Visa fullständig version : Är jag tokig eller är det här normalt?
Diomedea exulans
2019-08-03, 10:27
Jag har märkt en grej med mig själv: Om min hjärna lämnas ifred, utan tillräckligt med arbete att göra, så börjar den, utan att kunna hejda sig själv, tänka negativa tankar.
Jag har ett sommarjobb just nu som inte kräver mycket tänkande. Det innebär t ex mycket rensande av ogräs. Och medan jag jobbar kan jag bara inte låta bli att tänka på jobbiga grejer. De senaste veckorna har hjärnan mestadels gått igenom saker som jag ångrar i livet. Det har rört allt från att jag valde fel utbildning på gymnasiet till att jag borde skrivit annorlunda i en Facebookkommentar för två år sedan. Likt hur en knarkare inte kan hejda sig från att ta sin drog så kan jag inte låta bli att tänka "fan, jag borde inte gjort så, jag borde gjort så istället, varför gjorde jag inte det!?"
Resultatet är att jag efter en stund av att ha fått vara ensam med min hjärna känner mig helt desillusionerad, uppgiven och knäckt.
Det finns ett väldigt snabbt och effektivt botemedel mot fenomenet: Sällskap. Om min hjärna noterar en annan människa i närheten verkar den tänka "hoppsan, nu får jag sluta tramsa och rycka upp mig", och så blir jag glad och normal. Jag utnyttjar detta lite på jobbet; jag går in på kontoret, där det finns andra mänskliga varelser, och tar kaffe och kollar mailen lite oftare än jag egentligen hade behövt. Små oaser av frihet under hjärnans terrorregim.
Jag tror det hade inneburit ett effektivt botemedel att få grejer att fundera på också. Om arbetet t ex gått ut på att sitta och fundera ut lösningar på grejer så hade jag nog klarat mig utan sällskap bättre.
Är detta en normal företeelse, eller är jag tokig?
Jag skulle nog blivit en dålig fyrvaktare.
Starke75an
2019-08-03, 10:32
Känns fullt normalt att man bearbetar händelse i efterhand.
Testa lyssna på nån bra pod när du tänker för mycke.
Supernormalt.
De flesta har inte kontroll på sina tankar, och många tänker en massa negativa tankar.
Att försöka eliminera detta genom att distrahera dig med annat, podcasts, tv, etc, är en dålig idé. Det är bättre att försöka bli kvitt de skenande tankarna.
Jag rekommenderar dig att läsa "The Power of Now" av Eckhart Tolle som kommer hjälpa dig med just detta.
Är ju vettigt att bearbeta saker man gjort och valt men att lägga negativt perspektiv över det låter jobbigt.
Ja, man behöver bearbeta saker. Huvudsaken det inte är en negativ spiral som påverkar ditt allmänna välmående.
Diomedea exulans
2019-08-03, 12:15
Supernormalt.
De flesta har inte kontroll på sina tankar, och många tänker en massa negativa tankar.
Att försöka eliminera detta genom att distrahera dig med annat, podcasts, tv, etc, är en dålig idé. Det är bättre att försöka bli kvitt de skenande tankarna.
Jag rekommenderar dig att läsa "The Power of Now" av Eckhart Tolle som kommer hjälpa dig med just detta.
Det var lite detta jag fiskade efter, även om jag undrade om det i mitt fall var så att det låg på en nivå som gjorde det onormalt.
Jag har inte läst den boken, men sett ett eller två Youtubeklipp av Tolle. Han verkar vara inne mycket på mindfullness, meditation och andra saker som är väldigt nära besläktade med buddhism.
Jag följer en annan kille på Youtube, en tibetansk munk som heter Yomgur Riponche (stavning?). Hans still tilltalar mig lite mer. Jag är intresserad av ämnet och mediterar själv nästan varje dag, försöker mig på mindfullness emellanåt också.
Jag anser att ämnet är extremt viktigt eftersom man, om man kan kontrollera tankarna, kan slå på lycka som en av/på-knapp. Och att bli lycklig är ju det viktigaste som finns.
Eckhart Tolle är inte bara inne på nuet och mindfulness, han är förmodligen en av auktoriteterna vid det här laget. Sen huruvida man är skeptisk eller ej låter jag vara osagt.
Jag börjar tom prata för mig själv som i en dialog om jag inte fått yttre stimulans på en tid. Värst om man faller in i grubbel som inte leder nån vart.
Ljudböcker och poddar hjälper mycket.
Musik för egen del. Någon stimulans som inte behöver tolkas av språkcentra. Då brukar tankarna flöda fritt.
trädgårdsmöbel
2019-08-03, 12:32
Jag tror detta beror på att du inte äter antidepressiva längre. På gott och ont (mestadels gott) fungerar din hjärna som den skall, och är den inte stimulerad, stimulerar den sig själv istället. Negativt förvisso, men hellre det än blankt.
Scratch89
2019-08-03, 12:51
Jag är likadan och klarar inte av att bara inte göra något. Behöver alltid distrahera mig för att inte bli rastlös eller låta tankarna skena iväg. Sen kan det vara att sitta och surfa på Youtube hela dagen, men då är det ändå självvalt och är en "aktivitet".
Jag tror alla med lite damp/ADHD och/eller poäng på autismspektrumskalan är så. Vissa hittar ett ordentligt intresse eller skaffar sig en hobby som tar upp mycket tid och verksamhet, andra tar till droger eller andra saker man kan bli beroende av.
Diomedea exulans
2019-08-03, 12:54
Skönt att höra att det verkar som om jag inte måste ringa männen i de vita rockarna. (Kanske männen med de orange kåporna, dock.)
Jag spenderar ofta tid med att analysera saker jag gjort och klurar på hur jag kan lära mig av det och göra bättre. Tycker det är sunt och ger mig mycket glädje i felsökandet och hitta förbättringspotential. Tycker det låter mäkta ångestfyllt att göra det ur ett negativt perspektiv. Vågar man någonsin göra något i livet om det för med sig sånna tankar?
"Sommarjobb" hos 30+-are?
Diomedea exulans
2019-08-03, 14:02
"Sommarjobb" hos 30+-are?
Hah, när det kommer till kritan är inte "fröken normbrytare" mer öppensinnad än att hon blir upprörd över att man har ett sommarjobb vid "fel" ålder.
Det var lite detta jag fiskade efter, även om jag undrade om det i mitt fall var så att det låg på en nivå som gjorde det onormalt.
Jag har inte läst den boken, men sett ett eller två Youtubeklipp av Tolle. Han verkar vara inne mycket på mindfullness, meditation och andra saker som är väldigt nära besläktade med buddhism.
Jag följer en annan kille på Youtube, en tibetansk munk som heter Yomgur Riponche (stavning?). Hans still tilltalar mig lite mer. Jag är intresserad av ämnet och mediterar själv nästan varje dag, försöker mig på mindfullness emellanåt också.
Jag anser att ämnet är extremt viktigt eftersom man, om man kan kontrollera tankarna, kan slå på lycka som en av/på-knapp. Och att bli lycklig är ju det viktigaste som finns.
Ladda hem ljudboken och lyssna på den när du rensar ogräs - du kommer inte ångra dig, jag lovar. Testa bara, du har inget att förlora!
"Sommarjobb" hos 30+-are?
Alla är vi olika i herrens hage
"Sommarjobb" hos 30+-are?
Får man inte vara student eller ha annan huvudsaklig sysselsättning än arbete efter 30? :(
trädgårdsmöbel
2019-08-03, 17:14
Sommarjobb måste vissa ha även om de har ett jobb, för att kunna tjäna ett par extra slantar eftersom feministisk politik kostar och vita män är ålagda att finansiera den.
Så det är Aryts fel.
Diomedea exulans
2019-08-03, 17:16
Aryt hade varit ett bättre troll om hon var konsekvent.
Sommarjobb måste vissa ha även om de har ett jobb, för att kunna tjäna ett par extra slantar eftersom feministisk politik kostar och vita män är ålagda att finansiera den.
Så det är Aryts fel.
Sant, en kollega på mitt sommarjobb jobbade faktiskt lite extra på sin semester :D
Supernormalt.
De flesta har inte kontroll på sina tankar, och många tänker en massa negativa tankar.
Att försöka eliminera detta genom att distrahera dig med annat, podcasts, tv, etc, är en dålig idé. Det är bättre att försöka bli kvitt de skenande tankarna.
Jag rekommenderar dig att läsa "The Power of Now" av Eckhart Tolle som kommer hjälpa dig med just detta.
Jag kollade ett klipp med Tolle om just negativa tankar, mycket bra!
https://youtu.be/j91ST2gtR44
Har nog samma problem. Märktes som mest när jag pendlade till Norge, 10 timmar ensam i bilen gjorde mig både deprimerad och paranoid. Inte helgalen men det var jäkligt mycket negativitet som snurrade runt.
Men försvinner ganska omgående när hjärnan får något att göra eller i sällskap med någon annan :)
x29hY6_8bDg
Kan vi inte göra det lite lättare att förstå? Typ ta ut en enda neurotransmittor säga att det är obalans och att boten är det här pillret jag tog patent på?
Kan vi inte göra det lite lättare att förstå? Typ ta ut en enda neurotransmittor säga att det är obalans och att boten är det här pillret jag tog patent på?
Vilket betyder att du inte exakt förstår meningen med att skriva ut vissa psykofarmaka, vid olika situationer. Varför det kan vara viktigt att blockera vissa signaler vid olika diagnoser.
Kan rekommendera David Eberhards pod "Hälsa för ohälsosamma"
Men det här är lite off topic?
Har man negativa tankar som poppar upp och påverkar vardagen, kan jag bara rekommendera att bearbeta dem utifrån perspektivet och kategorierna bakåt i tiden, nutid, framtid. Skriva ned en beskrivning/journal och funderingar tills man kommer fram till ett avslut, som kan lämnas. Tanken är att bearbeta tankemönster för att få till ett avslut och sedan fokusera mer tankekraft på de saker man kan förändra.
Är jag tokig eller är det här normalt?
Ja.:d
Jag har märkt en grej med mig själv: Om min hjärna lämnas ifred, utan tillräckligt med arbete att göra, så börjar den, utan att kunna hejda sig själv, tänka negativa tankar.
Jag har ett sommarjobb just nu som inte kräver mycket tänkande. Det innebär t ex mycket rensande av ogräs. Och medan jag jobbar kan jag bara inte låta bli att tänka på jobbiga grejer. De senaste veckorna har hjärnan mestadels gått igenom saker som jag ångrar i livet. Det har rört allt från att jag valde fel utbildning på gymnasiet till att jag borde skrivit annorlunda i en Facebookkommentar för två år sedan. Likt hur en knarkare inte kan hejda sig från att ta sin drog så kan jag inte låta bli att tänka "fan, jag borde inte gjort så, jag borde gjort så istället, varför gjorde jag inte det!?"
