Visa fullständig version : Nu börjar den långa vägen tillbaka...
Som en del av er vet så har jag dragit med en axelskada ett tag nu.
Jag har inte vetat vad det har varit, men under tiden har jag försökt att träna som vanligt och vila helt vissa veckor.
Förra fredagen besökte jag en specialist i Stockholm, han förklarade för mig att jag inte hade något allvarligt fel på axlarna, ingen kronisk inflammation, utan det ska gå att återställa. Det var det positiva. Jag måste minska volymen på passen rejält, ner till 30-45 min, varje muskel (förutom ben, mage, underarmar) max 1 gång i veckan, sedan skall jag börja med 25% av mina vanliga vikter och öka med 5% var 3:dje vecka. Om jag får ont, då får jag minska med 5% igen, och repetera i 3 veckor. Detta kommer ta ca 40-50 veckor om det går bra.
Just nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra, fototävlingen känns avlägsen och för första gången någonsin saknar jag motivation. Jag skriver inte i journalen längre,dels för att passen inte är värda att skriva ner, dels för att jag knappt tränar just nu. Ska väl lägga upp ett program, helst i samråd med någon väldigt erfaren tränare, nu är det "back to basics" som gäller för tillfället, inga mer risker. Ödmjukhet är något jag har tvingats lära mig
:sleep:
"Days two and three, upper body days, things got, um, silly, absurd, frustrating and gruesome. But that didn't stop me, I'm an elevator whose cables have been cut, ready or not, I'm comin' down. The valley of injury recedes as I climb the foothills towards the summit. I'm now prepared for an empty bar and small dumbbells and the first steps of real weight lifting. Here I recollect and I begin as a beginner. Humbling. God's speed"
Dave Draper
Tråkigt att höra :(
Lider med dig!
Matte_Maiden
2005-01-17, 22:32
Tråkigt att höra Matte!
Men jag vet att du kommer tillbaka, och det med en rejäl satsning! Du vet vad som behövs göras och du gör det också. Ta det lugnt ett tag och lär dig andra kvalitéer än att träna tungt och hårt. Till exempel ödmjukhet. Men som sagt, du kommer att komma tillbaka. Sällan man ser någon med ditt psyke (det brukar ju dessutom vara dessa "sjuka" personer som blir något) och så längde du inte tvivlar på dig själv kommer inte vi heller att göra det.
Do what you have to do! Kötta långsamt och sedan ses vi på scen eller något. :)
Lycka till i alla fall! Du fixar det.
Scratch89
2005-01-17, 22:46
Tråkigt att få beskedet!
Vad hände med min piskare, min mentor? :(
Men ändå bra att du tog dig i kragen och gick till specialisten för att se vad det var som var fel. Det kunde ju faktiskt ha blivit ännu värre om du försökt hålla stoltheten uppe.
Men jag vet ju efter att ha pratat o umgåtts med dig att du har vilja av stål, och motivationen som du saknar nu, kommer du snart få tillbaka i mängder.
Du har dina mål, du kommer nå dem, och du kommer fanimig att komma förbi dem också. Jag vet det, och du vet det med.
Bara du tar det lungt och lyssnar på kroppen den här gången! Inga extrema pass, och gud nåde dig om jag kommer på dig med tunga militärpressar detta året!
Men du har ju alltid mig att piska och förolämpa, vi kan ju alltid träna vidare, fast med lägre vikter för dig och se vad som händer.
Lycka till!
du måste väl ha fått någon slags diagnos på skadan???
inget farligt, går att återställa låter ju inte speciellt tydligt.
Det där suger. Men men, du kan ju kötta på benen lite extra.
Tråkigt, alltid tråkigt med skador. Tråkigt också att du fick lära dig den hårda vägen, men ibland är det enda som fungerar :)
Just nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra, fototävlingen känns avlägsen och för första gången någonsin saknar jag motivation. Jag skriver inte i journalen längre,dels för att passen inte är värda att skriva ner, dels för att jag knappt tränar just nu. Ska väl lägga upp ett program, helst i samråd med någon väldigt erfaren tränare, nu är det "back to basics" som gäller för tillfället, inga mer risker. Ödmjukhet är något jag har tvingats lära mig
:sleep:
För det första låter det som utmärkta rekommendationer du fått av specialisten.
Inom ett år är du alltså tillbaka till din tidigare nivå med stor sannolikhet - skadefri! Betänk att det hade du inte varit annars. Det finns faktiskt fall där folk handikappat sig själva allvarligt genom att träna i åratal med skador och slitage.
