Visa fullständig version : Ätstörning, beroende och missbruk
TotteShaped4Life
2019-05-19, 14:11
Fick mig en tankeställare när jag läste ett annat inlägg från medlem som skriver att han blivit frisk från sin ätstörning. Jag själv är nykter alkoholist sedan 6 år, men ser mig aldrig som friskförklarad utan på tillfrisknande. Det kan dock vara lite annorlunda i fallet med ätstörningar - eller?
För kännedom så arbetar jag med beroende/missbruksproblematik och är utbildad/certifierad inom KBT
I mitt fall kommer alkohol aldrig att kunna vara något jag kan inkludera och för mig och andra alkoholister är detta relativt enkelt i jämförelse med den som drabbats av en ätstörning.
Jag kommer aldrig att kunna lära mig dricka normalt. Den läxan har jag gjort otaliga gånger förr och varje gång gick det fullständigt åt h-e.
Här ligger det förstås en enormt mycket större utmaning för den som drabbats av en ätstörning. Mat går förstås inte att exkludera som med alkohol. I det här fallet handlar tillfrisknandet om att kunna förhålla sig till sitt ätande och hitta tillbaka till någon slags normalitet.
Det är kanske på det viset man kan eller måste se det; att när någon med ätstörning har kunnat lära sig att äta ”normalt” så kan det definieras som ”frisk”.
I min värld kommer det ändå alltid tillbaka till att man om man en gång hamnat i ett missbruk/bereonde kommer man aldrig att bli botad. Är man inte vaksam på sitt beteende är riskerna stora för ”återfall” i beteendeberoende såväl som i substansberoende.
Det finns skillnader och likheter mellan olika beroenden. Alkohol är ett gift som påverkar/förändrar vår hjärna genom att hjärnan ”kidnappas” så att kopplingarna mellan nervcellerna, synapserna ändras så att den som är alkoholist inte själv kan kontrollera sitt drickande.
Det handlar i det här fallet om en biokemisk förändring i våra receptorer.
Just där skiljer det sig mellan att missbruka mat och alkohol. Man har kunnat mäta att droger och alkohol har en utsöndring av dopamin som är tusen gånger större än för annat som ger njutning som t.ex. sex eller mat.
Spelar det någon roll? Nej, jag skulle absolut inte säga att det spelar någon roll i praktiken. Varje beroende/missbruk har sin egen problematik, men jag skulle nog påstå att det finns mer likheter än skillnader.
Förändringarna i hjärnan när ett missbruk uppstår är i stort sett detsamma vare sig det rör sig om missbruk av en substans eller av ett beteende. Det är därför man ändå använder liknande behandlingsmetoder oavsett vilket beroende det handlar om.
Något som ”förenar” olika beroenden är: NÄR det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen, fritiden.
För personen som skrev om sin ätstörning beskrev svårigheterna att förhålla sig normalt till att det i princip på varje lunchrast kommenteras om olika matval.
Det här stämmer med min egen erfarenhet. För den som går på diet/kostschema haglar frågorna ofta. Det slog mig att det numera inte går en lunchrast utan att det kommenteras olika dieter/metoder.
”Äter du ingen frukost? Oj, jag skulle mörda någon om jag inte fick frukost”
"Det där ser nyttigt ut".
”Det var minsann inte mycket till mat. Bantar du?”
”Jag måste sluta med kolhydrater”
Det hade varit intressant med synpunkter med lite synpunkter.
Perspektiv och mognad. Rädsla kontra acceptans.
Rätt säker på att jag vet vilken medlem du syftar på, och absolut bästa sättet att få ett faktiskt perspektiv på före/efter är ju att fråga denne. Just nu är din essä väldigt fragmenterad med många kvistar och grenar, som förvisso fortfarande berör stammen.
Det handlar i det här fallet om en biokemisk förändring i våra receptorer.
Det här är egentligen det viktigaste, bara kunskap om att det du gör dagligen förändrar din hjärna till att mer effektivt processa både negativa och positiva mönster.
Jag tror inte folk allmänt reflekterar över det tillräckligt mycket för att upptäcka varningssignaler.
Problemet är att vi har en trend i samhället där olika problematiska beteenden som kan utvecklas till negativa trender är närmast norm. Vi har yngre människors internet användande i sociala medier, påverkan från olika "influencers" och lättheten att hitta till olika grupper på nätet som sysslar med något av de ovanstående negativa beteenden. Bland annat fanns det ett pro-anorexia community på tumbler. Det är väldigt lätt att som ung och förvirrad snubbla på någon av dessa communitys. Samtidigt som det inte finns något inbyggt försvar i samhället mot dem.
Däremot är jag inte lika pessimistisk inför framtiden, finns numera mycket forskning inom området. Och möjligheten att utveckla någon ny terapiform med stöd av något "läkemedel" finns på horisonten.
Jag skulle dock vilja se en inriktning mot att upptäcka varningarna och förhindra beteendet från att utvecklas till något potentiellt livshotande. Vilket helt saknas, i min mening.
TotteShaped4Life
2019-05-19, 14:46
Perspektiv och mognad. Rädsla kontra acceptans.
Rätt säker på att jag vet vilken medlem du syftar på, och absolut bästa sättet att få ett faktiskt perspektiv på före/efter är ju att fråga denne. Just nu är din essä väldigt fragmenterad med många kvistar och grenar, som förvisso fortfarande berör stammen.