Resultatet är att jag efter en stund av att ha fått vara ensam med min hjärna känner mig helt desillusionerad, uppgiven och knäckt.
Det finns ett väldigt snabbt och effektivt botemedel mot fenomenet: Sällskap. Om min hjärna noterar en annan människa i närheten verkar den tänka "hoppsan, nu får jag sluta tramsa och rycka upp mig", och så blir jag glad och normal. Jag utnyttjar detta lite på jobbet; jag går in på kontoret, där det finns andra mänskliga varelser, och tar kaffe och kollar mailen lite oftare än jag egentligen hade behövt. Små oaser av frihet under hjärnans terrorregim.
Jag tror det hade inneburit ett effektivt botemedel att få grejer att fundera på också. Om arbetet t ex gått ut på att sitta och fundera ut lösningar på grejer så hade jag nog klarat mig utan sällskap bättre.
Är detta en normal företeelse, eller är jag tokig?
Jag skulle nog blivit en dålig fyrvaktare.
Du är precis som jag, jag kallar det för att jag har en sk. katastrofhjärna. Tänker alltid på saker jag kunde gjort bättre och "misslyckanden" från förr samt tänker ut scenarios om framtiden som antagligen inte ens kommer hända. Precis som du skriver är boten social samvaro. Jag har valt jobb pga. det så jag hela tiden är distraherad :)
Scratch89
2019-08-04, 15:45
Hah, när det kommer till kritan är inte "fröken normbrytare" mer öppensinnad än att hon blir upprörd över att man har ett sommarjobb vid "fel" ålder.
Oooh burn! :D
Masterpan
2019-08-04, 18:51
Min mormors bror jobbade som fyrvaktare. Han tog sitt liv.
Diomedea exulans
2019-08-05, 15:48
Jag kollade ett klipp med Tolle om just negativa tankar, mycket bra!
https://youtu.be/j91ST2gtR44
Jag har tänkt lite på det han sa i klippet sedan jag såg det, det har hjälpt! :hbang:
Har nog samma problem. Märktes som mest när jag pendlade till Norge, 10 timmar ensam i bilen gjorde mig både deprimerad och paranoid. Inte helgalen men det var jäkligt mycket negativitet som snurrade runt.
Men försvinner ganska omgående när hjärnan får något att göra eller i sällskap med någon annan :)
Intressant, för jag körde bil tvärsöver hela Australien ensam en gång som 24-åring, och den gången ledde det, till min egen förvåning, till att jag mest tänkte glada tankar! Jag undrar varför inte min katastrofhjärna blev deppig då. Antar att jag helt enkelt var mindre bitter i allmänhet på den tiden. Jag var jävligt bitter redan då, har alltid sett det som att min bitterhetsnivå peakade runt 23 och sedan dess har hållit sig konstant, men den har antagligen ökat utan att jag märkt det. Elva år av misslyckanden att gräma sig över har förflutit sedan dess.
Min mormors bror jobbade som fyrvaktare. Han tog sitt liv.
Heh, mormors bror var också fyrvaktare. Han tog dock inte livet av sig. Han bodde visserligen med en fruga, det gjorde nog stor skillnad.
Raschmus
2019-08-06, 07:50
Prova terapi, Dio. Inte för att det skall lösa alla problem på en eftermiddag men du kan få fina verktyg att hantera det och kanske ffa förstå det.
Älta, grubbla och blåsa upp onödigt trams är ju hjärnans favoritsysselsättning om man låter den vara ifred och göra som den vill.
Jag tror det är viktigt att lära sig identifiera och avbryta negativa tankegångar, annars är det lätt att man fastnar i sin negativitet.
Försök ha något "standard" att byta till.
Att objektivt analysera händelser är något helt annat.
Diomedea exulans
2019-08-06, 15:24
Prova terapi, Dio. Inte för att det skall lösa alla problem på en eftermiddag men du kan få fina verktyg att hantera det och kanske ffa förstå det.
Igen? Heh.
Ja, kanske borde det.
Älta, grubbla och blåsa upp onödigt trams är ju hjärnans favoritsysselsättning om man låter den vara ifred och göra som den vill.
Det föder i sin tur mer ältande, grubblande och negativt trams. Snart blir det en drog och det är svårt att bryta beroendet.
Det krävs disciplin att bryta mönstret och ändra fokus så fort tankarna dyker upp.
Intressant, för jag körde bil tvärsöver hela Australien ensam en gång som 24-åring, och den gången ledde det, till min egen förvåning, till att jag mest tänkte glada tankar! Jag undrar varför inte min katastrofhjärna blev deppig då. Antar att jag helt enkelt var mindre bitter i allmänhet på den tiden. Jag var jävligt bitter redan då, har alltid sett det som att min bitterhetsnivå peakade runt 23 och sedan dess har hållit sig konstant, men den har antagligen ökat utan att jag märkt det. Elva år av misslyckanden att gräma sig över har förflutit sedan dess.
Du är väl bara introvert. Några av mina bästa reseminnen är från att ha varit ute i vildmarken helt ensam. Om jag hade ekonomin för det skulle jag leva som en ensam luffare med bil. Jag skulle klara mig bra länge, och vara lycklig, utan andra människor.
Intressant, för jag körde bil tvärsöver hela Australien ensam en gång som 24-åring, och den gången ledde det, till min egen förvåning, till att jag mest tänkte glada tankar! Jag undrar varför inte min katastrofhjärna blev deppig då. Antar att jag helt enkelt var mindre bitter i allmänhet på den tiden. Jag var jävligt bitter redan då, har alltid sett det som att min bitterhetsnivå peakade runt 23 och sedan dess har hållit sig konstant, men den har antagligen ökat utan att jag märkt det. Elva år av misslyckanden att gräma sig över har förflutit sedan dess.
.
För min del så var jag på väg till jobb och visste att jag skulle ha pisstråkigt i 14 dagar borta från barn och misstankar om min dåvarande fru ville dumpa mig. (vilket hände på väg hem från en av dessa svängar :P )
Du var ändå på något sorts äventyr gissar jag på så din inställning kanske var i grunden mer positiv till hela resandet :)
Terapi är jag inget fan av, att prata och älta om samma saker i flera år tar ingen vidare. Det är min erfarenhet av nära och bekanta som gått i terapi sen tonåren och fortfarande pratar om att mamma inte var närvarande eller pappa var alkoholist.
Nej man ska sysselsätta sig så mycket som möjligt, helst ska man sitta riktigt illa till och i princip inte ha ett val att gå hemma och slöa. Det enda man ska göra är att fysiskt jobba 0630-20.00 sen sova, då har man inte tid till att grubbla och bli deprimerad :d
Diomedea exulans
2019-08-06, 20:48
Du är väl bara introvert. Några av mina bästa reseminnen är från att ha varit ute i vildmarken helt ensam. Om jag hade ekonomin för det skulle jag leva som en ensam luffare med bil. Jag skulle klara mig bra länge, och vara lycklig, utan andra människor.
Fast i startinlägget klagade jag ju över att hjärnan blir tokig när man är ensam...
För min del så var jag på väg till jobb och visste att jag skulle ha pisstråkigt i 14 dagar borta från barn och misstankar om min dåvarande fru ville dumpa mig. (vilket hände på väg hem från en av dessa svängar :P )
Du var ändå på något sorts äventyr gissar jag på så din inställning kanske var i grunden mer positiv till hela resandet :) Heh, det ligger lite i det. Jag hade precis dumpat några respolare som jag ledsnat lite på och kände mig fri. Sedan att du hade kärleksbekymmer, det är ju ett klockrent recept på att göra en ältande och galen.
Nej man ska sysselsätta sig så mycket som möjligt, helst ska man sitta riktigt illa till och i princip inte ha ett val att gå hemma och slöa. Det enda man ska göra är att fysiskt jobba 0630-20.00 sen sova, då har man inte tid till att grubbla och bli deprimerad :d
Även där har jag en anekdot från Australien. Min allra sista vecka där, då hade jag köpt biljett hem, bodde på ett vandrarhem i Sydney och det enda jag hade kvar att göra var typ att döda tid i sju dagar tills bussen till flyget gick. Men det fanns ett krux: Det hade blivit något meck med mitt kort, så jag hade väldigt begränsade pengar att leva för den veckan. Det räckte till vandrahemshyra + "normalbra" mat + kanske 100 spänn om dagen. Pga tekniska problem kunde alltså inte jag kontakta nån jag kände för att denne skulle låna mig pengar. Nu till poängen: Jag minns just den veckan som den lyckligaste i mitt vuxna liv. Av en enkel anledning: Jag blev av med den vedervärdiga valfriheten! Jag kunde inge dra till en annan stad, jag kunde inte åka på utflykt, jag kunde hänga på vandrarhemmet eller spela Warcraft 3 några timmar per dag på internetcafét runt hörnet (hade inte internet i mobilen på den tiden). Eller bara gå runt. Jag slapp fundera över hur jag skulle göra det bästa av dagen, och slapp däremot det ansvar som suttit som en boja runt min bildliga fot hela vuxenlivet.
Jag gjorde inte någon exceptionellt rolig aktivitet under denna vecka. Jag träffade inte någon jag klickade ovanligt bra med. Men den ljuvliga ansvarsfriheten trumfade allt! Sedan innan tonåren hade jag blivit itutad att hela världen låg för mina fötter om jag bara tog mig i kragen. Men jag hade aldrig orkat ta mig i kragen, så världen hade snarare legat som ett ok över mina axlar. Nu var oket temporärt lyft! Under dessa sju korta dagar hade jag inga möjligheter till självförverkligande, så jag kunde för första gången göra vad jag hade lust till för stunden utan att känna skuld eller skam över att jag inte gjorde något mer meningsfullt.
Det föder i sin tur mer ältande, grubblande och negativt trams. Snart blir det en drog och det är svårt att bryta beroendet.
Det krävs disciplin att bryta mönstret och ändra fokus så fort tankarna dyker upp.
Agreed, svårast om man försöker somna.
Scratch89
2019-08-10, 23:25
Hur många vänner och bekanta har du?
Diomedea exulans
2019-08-11, 07:49
Jag? Om du menar såna jag träffar och pratar med regelbundet så är det mamma och pappa, bara. Sen händer det väl någon gång i veckan att man träffar någon kusin, gymnasiekompis eller liknande.
Scratch89
2019-08-11, 21:01
Jag tänker att det kan vara bra att sysselsätta sig med socialt umgänge. Du nämner ju flera gånger att du mår dåligt av att vara själv.
Lafayette
2019-08-11, 21:05
Jag tänker att det kan vara bra att sysselsätta sig med socialt umgänge. Du nämner ju flera gånger att du mår dåligt av att vara själv.
