Visa fullständig version : Från vältränad till average Joe
Hej!
Några få här inne har följt min journal för ett par år sedan. Fått väldigt mycket support och det tackar jag för. På grund av depressions-problematik, alkoholmissbruk m.m tappade jag all motivation. Idag hatar jag verkligen träningen, vilket är synd då jag brukade älska det mer än allt. Allt detta hände efter min senaste diet, som gick riktigt bra. Hamnade i riktigt bra form och var nöjd med resultaten. Problemet är att jag alltid tränat stenhårt, verkligen, vilket mentalt blev för mycket efter dieten. Jag gick in i väggen helt enkelt.
Har försökt gå till gymmet över 30 gånger, men det skiter sig redan första veckan.
Här har vi 2 bilder. På bägge väger jag runt 83 kg, men som ni ser har jag tappat all massa.
http://i63.tinypic.com/16l9uv9.png
Idag har jag inga problem längre, som tur är, men motivation och kärleken för träningen är helt död.
Jag kan inte säga att jag bryr mig om att min kropp förfallit, har inga problem med min självbild. Men samtidigt vill jag börja bry mig om kroppen, vilket
jag tyvärr inte gör. Någon med tidigare erfarenhet, som lyckats få tillbaka gnistan som sedan länge försvunnit?
Ber om ursäkt ifall tråden är i fel forumsdel.
Ptja, ibland får man liksom köpa verkligheten att det kanske inte går att vara motiverad eller tycka att saker och ting är kul. Särskilt inte i början innan man ser resultat.
Och då får man köra på med bara envishet/beslutsamhet och tid tills motivationen förhoppningsvis kommer och gör det enklare.
För att dra till med en metafor, tex skapa eld mha en sån där "eldborr" fast utan bågen. Man bara gnuggar/skruvar en pinne i ett hål tills det börjar brinna helt enkelt, vilket inte alls är enkelt utan skitfrustrerande och tar alltid alldeles för lång tid :D Ibland kan man behöva byta virke, tändmedel eller metod eller rentav ta hjälp av en vän eller annan person som kan assistera. Men bara man ger sig den på att det ska börja ryka och sen bli eld så går det liksom förr eller senare.
https://proxy.duckduckgo.com/iu/?u=http%3A%2F%2Foffgridsurvival.com%2Fwp-content%2Fthemes%2Fmimbo2.2%2Fimages%2F2008%2F05%2 Fhand-drill.jpg&f=1
Dessutom, om vi lämnar flumvärlden, så är det väl erkänt lättare att få till skapliga resultat om man någon har varit muskulös/vältränad förut.
Ja, jag har tänkt på samma sak. Om man tvingar sig i början, lär motivationen och glädjen komma därefter. Jag tror när jag väl börjat blir det roligt igen. Lyckades träna 3 veckor ett tag, fick rutin och det började kännas bra. Men sen hände saker som gjorde att jag sket i det. Man får, precis som du säger, tvinga sig att utföra träningen oavsett om man känner för det eller inte. Precis som du säger, envishet.
mattilainen
2019-04-22, 22:02
Kan det finnas en viss del i dig som ser tillbaka på tiden du var vältränad och tänker att "varför lät jag det gå så här långt?" och tappar motivationen då du förstår hur lång väg det är tillbaka? Försök att inte tänka på det, tänk istället på vilken resa du ska göra denna gången. Det är så lätt att bli nere och tappa motivationen när man har sån målbild. Du ska inte "kämpa dig tillbaka" för du är på en helt annan plats just nu. Börja med att tänka som du gör nu, ta hand om din kropp. Målet kanske inte bör vara att se ut som du en gång gjorde, målet kan vara lite mer realistiskt och uppnåbart, t.ex. ta 100 kg bänkpress igen, eller kunna springa milen eller vad det nu kan vara.
Jag har heller ingen motivation eller glöd/kärlek för träningen längre, jag tror den försvinner hos alla förr eller senare.
Det som händer är nog att i takt med att man blir äldre så förlorar man ju mycket utseendefixering och sånt, hela livet blir ju lite mera som att man rycker på axlarna över saker och så även med träningen. Sen med åren så kommer mognad också och en självsäkerhet i sig själv vilket resulterar ju i att träning för just utseende/styrka spelar mindre roll.