För det andra, och nu hänvisar jag till quotet ovan; jag tycker du har än större anledning att skriva träningsdagbok och skälen ska jag redogöra för.
1. Du får själv se hur fort du faktiskt kommer tillbaka och det borde vara motiverande för dig. Med träningsdagboken så förbinder du dig dessutom att gå igenom hela processen utan att fuska vilket alltså kan vara ytterligare motiverande.
2. Alla vi andra får se hur en framgångsrik rehab går till och jag kan tänka mig att fler än en kommer att söka långt efter det att du är fullt frisk i tråden för att finna råd vid idrottsskador. Jag kan tala för mig själv och erkänna att jag aldrig läst din journal, men en sådan skulle vara något som fick mig att titta in allt som oftast. Vem vet, det kanske blir en sticky?
Så Medusa - bara att sätta igång!
Lizard
Jag vill också se på när du tar dig tillbaka. Kör i vind och håll huvudet kallt nu! *kissass* :D
Håller med ovanstående poster. Är det nån gång du ska skriva träningsdagbok är det nu! Lycka till! :thumbup:
tack för er uppmuntran och tid...Det Lizard skrev låter väldigt bra, och det kanske skulle kunna fungera som en drivkraft...Just nu skall jag välja en rutin, den kommer förmodligen bli ganska rolig då jag äntligen kan göra allt igen...
Jag kommer tillbaka...
Scratch89
2005-01-18, 16:25
tack för er uppmuntran och tid...Det Lizard skrev låter väldigt bra, och det kanske skulle kunna fungera som en drivkraft...Just nu skall jag välja en rutin, den kommer förmodligen bli ganska rolig då jag äntligen kan göra allt igen...
Jag kommer tillbaka...
:thumbup:
stahlberg
2005-01-18, 16:33
T.om jag önskar Medusa tillbaka skadefri, för att kunna fortsätta kämpa och träna.
Det är klart att du gjorde rätt som gick till en specialist, det ska man alltid göra om man får skador som inte snabbt läks av sig själva. som en trevlig bisak tycks du hamnat "Back to Basics". Det är klart att motivationen inte är på topp i en sådan här situation, men den kommer tillbaka.
Det som trycker mig en aning är när jag ser hur folk skriver om Medusas "galna" inställning. Missförstå mig inte, det är inget fel på att vilja träna målmedvetet och målinriktat, eller på att ställa höga mål. Tvärtom är just detta att man gör det det charmiga med styrketräning, bodybuilding eller idrott överhuvudtaget.
Samtidigt vill jag påminna (inte bara Medusa, utan alla) om en sak vi tidigare talat om på forumet : att placera träningen "på sin rätta plats" i livet. Med detta menar jag att man ska ha "balans", annat än träningen ska också vara viktigt.
Själv har jag "offrat" mycket för att få syssla med det jag helst har velat (att vara tränare). Men det hade inte gått utan "balans". Jag har trots allt "hållit mig kvar i träningssalen i 28,5 år. Under den tiden har jag sett flera olika "dagsländor" i styrketräning : 1) de som kommer för att "pröva på", men märker att träningen inte är något för dem, 2) de som börjar, grips av "flugan" och börjar med en fruktansvärt intensiv styrketräning, och "tränar slut sig" på några veckor till några månader.
De mest långlivade av dessa dagsländor - men också de som det är mest synd om - är de, som inte har något annat viktigt i livet utan HELT LEVER FÖR sin sport (ofta bodybuilding) i flera år. Sedan minskar intresset, eller också hamnar de ofrivilligt att minska eller sluta, och då finns det bara ett tomrum kvar. Jag kan ta en av mina bekanta (t.om kompisar) som exempel. Han helt enkelt levde för sin träning. Han tränade hårt, målmedvetet och intensivt. Han skötte "kringfaktorerna". Visst fick han resultat, goda sådana. Som många här på forumet sökte han dock alltid ett "bättre program", han började ofta med något nytt - alltid lika ivrig - och snart hade han något ännu nyare (bättre?) på gång. Vissa perioder kom han till salen när det var vilodag, och snart körde han ett pass då också. Åkte man förbi gymet kl 2 på natten och det lyste där så var det han som tränade.
Så höll det på i 3-5 år. Sedan tog det slut. Jag tycker inte denne person har lyckats "reparera" det han INTE GJORDE, dvs annat i livet. Jag tror inte han är nöjd själv heller. Liknande fall finns det gott om (även om ett litet antal av dem som LEVER FÖR sporten också når toppen).