Tror inte man sitter ensam frivilligt, hade man kunnat ändra på det hade man gjort det.
Tror inte man sitter ensam frivilligt, hade man kunnat ändra på det hade man gjort det.
Man kan dock bara analysera vad man själv gjort som bidragit till situationen och åtgärda brister, svårt att påverka andras brister från sin kammare.
Skulle tex nog påstå att den bristande kommunikation jag har med släkt och vänner beror till största del på mig och att jag inte är den som håller kontakten vid liv. Man är oftast sin egen värsta fiende.
Dessutom lättare att leva med sina val än att se det som orsakat av andra.
Svårt att se hur någon blir en social eremit utan att själv haft en del av skulden.
Man kan dock bara analysera vad man själv gjort som bidragit till situationen och åtgärda brister, svårt att påverka andras brister från sin kammare.
Skulle tex nog påstå att den bristande kommunikation jag har med släkt och vänner beror till största del på mig och att jag inte är den som håller kontakten vid liv. Man är oftast sin egen värsta fiende.
Dessutom lättare att leva med sina val än att se det som orsakat av andra.
Svårt att se hur någon blir en social eremit utan att själv haft en del av skulden.
Ganska lätt att skapa ovänner genom att födas som homosexuell eller icke-binär dock.
Ganska lätt att skapa ovänner genom att födas som homosexuell eller icke-binär dock.
Mänskligheten har en lång tradition att alienera de som sticker ut så jo så är det nog.
Även där är dock det enda man kan göra att försöka lösa problemet själv, den som väntar på att världen skall bli en trevligare plats väntar nog oftast förgäves.
Mänskligheten har en lång tradition att alienera de som sticker ut så jo så är det nog.
Även där är dock det enda man kan göra att försöka lösa problemet själv, den som väntar på att världen skall bli en trevligare plats väntar nog oftast förgäves.
Sant, vi är ansvariga för vår egen lycka.
Nangijala ter sig ganska lovande, men det får man väl inte säga i det här jävla landet.
Sök terapi, depression har många uttryck, symptom och orsaker.
Diomedea exulans
2019-08-12, 15:17
Sök terapi, depression har många uttryck, symptom och orsaker.
Låter det som depression, säger du?
Scratch89
2019-08-12, 15:54
Låter det som depression, säger du?
Enligt min samlade bild av dina inlägg och hur du resonerar kring vissa frågor, så tycker jag det låter som om du har en del depressiva tecken, ja. Dock behöver det ju inte innebära att du är deprimerad.
Diomedea exulans
2019-08-12, 16:11
Enligt min samlade bild av dina inlägg och hur du resonerar kring vissa frågor, så tycker jag det låter som om du har en del depressiva tecken, ja. Dock behöver det ju inte innebära att du är deprimerad.
Allright, jag köper att jag har depressiva tecken. Har t o m ätit antidepressiva i fem år förut. Ville dock gärna tro att jag typ var kvitt skiten nu, hehe. Men kanske inte riktigt är där än.
Om vi säger såhär då, du mår dåligt nog att uttrycka dig, men du har ingen bättre att prata med än ett träningsforum, och du verkar på dina andra trådar sakna ganska mycket mänsklig kontakt.
Du sitter inte i rullstol, du är inte brännskadad i hela ansiktet och du har inte någon utveklingsstörning. Det finns inget som hindrar dig från att ha ett lyckligt liv, med kompisar, stimulerande aktiviteter och till och med en partner.
Den enda som hindrar dig är just du, och som tur var finns det en hel yrkeskategori som kan hjälpa till.
Ta tag i det innan det blir för sent. Att radera ditt konto på Kolo kan faktiskt vara ett bra första steg, så du måste söka mänsklig kontakt för dina bekymmer och problem istället för att ha ett elektroniskt substitut som inte ger något av det andra människor kan erbjuda.
Diomedea exulans
2019-08-13, 17:05
Att radera ditt konto på Kolo kan faktiskt vara ett bra första steg, så du måste söka mänsklig kontakt för dina bekymmer och problem istället för att ha ett elektroniskt substitut som inte ger något av det andra människor kan erbjuda.
Det där är en gammal beprövad taktik för att få någon att göra något: Ta bort det som människan gör just nu, så börjar människan göra det där andra istället. Mina föräldrar gjorde så när jag var liten och de oroade sig över min fysiska utveckling; de tvingade mig att sluta titta på TV så jag skulle springa ut och leka. Det är väl samma princip bakom no-fap: Sluta tajja så kommer du börja ragga brudar.
Tyvärr tror jag inte att människor fungerar så. När mamma och pappa tvingade mig att sluta se på tv så lade jag mig bara och läste en bok i stället. Jag är övertygad om att jag inte hade raggat mer på brudar om jag körde no-fap. Och om jag stängde av min Kolo skulle jag bara använda den extra tiden till att återigen läsa en bok, eller göra något annat som var lika icke-jobbigt som att surfa Kolo.
Kom ihåg att jag inte är purung, jag blev vuxen innan det blev en grej att köra en massa social kontakt via internet. Så jag har redan prövat att utsätta mig för massor folk IRL i syfte att skaffa vänner, och det har funkat sådär. När jag började plugga i Lund så gick jag på precis varenda sittning och morgonfika och tillställning jag bara kunde, trots att jag varken var brännskadad eller utvecklingsstörd var det ingen vän som "fastnade". Och det var sannerligen ingen jag kunde öppna upp mig och ha djupa diskussioner med. Samma sak när jag packpackade i Australien. Fan, jag minns att just i Australien var min dagliga "oas" den timme jag fick sitta mig framför den dator som råkade finnas till hands för tillfället och skriva resdagbok, och läsa kommentarerna på gårdagens resdagboksinlägg.
Å andra sidan fick jag nära vänner i gymnasiet, samt de 1,5 terminer jag pluggade till sjuksköterska. Dock ej under min senaste treåriga utbildning. Vad de första två hade gemensamt, men inte den sista, var att jag gick på nollningarna. Jag tror vi har löst det: Nollningar är det enda sättet jag kan få nära vänner på. Heh.
Scratch89
2019-08-13, 22:34
Vet du hur du ligger till på autismspektrumskalan?
Diomedea exulans
2019-08-14, 06:04
Vet du hur du ligger till på autismspektrumskalan?
Har frågat en psykolog om det, hon trodde inte jag hade autism eftersom jag inte verkade uppfylla kravet att ha svårt att hantera förändringar.
Jag vet ju ingenting om vad du gör, eller hur du är privat, away from Kolo, och då är det svårt att uttala sig med någon större säkerhet. Här på Kolo upplever jag dock att du ägnar mycket tid och kraft åt att idissla det som är - eller skulle kunna vara - dåligt med dig själv och ditt liv och åt att skämta om din dålighet på olika sätt; hur du misslyckas med olika saker, olika dåliga personliga egenskaper du har, olika saker som hindrar dig från att få det liv du vill och som är helt omöjliga att ändra på. Försök från andra att peka på öppningar, eller saker du är bra på (t.ex. att du är bra på att rita, eller att du är rolig) avfärdas konsekvent.
Om man ofta ägnar sig aktivt åt att tänka på det som är dåligt i ens liv, eller hur dålig man själv är, är det inte särskilt konstigt att hjärnan också tenderar att uppehålla sig vid allt som är dåligt också när man inte aktivt riktar tankarna åt något håll. Man blir bra på det man tränar, liksom, och man kan inte ägna en massa tid åt att odla sitt självförakt och sedan vänta sig att hjärnan skall producera glitter och enhörningar när den lämnas åt sig själv.
Jag har skrivit något i den här stilen förut, och då blev folk väldigt upprörda över att jag var så elak. Det är dock inte min avsikt att vara elak, utan att peka på något som jag utifrån hur du beter dig här tror kan vara ett problem. Jag har inga bra svar på hur man ändrar sitt sätt att tänka; sjäv har jag blivit bättre på att lägga band på de här tendenserna genom en kombination av många omständigheter. Det har definitivt klart hjälpt att jag utbildade mig till ett rätt uppslukande jobb där jag helt enkelt inte har så mycket tid för att älta mig själv och mitt tidigare liv. Det hjälpte också att en vän påpekade för mig att den "självironi" jag ägnade mig åt i umgänget med andra fick mig att framstå som självupptagen och störig, och inte som en person med stor självdistans (även om det var en väldigt besk medicin och jag inte blev så glad åt det påpekandet just då).
Scratch89
2019-08-14, 10:12
Jag vet ju ingenting om vad du gör, eller hur du är privat, away from Kolo, och då är det svårt att uttala sig med någon större säkerhet. Här på Kolo upplever jag dock att du ägnar mycket tid och kraft åt att idissla det som är - eller skulle kunna vara - dåligt med dig själv och ditt liv och åt att skämta om din dålighet på olika sätt; hur du misslyckas med olika saker, olika dåliga personliga egenskaper du har, olika saker som hindrar dig från att få det liv du vill och som är helt omöjliga att ändra på. Försök från andra att peka på öppningar, eller saker du är bra på (t.ex. att du är bra på att rita, eller att du är rolig) avfärdas konsekvent.
Om man ofta ägnar sig aktivt åt att tänka på det som är dåligt i ens liv, eller hur dålig man själv är, är det inte särskilt konstigt att hjärnan också tenderar att uppehålla sig vid allt som är dåligt också när man inte aktivt riktar tankarna åt något håll. Man blir bra på det man tränar, liksom, och man kan inte ägna en massa tid åt att odla sitt självförakt och sedan vänta sig att hjärnan skall producera glitter och enhörningar när den lämnas åt sig själv.
Jag har skrivit något i den här stilen förut, och då blev folk väldigt upprörda över att jag var så elak. Det är dock inte min avsikt att vara elak, utan att peka på något som jag utifrån hur du beter dig här tror kan vara ett problem. Jag har inga bra svar på hur man ändrar sitt sätt att tänka; sjäv har jag blivit bättre på att lägga band på de här tendenserna genom en kombination av många omständigheter. Det har definitivt klart hjälpt att jag utbildade mig till ett rätt uppslukande jobb där jag helt enkelt inte har så mycket tid för att älta mig själv och mitt tidigare liv. Det hjälpte också att en vän påpekade för mig att den "självironi" jag ägnade mig åt i umgänget med andra fick mig att framstå som självupptagen och störig, och inte som en person med stor självdistans (även om det var en väldigt besk medicin och jag inte blev så glad åt det påpekandet just då).