Jag arbetar som jag skriver själv med beroende/missbruk. Det finns många infallsvinklar och olika perspektiv som jag tänkte kunde vara intressant att diskutera. Jag har själv tagit mig an en del som jag känner pro bono och hjälpt. Tänkte att att det kunde bli en allmän diskussion för att belysa det från flera håll.
Jag tycker det där med tex alkoholmissbruk är intressant, en regel jag haft för mig själv är att jag inte tänker bli full eller egentligen inte ens påverkad av alkohol. Utöver det har jag inga gränser eller restriktioner annat än att jag inte brukar dricka samma dag eller dagen efter jag tränat (åtminstone styrketräning), vilket i och för sig innebär en del restriktioner i sig.
Jag antar att eftersom jag inte dricker den mängden som "krävs" för att jag ska bli påverkad/full så kommer jag inte upp i de nivåer som "krävs" för att bli beroende?
wintersnowdrift
2019-05-19, 15:40
Det här är egentligen det viktigaste, bara kunskap om att det du gör dagligen förändrar din hjärna till att mer effektivt processa både negativa och positiva mönster.
Jag tror inte folk allmänt reflekterar över det tillräckligt mycket för att upptäcka varningssignaler.
Problemet är att vi har en trend i samhället där olika problematiska beteenden som kan utvecklas till negativa trender är närmast norm. Vi har yngre människors internet användande i sociala medier, påverkan från olika "influencers" och lättheten att hitta till olika grupper på nätet som sysslar med något av de ovanstående negativa beteenden. Bland annat fanns det ett pro-anorexia community på tumbler. Det är väldigt lätt att som ung och förvirrad snubbla på någon av dessa communitys. Samtidigt som det inte finns något inbyggt försvar i samhället mot dem.
Däremot är jag inte lika pessimistisk inför framtiden, finns numera mycket forskning inom området. Och möjligheten att utveckla någon ny terapiform med stöd av något "läkemedel" finns på horisonten.
Jag skulle dock vilja se en inriktning mot att upptäcka varningarna och förhindra beteendet från att utvecklas till något potentiellt livshotande. Vilket helt saknas, i min mening.
Tror knappast man behöver ramla in på en uttalad pro-ana community för att bli påverkad, hela Instagram är ju ett enda stort ätstörningsinspo. Nog för att yta alltid har varit viktigt, men i den typen av sociala medier existerar liksom inget annat.
Det är lite smått ångestfyllt att fundera på hur man ska kunna förhindra att ens barn dras med i skiten. Känns närapå omöjligt.
Jag tycker det där med tex alkoholmissbruk är intressant, en regel jag haft för mig själv är att jag inte tänker bli full eller egentligen inte ens påverkad av alkohol. Utöver det har jag inga gränser eller restriktioner annat än att jag inte brukar dricka samma dag eller dagen efter jag tränat (åtminstone styrketräning), vilket i och för sig innebär en del restriktioner i sig.
Jag antar att eftersom jag inte dricker den mängden som "krävs" för att jag ska bli påverkad/full så kommer jag inte upp i de nivåer som "krävs" för att bli beroende?
Du har helt enkelt inte kopplat ihop det med något som du upplever vara positivt, om det nu är eskapism eller slå bort negativa känslor. Kan var mycket annat, men det brukar var där gränsen går.
Tror knappast man behöver ramla in på en uttalad pro-ana community för att bli påverkad, hela Instagram är ju ett enda stort ätstörningsinspo. Nog för att yta alltid har varit viktigt, men i den typen av sociala medier existerar liksom inget annat.
Det är lite smått ångestfyllt att fundera på hur man ska kunna förhindra att ens barn dras med i skiten. Känns närapå omöjligt.
Det ena leder till det andra, barns hjärnor är inte direkt utvecklade för att kritiskt kunna reflektera över det på ett abstrakt sätt. Finns inte heller något direkt sätt att lära sig om möjliga negativa aspekter någonstans i samhället. Vi kommer att leva med de negativa konsekvenserna i många år framåt.
Jag vet inte exakt, men kan inte tänka mig att ge sitt barn en pryl som ger dem möjlighet att logga på internet helt ofiltrerat 24/7 är en bra plan. Försöka sinka det så länge som möjligt är nog en bra plan. Det är en populär trend bland olika IT-specialister i silicone valley, tror det är en betydligt viktigare signal än man först kan tro.
Väldigt komplext ämne men om jag bara ska beröra din huvudfråga huruvida det går att bli fullt friskförklarad från en ätstörning snarare än att vara under tillfrisknande så tror jag absolut det går.
Hade själv ett väldigt skevt förhållande till mat för många år sedan som säkerligen hade klassificerats som en ätstörning om jag sökt hjälp för det. Som nämnt ovan blev lösningen nya perspektiv och att kunna ringa in de logiska argument man hade för att rättfärdiga sitt beteende och inse att dem inte var logiska överhuvudtaget. Jag ställde mig frågor som "vad vill jag ha ut av detta?", "vad är mitt slutmål? Ska jag hålla på såhär hela livet och aldrig få äta det jag egentligen tycker om?" osv, och desto mer jag tänkte i sådana banor gick det upp för mig hur dumt det egentligen var. Sedan var det under en tonårsperiod där mycket annat vägde in i bilden som att se bra ut, tjejer, självförtroende, ideal m.m där mognad så småningom också blev en del av utvägen.
