagnos.
Förutom på jobbet har du ett ständigt flöde av tv, tidningar, datorer, radio osv. Samt en ökad samhällspress att ständigt vara "lyckad". Bra jobb, hög lön, bra förhållande, att vara en bra förälder m.m.
Alltså: kroppsarbetena har blivit lättare men den psykiska belastningen har blivit mångdubblat värre och det är den man blir sjuk av.
Vi har bara sett toppen på det isberg av psykiska sjukdomar som kommer de närmsta årtiondena eftersom det inte finns några tendenser till att minska detta enorma flöde utan snarare tvärtom.
Det går inte, den förutbestämdhet jag skriver om grundas på omständigheterna, personen x kan råka ut för en skada som gör att hjärnkapacitet halveras. Detta kommer självklart att försvåra möjligheterna att lyckas.
Men... jag skrev ju att alla har samma möjligheter i grunden.
Edit: Hur kan något vara förutbestämt om den grundas på något som kanske händer?
Cilia: Jo det krävs nog ofta att man har en press på sig att man måste göra saker samt andra faktorer utöver jobbet men människor är även olika känsliga för olika saker och har olika syn på vad som är tvång eller inte.
Mig kan man sätta och montera enkla saker utan att jag lider allt för mycket av det, även om jag blir understimulerad, men andra bryter ihop efter en månad. Det kan ju delvis bero på att jag då inte såg det som slutstationen vad gäller jobb men även att jag gör saker utanför arbetslivet som tvingar mig att tänka, det sista är nog mycket viktigt.
håller med men tänk om du hade "vetat" att det var slutstationen samtidigt som du varje dag kom hem till ett kaos där alla kräver saker av dig och du inte får ngt utrymme själv. Sedan så blir din mamma svårt sjuk och du måste på den tid du eg inte har över åka över och se till så att hon mår bra och ha kontakt med myndigheter och sjukvård för att ngt ska hända. Då kan jag förstå att det blir för mycket.
Men... jag skrev ju att alla har samma möjligheter i grunden.
Nej det har vi inte, jag förstår inte hur du kan tycka det. Även två till synes lika personer som lever under liknande uppväxtförhållanden har inte alls samma möjligheter att lyckas. Varför skulle vi ha det?
Ett grovt tankefel!
Utbränd eller som en av de många diagnoserna heter "Generellt ångestsyndrom" får du inte av att jobba hårt. Det kommer av dagens enorma informationsflöde och press och drabbar oftast de som har jobb med just psykisk press eller stort informationsflöde.
Alltså: kroppsarbetena har blivit lättare men den psykiska belastningen har blivit mångdubblat värre och det är den man blir sjuk av.
den jag läste om senast arbetade som vårdare nattetid på ett boende. det kan man ju knappast kalla ett arbete där man utsätts för mycket informationsflöde.
Wayfaerer
2005-04-14, 20:10
Ett grovt tankefel!
Utbränd eller som en av de många diagnoserna heter "Generellt ångestsyndrom" får du inte av att jobba hårt. Det kommer av dagens enorma informationsflöde och press och drabbar oftast de som har jobb med just psykisk press eller stort informationsflöde. Journalister, programmerare eller liknande. Kroppsarbetande personer får sällan denna diagnos.
Förutom på jobbet har du ett ständigt flöde av tv, tidningar, datorer, radio osv. Samt en ökad samhällspress att ständigt vara "lyckad". Bra jobb, hög lön, bra förhållande, att vara en bra förälder m.m.
Alltså: kroppsarbetena har blivit lättare men den psykiska belastningen har blivit mångdubblat värre och det är den man blir sjuk av.
Vi har bara sett toppen på det isberg av psykiska sjukdomar som kommer de närmsta årtiondena eftersom det inte finns några tendenser till att minska detta enorma flöde utan snarare tvärtom.
Så sant. Lite svårt att inse kanske när man är 20 år och inte har arbetat med något som tarvar någon större tankeverksamhet.
Läste någonstans förresten, angående informationsflödet, att en människa idag under en dag upplever lika mycket som en människa för 100 år sedan upplevde under ett helt liv.
Kärringar blir utbrända. det går att ta tag i utan att behöva gå hemma och slöa.
utbrändhet är alltså detsamma som slöhet, trötthet och på grund av långa dagar på jobb man inte trivs med
Nej det har vi inte, jag förstår inte hur du kan tycka det. Även två till synes lika personer som lever under liknande uppväxtförhållanden har inte alls samma möjligheter att lyckas. Varför skulle vi ha det?