Väldigt bra skrivet. :)
trädgårdsmöbel
2019-08-14, 10:16
Jag vet ju ingenting om vad du gör, eller hur du är privat, away from Kolo, och då är det svårt att uttala sig med någon större säkerhet. Här på Kolo upplever jag dock att du ägnar mycket tid och kraft åt att idissla det som är - eller skulle kunna vara - dåligt med dig själv och ditt liv och åt att skämta om din dålighet på olika sätt; hur du misslyckas med olika saker, olika dåliga personliga egenskaper du har, olika saker som hindrar dig från att få det liv du vill och som är helt omöjliga att ändra på. Försök från andra att peka på öppningar, eller saker du är bra på (t.ex. att du är bra på att rita, eller att du är rolig) avfärdas konsekvent.
Om man ofta ägnar sig aktivt åt att tänka på det som är dåligt i ens liv, eller hur dålig man själv är, är det inte särskilt konstigt att hjärnan också tenderar att uppehålla sig vid allt som är dåligt också när man inte aktivt riktar tankarna åt något håll. Man blir bra på det man tränar, liksom, och man kan inte ägna en massa tid åt att odla sitt självförakt och sedan vänta sig att hjärnan skall producera glitter och enhörningar när den lämnas åt sig själv.
Jag har skrivit något i den här stilen förut, och då blev folk väldigt upprörda över att jag var så elak. Det är dock inte min avsikt att vara elak, utan att peka på något som jag utifrån hur du beter dig här tror kan vara ett problem. Jag har inga bra svar på hur man ändrar sitt sätt att tänka; sjäv har jag blivit bättre på att lägga band på de här tendenserna genom en kombination av många omständigheter. Det har definitivt klart hjälpt att jag utbildade mig till ett rätt uppslukande jobb där jag helt enkelt inte har så mycket tid för att älta mig själv och mitt tidigare liv. Det hjälpte också att en vän påpekade för mig att den "självironi" jag ägnade mig åt i umgänget med andra fick mig att framstå som självupptagen och störig, och inte som en person med stor självdistans (även om det var en väldigt besk medicin och jag inte blev så glad åt det påpekandet just då).
Nu blev jag nyfiken, vad för typ av grejer kunde du säga och göra som störde dina vänner? Jag tycker att tjejer som driver med sig själva kan vara riktigt roliga.
Det är nog den bästa "tjej-humorn" i standup osv. Giftig självkritik, lite över gränsen, sådär att man inte vet om man skall skratta med eller skämmas för att man skrattar åt. Babben Larsson tex. är väldigt duktig på det, även Ellen degeneres.
Det där är en gammal beprövad taktik för att få någon att göra något: Ta bort det som människan gör just nu, så börjar människan göra det där andra istället. Mina föräldrar gjorde så när jag var liten och de oroade sig över min fysiska utveckling; de tvingade mig att sluta titta på TV så jag skulle springa ut och leka. Det är väl samma princip bakom no-fap: Sluta tajja så kommer du börja ragga brudar.
Tyvärr tror jag inte att människor fungerar så. När mamma och pappa tvingade mig att sluta se på tv så lade jag mig bara och läste en bok i stället. Jag är övertygad om att jag inte hade raggat mer på brudar om jag körde no-fap. Och om jag stängde av min Kolo skulle jag bara använda den extra tiden till att återigen läsa en bok, eller göra något annat som var lika icke-jobbigt som att surfa Kolo.
Stämmer säkert, dock är det ju så att det ÄR nyttigare att läsa böcker än att porrsurfa eller se på film. Om du dessutom slutar göra saker som ger ett substitut till mänsklig kontakt kommer du att börja söka verklig mänsklig kontakt istället. Det handlar inte om att sluta göra saker, det handlar om att vissa saker är skadliga i längden för vissa typer av människor.
Kom ihåg att jag inte är purung, jag blev vuxen innan det blev en grej att köra en massa social kontakt via internet. Så jag har redan prövat att utsätta mig för massor folk IRL i syfte att skaffa vänner, och det har funkat sådär. När jag började plugga i Lund så gick jag på precis varenda sittning och morgonfika och tillställning jag bara kunde, trots att jag varken var brännskadad eller utvecklingsstörd var det ingen vän som "fastnade". Och det var sannerligen ingen jag kunde öppna upp mig och ha djupa diskussioner med. Samma sak när jag packpackade i Australien. Fan, jag minns att just i Australien var min dagliga "oas" den timme jag fick sitta mig framför den dator som råkade finnas till hands för tillfället och skriva resdagbok, och läsa kommentarerna på gårdagens resdagboksinlägg.
Å andra sidan fick jag nära vänner i gymnasiet, samt de 1,5 terminer jag pluggade till sjuksköterska. Dock ej under min senaste treåriga utbildning. Vad de första två hade gemensamt, men inte den sista, var att jag gick på nollningarna. Jag tror vi har löst det: Nollningar är det enda sättet jag kan få nära vänner på. Heh.
Men även om det funkar "sådär" är det ändå bättre än mängden polare man får vi Kolo eller andra nätforum.
Gå på nollningarna då, jag får asdåligt med nya kompisar på konferenser, men många på rätt sorters kurser och läger. Man måste hitta sin typ av personer med, det räcker inte att gå på SPF när man är 18 och säga "vadå, jag fick inga kompisar där, därför kommer jag aldrig få kompisar".
Vad har du för argument för att du inte skall gå till psykolog?
Diomedea exulans
2019-08-14, 21:18
Nu blev jag nyfiken, vad för typ av grejer kunde du säga och göra som störde dina vänner? Jag tycker att tjejer som driver med sig själva kan vara riktigt roliga.
Det är nog den bästa "tjej-humorn" i standup osv. Giftig självkritik, lite över gränsen, sådär att man inte vet om man skall skratta med eller skämmas för att man skrattar åt. Babben Larsson tex. är väldigt duktig på det, även Ellen degeneres.
Jag tycker överlag att folk IRL är betydligt mer välkomnande till självkritik än vad folk är på Kolozzeum. Det gäller i allra högsta grad humoristiskt menad sådan. Stå-upp-komiker gör ju inget annat än står och klagar över livet, till stora skrattsalvor.
Jag tror det handlar om vilken sorts människor som dras till styrketräning. Det finns i dessa kretsar en väldig tilltro till individens förmåga att lösa alla problem bara man anstränger sig hårt nog. Får du inte ligga med någon snygg tjej? Ja, men jobba på det då! Får du ont i knäna när du stretchar? Ja, men jobba på det då! Är din mormor dement? Ja, men jobba på det då!
Detta märks inte minst på den utbredda uppfattningen här om att alla har dåliga gener för styrketräning. En själv har givetvis jättedåliga gener för styrketräning, trots att man har en kropp som en bögporrskådis från 90-talet. Till och med Phil Heath har jättedåliga gener för styrketräning. Om en människa någonsin har byggt ett gram muskler eller bränt ett gram fett, då är det enbart en produkt av individens vilja och oberoende av tur. #renvilja
Det är nog ingen slump att bodybuildingen uppstod i USA, "du kan göra allt bara du vill"-mentalitetens hemland. Sen om den uppfattningen hittat hit genom att byggningen drog med sig en kultur, eller om den helt enkelt ligger inbyggd i kroppsbyggandet som fenomen, låter jag vara osagt.
Även om det såklart finns förtjänster med en sådan uppfattning så har den bieffekten att all form av klagande över sin belägenhet ses som en dödssynd. Att påstå att någonting i ens liv är suboptimalt blir lite som att dra ett "ni vet ju hur tjejer är"-skämt på ett feministforum; det möts av en "sssch, sånt där skämtar man faktiskt inte om!"-reaktion. Förresten är ju stand-up väldigt populärt i USA, där kanske det blir extra roligt att se någon klaga över livet? En förlösande kontrast mot det vanliga du-får-inte-klaga-tänket.
Du, trädgårdsmöbel, är ju socialist (eller långt åt vänster iallafall), så för mig verkar det logiskt att du är mer benägen att acceptera att vissa saker i folks liv kan folk inte rå för, och att du därför är mer tålig för andras självkritik än de flesta andra bicepscurlare här.
Om du dessutom slutar göra saker som ger ett substitut till mänsklig kontakt kommer du att börja söka verklig mänsklig kontakt istället.
Alltså, jag tvekar hårt. Hade nog bara fastnat framför Netflix om jag tog bort nätcommunities.
Vad har du för argument för att du inte skall gå till psykolog?
Till att börja med går jag redan i funderingar på att gå till psykolog. Men för att svara på din fråga:
1) Det är svindyrt, ligger nog över min budget.
2) Precis som att gå till tandläkaren, skräddaren eller vilka andra inbokade möten är det förbannat bökigt att gå till psykolog. Folk verkar tro att det bara är att valsa in på mottagningen samma stund som en negativ tanke dyker upp. I själva verket måste man ofta boka långt i förväg. Faktum är att jag ringde en psykologmottagning i juli, och fick svaret "vi har tider i september". Så, ironiskt nog så kan svaret vara "det har gått över, jag mår faktiskt riktigt bra nu" när man väl sätter sig där och får frågan om hur man mår.
Och man kan inte vackert gå dit efter att man har pluggat/jobbat klart, ätit, gymmat och duschat. Utan man får ta de tider som finns. "Det är inget vidare, eftersom jag missade min sovmorgon" är det näst vanligaste svaret på frågan om hur man mår. Om man ens kommer ihåg att gå dit.
Allt detta är naturligtvis inte skäl nog att inte uppsöka psykolog, men det är knappast något som ökar ens lust att göra det, när jag istället kan skriva ett Kolo-inlägg på mobilen under en toapaus på jobbet.
3) Jag har redan gått till psykolog. Precis som jag misstänkte visade det sig att psykologer inte kan trolla. De kan t ex inte magiskt få mig att vilja veta vad jag vill i livet. Och inget av det de säger är egentligen något som jag inte hört på andra ställen vid det här laget. "Dio, du måste få bättre självkänsla, och sluta vara så hårt mot dig själv, och träffa folk mer, och ta reda på vad du själv vill. Det blir 300 kronor, tack".
4) Det här är det sämsta argumentet, men: Jag är rädd för vad jag ska hitta om de verkligen lyckas rota fram något fördolt ur mitt undermedvetna. Med min vanliga tur visar jag mig vara en transsexuell furry vars högsta dröm i livet är att turnera med dansband. Då är jag hellre ovetande och miserabel.
Scratch89
2019-08-15, 06:22
För att vara on topic: gör ett nytt försök med att söka hjälp. Det finns privata psykologer, som du pratar om, men det kan bli dyrt om man inte har någon vettig inkomst. Man kan också få hjälp via vårdcentralen, men det bror helt på vilket landsting och i vilken stad man bor i (försök få hjälp i Göteborg...).