Har även ett par vänner som mer eller mindre gjort samma resa därefter och som idag inte visar några tecken på ätstörningar. Sedan finns det såklart en extremt stor individuell-faktor vad gäller orsaker, lösningar och hur svårt man har att bli kvitt problemet som säkert går att diskutera i det oändliga, men som svar på frågan tror jag definitivt det går att bli frisk.
Jag har inte mycket erfarenhet av alkoholberoende men det finns väl numera ganska stark evidens för att substanser ger betydligt mer djupgående och t o m permanenta förändringar i hjärnan som inte går att maskera eller "filosofera" bort på samma sätt. Ditt personliga synsätt att vara under konstant tillfrisknande kanske därför är fullt rimligt med hänsyn till beroendetypen och ett ont måste för att inte lura sig själv och falla tillbaka.
"Jag är ju frisk, nog kan jag dricka lite" etc.
wintersnowdrift
2019-05-19, 16:53
Det ena leder till det andra, barns hjärnor är inte direkt utvecklade för att kritiskt kunna reflektera över det på ett abstrakt sätt. Finns inte heller något direkt sätt att lära sig om möjliga negativa aspekter någonstans i samhället. Vi kommer att leva med de negativa konsekvenserna i många år framåt.
Jag vet inte exakt, men kan inte tänka mig att ge sitt barn en pryl som ger dem möjlighet att logga på internet helt ofiltrerat 24/7 är en bra plan. Försöka sinka det så länge som möjligt är nog en bra plan. Det är en populär trend bland olika IT-specialister i silicone valley, tror det är en betydligt viktigare signal än man först kan tro.
Jag tror absolut på att begränsa barns skärmtid, men det kommer ju att komma en dag då barnet blir en del av det digitala samhället även om den blir fördröjd så länge som möjligt. Jag tror att det kan göra stor skada även hos tonåringar, för vilka man som förälder knappast kan blockera t.ex. Instagram (som givetvis ersatts av något annat om 15 år).
Baserat på mina egna minnen och upplevelse av min uppväxt så kan jag faktiskt inte minnas att jag hade en uppfattning om mitt eget utseendet (dvs om jag var "snygg" eller "ful" eller något däremellan) förrän typ gymnasiet. Klart att det fanns trender och mode osv men det fanns ändå en distans till det man såg på MTV eller läste i tjejtidningar. Sociala medier och så kallade "influencers" blir verkligen en del av ungas liv idag och skapar en tydligare måttstock att jämföra sig med, är min uppfattning. Särskilt tjejer har verkligen en bananskalsväg till "lycka och berömmelse" genom att bli stor på Instagram (det som krävs är typ att man är snygg och bra på att posera).
Bossebäver
2019-05-19, 17:24
Är det ens möjligt att genomföra en större(20-30 kg+) viktnedgång utan att iaf vara semi-ätstörd? De biologiska mekanismerna för viktunderhåll är vid det laget fucked up, psykologiskt så brukar det inte vara helt 100 heller.
Jag tror absolut på att begränsa barns skärmtid, men det kommer ju att komma en dag då barnet blir en del av det digitala samhället även om den blir fördröjd så länge som möjligt. Jag tror att det kan göra stor skada även hos tonåringar, för vilka man som förälder knappast kan blockera t.ex. Instagram (som givetvis ersatts av något annat om 15 år).
Baserat på mina egna minnen och upplevelse av min uppväxt så kan jag faktiskt inte minnas att jag hade en uppfattning om mitt eget utseendet (dvs om jag var "snygg" eller "ful" eller något däremellan) förrän typ gymnasiet. Klart att det fanns trender och mode osv men det fanns ändå en distans till det man såg på MTV eller läste i tjejtidningar. Sociala medier och så kallade "influencers" blir verkligen en del av ungas liv idag och skapar en tydligare måttstock att jämföra sig med, är min uppfattning. Särskilt tjejer har verkligen en bananskalsväg till "lycka och berömmelse" genom att bli stor på Instagram (det som krävs är typ att man är snygg och bra på att posera).
Den mest känsliga perioden är väl runt 12-19 då unga söker en identitet, och då man ser mest snabba och tvära förändringar. Som förälder tror jag se senaste 10 åren varit en katastrof då detta är nått nytt som de själva haft minimal erfarenhet av. Och jag tror fortfarande det förhåller sig på det sättet, många föräldrar har väldigt lite koll.
Förr var det vanligare att din uppväxt påverkades av ditt umgänge och närmre sociala kontakter. Det var lättare för föräldrar att överblicka detta. I dag är det extremt lätt för unga att bli påverkade av olika trender från andra sidan jordklotet och vara direkt involverade utan att fysiskt behöva vara närvarande.
Det ser inte bättre ut än att allt detta påverkar unga tjejer på ett mer negativt sätt. Både på grund av att det är extremt populärt, men även att det är väldigt enkelt att kommersialisera och manipulera. Speciellt som många föräldrar inte har någon inblick och inte vet vad som försiggår.
Kan man hålla barnen borta tills de att de skapat sig en egen trygg personlig identitet i tonåren så har man lyckats med mycket.
Är det ens möjligt att genomföra en större(20-30 kg+) viktnedgång utan att iaf vara semi-ätstörd? De biologiska mekanismerna för viktunderhåll är vid det laget fucked up, psykologiskt så brukar det inte vara helt 100 heller.