Du verkar inte förstå. Jag lägger ingen vikt vid personliga egenskaper eller förutsättningar. De kan båda gå i samma skola och söka samma jobb, de kan göra precis samma saker. Om de sen lyckas eller inte är upp till var och en.
Du verkar inte förstå. Jag lägger ingen vikt vid personliga egenskaper eller förutsättningar. De kan båda gå i samma skola och söka samma jobb, de kan göra precis samma saker. Om de sen lyckas eller inte är upp till var och en.
Hehe, det tror inte jag, jag tror inte att man väljer om man vill lyckas eller inte. Jag tror helt enkelt inte att valmöjligheten finns överhuvudtaget.
Förstår du mig?
TommyBoy
2005-04-14, 20:19
den jag läste om senast arbetade som vårdare nattetid på ett boende. det kan man ju knappast kalla ett arbete där man utsätts för mycket informationsflöde.
Och du känner naturligtvis till allt om dennes privata problem, mobbing av arbetskamrater, kanske överdrivet empatisk, tv-tittande, förhållande m.m.
Och det jag skrev är också en lag som strikt ska appliceras på all, undantag finns ju inte
*rolleyes*
Hehe, det tror inte jag, jag tror inte att man väljer om man vill lyckas eller inte. Jag tror helt enkelt inte att valmöjligheten finns överhuvudtaget.
Ta inte detta fel nu, men jag tycker att det låter som en bortförklaring för att du själv inte är så lyckad. Jag förstår inte hur man annars skulle kunna ha den inställningen.
Agent Orange
2005-04-14, 20:22
Jag tror också att många simulerar, ibland medvetet ibland inte. Men utbrändhet existerar helt klart.
Jag har en släkting som har varit utbränd, men har repat sig ganska bra nu. Hon har jobbat inom äldrevården i många år och jobbar fortfarande där (75%). Det har varit många konflikter på jobbet, både med andra anställda och med cheferna (hon har varit fackligt engagerad). Även hemma var det konflikter, på grund av att hennes man var alkoholist. Han slog henne inte ofta men ett implicit hot om våld fanns alltid där när han var full. Med andra ord fanns det ingenstans där hon kunde vara trygg och hon var utsatt för mycket stark stress. Den stress du känner när du har mycket att göra på jobbet går inte att jämföra med den du känner när din berusade man som väger 30 kg mer än dig skriker fula ord och höjer näven. Lägg till det ett fysiskt arbete, dåligt samarbete på jobbet, dålig självkänsla på grund av att dina föräldrar mobbade dig under uppväxten och sitt kvar i den sitsen i något decennium, så är det inte konstigt att utbrändhet blir följden.
Hon har en stark arbetsmoral och vägrade inse att hon inte klarade av det längre. Att hon inte pallade längre visade sig i saker som att hon utvecklade epilepsi, kunde bli som drogad helt plötsligt mitt på blanka dagen (okontaktbar, sluddrande), fick ett enormt sömnbehov mm. Förutom några korta perioder så har hon förresten jobbat deltid inom vården hela tiden, trots detta.
Efter att saker och ting redde upp sig (maken åkte fast för rattfylla, dömdes till vård och tog tag i sitt liv; hon käkade lyckopiller och pratade med psykologer, bytte arbetsplats etc...) så försvann symptomen sakta men säkert. Hon har fått tillbaka körkortet eftersom hon inte haft epileptiska attacker sen dess, men behöver fortfarande sova onormalt mycket (men mindre än förr).
Det här blev en ganska lång berättelse. Syftet var att visa att utbrändhet är reellt och t.o.m. kan få fysiska symptom. Riktigt utbränd blir man nog inte utan riktigt dåliga förutsättningar (drogmissbrukande make etc).
När jag jobbade på löpande bandet på en fabrik så var det jobbigt fysiskt sett och väldigt stressigt eftersom det moment jag hade hand om hade för lite tid tilldelat, men när jag kom hem så kunde jag helt släppa jobbet och på natten sov man som en stock. Det blir man inte utbränd av..
Ta inte detta fel nu, men jag tycker att det låter som en bortförklaring för att du själv inte är så lyckad. Jag förstår inte hur man annars skulle kunna ha den inställningen.
