handdator

Visa fullständig version : Jag är rädd för framtiden


Gabber
2004-12-20, 12:28
jag börjar få fnatt knns det som. om det beror på Julen eller nåt annat vet jag inte. Men i flera år har jag haft ångest för at "hinna" med att bygga upp mitt liv. Från en massa problem i barndomsåldern har jag skaffat mig jobb, fru, lägenhet och snart en dotter kanske(jobbar hårt på saken)

men ändå känner jag mig tom och dum. som om jag inte hunnit med någonting i livet, som om jag kunde ha gjort bättre.

är det någon som tänker så? jag är aldrig nöjd med vad jag har och jag gnäller rätt ofta om det jag har och inte har. otacksam då jag känner många som har det mycket mycket sämre än mig.

jag undrar bara vad jag kan göra för att bli allmänt lugn och avslappnad, bry mig mindre om framtiden och vad man MÅSTE uppnå i en viss ålder.

är detta vanligt eller är det mig det är fel på?

Prankie
2004-12-20, 12:32
Om du gillar att ha mål att sträva efter så är det ju inte fel, men realistiska mål och belöna dig själv när du har klarat av det. Som träning ungefär. Personligen ska jag uppnå ekonomisk oberoende innan jag fyller 20år. :D

Dalì
2004-12-20, 12:35
Personligen ska jag uppnå ekonomisk oberoende innan jag fyller 20år. :D

Lite drygt 6 månader kvar?

Shadow Warrior
2004-12-20, 12:35
Tror du behöver softa mer bara :D

Läs mer Manga med andra ord! :thumbup:

Prankie
2004-12-20, 12:39
Lite drygt 6 månader kvar?

Nu ska vi inte kapa tråd, men ca 7 månader kvar. ;)
Gör som shadow warrior säger, spela lite poker och titta på naruto. Skaffa en hobby också.

TrasMannen
2004-12-20, 12:55
jag börjar få fnatt knns det som. om det beror på Julen eller nåt annat vet jag inte. Men i flera år har jag haft ångest för at "hinna" med att bygga upp mitt liv. Från en massa problem i barndomsåldern har jag skaffat mig jobb, fru, lägenhet och snart en dotter kanske(jobbar hårt på saken)

men ändå känner jag mig tom och dum. som om jag inte hunnit med någonting i livet, som om jag kunde ha gjort bättre.

är det någon som tänker så? jag är aldrig nöjd med vad jag har och jag gnäller rätt ofta om det jag har och inte har. otacksam då jag känner många som har det mycket mycket sämre än mig.

jag undrar bara vad jag kan göra för att bli allmänt lugn och avslappnad, bry mig mindre om framtiden och vad man MÅSTE uppnå i en viss ålder.

är detta vanligt eller är det mig det är fel på?

Antagligen ett rätt vanlig tankegång.
Det känns som det är något specifikt som du menar att du hade velat uppnå?

Shadow Warrior
2004-12-20, 12:59
Om du gillar att ha mål att sträva efter så är det ju inte fel, men realistiska mål och belöna dig själv när du har klarat av det. Som träning ungefär. Personligen ska jag uppnå ekonomisk oberoende innan jag fyller 20år. :D

Precis, var så jag menade, har man inga intressen så känns livet tomt oavsett hur "fullt" det är. Jag lever för dom små sakerna i livet och det funkar bra.

Som nu när Manga Mania kom i bvevlådan, höjden av lycka! :thumbup:

Gabber
2004-12-20, 13:01
att hitta hobbyn och belöna sig själv har jag provat, det hjälper inte. det fattas alltid någonting.

mitt största nöje är stora hardcorefester i Holland, men det går liksom inte när man har familj och inga pengar. det är som om jag inte kan släcka törsten.

att skaffa sig andra enklare hobbyn som poker och snooker har jag gjort sen många år tillbaka men så lätt går inte mitt problem över.

mitt problem är att jag vet vad mitt problem är men vet inte hur jag ska lösa det.

när jag jobbade med psykpatienter och folk med depressionsproblem så gnällde de hela tiden, det är svårt, jag orkar inte mer.

och psykologen sa, jag förstår. så blir man ju inte direkt frisk och det blev inte våra patienter heller.

jag känner mig lite störd ibland med andra ord.

när jag var ung så tänkte jag på att ta livet av mig men vågade aldrig, istället så gick allt över ändå vilket jag är glad över idag.

jag har egentligen ingenting att klaga på i mitt liv men ändå så sitter jag här och skriver i forum om mitt problem. mitt liv är perfekt men utan spänning och varation...

jag kommer inte ihåg senaste gången jag tog ut min fru och dansade riktig som när jag var ung och dum.

jag vet fan inte....