Detta säger jag inte för att jag vill jävlas. Jag säger det inte heller för att jag skulle tycka att man inte skulle träna hårt, satsa hårt eller sträva högt. Tvärtom, det tycker jag man SKA göra. Men det ska vara roligt också, ske utan press, och helst med balans i livet.
(PS. En annan utan balans, den finländska backhopparen Matti Nykänen, sitter nu i fängelse för att ha knivhuggit en supkompis)
Fan riktigt illa det här med skadan men jag måste hålla med lizard oxo, se till att skapa en journal på rehaben och inrikta dig på att göra rehaben så kort som möjligt utan fusk, försök motivera dig genom att se på det långsiktigt hur du ska bli i framtiden, du ska bli stor, "BE A FREAK" :hbang:
stefannn
2005-01-18, 17:31
tråkigt för dig... men lycka till med rehaben
dont let it stop you ,BE A FREAK!!
Lycka till Medusa.
Stahlberg: Mycket tänkvärt och bra skrivet. :thumbup:
//Jörgen
Återigen tack för allt stöd, jag skall starta en ny journal imorgon för rehaben. Jag tränade idag också, och känslan var underbar. När man tränar så lätt får man verkligen tillfälle att gå tillbaka till grunderna, de som fick en att börja träna. Att fokusera på rörelsen, försöka isolera de muskler som skall arbeta, känna pumpen som sakta byggs upp, verkligen njuta av att lyfta. Men det allra bästa var ändå att smärtan knappt fanns där, och efter passen (nu) är den helt borta. Förut när jag hade tränat bröst och axlar kunde jag ha ruskigt ont efteråt i flera timmar eller dygn, men nu fanns det inte överhuvudtaget. Jag trodde först att smärtan berodde på övningarna, men läkaren sa att det inte var så, utan det berodde på belastningen och stressen som lades på senor, fästen, och leden. Han rådde mig till att göra de övningar jag brukade göra, men börja vid 25% av normal vikt för resp. antal reps. Detta fungerade alltså, och att för första gången på 4-5 månader inte känna någon smärta alls efter passet och knappt någon under passet, den är obeskrivlig, man får ett helt nytt perspektiv på träningen.
Sedan skall jag be Stahlberg om ursäkt för ev. påhopp jag har begått förut, jag missbedömde dig, det kan jag inte göra ogjort, men en ursäkt har jag råd med :D Du har stöttat mig även om jag inte förtjänade det. Likaså Jörgen.
I'l be back *flex*
Se nu till att fullfölja rehaben!
Om två månader när det känns bra, så låt bli de där jäkla tunga vikterna.
Sitter själv med en pajad axel, som jag skadade för ett gäng år sedan.
Slog upp den skadan flera gånger under tiden som jag skulle bli bra. Så nu har jag ett uttöjt ledband i axeln som antagligen aldrig blir bra.
Så låt det ta den tid det tar!
Lycka till
Återigen tack för allt stöd, jag skall starta en ny journal imorgon för rehaben. Jag tränade idag också, och känslan var underbar. När man tränar så lätt får man verkligen tillfälle att gå tillbaka till grunderna, de som fick en att börja träna. Att fokusera på rörelsen, försöka isolera de muskler som skall arbeta, känna pumpen som sakta byggs upp, verkligen njuta av att lyfta. Men det allra bästa var ändå att smärtan knappt fanns där, och efter passen (nu) är den helt borta. Förut när jag hade tränat bröst och axlar kunde jag ha ruskigt ont efteråt i flera timmar eller dygn, men nu fanns det inte överhuvudtaget. Jag trodde först att smärtan berodde på övningarna, men läkaren sa att det inte var så, utan det berodde på belastningen och stressen som lades på senor, fästen, och leden. Han rådde mig till att göra de övningar jag brukade göra, men börja vid 25% av normal vikt för resp. antal reps. Detta fungerade alltså, och att för första gången på 4-5 månader inte känna någon smärta alls efter passet och knappt någon under passet, den är obeskrivlig, man får ett helt nytt perspektiv på träningen.
Sedan skall jag be Stahlberg om ursäkt för ev. påhopp jag har begått förut, jag missbedömde dig, det kan jag inte göra ogjort, men en ursäkt har jag råd med :D Du har stöttat mig även om jag inte förtjänade det. Likaså Jörgen.