Det är nog en del av vad trådskaparen försökte uttrycka. Det är egentligen bara början, eftersom alla gamla osäkerheter och negativa trender fortfarande finns kvar och behöver bearbetas.
Det kan ta flera år innan en överviktig person känner sig bekväm att synas i baddräkt eller liknande. Även om detta bara är en liten del av det större problemet, trenden till negativa tankar är kvar.
Är det ens möjligt att genomföra en större(20-30 kg+) viktnedgång utan att iaf vara semi-ätstörd? De biologiska mekanismerna för viktunderhåll är vid det laget fucked up, psykologiskt så brukar det inte vara helt 100 heller.
Beror nog väldigt mycket på ätstörningens karaktär. Om man inte nödvändigtvis utgår från att en ätstörning måste innebära rädsla och förakt till mat utan snarare en sjuklig överkonsumtion, så kan en viktnedgång tvärtom betyda tillfrisknande. Är du gravt överviktig och börjar äta på ett sätt
som i det långa loppet får dig att tappa 20-30kg och resulterar i ett sundare förhållningssätt till mat, ja då går du antagligen åt rätt håll iaf.
Om man sen förblir frisk eller inte låter jag vara osagt. Fanns väl nån studie som postades för inte så länge sedan som visade att genförändringar till följd av övervikt satt kvar trots viktnedgång. Så oavsett vad lär det inte vara så hälsosamt att vara extrem åt något håll.
wintersnowdrift
2019-05-19, 20:17
Den mest känsliga perioden är väl runt 12-19 då unga söker en identitet, och då man ser mest snabba och tvära förändringar. Som förälder tror jag se senaste 10 åren varit en katastrof då detta är nått nytt som de själva haft minimal erfarenhet av. Och jag tror fortfarande det förhåller sig på det sättet, många föräldrar har väldigt lite koll.
Förr var det vanligare att din uppväxt påverkades av ditt umgänge och närmre sociala kontakter. Det var lättare för föräldrar att överblicka detta. I dag är det extremt lätt för unga att bli påverkade av olika trender från andra sidan jordklotet och vara direkt involverade utan att fysiskt behöva vara närvarande.
Det ser inte bättre ut än att allt detta påverkar unga tjejer på ett mer negativt sätt. Både på grund av att det är extremt populärt, men även att det är väldigt enkelt att kommersialisera och manipulera. Speciellt som många föräldrar inte har någon inblick och inte vet vad som försiggår.
Kan man hålla barnen borta tills de att de skapat sig en egen trygg personlig identitet i tonåren så har man lyckats med mycket.
Jag tvivlar på att det är möjligt att hålla en ungdom borta ifrån sociala medier utan att typ låsa in vederbörande i en Fritzl-källare. Vilket inte känns som det bättre alternativet. Det närmaste en strategi jag kommit för att undvika sociala mediers negativa effekter är att föröka ingjuta så mycket självkänsla som möjligt i min unge, samt att hålla en öppen och ärlig dialog om ämnet. Mardrömmen är ett barn som mår dåligt men inte vågar prata med sina föräldrar om det.
Det är nog en del av vad trådskaparen försökte uttrycka. Det är egentligen bara början, eftersom alla gamla osäkerheter och negativa trender fortfarande finns kvar och behöver bearbetas.
Det kan ta flera år innan en överviktig person känner sig bekväm att synas i baddräkt eller liknande. Även om detta bara är en liten del av det större problemet, trenden till negativa tankar är kvar.
För egen del så kan jag helt klart säga att frestelsen som ätstörningen utgör alltid kommer att finnas kvar, men att jag tack vare ålder och erfarenhet vet att jag faktiskt inte mår bättre av att väga 15-20 kg mindre. Gissar att det är en ganska vanlig dikotomi bland friska fd ätstörda.
Jag tvivlar på att det är möjligt att hålla en ungdom borta ifrån sociala medier utan att typ låsa in vederbörande i en Fritzl-källare. Vilket inte känns som det bättre alternativet. Det närmaste en strategi jag kommit för att undvika sociala mediers negativa effekter är att föröka ingjuta så mycket självkänsla som möjligt i min unge, samt att hålla en öppen och ärlig dialog om ämnet. Mardrömmen är ett barn som mår dåligt men inte vågar prata med sina föräldrar om det.
För egen del så kan jag helt klart säga att frestelsen som ätstörningen utgör alltid kommer att finnas kvar, men att jag tack vare ålder och erfarenhet vet att jag faktiskt inte mår bättre av att väga 15-20 kg mindre. Gissar att det är en ganska vanlig dikotomi bland friska fd ätstörda.
Om du ser det från den ljusa sidan så har du möjlighet att ta del av ny forskning och riktlinjer för användning. Det går att utforma någon slags plan. De första åren var i stort sätt en mörker i det avseendet där ingen såg några problem.
Har du egen erfarenhet av ätstörningar tror jag du är mer kvalificerad än många andra att både se varningssignaler och motarbeta liknande beteende.
Jag har själv ett liknande beteende när det gäller rökning, som är ett såpass ingrott att jag fortfarande kan få ett röksug vid vissa tillfällen.