Prankie
2004-12-20, 13:04
jag kommer inte ihåg senaste gången jag tog ut min fru och dansade riktig som när jag var ung och dum.


Vad hindra dig att göra det idag? Du måste ju inte bli svesson med 2.2barn, volvo villa och hund.

Laan
2004-12-20, 13:16
Testa att skaffa dig ngn form av "adrenalin" hobby.. klättring, alpint av alla de slag osv.. Mountainbike funkar bra med tror jag

Bärs
2004-12-20, 14:06
Har du funderat på om du själv är deprimerad?

Gabber
2004-12-20, 14:59
hur vet man om man själv är deprimerad? jag vet bara att jag behöver ta till extra saker för att göra livet roligare, göra mig gladare t.ex. dricka, äta, lyssna på alltför hög musik, SHOPPA hejdlöst m.m.

största kicken jag fick som gjorde att jag var överlycklig i över 2 månader var Hollandresan. Jag var på hardcorefest med 35000 pers och jag drack och rökte och gjorde "felaktiga" saker under hela resan. Men när jag kom hem var jag hur glad som helst, jobbade hårdare och njöt av att jag hade det så bra.

Men nu 3 månader efter resan är jag tillbaka där jag var innan.

Det kanske är deprission, vad vet jag? Det jag vet är att det är väldigt lätt att bli deprimerad.

nu försöker jag bli pappa och ser fram emot det, det kanske lyser upp allting. jag har i alla fall stora förhoppningar.

TrasMannen
2004-12-20, 15:12
hur vet man om man själv är deprimerad? jag vet bara att jag behöver ta till extra saker för att göra livet roligare, göra mig gladare t.ex. dricka, äta, lyssna på alltför hög musik, SHOPPA hejdlöst m.m.

största kicken jag fick som gjorde att jag var överlycklig i över 2 månader var Hollandresan. Jag var på hardcorefest med 35000 pers och jag drack och rökte och gjorde "felaktiga" saker under hela resan. Men när jag kom hem var jag hur glad som helst, jobbade hårdare och njöt av att jag hade det så bra.

Men nu 3 månader efter resan är jag tillbaka där jag var innan.

Det kanske är deprission, vad vet jag? Det jag vet är att det är väldigt lätt att bli deprimerad.

nu försöker jag bli pappa och ser fram emot det, det kanske lyser upp allting. jag har i alla fall stora förhoppningar.

Jag är exakt likadan, för att inte bli deprimerad så måste jag göra extraordinära saker, köpa dyra saker. Och det håller en liten stund, men sen när man inte har möjlighet att köpa eller göra speciella saker så blir man deprimerad bara för att allt är så vanligt och därmed "tråkigt".

Orsaken till mitt problem var stress, både arbetsrelaterat och fritidsrelaterad (familj). Jag testade massa olika "lösningar" på problemet och det ända som fick mig att sluta må dåligt var att "träna bort" det. Sen bytte jag arbete och allt är finemangt nu.

Jag tror att lösningen på ditt problem är en lösning som du måste komma fram till. Det kanske blir för hård omställning att gå från en partynisse till svenssongubbe?
Du kanske måste ha en liten vardaglig spänning att längta till. Men något som du kan engagera dig i även fast du har en familj. Som någon sa, en extremsport kanske skulle vara något?
Fallskärmshoppning, Motorcross (eller enduro), osv osv.

ErikWrestlingFreaket
2004-12-20, 15:16
Jag skulle inte skaffa barn om du ännu inte har hittat något som lyser upp din tillvaro utom stora hardcore fester osv, det är inte så lyckat att blanda det med etbarn.
Vad händer om det inte blir bättre när du har barnet? då har du antingen 2 val, antingen strunta i barnet, och det är ju inte s lyckat. Eller att lägga ner din tid på att ge barnet en bra uppfostran och själv gå runt deprimerad.


/Tricklev

TrasMannen
2004-12-20, 15:18
Det låter ju som att du är stressad över att bli familjefar, och du känner att du kommer bli lite låst i det? Och då känns det som att du inte har uträttat allt du vill uträtta?