Om man vill ha lite grundligare utredning kan man skicka egenremiss till öppenpsykiatrin, men de brukar ofta hänvisa tillbaka till vårdcentralen först. I många landsting behöver man också gå via läkare för att kunna bli remitterad till psykolog (även om det är på samma mottagning)
Ditt svar ovan, om varför du inte vill gå till psykolog, verkar visa att du har svårt att motivera dig till något som du är osäker eller tveksam till. Uppenbarligen saknar du ju inte ett grundläggande driv; du kan måla, mata höns och upprätthålla en Ryan Gosling-fysik.
Citat:Ursprungligen postat av garluch Visa inlägg
Om du dessutom slutar göra saker som ger ett substitut till mänsklig kontakt kommer du att börja söka verklig mänsklig kontakt istället.
Alltså, jag tvekar hårt. Hade nog bara fastnat framför Netflix om jag tog bort nätcommunities.
"Nog" är den sämsta ursäkten för att undvika något som gör en gott. Snygga tjejen kommer NOG säga nej till en dejt, utbildningen kommer NOG vara för tuff, det kommer NOG ingen om jag bjuder in till umgänge bland polarna. Du måste börja göra saker som är jobbiga om du skall kunna göra förändringar som är värda att göra. Låt inte din egen skall dessutom bli ett hinder.
Citat:
Ursprungligen postat av garluch Visa inlägg
Vad har du för argument för att du inte skall gå till psykolog?
Till att börja med går jag redan i funderingar på att gå till psykolog. Men för att svara på din fråga:
1) Det är svindyrt, ligger nog över min budget.
Vad är du helst, a)en fattig men lycklig jävel, b) en marginellt rikare och olycklig jävel?
Har du faktiskt inte pengar du kan spara in på? Låna? Få? Räcker dina pengar precis till boende, havregryn och secondhandkläder?
2) Precis som att gå till tandläkaren, skräddaren eller vilka andra inbokade möten är det förbannat bökigt att gå till psykolog. Folk verkar tro att det bara är att valsa in på mottagningen samma stund som en negativ tanke dyker upp. I själva verket måste man ofta boka långt i förväg. Faktum är att jag ringde en psykologmottagning i juli, och fick svaret "vi har tider i september". Så, ironiskt nog så kan svaret vara "det har gått över, jag mår faktiskt riktigt bra nu" när man väl sätter sig där och får frågan om hur man mår.
Många viktiga saker i livet är långsiktiga och kräver tålamod, om du nu hade bokat en tid i juli så hade du haft en tid om ett par veckor idag. Ta bara tag i det. Gör det.
Och man kan inte vackert gå dit efter att man har pluggat/jobbat klart, ätit, gymmat och duschat. Utan man får ta de tider som finns. "Det är inget vidare, eftersom jag missade min sovmorgon" är det näst vanligaste svaret på frågan om hur man mår. Om man ens kommer ihåg att gå dit.
Sådant är nästan hela livet, "life does not start and stop at your convenience, Donny".
Allt detta är naturligtvis inte skäl nog att inte uppsöka psykolog, men det är knappast något som ökar ens lust att göra det, när jag istället kan skriva ett Kolo-inlägg på mobilen under en toapaus på jobbet.
Men hur mycket bättre mår du av att skriva ett Kolo-inlägg i det långa loppet? Du skriver ju själv här, svart på vitt, att du har tänkt söka hjälp, att du inte har några bra ursäkter, men ändå inte gör det.
3) Jag har redan gått till psykolog. Precis som jag misstänkte visade det sig att psykologer inte kan trolla. De kan t ex inte magiskt få mig att vilja veta vad jag vill i livet. Och inget av det de säger är egentligen något som jag inte hört på andra ställen vid det här laget. "Dio, du måste få bättre självkänsla, och sluta vara så hårt mot dig själv, och träffa folk mer, och ta reda på vad du själv vill. Det blir 300 kronor, tack".
Jag gick till en PT en gång, han kunde heller inte trolla. Allt som är värt att göra är svårt att göra, och det är du själv som avgör om du klarar det eller inte. Har du faktiskt tänkt på att alla säger samma sak, för att de har rätt?
Har du någonsin satt dig ner och tagit reda på vad du själv vill? Inte då bara vad du orkar, utan vad du vill?
4) Det här är det sämsta argumentet, men: Jag är rädd för vad jag ska hitta om de verkligen lyckas rota fram något fördolt ur mitt undermedvetna. Med min vanliga tur visar jag mig vara en transsexuell furry vars högsta dröm i livet är att turnera med dansband. Då är jag hellre ovetande och miserabel.
Jag tror inte att du är rädd för vad de kan hitta, för jag tror de kommer hitta en ganska intelligent och snäll kille som kan göra precis vad han vill, om han bara så vill vara den killen.
Det är ganska osannorligt att du har ett trauma liksom en våldtäkt i barndomen, ofta lider folk av psykiska besvär av helt "vanliga" saker som ändå inte är bra. Min mors drickande räckte för att sätta spår hos mig, även om hon aldrig slog oss, eller våldtog oss, eller vi blev fattiga som följd.
Jag uppmanar dig att verkligen ta tag i detta, jag kan ringa och tjata på dig varje dag om du så bara vågar pm:a ditt telefonnummer.
trädgårdsmöbel
2019-08-15, 10:36
Jag har lite problem med den här grejen att alltid ta tag i allt omedelbart och möta problem rakt på. Ju äldre jag blir destå mer förstår jag att min pappa har rätt.
Man kan ignorera problem, man kan prokrastinera saker, oavsett om man engagerar sig eller ej så passerar tiden och situationen förändras. Med tidsperspektiv löser sig saker av sig självt, de blir mindre viktiga, och det blir försent att göra något åt ändå.
Det här låter kanske horribelt, men man besparar sig en del stress i livet, slipper många svåra beslut osv. På sätt och vis är min far en väldigt harmonisk människa pga. delvis pga att kunna strunta i eller skjuta upp personliga problem.
trädgårdsmöbel
2019-08-15, 10:46
Tar man alltid tag i sina problem direkt och skall lösa dem så blir livet en radda problem som skall lösas. Hur många problem man än löser så kommer det nya. Då blir man som Sysofus, kullen och den tunga stenen.
Den där stenen kan ofta ligga där den ligger, den mpste inte alltid upp på toppen av kullen.
Diomedea exulans
2019-08-17, 10:33
du har svårt att motivera dig till något som du är osäker eller tveksam till.Och det har jag väldigt goda skäl till. Hela livet har jag blivit uppmuntrad att göra grejer som jag inte har tyckt verkar vara en bra idé att göra, eftersom den som uppmuntrar mig inte kan presentera tillräckligt bra argument. Det slutar alltid med att jag ångrar att jag gjorde det som jag blev uppmuntrad till att göra. Jag tror inte att det finns ett enda undantag till denna regel.
Jag brukar dra min gamla Australienresa som exempel.
Alla människor i hela världen: "Åk till Australien! Jag garanterar att du kommer älska det och att du kommer ha jätteroligt!"
Jag: "Vad är det som är så bra med Australien, då?"
Alla andra människor i hela världen: "Det bara är det! Jag lovar!"
Jag: Men snälla alla andra människor i hela världen, ni måste väl ändå ha något argument för det ni säger? Vad, konkret, är det som är bättre med Australien? Det måste finnas något?
Alla andra människor i hela världen: Det bara är bättre! Jag lovar!
Jag, nio månader senare: "Okej, nu har jag varit i Australien. Det var inte roligare där än någon annanstans."
Alla andra människor i hela världen: "Amen ååh, Australien blir ju vad man gör det till, fattaruväl."
Jag: "Eeeh, vänta nu lite här. Det där var inte alls vad ni sa. Ni garanterade att jag skulle ha roligare och må bättre där. Inte "du kommer ha roligare och må bättre där om du verkligen anstränger dig för det". Det är en jävla skillnad. Alla ställen blir väl för tusan vad man gör dem till? Jag hade kunnat åka till Säffle och sparat flera tusen.
Därför blir jag väldigt tveksam till att lägga flera tusen och massor tid på att gå till psykolog om de som försöker övertala mig till att göra det inte har väldigt konkreta argument för hur en psykolog kan hjälpa.
Har du faktiskt tänkt på att alla säger samma sak, för att de har rätt?Så 1) mina förra psykologer hade rätt, och jag behöver därmed inte uppsöka någon ny, utan bara tänka tillbaka på vad mina förra sa, och 2) om jag uppsöker en ny så kommer hen bara säga samma sak? Jag tycker du presenterar ett klockrent argument för att inte gå till psykolog igen nu.
Men jobbar du något med 1) där då, dvs vad du fått höra under tidigare psykologbesök? Du har helt rätt i att det inte finns något värde i att få höra att du behöver sluta vara så hård mot dig själv ytterligare en gång, men det finns ett stort värde i att aktivt jobba med verktyg för att göra en bättre självkänsla till verklighet? Du startar en tråd och frågar om det är något fel på dig men det verkar ju mer vara för att söka bekräftelse i din stora olycka än för att faktiskt få hjälp att bedöma din situation och i så fall försöka göra något åt det... du har helt rätt i att livet blir vad man gör det till oavsett om man är i Australien eller Säffle men du verkar, på dina svar när folk försöker hjälpa här i tråden, helt jävla tvärbestämd på att du ska göra livet så kasst som möjligt. Du verkar duktig på att identifiera vad det är som får dig att må dåligt men du verkar inte lägga någon energi på att vilja förändra något
trädgårdsmöbel
2019-08-18, 11:27
Du behöver ingen psykolog, eller stora livsstilsförändringar. Ingen medicin eller några droger. Du behöver grubbla mindre (skär ner grubblingen med 25%) och du behöver ha mer roligt
mer (utöka ansträngningen att ha roligt med tid och energin med det du tog från grubblandet)
Det är inget fel på ditt självförtroende, du behöver inte förändra dig, du behöver bara grubbla mindre.
Scratch89
2019-08-18, 12:25
Om man tänker såhär då.
Du står just nu där du är i ditt liv med diverse förutsättningar.
Tänk dig ett liv som du vill ha, vad det nu kan innebära. Mer fritid, mer pengar, jobb som är roligt och ger dig något, rikare socialt liv, bättre fysik, grym på att spela gitarr. Eller vad det nu kan vara. Då kan man sätta sig och fundera på vad man behöver göra för att nå dit.
Å andra sidan kan man också fundera på hur man inte vill ha det, och vilka val (eller icke-val) som kommer att ta dig dit.
Det kan ibland vara lätt att konkretisera tankar och val för att faktiskt få svart på vitt vad som behövs för att vissa saker ska bli bättre.
Att alltid gå in med inställningen att saker kommer att suga och att det är andras fel att du inte hade det kul i Australien är ju inte så produktivt. En nihilistisk inställning till allt i livet kommer inte ta dig ur situationen du är idag.