Mitt tips är att träna mindre och skippa dagar, vissa veckor kanske du bara tränar 2 dagar andra 5 det spelar inte så stor roll det viktigaste är ju att du håller igång lite med något.
Varför vill du ha tillbaka glöden och till vilken nytta? En fin fysik kan du ju få genom att äta vettigt och jogga lite.
Jättebra att du inte bryr dig på samma sätt om din självbild tycker jag.
Kanske är det helt enkelt så att du inte bryr du dig om rippad/biffig längre då du varit där redan och det är inte lika åtråvärt?
Varför inte skita helt i att ens gymma. Bry dig om din kropp, men gör det roligt. Börja spela squash, innebandy-korpen, whatever tickles your fancy.
Jag vill träna mer ju mer jag tränar. Att komma igång igen suger alltid.
Fördelen för din del är muskelminnet, du lär komma tillbaka fort bara du ger dig fan på det.
Jag vill träna mer ju mer jag tränar. Att komma igång igen suger alltid.
Fördelen för din del är muskelminnet, du lär komma tillbaka fort bara du ger dig fan på det.
Jag tror det också är så, när jag väl sätter igång med träningen blir det roligare. Jag måste nog bara ge mig fan på att börja träna oavsett om jag har motivation eller inte.
Jättebra att du inte bryr dig på samma sätt om din självbild tycker jag.
Kanske är det helt enkelt så att du inte bryr du dig om rippad/biffig längre då du varit där redan och det är inte lika åtråvärt?
Varför inte skita helt i att ens gymma. Bry dig om din kropp, men gör det roligt. Börja spela squash, innebandy-korpen, whatever tickles your fancy.
Jag tror samma sak, när jag var i den där formen tycker jag inte det gav mig mer än vad min kropp ger mig nu. Ja, att testa någon ny aktivitet vore kul.
Jag har heller ingen motivation eller glöd/kärlek för träningen längre, jag tror den försvinner hos alla förr eller senare.
Det som händer är nog att i takt med att man blir äldre så förlorar man ju mycket utseendefixering och sånt, hela livet blir ju lite mera som att man rycker på axlarna över saker och så även med träningen. Sen med åren så kommer mognad också och en självsäkerhet i sig själv vilket resulterar ju i att träning för just utseende/styrka spelar mindre roll.
Mitt tips är att träna mindre och skippa dagar, vissa veckor kanske du bara tränar 2 dagar andra 5 det spelar inte så stor roll det viktigaste är ju att du håller igång lite med något.
Varför vill du ha tillbaka glöden och till vilken nytta? En fin fysik kan du ju få genom att äta vettigt och jogga lite.
Exakt. Jag var runt 22-23 när jag var i bäst form. Nu är jag 27, utseende är väldigt irrelevant för mig nu, men samtidigt tyckte jag träningen var galet roligt förut. Glöden vill jag ha tillbaka då jag tyckte det var väldigt roligt, målet var aldrig att få en sjuk fysik, utan det var helt enkelt något jag mådde bra av. Med träning börjar jag ta hand om mig själv på ett helt annat sätt.
Kan det finnas en viss del i dig som ser tillbaka på tiden du var vältränad och tänker att "varför lät jag det gå så här långt?" och tappar motivationen då du förstår hur lång väg det är tillbaka? Försök att inte tänka på det, tänk istället på vilken resa du ska göra denna gången. Det är så lätt att bli nere och tappa motivationen när man har sån målbild. Du ska inte "kämpa dig tillbaka" för du är på en helt annan plats just nu. Börja med att tänka som du gör nu, ta hand om din kropp. Målet kanske inte bör vara att se ut som du en gång gjorde, målet kan vara lite mer realistiskt och uppnåbart, t.ex. ta 100 kg bänkpress igen, eller kunna springa milen eller vad det nu kan vara.