Ludwig
2004-12-20, 15:21
Känner också så ibland och jag är bara 18 :D

Griip
2004-12-20, 15:25
Förstår lite hur du känner, hade lite utav en liknande känsla för nåt år sedan. Det är meningen med att man ska klaga på livet, finns det inget att klaga på finns det inget att gotta sig över. Dessutom finns det inget roligare än att rulla runt i självömkan och tycka synd om sig själv.

Gabber
2004-12-20, 15:30
jag kommer självklart att sätta barnet först men jag kommer nog som ni säger vara deprimerad.

men allt det där kanske försvinner då ett barn kommer in i livet.

jag har liksom varit såhär sen jag var 15 typ och problemen började.

att träna hjälper mig väldigt mycket, och så fort jag slutar för att vila eller om jag missar pga nåt skit som hänt så r jag gick så jag fick vejja.blir jag rastlös och irriterad på allt.

det går inte en dag, en timme, en sekund, ett fotsteg förrän jag tänker på hur jag vill slå ihjäl mannen som trängde sig före mig i kön förra veckan, eller tjejen som blåste rök i ansiktet på en annan kvinna, eller att nån stannade upp framför mig när jag gick så jag fick vejja. och mycket mycket mer sådant har jag problem med.

ibland går jag och tänker på hur jag vill dö fast inte vill dö längre, häromdan då det var bombhot i stan så gick jag runt och frågade poliserna vad som hänt, och sen stannade jag kvar där 1 h och gick runt med hopp om en explosion.

jag menar wtf är det med mig? det finns ingen som ogillar mig, efter 5 minuter så litar folk på mig. jag har inga fiender, har aldrig fått stryk som barn eller blivi mobbad m.m. vad händer med mig.

tejpis
2004-12-20, 15:35
Jag är typ tvärtom, riktig slacker.. Orkar inte ta tag i nåt och vill bara softa (vilket jag gör). Jag kan dela med mig med lite ro om du delar med dig lite ambition =P

Bärs
2004-12-20, 15:37
hur vet man om man själv är deprimerad? jag vet bara att jag behöver ta till extra saker för att göra livet roligare, göra mig gladare t.ex. dricka, äta, lyssna på alltför hög musik, SHOPPA hejdlöst m.m.

största kicken jag fick som gjorde att jag var överlycklig i över 2 månader var Hollandresan. Jag var på hardcorefest med 35000 pers och jag drack och rökte och gjorde "felaktiga" saker under hela resan. Men när jag kom hem var jag hur glad som helst, jobbade hårdare och njöt av att jag hade det så bra.

Men nu 3 månader efter resan är jag tillbaka där jag var innan.

Det kanske är deprission, vad vet jag? Det jag vet är att det är väldigt lätt att bli deprimerad.

nu försöker jag bli pappa och ser fram emot det, det kanske lyser upp allting. jag har i alla fall stora förhoppningar.


Jag tycker att du skall prata med en psykolog och läkare till att börja med. Depression är ju ett sjukdomstillstånd som kräver vård, terapi och/eller mediciner. Jag misstänker att alltför många lider av psykiska sjukdomstillstånd som de kunde få hjälp med, men vi är ännu ovana att tänka på psykiskt illamående som sjukdomar. Surfa runt lite på depressionssidor, det finns massor av information.

oyeah
2004-12-20, 16:35
Jag känner igen mig rätt mycket i det du skriver. Jag är iofs bara 18 år, men varje år, precis innan jag fyller år tänker jag "snart X år och vad har jag gjort med mitt liv".
Vafan, vem bryr sig vad man har gjort med sitt liv (så resonerar jag alltid efteråt, men "ångesten" kommer ändå varje år)! Så länge man är lycklig och nöjd räcker det.

Du kanske skulle börja med lite olika grejer som de andra tipsar om. Typ motocross, fallskärm eller liknande som bryter med den gråa vardagen.

Gabber
2004-12-21, 09:53
Jag har alltid varit förtjust i kampsport och boxning m.m. emn har aldrig tagit chansen. Är det försent att börja med något sådant i åldern 25?

jag är varken vig eller slank men jag har alltid velat prova på. finns det inga nybörjarkurser för feta och gamla?

bara av att skriva detta känner jag mig gladare, av att kanske få prova på något nytt.

någon som är insatt i detta? är det en jättedyr sport att börja? har jag någon chans att bli bra om jag börjar i denna ålder?

jag vägrar gå till en läkare då jag kommer acceptera att jag är deprimerad då, det vill jag inte kalla mig ännu.