Har läst på lite studier om olika psykedeliska ämnen(främst Psilosybin och DMT) som har visat sig kunna slå ut delar av de receptorer som leder till de tankegångarna. Vilket har lett till att folk som tagit vissa substanser har i stort sätt blivit av med olika forma av beroenden som en sidoeffekt. Skulle vara intressant att forska i det, men knappast i Sverige. Däremot finns det hopp om framtiden.
wintersnowdrift
2019-05-20, 06:09
Om du ser det från den ljusa sidan så har du möjlighet att ta del av ny forskning och riktlinjer för användning. Det går att utforma någon slags plan. De första åren var i stort sätt en mörker i det avseendet där ingen såg några problem.
Har du egen erfarenhet av ätstörningar tror jag du är mer kvalificerad än många andra att både se varningssignaler och motarbeta liknande beteende.
Jag har själv ett liknande beteende när det gäller rökning, som är ett såpass ingrott att jag fortfarande kan få ett röksug vid vissa tillfällen.
Har läst på lite studier om olika psykedeliska ämnen(främst Psilosybin och DMT) som har visat sig kunna slå ut delar av de receptorer som leder till de tankegångarna. Vilket har lett till att folk som tagit vissa substanser har i stort sätt blivit av med olika forma av beroenden som en sidoeffekt. Skulle vara intressant att forska i det, men knappast i Sverige. Däremot finns det hopp om framtiden.
Ah, tack för pepp precis när jag började känna ”f*ck this shit vi är körda som art” :)
Jag hoppas att jag kommer att ha nytta av egna erfarenheter - samtidigt är ätstörningar komplext och bakomliggande orsaker likaså. Jag var en typisk ”duktig flicka” i en extremt högpresterande och statusfixerad miljö, men det är först i efterhand jag kan connect the dots. Som så ofta. Och alla högpresterande unga tjejer får inte ätstörningar (även om många - kanske t.o.m majoriteten? - mår psykiskt dåligt), så kanske är det en genetisk sårbarhet som avgör. Å tredje sidan tror jag inte heller på att gå igenom livet inlindad i bomull, och mina år som underviktig har gjort saker med mig och min hjärna som inte enbart varit negativa, även om jag nog inte skulle ha valt den vägen igen. Så helt enkelt är det inte.
Ah, tack för pepp precis när jag började känna ”f*ck this shit vi är körda som art” :)
Jag hoppas att jag kommer att ha nytta av egna erfarenheter - samtidigt är ätstörningar komplext och bakomliggande orsaker likaså. Jag var en typisk ”duktig flicka” i en extremt högpresterande och statusfixerad miljö, men det är först i efterhand jag kan connect the dots. Som så ofta. Och alla högpresterande unga tjejer får inte ätstörningar (även om många - kanske t.o.m majoriteten? - mår psykiskt dåligt), så kanske är det en genetisk sårbarhet som avgör. Å tredje sidan tror jag inte heller på att gå igenom livet inlindad i bomull, och mina år som underviktig har gjort saker med mig och min hjärna som inte enbart varit negativa, även om jag nog inte skulle ha valt den vägen igen. Så helt enkelt är det inte.
Det finns en intern statusjakt bland kvinnor och en intern statusjakt bland män. Där något som exponeras mycket i något mida kan bli fixideer. Det handlar egentligen om någon personlig sökan efter perfektion. Bland män har du exempelvis synthol injektioner och extrem träning. Bland kvinnor botox och självsvält. Kvinnor är inte direkt imponerade av synthol-män och män är inte direkt imponerade av botox-läppar. Den typen av dysmorfi som ätstörningar utgör ser ut som en väldigt personlig självbild som blir en slags långdistansträning i självsvält. Att det är någon slags självstatus jakt ser man på relaterade forum hur personer beskriver sin"kamp". Det har något med ideal att göra, och går ibland att styra till något mer positivt. Finns mängder med tränande tjejer som varit i fällan men lyckats bryta det genom att få nya personliga mål.
Däremot, hur man får till en permanent lösning av dysmorfi, det är svårt att säga. Men en ledtråd kan vara att den oftast uppkommer någonstans i puberteten till tidiga 20 årsåldern. Och hjärnan är inte fullt utvecklad förrän runt 25 årsåldern. Det kan helt enkelt vara en brist i förmågan till kritiskt tänkande hos just växande personer, har inte sett många fall där någon utvecklat det senare som inte tidigare lidit av sjukdomen. Jag tror det kommer betydligt fler studier i ämnet i framtiden då antal fall hos både män och kvinnor ökar.
Fick mig en tankeställare när jag läste ett annat inlägg från medlem som skriver att han blivit frisk från sin ätstörning. Jag själv är nykter alkoholist sedan 6 år, men ser mig aldrig som friskförklarad utan på tillfrisknande. Det kan dock vara lite annorlunda i fallet med ätstörningar - eller?
För kännedom så arbetar jag med beroende/missbruksproblematik och är utbildad/certifierad inom KBT
I mitt fall kommer alkohol aldrig att kunna vara något jag kan inkludera och för mig och andra alkoholister är detta relativt enkelt i jämförelse med den som drabbats av en ätstörning.
Jag kommer aldrig att kunna lära mig dricka normalt. Den läxan har jag gjort otaliga gånger förr och varje gång gick det fullständigt åt h-e.
Här ligger det förstås en enormt mycket större utmaning för den som drabbats av en ätstörning. Mat går förstås inte att exkludera som med alkohol. I det här fallet handlar tillfrisknandet om att kunna förhålla sig till sitt ätande och hitta tillbaka till någon slags normalitet.