Hehe, det är lungt. Jag tror det är bättre att ha den inställningen, då kan man visa medlidande med de som har det svårt o s v. Även fast man inte anser att folk väljer vad de gör och blir. Är det fortfarande bra att uppmuntra ett "gott" beteende, man behåller moroten men tar bort skulden.
Edit. I en debatt är det osakligt att spekulera i meningsmotståndarens motiv, eftersom det inte är sakligt och inte tillför debatten något. Det kan dock vara ett effektivt sätt att få sin meningsmotståndare "ur balans".
Ta inte detta fel nu, men jag tycker att det låter som en bortförklaring för att du själv inte är så lyckad. Jag förstår inte hur man annars skulle kunna ha den inställningen.
Instinktivt tänker jag och handlar så som att vi är ansvariga för våra handlingar, det är svårt att tänka att vi inte vore det i vardagen. Men i det yttersta tror jag inte att vi är det.
obesogen
2005-04-14, 21:15
Min mamma vart "utbränd" för några år sedan. Hon jobbade som förskolechef till ett flertal förskolor och är en sån person som har ett enormt kontrollbehov. Hon är grymt duktig på det hon gör men hon lägger ner sin själ i det, lite för mycket helt enkelt. Hon har också svår reumatism sen 20 år tillbaka och har även utvecklad ett antal allergier på köpet med alla mediciner hon äter. Hon jobbade i alla fall alldeles för intensivt och hade för många barn med allvarliga psykiska störningar som ofta blivit utsatta för misshandel, våldtäckt i hemmet, osv. Så en dag rann bägaren över och hon fick världens hjärtklappning och var tvungen att åka till akuten. Hon kom hem med diagnosen "utbrändhet" och det tog över ett år för henne att komma tillbaka till jobbet. Jag kommer ihåg att hon var jättekänslig för typ en negativ kommentar och kunde börja gråta eller bli extremt stressad för minsta lilla, riktigt obehagligt faktiskt. Hon har fortfarande inte riktigt kommit tillbaka den stresstålighet hon hade innan, och hon jobbar mindre idag.
Någon som tycker historien låter befängd? Är utbrändhet fjantigt? Det tycker inte jag i alla fall
Min mamma vart "utbränd" för några år sedan. Hon jobbade som förskolechef till ett flertal förskolor och är en sån person som har ett enormt kontrollbehov. Hon är grymt duktig på det hon gör men hon lägger ner sin själ i det, lite för mycket helt enkelt. Hon har också svår reumatism sen 20 år tillbaka och har även utvecklad ett antal allergier på köpet med alla mediciner hon äter. Hon jobbade i alla fall alldeles för intensivt och hade för många barn med allvarliga psykiska störningar som ofta blivit utsatta för misshandel, våldtäckt i hemmet, osv. Så en dag rann bägaren över och hon fick världens hjärtklappning och var tvungen att åka till akuten. Hon kom hem med diagnosen "utbrändhet" och det tog över ett år för henne att komma tillbaka till jobbet. Jag kommer ihåg att hon var jättekänslig för typ en negativ kommentar och kunde börja gråta eller bli extremt stressad för minsta lilla, riktigt obehagligt faktiskt. Hon har fortfarande inte riktigt kommit tillbaka den stresstålighet hon hade innan, och hon jobbar mindre idag.
Någon som tycker historien låter befängd? Är utbrändhet fjantigt? Det tycker inte jag i alla fall
Vissa är väl helt enkelt för macho/hårda/coola/"whatever" för att tro på utbrändhet...
Rockhard
2005-04-14, 21:24
jag tycker utbrändhet och depression är "sjukdomar" som västvärlden hittat på. sedan beror alltid på vädret här i Sverige. utan att gå in i detalj så är det så här jag tycker, vad tycker ni?
Depression är väl knappast påhittat. Folk som tar livet av sig t.ex., inte är det för dom är så lyckliga väl?
Pellefant
2005-04-14, 21:26
Hon har fortfarande inte riktigt kommit tillbaka den stresstålighet hon hade innan, och hon jobbar mindre idag.
Roligt att höra att hon mår bättre idag.
bear.flowertwig
2005-04-14, 21:28
Kärringar blir utbrända. det går att ta tag i utan att behöva gå hemma och slöa.
utbrändhet är alltså detsamma som slöhet, trötthet och på grund av långa dagar på jobb man inte trivs med
Håller med. Bara att spotta i näven och ta en ny snus.
*rolleyes*
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.