Diomedea exulans
2019-08-18, 14:31
Men jobbar du något med 1) där då, dvs vad du fått höra under tidigare psykologbesök?
Det är inte relevant för frågan huruvida jag behöver besöka en psykolog eller ej.
Du startar en tråd och frågar om det är något fel på dig men det verkar ju mer vara för att söka bekräftelse i din stora olycka än för att faktiskt få hjälp att bedöma din situation och i så fall försöka göra något åt det...
Jag frågade om det var något fel på mig gällande ett väldigt specifikt ämne. Och fick svar på typ första sidan. Resten är off topic. Ni kan ju inte byta ämne och sen gnälla på att jag inte vill diskutera ämnet.
Håll isär äpplen och päron. Om vi diskuterar A kan ni inte börja med "amen B då?", och om jag sedan motargumenterar B kan ni inte säga "amen C då?".
Detta var inte menat som ännu en mitt-mående-i-allmänhet-tråd, utan en tråd om ett väldigt specifikt fenomen.
Scratch89
2019-08-18, 14:49
Det är inte relevant för frågan huruvida jag behöver besöka en psykolog eller ej.
Jag frågade om det var något fel på mig gällande ett väldigt specifikt ämne. Och fick svar på typ första sidan. Resten är off topic. Ni kan ju inte byta ämne och sen gnälla på att jag inte vill diskutera ämnet.
Håll isär äpplen och päron. Om vi diskuterar A kan ni inte börja med "amen B då?", och om jag sedan motargumenterar B kan ni inte säga "amen C då?".
Detta var inte menat som ännu en mitt-mående-i-allmänhet-tråd, utan en tråd om ett väldigt specifikt fenomen.
Du tror inte att det väldigt specifika fenomenet korrelerar med hur du mår och hur du tänker generellt?
Ska du besöka en psykolog i dagsläget kan det vara bra att ha en viss inriktning som du vill jobba mot redan från början. Skippa samtalsterapi typerna, det tror jag inte ger så mycket. Dock bara min åsikt.
Hitta rätt frågeställning.
Du får kanske börja koncentrera dig inåt mer, skulle jag säga. Saker som: Vad är det du värdesätter som gör att du bor där du bor? och gör de saker som du redan gör i vardagen? Osv.
Självreflektion i nuet.
Diomedea exulans
2019-08-18, 14:53
Du tror inte att det väldigt specifika fenomenet korrelerar med hur du mår och hur du tänker generellt?
Hade jag vetat svaret på det så hade jag inte startat tråden, trots att blåvitt tror att jag bara startade den för att vältra mig i min olycka. Enligt vissa (när tråden var on topic) så är det ju fullt normalt för en välmående person att börja tänka negativa tankar när man inte har hjärnan sysselsatt.
Tråden har i princip alltid varit on topic, så här sätter jag ned foten.
Det är inte relevant för frågan huruvida jag behöver besöka en psykolog eller ej.
Jag frågade om det var något fel på mig gällande ett väldigt specifikt ämne. Och fick svar på typ första sidan. Resten är off topic. Ni kan ju inte byta ämne och sen gnälla på att jag inte vill diskutera ämnet.
Håll isär äpplen och päron. Om vi diskuterar A kan ni inte börja med "amen B då?", och om jag sedan motargumenterar B kan ni inte säga "amen C då?".
Detta var inte menat som ännu en mitt-mående-i-allmänhet-tråd, utan en tråd om ett väldigt specifikt fenomen.
Jag är ledsen, Dio, men du har inte bestämmanderätt att diktera andras input och bidrag. Om någon anser att A möjligen påverkas av B, och B möjligen påverkas av C, då kommer man givetvis lyfta det in i diskussionen. Det här är ju en tråd där ämnet--onödigt grubblande och negativa tankar--verkligen alltid varit med i bild, även om det kommit små sidospår.
Du behöver inte hålla med alls vad folk säger. Du behöver inte ens bemöta dem, även om det är direkt riktat till dig. Men det är inte en rättighet du har att kunna kräva andras återhållsamhet, bara för att du inte vill diskutera vissa aspekter.
Tolle-klippet var för övrigt intressant att se. Karln har väldigt god insikt i en del av mänskliga psyket.
Diomedea exulans
2019-08-18, 15:21
Tråden har i princip alltid varit on topic, så här sätter jag ned foten.
Jag är ledsen, Dio, men du har inte bestämmanderätt att diktera andras input och bidrag. Om någon anser att A möjligen påverkas av B, och B möjligen påverkas av C, då kommer man givetvis lyfta det in i diskussionen. Det här är ju en tråd där ämnet--onödigt grubblande och negativa tankar--verkligen alltid varit med i bild, även om det kommit små sidospår.
Du behöver inte hålla med alls vad folk säger. Du behöver inte ens bemöta dem, även om det är direkt riktat till dig. Men det är inte en rättighet du har att kunna kräva andras återhållsamhet, bara för att du inte vill diskutera vissa aspekter.
Tolle-klippet var för övrigt intressant att se. Karln har väldigt god insikt i en del av mänskliga psyket.
Du är verkligen mästare i att anklaga andra för saker utan att se att du själv ägnar dig åt precis samma sak. Jag får inte diktera vad folk ska skriva, men du får "sätta ner foten" och bestämma vad jag ska skriva? Ta bort bjälken ur ditt eget öga innan du klagar på kornet i någon annans, typ.
Dessutom trodde jag det var uppenbart att mitt inlägg inte var menat som några jäkla moralregler över vad folk får och inte får skriva, utan påpekanden på brister i deras logik. När jag skrev "ni kan ju inte X" så menade jag förstås "det är ologiskt att ni X".
Du är verkligen mästare i att anklaga andra för saker utan att se att du själv ägnar dig åt precis samma sak. Jag får inte diktera vad folk ska skriva, men du får "sätta ner foten" och bestämma vad jag ska skriva? Ta bort bjälken ur ditt eget öga innan du klagar på kornet i någon annans, typ.
Dessutom trodde jag det var uppenbart att mitt inlägg inte var menat som några jäkla moralregler över vad folk får och inte får skriva, utan påpekanden på brister i deras logik. När jag skrev "ni kan ju inte X" så menade jag förstås "det är ologiskt att ni X".
Det var inte uppenbart. Det som var uppenbart var att till exempel psykolog och terapi kom på tal, och du till slut viftade bort det--helt ok och skäligt. Då kan du inte förvänta dig att folk omedelbart kommer släppa någonting, bara för att du vill. Anmäl inläggen i så fall, så kan en moderator fatta det beslutet och omedelbart agera.
Jag står fast vid vad jag nämnde, så kalla det hyckleri om du vill. Tråden har i stort en givande diskussion för mig, även om det inte alltid berör dig.
Diomedea exulans
2019-08-18, 18:08
Det börjar bli lite otrevlig stämning i tråden, och jag vill stoppa mig själv innan jag börjar känna att jag måste säga några sanningens ord till den och den skribenten (mer än vad jag redan gjort) och sen blir det ännu sämre stämning.
I övermorgon flyttar jag från en liten håla till en storstad och om åtta dagar börjar jag för första gången någonsin plugga något som jag tycker verkar riktigt intressant. Dessutom har jag börjar öva meditation och mindfullness. Jag tänker hoppas att det räcker som terapi tills vidare. Om det inte gör det så kanske jag söker hjälp.
Scratch89
2019-08-18, 18:12
Spännande med storstad och utbildning! Jag fick känslan av att du inte hade sökt eller hade några planer på gång.
Diomedea exulans
2019-08-18, 18:13
Spännande med storstad och utbildning! Jag fick känslan av att du inte hade sökt eller hade några planer på gång.
Det är inte lätt att hålla koll på allt forumfolk. ;)
Jo, jag ska gå copywriterutbildning i Stockholm. Copywriter = reklamskrivare, och skriva är det jag älskar allra mest (delvis därför jag har nästan 9000 inlägg här).
Scratch89
2019-08-18, 18:20
Se där! Kul! Jag tror att det kommer att få dig att må bättre, om det känns fint och givande.
Hoppas att du inte tagit det jag skrivit för hårt; jag har själv dock haft ett väldigt turbulent år både privat och arbetslivsmässigt vilket gjort att jag fått rannsaka mig själv väldigt mycket, vilket gjort att jag fått vidta vissa åtgärder. Det är dock lätt att man helt plötsligt börjar predika om vad som fungerat bra för en själv.
Diomedea exulans
2019-08-18, 18:24
Hoppas att du inte tagit det jag skrivit för hårt
Detsamma, får jag säga. Jag har börjat utveckla en ovana på sistone att ta saker och ting personligt och attackera som försvar. Det har hänt några gånger i andra sammanhang.
Diomedea exulans
2019-11-09, 13:59
Hej hopp.
Tog kontakt med psykiatrin idag (äntligen), ska träffa läkare kl 16.
WHITEFOLKS
2019-11-09, 16:48
Hej hopp.
Tog kontakt med psykiatrin idag (äntligen), ska träffa läkare kl 16.
hur är läget annars då?
Diomedea exulans
2019-11-09, 17:10
hur är läget annars då?
Märkligt dåligt. Borde må bättre än jag gör. Antar att det är existentiell ångest.
Utbildningen känns fel igen och jag funderar på att hoppa av den för andra gången.
Själv då? Läste i en annan tråd att du har mörka framtidstankar, är det värre än vanligt eller (förlåt om jag uttrycker mig krasst) åtminstone på en jämn nivå?
WHITEFOLKS
2019-11-09, 17:47
Märkligt dåligt. Borde må bättre än jag gör. Antar att det är existentiell ångest.
Utbildningen känns fel igen och jag funderar på att hoppa av den för andra gången.
Själv då? Läste i en annan tråd att du har mörka framtidstankar, är det värre än vanligt eller (förlåt om jag uttrycker mig krasst) åtminstone på en jämn nivå?
Det är en sämre period av det som i princip aldrig är bra men ibland så glömmer man bort det för en period oftast när man kan känna att man gör något (som när jag hjälpt pappa bygga på landet ett tag) eller när jag får vara med och känna att folk vill hänga med en.
Om jag bara hade något regelbundet att göra typ jobb eller utbildning som jag kände att jag klarade av och uppskattades för så skulle saker lösa sig över tid men jag kommer aldrig over the hump.
Brofessorn
2019-11-09, 17:54
Är det på Berghs utbildningen är? Är det den i sig du tvivlar över, eller att det är en dålig match för dig?
Diomedea exulans
2019-11-09, 18:01
Det är en sämre period av det som i princip aldrig är bra men ibland så glömmer man bort det för en period oftast när man kan känna att man gör något (som när jag hjälpt pappa bygga på landet ett tag) eller när jag får vara med och känna att folk vill hänga med en.