Det är kanske på det viset man kan eller måste se det; att när någon med ätstörning har kunnat lära sig att äta ”normalt” så kan det definieras som ”frisk”.
I min värld kommer det ändå alltid tillbaka till att man om man en gång hamnat i ett missbruk/bereonde kommer man aldrig att bli botad. Är man inte vaksam på sitt beteende är riskerna stora för ”återfall” i beteendeberoende såväl som i substansberoende.
Det finns skillnader och likheter mellan olika beroenden. Alkohol är ett gift som påverkar/förändrar vår hjärna genom att hjärnan ”kidnappas” så att kopplingarna mellan nervcellerna, synapserna ändras så att den som är alkoholist inte själv kan kontrollera sitt drickande.
Det handlar i det här fallet om en biokemisk förändring i våra receptorer.
Just där skiljer det sig mellan att missbruka mat och alkohol. Man har kunnat mäta att droger och alkohol har en utsöndring av dopamin som är tusen gånger större än för annat som ger njutning som t.ex. sex eller mat.
Spelar det någon roll? Nej, jag skulle absolut inte säga att det spelar någon roll i praktiken. Varje beroende/missbruk har sin egen problematik, men jag skulle nog påstå att det finns mer likheter än skillnader.
Förändringarna i hjärnan när ett missbruk uppstår är i stort sett detsamma vare sig det rör sig om missbruk av en substans eller av ett beteende. Det är därför man ändå använder liknande behandlingsmetoder oavsett vilket beroende det handlar om.
Något som ”förenar” olika beroenden är: NÄR det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen, fritiden.
För personen som skrev om sin ätstörning beskrev svårigheterna att förhålla sig normalt till att det i princip på varje lunchrast kommenteras om olika matval.
Det här stämmer med min egen erfarenhet. För den som går på diet/kostschema haglar frågorna ofta. Det slog mig att det numera inte går en lunchrast utan att det kommenteras olika dieter/metoder.
”Äter du ingen frukost? Oj, jag skulle mörda någon om jag inte fick frukost”
"Det där ser nyttigt ut".
”Det var minsann inte mycket till mat. Bantar du?”
”Jag måste sluta med kolhydrater”
Det hade varit intressant med synpunkter med lite synpunkter.
Även jag är nykter alkoholist. Men tillfrisknad. Inte i tillfrisknande. (Nykter sen snart 9 år). Med det menar jag att mitt behov av att dricka är borta. Jag stör mig inte heller när folk på lunchrasterna pratar om hur fett de ska festa i helgen. Jag var precis på en svensexa i Miami i 4 nätter på de värsta fylleslag du kan tänka dig. Inte en tanke på att dricka.
Jag har roat mig med att läsa om beroende en del och sällar mig till de som menar på att beroende kan vara av typen "learning" dvs gradvis ökande behov av substans/tillvänjning (gäller de allra flesta människor) eller som är sjukdom i hjärnan ("Brain Disease Model"). Jag tror jag tillhör den sistnämnda kategorin.
Det tycks dock råda väldigt delade meningar om "behavioral addictions" (TV-spel, gambling, fetma, sex etc.) kan anses tillhöra sjukdomsdelen.
Men alldeles oavsett tycks hjärnplasticitet funka åt bägge håll - på samma sätt som du kan se förändringar i hjärnan som "hjälper" beroendet tycks det reversibla hända när du tillfrisknar.
Mao - en person med ätstörningar borde kunna återgå till ett mer normalt förhållande till mat. Men en person vars hjärna är så förändrad som en person som haft en hjärnsjukdom (Brain Disease Model) tycks aldrig kunna konsumera alkohol normalt.
Intressant artikel på ämnet: https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMra1511480
TotteShaped4Life
2019-05-20, 11:13
Även jag är nykter alkoholist. Men tillfrisknad. Inte i tillfrisknande. (Nykter sen snart 9 år). Med det menar jag att mitt behov av att dricka är borta. Jag stör mig inte heller när folk på lunchrasterna pratar om hur fett de ska festa i helgen. Jag var precis på en svensexa i Miami i 4 nätter på de värsta fylleslag du kan tänka dig. Inte en tanke på att dricka.
Jag har roat mig med att läsa om beroende en del och sällar mig till de som menar på att beroende kan vara av typen "learning" dvs gradvis ökande behov av substans/tillvänjning (gäller de allra flesta människor) eller som är sjukdom i hjärnan ("Brain Disease Model"). Jag tror jag tillhör den sistnämnda kategorin.
Det tycks dock råda väldigt delade meningar om "behavioral addictions" (TV-spel, gambling, fetma, sex etc.) kan anses tillhöra sjukdomsdelen.
Men alldeles oavsett tycks hjärnplasticitet funka åt bägge håll - på samma sätt som du kan se förändringar i hjärnan som "hjälper" beroendet tycks det reversibla hända när du tillfrisknar.
Mao - en person med ätstörningar borde kunna återgå till ett mer normalt förhållande till mat. Men en person vars hjärna är så förändrad som en person som haft en hjärnsjukdom (Brain Disease Model) tycks aldrig kunna konsumera alkohol normalt.
Intressant artikel på ämnet: https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJMra1511480
Jag har inte druckit på 6 år och sedan den dagen jag beslutade att lägga ner alkoholen har jag inte haft det minsta sug och kan utan minsta problem umgås med andra som dricker, gå på krogen, eller till systembolaget för att handla åt någon annan etc etc UTAN att på något sätt ha några problem.