Griip
2004-12-21, 10:00
Jag har alltid varit förtjust i kampsport och boxning m.m. emn har aldrig tagit chansen. Är det försent att börja med något sådant i åldern 25?

jag är varken vig eller slank men jag har alltid velat prova på. finns det inga nybörjarkurser för feta och gamla?

bara av att skriva detta känner jag mig gladare, av att kanske få prova på något nytt.

någon som är insatt i detta? är det en jättedyr sport att börja? har jag någon chans att bli bra om jag börjar i denna ålder?

jag vägrar gå till en läkare då jag kommer acceptera att jag är deprimerad då, det vill jag inte kalla mig ännu.

Inte alls dyrt jämfört med ett gym, beror givetvis på. Finns klubbar som kostar dig 1000kr för 3 månader och dem som kostar 500kr för en termin. Inte är det för sent, finns en riktigt bra fighter i K1 som började vid 23 års ålder så visst kan du få ut något av det, även om du inte vill bli proffs ;).

Gabber
2004-12-21, 10:23
Inte alls dyrt jämfört med ett gym, beror givetvis på. Finns klubbar som kostar dig 1000kr för 3 månader och dem som kostar 500kr för en termin. Inte är det för sent, finns en riktigt bra fighter i K1 som började vid 23 års ålder så visst kan du få ut något av det, även om du inte vill bli proffs ;).

ska man börja med karate eller vad ska man göra? jag vet ju att det är en uppsjö av grenar och inriktningar. men vilken väg ska man börja på.

Kollade lite här: http://www.iogkf.se/STARTswe.htm

Verkar ju vara häftigt men man skäms ju för att gå dit.

Sen var det ganska dyrt tyckte jag, dyrare än mitt gym i alla fall.

Metal_boy_
2004-12-21, 10:55
känner att jag måsste skaffa barn nu....fan när jag leker me mina ungar vill jag inte va nån jävla gammal gubbe

John M
2004-12-21, 11:20
Haha jo det där att man får ångest varje gång man fyller år känner jag igen. fyllde 20 för några månader sen, känns ju som halva livet har gått :)

Griip
2004-12-21, 12:13
ska man börja med karate eller vad ska man göra? jag vet ju att det är en uppsjö av grenar och inriktningar. men vilken väg ska man börja på.

Kollade lite här: http://www.iogkf.se/STARTswe.htm

Verkar ju vara häftigt men man skäms ju för att gå dit.

Sen var det ganska dyrt tyckte jag, dyrare än mitt gym i alla fall.

Träna Muay thai(thai boxning eller kickboxning(modern variant ingen karate). Dem andra traditionella är enligt mig bara en kampkonst och inte mycket mer. Sen finns det ju Braziliansk jiu-jiutsu, submission wrestling, judo och brottning.. alla lika bra på olika områden för markkamp och grepp.

bear.flowertwig
2004-12-21, 13:34
Jag har alltid varit förtjust i kampsport och boxning m.m. emn har aldrig tagit chansen. Är det försent att börja med något sådant i åldern 25?

.

Tänkte just den tanken innan jag såg att du skrivit det själv...

Kampsporter har många ggr hjälp mig hitta ett inre lugn och ro. Rekommenderas varmt! Testa thaiboxning.

Annars...tänk efter 2 ggr extra innan du skaffar barn. Tror många tyvärr verkar resonera som du(ni?) gör att det kommer lösa problem. Sina egna problem kan man bara lösa själv och de lär så småningom bara bli värre med ett barn i bilden... Varför så bråttom? Herregud du är ju bara 25!!

Bärs
2004-12-21, 21:02
Jag har alltid varit förtjust i kampsport och boxning m.m. emn har aldrig tagit chansen. Är det försent att börja med något sådant i åldern 25?

jag är varken vig eller slank men jag har alltid velat prova på. finns det inga nybörjarkurser för feta och gamla?

bara av att skriva detta känner jag mig gladare, av att kanske få prova på något nytt.

någon som är insatt i detta? är det en jättedyr sport att börja? har jag någon chans att bli bra om jag börjar i denna ålder?

jag vägrar gå till en läkare då jag kommer acceptera att jag är deprimerad då, det vill jag inte kalla mig ännu.


För att bli frisk måste man först erkänna att man är sjuk. Förnekar du dina problem förvägrar du dig också möjligheten att bli frisk. Om du går omkring på stan och hoppas att flyga i luften kommer nog inte en ny hobby att hjälpa dig långt. Du kanske får en liten kick av det pga nyhetens behag och glömmer (får en ursäkt att förneka) dina problem för en tid, men om en stund är allt som förut.