Om jag bara hade något regelbundet att göra typ jobb eller utbildning som jag kände att jag klarade av och uppskattades för så skulle saker lösa sig över tid men jag kommer aldrig over the hump.
Jag fattar.
Du är så intelligent så det är svårt att ge tips som du inte redan har tänkt på.
Men jag testar ändå. Har du provat att bara resa bort? Till nåt random ställe? Börja en lång backpackingresa?
Det kommer troligen inte göra dig gladare för stunden. Jag snackar inte om att du kommer få vänner för livet och ligga en massa, eller ha roligt speciellt mycket. Det är väldigt stor chans att du kommer tänka typ:
Jaha, nu är jag i Melbourne. Allt som var dåligt i Sverige är lika dåligt här. Jag blir inte kompis med nån, tjejer kan vi glömma, jag har inget sammanhang. Dessutom är det värre på många sätt: mina få nära och kära går inte att umgås med, jag betalar mer i hyra, jag bor i ett litet äckligt rum med tre alkoholiserade irländare som väcker mig klockan fyra varje morgon när de kommer in och skriker. Vad fan har jag gett mig in på?
Men i efterhand kommer du sannolikt märka att allt skit i Melbourne har gjort dig gott. Att få genomgå umbäranden kommer troligen ha gjort dig lite bättre rustad för livet jävlighet.
Dessutom kommer du sannolikt:
- Hitta jobb, åtminstone korta perioder. Det är förvånansvärt vad få kontakter och YH-utbildningar man klarar sig med på viss ställen. Fan, om du inte hatar jobbet kanske du rentav kan stanna i år eller årtionden.
- Vara med om saker du tycker är roliga. Jag gissar att du är för deprimerad för att känna mer än vag glädje av att se Grand Canyon eller åka forsränning. Men vag glädje är bättre än ingen glädje.
Fan, nu börjar jag undra om det är mig själv eller Whitefolks jag försöker ge råd till...
svenbanan
2019-11-09, 18:08
Utbildningen känns fel igen och jag funderar på att hoppa av den för andra gången.
Jag hade för mig att du fått jobb som snickarlärling alldeles nyligen?
Är jag hopplöst efter i utvecklingen här eller? :d
Diomedea exulans
2019-11-09, 18:10
Är det på Berghs utbildningen är? Är det den i sig du tvivlar över, eller att det är en dålig match för dig?
Forsbergs. Jag tvivlar på att utbildningen är värd de otroliga ca 400 000 den ger i studieskuld. Ibland slår jag ihjäl tid med att fundera över hur länge jag kommer behöva jobba för att betala igen den. Extra sugigt känns det när jag tänker på hur många som blivit copywriters helt utan utbildning.
Men jag är extremt tveksam över yrket också. Branschen verkar kräva gåpåanda, självsäkerhet och profilering, inget jag är född med eller intresserad av att utveckla. Jag är helt ointresserad av reklam och att sälja grejer, och det verkar som att copywriter innebär mindre skrivande än jag hade hoppats på. Och vad fan gör man för nytta som reklamskapare? Jag har aldrig hört talas om någon som inte ogillar reklam. Man kan lika gärna jobba med att tillverka datorvirus eller nåt.
Men det är lika mycket livet i allmänhet som stör. Klasskompisarna är snälla som änglar, men det klickar inte med någon av dem. De skrattar åt andra saker än jag och har andra intressen än jag. Jag känner mig ensam här.
Diomedea exulans
2019-11-09, 18:11
Jag hade för mig att du fått jobb som snickarlärling alldeles nyligen?
Är jag hopplöst efter i utvecklingen här eller? :d
Hopplöst efter. Hoppade av snickargrejen efter en vecka och hoppade på utbildningen igen!
Brofessorn
2019-11-09, 18:36
Forsbergs. Jag tvivlar på att utbildningen är värd de otroliga ca 400 000 den ger i studieskuld. Ibland slår jag ihjäl tid med att fundera över hur länge jag kommer behöva jobba för att betala igen den. Extra sugigt känns det när jag tänker på hur många som blivit copywriters helt utan utbildning.
Men jag är extremt tveksam över yrket också. Branschen verkar kräva gåpåanda, självsäkerhet och profilering, inget jag är född med eller intresserad av att utveckla. Jag är helt ointresserad av reklam och att sälja grejer, och det verkar som att copywriter innebär mindre skrivande än jag hade hoppats på. Och vad fan gör man för nytta som reklamskapare? Jag har aldrig hört talas om någon som inte ogillar reklam. Man kan lika gärna jobba med att tillverka datorvirus eller nåt.
Men det är lika mycket livet i allmänhet som stör. Klasskompisarna är snälla som änglar, men det klickar inte med någon av dem. De skrattar åt andra saker än jag och har andra intressen än jag. Jag känner mig ensam här.
Jag förstår, och tror du har rätt till en stor del också. Önskar att man kunde säga något superinsiktsfullt utöver det, men kan inte göra annat än att även jag frottera mig i tvivel. cofffee
trädgårdsmöbel
2019-11-09, 21:55
Men det är lika mycket livet i allmänhet som stör. Klasskompisarna är snälla som änglar, men det klickar inte med någon av dem. De skrattar åt andra saker än jag och har andra intressen än jag. Jag känner mig ensam här.
Du behöver kanske nuppa lite? När ditt kärleksliv går dåligt verkar det som du blir dyster och grubblande. Nu har jag förvisso inte stenkoll på ditt kärleksliv, så jag kan feltolka här. Men du verkar mindre dyster i perioder du är intresserad av någon (obesvarat eller ej), flirtar med tjejer över internet, och/eller får nuppa. Du behöver kanske inte ens nuppa, bara försöka få nuppa och lägga energi på det, så minskar din grubbla över livet och-framtiden tid om jag tolkat dina humörsfaser genom åren rätt.
Jag fattar.
Du är så intelligent så det är svårt att ge tips som du inte redan har tänkt på.
Men jag testar ändå. Har du provat att bara resa bort? Till nåt random ställe? Börja en lång backpackingresa?
Konstigt tips till någon som skrivit ofta att han lever på absoluta existensminimum.
Diomedea exulans
2019-11-10, 21:03
Konstigt tips till någon som skrivit ofta att han lever på absoluta existensminimum.
Missade att det var fullt så illa.
WHITEFOLKS
2019-11-10, 22:15
Det är nog värre än så men jag förstår tanken och håller med. Klarar man av att aktivera sig (och har råd) så går det mycket bättre men det är en ond cirkel där man inte har socialt kapital eller pengar och då kan inte heller skaffa det.
Och eftersom man saknar mål och motivation så blir inget gjort, inga pengar tjänade och inget socialt umgänge.
Idag har jag enbart tagit mig ur sängen för att gå på toa och värma mat. Borde gå till gymmet nu för då skulle jag både må bättre men även såklart hälsosamt men det "orkar" jag nog inte.
svenbanan
2019-11-10, 23:45
Det är nog värre än så men jag förstår tanken och håller med. Klarar man av att aktivera sig (och har råd) så går det mycket bättre men det är en ond cirkel där man inte har socialt kapital eller pengar och då kan inte heller skaffa det.
Och eftersom man saknar mål och motivation så blir inget gjort, inga pengar tjänade och inget socialt umgänge.
Idag har jag enbart tagit mig ur sängen för att gå på toa och värma mat. Borde gå till gymmet nu för då skulle jag både må bättre men även såklart hälsosamt men det "orkar" jag nog inte.
Du kanske har avhandlat detta tidigare, men vet du (eller tror du dig veta) ungefär vad det är för typ av medicin eller vård du kan tänkas behöva? Eller vilken typ av åtgärd eller utredning som kan tänkas fastställa vad det är du kan behöva?
Eller är det mer att du behöver nån typ av vård/åtgärd/medicin, fast du inte vet riktigt vad, och det aldrig gjorts en vettig utredning?
Jag frågar mest av nyfikenhet. Jag har inga vettiga råd eller liknande att komma med i frågan egentligen.
Det verkar hur som helst vara en rätt risig sits du hamnat i. Även om du kanske inte har nån ork just nu, så verkar du ju ändå ha nåt slags vilja att försöka förbättra din situation. Så det är ju inte helt uteslutet att hittar lite ork en dag, och även rätt omständigheter att omsätta den orken i nåt som leder framåt. Det kanske kan vara nåt att hänga hatten på i alla fall.
Se där. Jag lyckades visst spotta ur mig lite "goda råd" ändå. Håll till godo. ;)
Läskeblask
2019-11-11, 09:05
Det verkar som att 50% av befolkningen mår dåligt. Jag har ett typ 3 månaders väntande fått tid till psykolog. Jag har varit där en gång innan, för mig hjälpte det inte direkt. Jag är mera för att göra nåt konkret, är man fattig så är man fattig, stack bruden så stack hon. Det är svårt att ändra tankesättet i såna situationer. Jag tror starkt på att ens nån form av aktivering är bra. Om det sedan är krogkväll eller promenader spelar mindre roll. Det är ju förståss svårt om man är på absolut botten. Då bör man få hjälp av andra än forumnissar.
Jag väntar på morgondagens session. För mig är det inte dom konkreta sakerna som bråkar utan mer hjärnspöken
WHITEFOLKS
2019-11-11, 16:14
Du kanske har avhandlat detta tidigare, men vet du (eller tror du dig veta) ungefär vad det är för typ av medicin eller vård du kan tänkas behöva? Eller vilken typ av åtgärd eller utredning som kan tänkas fastställa vad det är du kan behöva?
Eller är det mer att du behöver nån typ av vård/åtgärd/medicin, fast du inte vet riktigt vad, och det aldrig gjorts en vettig utredning?
Jag frågar mest av nyfikenhet. Jag har inga vettiga råd eller liknande att komma med i frågan egentligen.
Det verkar hur som helst vara en rätt risig sits du hamnat i. Även om du kanske inte har nån ork just nu, så verkar du ju ändå ha nåt slags vilja att försöka förbättra din situation. Så det är ju inte helt uteslutet att hittar lite ork en dag, och även rätt omständigheter att omsätta den orken i nåt som leder framåt. Det kanske kan vara nåt att hänga hatten på i alla fall.
Se där. Jag lyckades visst spotta ur mig lite "goda råd" ändå. Håll till godo. ;)
Jag har aldrig fått någon vettig utredning gjord nej vilket skulle ha gjorts för många år sen kan man tycka.
Jag skulle nog kunna vara rätt högfungerande och må bra så länge jag bara hade någonstans och någonting att göra på dagarna dvs ett jobb.
Jag har väl egentligen alltid vara barnet och personen som varit själv eftersom jag aldrig haft eller lärt mig att skaffa eller ha kompisar, jag tror inte jag har haft någon jag har kunnat kalla bästa kompis sen jag var 6 år eller så. Inte för att jag inte kan umgås med folk eller ha kul med dessa men jag har aldrig lärt mig att det är ok att "fråga" folk eller ta kontakt med folk.