I det avseendet blev jag tydligen FRISK nästan genast. Det jag menar med att "vara på tillfrisknande" för min del är att jag aldrig kan ta det där första glaset eller börja inbilla mig att jag kommer att kunna klara det. Om jag börjar leka med den tanken kan nog mitt friska jag blev rejält "sjukt" väldigt snabbt.
Jag har inte druckit på 6 år och sedan den dagen jag beslutade att lägga ner alkoholen har jag inte haft det minsta sug och kan utan minsta problem umgås med andra som dricker, gå på krogen, eller till systembolaget för att handla åt någon annan etc etc UTAN att på något sätt ha några problem.
I det avseendet blev jag tydligen FRISK nästan genast. Det jag menar med att "vara på tillfrisknande" för min del är att jag aldrig kan ta det där första glaset eller börja inbilla mig att jag kommer att kunna klara det. Om jag börjar leka med den tanken kan nog mitt friska jag blev rejält "sjukt" väldigt snabbt.
Det köper jag rakt av. Jag va nykter typ 6 månader och testade att dricka igen - det gick ju käpprätt åt helvete från dag 1 i princip.
Luddsson
2019-05-20, 13:57
Fick mig en tankeställare när jag läste ett annat inlägg från medlem som skriver att han blivit frisk från sin ätstörning. Jag själv är nykter alkoholist sedan 6 år, men ser mig aldrig som friskförklarad utan på tillfrisknande. Det kan dock vara lite annorlunda i fallet med ätstörningar - eller?
För kännedom så arbetar jag med beroende/missbruksproblematik och är utbildad/certifierad inom KBT
I mitt fall kommer alkohol aldrig att kunna vara något jag kan inkludera och för mig och andra alkoholister är detta relativt enkelt i jämförelse med den som drabbats av en ätstörning.
Jag kommer aldrig att kunna lära mig dricka normalt. Den läxan har jag gjort otaliga gånger förr och varje gång gick det fullständigt åt h-e.
Här ligger det förstås en enormt mycket större utmaning för den som drabbats av en ätstörning. Mat går förstås inte att exkludera som med alkohol. I det här fallet handlar tillfrisknandet om att kunna förhålla sig till sitt ätande och hitta tillbaka till någon slags normalitet.
Det är kanske på det viset man kan eller måste se det; att när någon med ätstörning har kunnat lära sig att äta ”normalt” så kan det definieras som ”frisk”.
I min värld kommer det ändå alltid tillbaka till att man om man en gång hamnat i ett missbruk/bereonde kommer man aldrig att bli botad. Är man inte vaksam på sitt beteende är riskerna stora för ”återfall” i beteendeberoende såväl som i substansberoende.
Det finns skillnader och likheter mellan olika beroenden. Alkohol är ett gift som påverkar/förändrar vår hjärna genom att hjärnan ”kidnappas” så att kopplingarna mellan nervcellerna, synapserna ändras så att den som är alkoholist inte själv kan kontrollera sitt drickande.
Det handlar i det här fallet om en biokemisk förändring i våra receptorer.
Just där skiljer det sig mellan att missbruka mat och alkohol. Man har kunnat mäta att droger och alkohol har en utsöndring av dopamin som är tusen gånger större än för annat som ger njutning som t.ex. sex eller mat.
Spelar det någon roll? Nej, jag skulle absolut inte säga att det spelar någon roll i praktiken. Varje beroende/missbruk har sin egen problematik, men jag skulle nog påstå att det finns mer likheter än skillnader.
Förändringarna i hjärnan när ett missbruk uppstår är i stort sett detsamma vare sig det rör sig om missbruk av en substans eller av ett beteende. Det är därför man ändå använder liknande behandlingsmetoder oavsett vilket beroende det handlar om.
Något som ”förenar” olika beroenden är: NÄR det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen, fritiden.
För personen som skrev om sin ätstörning beskrev svårigheterna att förhålla sig normalt till att det i princip på varje lunchrast kommenteras om olika matval.
Det här stämmer med min egen erfarenhet. För den som går på diet/kostschema haglar frågorna ofta. Det slog mig att det numera inte går en lunchrast utan att det kommenteras olika dieter/metoder.
”Äter du ingen frukost? Oj, jag skulle mörda någon om jag inte fick frukost”
"Det där ser nyttigt ut".
”Det var minsann inte mycket till mat. Bantar du?”
”Jag måste sluta med kolhydrater”
Det hade varit intressant med synpunkter med lite synpunkter.
För att svara på om det är skillnad mellan alkoholism och ätstörningar gällande friskförklaringen, så är svaret ja.
Problematiken med psykisk ohälsa och friskförklaring är delvis att ordet "frisk" är från den medicinska-och fysiska diskursen. Det är enklare att förstå hur man blir frisk från en förkylning, jämfört med när man är frisk från psykisk ohälsa. Man kan vara fysiskt sjuk eller frisk, men man kanske kan är frisk eller ofrisk psykiskt?
Terminologin kanske borde vara annorlunda. Jag vet inte.