I'l be back *flex*
Kanske du känner igen dig i den här tråden Medusa? (http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=36480)
Lizard
stahlberg
2005-01-19, 15:13
Medusa : Tack för ursäkten. Du har dock helt fel i att du inte skulle förtjäna att bli stöttad. ALLA som vill satsa på allvar på träning förtjänar att bli uppmuntrade.
Pedagogiskt är det så att positiv uppmuntran och feedback leder till de bästa inlärningsresultaten. Näst bäst inlärningsresultat ger negativ uppmärksamhet (inom rimliga gränser förstås). Sämsta resultat ger avsaknad av uppmärksamhet.
Likadant är det på sätt och vis (åtminstone för mig) i ett forum som dethär. Om någon uppskattar när jag försöker ge mina små råd så är detta det trevligaste. Men då någon blir arg, irriterad, argumenterar emot, skäller mig för att vara en patetisk figur eller bitter besserwisser så är det också riktigt roligt, det kommer t.om mycket nära uppskattningen ifråga om "roarvärde" för mig här på forumet. Vem som helst får gärna tycka att jag har fel - gärna med sakliga motiveringar - eller skälla mig för precis vad som helst. Det är mycket roande.
Sämst är det när man uttalar sig (i en träningsfråga, som man som besserwisser tror man vet mycket om) och blir helt nonchalerad. Då har det egna inlägget bara haft den betydelsen att man fått klargöra sina tankar genom att formulera dem i ord. Ibland när jag skrivit ett råd måste jag faktiskt fundera en stund om om jag själv gör så i praktiken (oftast gör jag det, tack och lov).
Jag godtar alltså din ursäkt Medusa (och kan för all del be om ursäkt själv för sådana gånger jag uttryckt mig lite elakt eller skarpt). Men jag har haft mycket nöje att läsa vissa av de uttalanden som du gjort om mig.
Alla som har något illa att säga om mig : tala ut (men var beredda på att få tillbaka och gråt inte i moderatorernas kjolar(?) efteråt).
Medusa : Tack för ursäkten. Du har dock helt fel i att du inte skulle förtjäna att bli stöttad. ALLA som vill satsa på allvar på träning förtjänar att bli uppmuntrade.
Pedagogiskt är det så att positiv uppmuntran och feedback leder till de bästa inlärningsresultaten. Näst bäst inlärningsresultat ger negativ uppmärksamhet (inom rimliga gränser förstås). Sämsta resultat ger avsaknad av uppmärksamhet.
Likadant är det på sätt och vis (åtminstone för mig) i ett forum som dethär. Om någon uppskattar när jag försöker ge mina små råd så är detta det trevligaste. Men då någon blir arg, irriterad, argumenterar emot, skäller mig för att vara en patetisk figur eller bitter besserwisser så är det också riktigt roligt, det kommer t.om mycket nära uppskattningen ifråga om "roarvärde" för mig här på forumet. Vem som helst får gärna tycka att jag har fel - gärna med sakliga motiveringar - eller skälla mig för precis vad som helst. Det är mycket roande.
Sämst är det när man uttalar sig (i en träningsfråga, som man som besserwisser tror man vet mycket om) och blir helt nonchalerad. Då har det egna inlägget bara haft den betydelsen att man fått klargöra sina tankar genom att formulera dem i ord. Ibland när jag skrivit ett råd måste jag faktiskt fundera en stund om om jag själv gör så i praktiken (oftast gör jag det, tack och lov).
Jag godtar alltså din ursäkt Medusa (och kan för all del be om ursäkt själv för sådana gånger jag uttryckt mig lite elakt eller skarpt). Men jag har haft mycket nöje att läsa vissa av de uttalanden som du gjort om mig.
Alla som har något illa att säga om mig : tala ut (men var beredda på att få tillbaka och gråt inte i moderatorernas kjolar(?) efteråt).
Touché!
Skulle kunna ha varit mina ord stahlberg.
Lizard
Sedan skall jag be Stahlberg om ursäkt för ev. påhopp jag har begått förut, jag missbedömde dig, det kan jag inte göra ogjort, men en ursäkt har jag råd med :D Du har stöttat mig även om jag inte förtjänade det. Likaså Jörgen.
I'l be back *flex*
Äh, du har inget att be om ursäkt för Medusa. :)
Jag quotar Stahlberg "Du har dock helt fel i att du inte skulle förtjäna att bli stöttad. ALLA som vill satsa på allvar på träning förtjänar att bli uppmuntrade."
:thumbup:
//Jörgen
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.