Men nu är ju livet kört känns det som eftersom alla hinder känns oöverkomliga och tidsrymderna för att komma på banan känns oöverkomliga
eftersom jag inte kan ackumulera energi att göra något själv i mer än kanske veckoperioder eftersom så fort något går fel eller om man får en dipp så derailas allt igen. Dvs jag klarar inte av att lösa det själv och jag varken ha någon eller klarar av att fråga någon om hjälp för att ha stöd.
Egentligen så är ju ingenting oöverkomligt och alla steg framåt är bättre än att göra ingenting men allting är för stort för mig att lösa själv i det skicket jag är men jag fattar ju även att varför skulle någon bry sig eller hjälpa mig.
Jag har aldrig fått någon vettig utredning gjord nej vilket skulle ha gjorts för många år sen kan man tycka.
Jag skulle nog kunna vara rätt högfungerande och må bra så länge jag bara hade någonstans och någonting att göra på dagarna dvs ett jobb.
Jag har väl egentligen alltid vara barnet och personen som varit själv eftersom jag aldrig haft eller lärt mig att skaffa eller ha kompisar, jag tror inte jag har haft någon jag har kunnat kalla bästa kompis sen jag var 6 år eller så. Inte för att jag inte kan umgås med folk eller ha kul med dessa men jag har aldrig lärt mig att det är ok att "fråga" folk eller ta kontakt med folk.
Men nu är ju livet kört känns det som eftersom alla hinder känns oöverkomliga och tidsrymderna för att komma på banan känns oöverkomliga
eftersom jag inte kan ackumulera energi att göra något själv i mer än kanske veckoperioder eftersom så fort något går fel eller om man får en dipp så derailas allt igen. Dvs jag klarar inte av att lösa det själv och jag varken ha någon eller klarar av att fråga någon om hjälp för att ha stöd.
Egentligen så är ju ingenting oöverkomligt och alla steg framåt är bättre än att göra ingenting men allting är för stort för mig att lösa själv i det skicket jag är men jag fattar ju även att varför skulle någon bry sig eller hjälpa mig.
Tror du att du skulle orka gå till en stödgrupp som träffas ofta (dagligen)? Jag har en vän som går frekvent till anonyma alkoholisters träffar och den ensamhet och de mentala problem som du beskriver ligger ganska nära de utmaningar som följer av ett långt missbruk som tagit slut.
Det måste finnas fler liknande grupper att vända sig till, kyrkan kanske?
WHITEFOLKS
2019-11-11, 17:57
Tror du att du skulle orka gå till en stödgrupp som träffas ofta (dagligen)? Jag har en vän som går frekvent till anonyma alkoholisters träffar och den ensamhet och de mentala problem som du beskriver ligger ganska nära de utmaningar som följer av ett långt missbruk som tagit slut.
Det måste finnas fler liknande grupper att vända sig till, kyrkan kanske?
Kanske, jag vet inte och jag vet inte ens vilka alternativ som finns. Jag vet ingenting i princip och jag vet inte vilket första steget är. På många sätt känner jag också att jag passar inte in i de alternativ som finns. Samhall är liksom inte jag även om det som upplägg skulle fungera.
Det är egentligen inget direkt fel på mig sådär och allt är ju möjligt för mig men jag har helt enkelt aldrig lärt mig leva livet eller lärt mig vara social.
Inte för att det är "wow" i sig eller nåt jag kan leva på men jag hoppade av gymnasiet efter ettan (bara att jag tilläts göra det och sen ingen direkt uppföljning är ju ett jävla mysterium i sig) och skrev sedan 1.6 på högskoleprovet utan att gjort annat än att gejma i två år visar ju på nåt sätt att helt efterbliven är jag inte men ja.
Jag vet inte vart jag ska och jag vet definitivt inte hur jag ska ta mig dit.
svenbanan
2019-11-11, 19:13
Låter trist, WF. Hoppas du hittar nån väg ut ur din misär.
Jag önskar jag hade nåt råd att komma med, men tyvärr vet jag inte alls hur man ska bära sig åt för att få hjälp.
Det enda jag kan komma på är att du kanske kan bli "aktivist" och börja härja på diverse kommunalmöten (eller landstingsditon) för att få sjukvårdsapparaten att plocka upp dem som fallit mellan stolarna. Skriva arga insändare och allmänt föra ett jävla liv om hur odugligt mentalvården funkar. Då kanske de ser dig till slut, och gör nåt slags vettig utredning och ger nåt slags stöd. Men det kanske inte ligger för dig att hålla på så.
WHITEFOLKS
2019-11-11, 19:29
Låter trist, WF. Hoppas du hittar nån väg ut ur din misär.
Jag önskar jag hade nåt råd att komma med, men tyvärr vet jag inte alls hur man ska bära sig åt för att få hjälp.
Det enda jag kan komma på är att du kanske kan bli "aktivist" och börja härja på diverse kommunalmöten (eller landstingsditon) för att få sjukvårdsapparaten att plocka upp dem som fallit mellan stolarna. Skriva arga insändare och allmänt föra ett jävla liv om hur odugligt mentalvården funkar. Då kanske de ser dig till slut, och gör nåt slags vettig utredning och ger nåt slags stöd. Men det kanske inte ligger för dig att hålla på så.
Well jag har ju hållt på så här (även om det inte är någon som kan göra något åt saken här) men du ser ju hur man stämplas ;)
svenbanan
2019-11-11, 19:37
Well jag har ju hållt på så här (även om det inte är någon som kan göra något åt saken här) men du ser ju hur man stämplas ;)
Fast här har du ju inte direkt gnällt så mycket över att mentalvården inte sköter sitt uppdrag. Här har du ju mer gnällt över att du tycker samhället i stort är skevt. Dessutom blir det ju som sagt "gnäll" då du inte riktar den kritiken mot rätt instans utan bara vädrar ditt missnöje.
Sen tvivalar jag inte på att du rimligtvis kommer bli rätt illa omtyckt om du följer mitt "råd". Så jag är inte säker på att jag rekommendrar att du gör det. :D
WHITEFOLKS
2019-11-11, 19:42
Fast här har du ju inte direkt gnällt så mycket över att mentalvården inte sköter sitt uppdrag. Här har du ju mer gnällt över att du tycker samhället i stort är skevt. Dessutom blir det ju som sagt "gnäll" då du inte riktar den kritiken mot rätt instans utan bara vädrar ditt missnöje.
Sen tvivalar jag inte på att du rimligtvis kommer bli rätt illa omtyckt om du följer mitt "råd". Så jag är inte säker på att jag rekommendrar att du gör det. :D
Nej det kommer jag inte att bli och det är i princip bara jag mot världen tyvärr så det blir att klara sig själv eller inte alls. Samhället är skevt åt olika håll beroende på situationen det gäller och vilken egenskap det är man hanterar så är det bara och i mitt fall så är jag ensam att lösa mitt problem beroende på situationen jag är och egenskaperna jag har. I en annan situation hade jag varit golden med de egenskaper jag har.
svenbanan
2019-11-11, 19:57
Kan du inte försöka tenta av gymnasiet på komvux och sedan försöka plugga nån utbildning på högskolan? Det låter som nåt som borde kunna ligga för dig.
Fast här har du ju inte direkt gnällt så mycket över att mentalvården inte sköter sitt uppdrag. Här har du ju mer gnällt över att du tycker samhället i stort är skevt. Dessutom blir det ju som sagt "gnäll" då du inte riktar den kritiken mot rätt instans utan bara vädrar ditt missnöje.
Sen tvivalar jag inte på att du rimligtvis kommer bli rätt illa omtyckt om du följer mitt "råd". Så jag är inte säker på att jag rekommendrar att du gör det. :D
Är ju ganska farligt att kritisera vårdapparaten i Sverige. Plötsligt ligger du där och får personlighetsraderaren inkopplad..
Jag har nästan nått insikten att den mentalt sjukes snubbeltråd i gången mot frihet inte är "shock doctors" eller lobotomisören, utan den tysta medlöparen som är mer hängiven till "ordning" än rättvisa; som föredrar en negativ fred, som är frånvaro av anspänning, till en positiv fred, som är närvaron av rättvisa; som konstant säger "jag håller med dig i målet du söker, men jag kan inte hålla med om dina metoder om direkt handling;" som paternalistiskt känner att han kan bestämma tidsfönstret för en annan mans frihet; som lever vid myten om tid och som konstant rådgiver den mentalt sjuke om att invänta "en lämpligare tillfälle". Ytligt förstående från välvilliga personer är mer frustrerande än absoluta missförstånd från illvilliga personer. Ljummen acceptanns är mer förvirrande än direkt avstånd!
Förstår att det är svårt att veta var man ens ska börja om man stått utanför samhället länge.
Om du vill få någon typ av jobb så tror jag att arbetsförmedlingen kan vara till hjälp, de har till uppgift att hjälpa de som ligger längst ifrån arbetsmarknaden. Prata med en handläggare, jag tror att du tillhör en av de mer anställningsbara personerna som söker sig dit denna vecka.
Vill du istället prata med någon om känslor och tankar men tycker att vården inte hjälper dig så kan du kanske prova gå till kyrkan och tala med en diakon. De är duktiga på det de gör och möter ledsna och ensamma människor dagligen. I din situation kanske det kan hjälpa dig med lite andlighet också, vad vet jag? Att vända sig till kyrkan kostar noll kronor.
Det är inte lätt att sätta sig in i din situation så här över internet och råden kanske är helt uppåt väggarna men hoppas det löser sig för dig på sikt.
WHITEFOLKS
2019-11-12, 05:41
Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen nu, kunde göra allt över nätet så det var ju bekvämt. Har någon sorts "planeringssamtal" bokat för 2:a december och jag skrev även in mig i alfakassan eller vad det nu va.
För mig personligen så är det ett jättejobb att bara göra detta eftersom man skäms så extremt mycket men det är ju det som måste/bör göras och för de som jobbar där så är ju liksom inte jag något speciellt eller en person som de ogillar, det är ju deras jobb.
I morgon måste jag även få till att skicka iväg de saker jag fick sålt på tradera i helgen, det är det jag får in pengar att leva på. Jag tar hand om slängda teknikprodukter och annat, fixar och säljer. Delvis för pengarna såklart men även för att jag verkligen ogillar att saker som fortfarande kan användas slängs.
Ledsen om jag kapat din tråd Dio.
Det var sjukt bra gjort! Två steg åt rätt håll :hbang::hbang:
svenbanan
2019-11-14, 01:43
Håller med ovanstående.
Kudos till dig!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.