ARMSTARK
2019-05-22, 07:31
Jag får nog något slags missbruk i allt jag börjar med, det finns liksom inget lagom när jag gör någonting. Jag har tränat allt som går att prova på, alltid all in. Min skivsamling växte tills den inte fick plats hemma. När jag dricker dricker jag tills allt är slut. När jag gör mat äter jag upp allt under kvällen, även om jag egentligen skulle göra 5 matlådor av det. Osv.
Jag undrar om inte allt det faktiskt hänger ihop på något sätt som flera varit inne på?
Jag får nog något slags missbruk i allt jag börjar med, det finns liksom inget lagom när jag gör någonting. Jag har tränat allt som går att prova på, alltid all in. Min skivsamling växte tills den inte fick plats hemma. När jag dricker dricker jag tills allt är slut. När jag gör mat äter jag upp allt under kvällen, även om jag egentligen skulle göra 5 matlådor av det. Osv.
Jag undrar om inte allt det faktiskt hänger ihop på något sätt som flera varit inne på?
Om du nu är medveten om detta så återstår ju bara att bryta mönstret.
ARMSTARK
2019-05-22, 08:12
Om du nu är medveten om detta så återstår ju bara att bryta mönstret.
Lättare sagt än gjort, det är ju den jag är.
Lättare sagt än gjort, det är ju den jag är.
Det är iaf okomplicerat! alltid något :d
Men ja antingen kan du lära dig att begränsa dig eller så måste du eliminera möjligheten att överkonsumera.
Jag får nog något slags missbruk i allt jag börjar med, det finns liksom inget lagom när jag gör någonting. Jag har tränat allt som går att prova på, alltid all in. Min skivsamling växte tills den inte fick plats hemma. När jag dricker dricker jag tills allt är slut. När jag gör mat äter jag upp allt under kvällen, även om jag egentligen skulle göra 5 matlådor av det. Osv.
Jag undrar om inte allt det faktiskt hänger ihop på något sätt som flera varit inne på?
Du har insikt och är medveten om problematiken, vilket är bra. Så frågan är hur vill du förändra det, och hur planerar du ett förändrat beteende.
Du kan börja med de bitar som känns enklast. Testa att ta en minuts paus och fundera vad som är bäst i stunden när du får något infall. En lite kursförändring kan vara första steget till en på sikt permanent förändring.
shadowfire
2019-05-22, 10:21
Det jag menar med att "vara på tillfrisknande" för min del är att jag aldrig kan ta det där första glaset eller börja inbilla mig att jag kommer att kunna klara det. Om jag börjar leka med den tanken kan nog mitt friska jag blev rejält "sjukt" väldigt snabbt.
Exakt så, jag ser det som att sjukdomen finns kvar, men man har hittat ett sätt att hantera och leva med det (avstå helt). Den ligger dock kvar latent och det räcker med att "bara ta ett glas vin" för att trigga igång hela kedjan igen. Det som tar flera månader, kanske ett år att komma bort ifrån, kan komma tillbaka inom loppet av ett par timmar. Mekanismerna finns liksom någonstans kvar, även om beroendet i sig har blivit under kontroll.
Jag tänker nog lika också vad gäller en ätstörning, men det är lite olika från olika ätstörningar. Har man t.ex. fått en ätstörning som har haft en underliggande rotorsak, så får man inte bukt med rotorsaken, så är risken stor att ätstörningen kan komma tillbaka även efter att man har blivit frisk.
shadowfire
2019-05-22, 10:27
Jag får nog något slags missbruk i allt jag börjar med, det finns liksom inget lagom när jag gör någonting. Jag har tränat allt som går att prova på, alltid all in. Min skivsamling växte tills den inte fick plats hemma. När jag dricker dricker jag tills allt är slut. När jag gör mat äter jag upp allt under kvällen, även om jag egentligen skulle göra 5 matlådor av det. Osv.
Jag undrar om inte allt det faktiskt hänger ihop på något sätt som flera varit inne på?
Har en viss igenkänningsfaktor. Jag går ofta "all in" i det jag gör, ordet "lagom" existerar inte i mitt vokabulär mm. För mig har lösningen varit att se till att göra det som är bra för mig och tillåta mig gå All In på det - och undvika sådant som är dåligt. Alltså att gå All In eller nörda ner sig i något totalt behöver nödvändigtvis inte vara av ondo.
Har en viss igenkänningsfaktor. Jag går ofta "all in" i det jag gör, ordet "lagom" existerar inte i mitt vokabulär mm. För mig har lösningen varit att se till att göra det som är bra för mig och tillåta mig gå All In på det - och undvika sådant som är dåligt. Alltså att gå All In eller nörda ner sig i något totalt behöver nödvändigtvis inte vara av ondo.
Inte alls, det gäller ju bara att vara medveten och hantera.
shadowfire
2019-05-22, 10:31
En anekdot på det hela;
Citat från King Grubs artikel på styrkelabbet om hur tävlande på elitnivå äter, i det här fallet Mens Physique-tävlande.
Hela fem av de sexton deltagarna uppgav att de vid något tidigare tillfälle hade varit drabbade av någon slags ätstörning. Fyra stycken rapporterade hetsätning och en hade lidit av en störd kroppsuppfattning.
Det är nog vanligare än vad många tror att folk döljer sin ätstörning med en yta utåt som visar på att de tävlar, tränar flitigt etc. Tror det gäller inte bara inom styrketräning utan även inom konditionsgrenar. Många cyklister, löpare etc ligger på en rätt galen låg fettfri massa.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.