Ligger mycket i det du säger. När jag tänker tillbaka gick jag till gymmet med galet påfrestande mentalitet. Hade träningsdagbok och gav mig fan på att varje pass var tvunget att ha någon prestationsförbättring. Vilket gjorde att min träningsintensitet blev helt sjukt galen. Jag har faktiskt inte riktigt några mål att komma i samma form som då, formen var mest en bonus jag fick av träningen, utöver dietadet. Men det du säger verkar vara bra och enkla mål, börja smått. Jag tror mitt största problem är att jag går till gymmet med såna prestationskrav, att träningen blir för psykiskt påfrestande. Det var efter dieten allt gick åt helvete, under dieten tränade jag så brutalt hårt att jag knappt vet hur jag klarade av det. Jag måste släppa prestationskraven, iallafall i början.
Andy.da.wohoo
2019-04-22, 22:39
För mig handlar det om att "livet" kom emellan mig och träningen. Jag vill träffa mina kompisar, jag jobbar, jag har en fru jag vill ha kvalitetstid med och jag har en son som jag tar hand om och vill vara med. I allt detta är det i normalfallet svårt att få in en timme på gymmet. Och då händer ju också oförutsägbara saker mitt i allt också som dessutom gör det ännu svårare.
Och jag känner igen mig i det du skriver, trots att jag försöker tänka på att jag inte har samma förutsättningar nu som då, så känns det trist att jag en gång marklyft 200kg och nu gör jag knappt hälften.
Jag började lite smått med landsvägscykling istället, vilket är kul. Men det är samma sak där, svårt att få tid till det. Skillnaden är att jag aldrig varit bra på det så även om jag har ett långt uppehåll så är vägen tillbaka inte så lång.
eternallord
2019-04-22, 22:47
Jag tycker det är ohyggligt mycket lättare att träna om man gör det för att man brinner för att lära sig en ny skill snarare än att förbättra fysiken. Jag plockade upp olympisk tyngdlyftning för ett år sedan och jag längtar till varje pass, för att träningen och utvecklingen är så rolig. Jag kände likadant när jag tränade Taekwondo förr. Och i båda fallen får man en snyggare fysik på köpet.
Hitta någon spännande ny aktivitet som du brinner för, då blir det lätt att träna igen. Att ”gymma” är ärligt talat bland det tråkigaste man kan göra i form av fysisk aktivitet, testa något annat så har du kanske större chans att hålla motivationen uppe.
För mig handlar det om att "livet" kom emellan mig och träningen. Jag vill träffa mina kompisar, jag jobbar, jag har en fru jag vill ha kvalitetstid med och jag har en son som jag tar hand om och vill vara med. I allt detta är det i normalfallet svårt att få in en timme på gymmet. Och då händer ju också oförutsägbara saker mitt i allt också som dessutom gör det ännu svårare.
Och jag känner igen mig i det du skriver, trots att jag försöker tänka på att jag inte har samma förutsättningar nu som då, så känns det trist att jag en gång marklyft 200kg och nu gör jag knappt hälften.
Jag började lite smått med landsvägscykling istället, vilket är kul. Men det är samma sak där, svårt att få tid till det. Skillnaden är att jag aldrig varit bra på det så även om jag har ett långt uppehåll så är vägen tillbaka inte så lång.
Saken är att du har legitima anledningar till att faktiskt inte ha tid/motivation att träna, jag jobbar och det är i princip allt. Ja det är lite trist, jag körde reps på 135-140 förr, sist klarade jag knappt 60. Helt otroligt. Det som faktiskt motiverar mig är när jag kollar på mina gamla träningsklipp, men det håller i en dag ungefär. Mitt gym är 1 minut ifrån min lägenhet, så egentligen har jag alla förutsättningar att skapa tid för träningen.
Jag tycker det är ohyggligt mycket lättare att träna om man gör det för att man brinner för att lära sig en ny skill snarare än att förbättra fysiken. Jag plockade upp olympisk tyngdlyftning för ett år sedan och jag längtar till varje pass, för att träningen och utvecklingen är så rolig. Jag kände likadant när jag tränade Taekwondo förr. Och i båda fallen får man en snyggare fysik på köpet.
Hitta någon spännande ny aktivitet som du brinner för, då blir det lätt att träna igen. Att ”gymma” är ärligt talat bland det tråkigaste man kan göra i form av fysisk aktivitet, testa något annat så har du kanske större chans att hålla motivationen uppe.
Jag håller helt med, styrketräning är en aktivitet där risken är väldigt stor att man tröttnar, blir lätt enformigt. Min fysik var aldrig riktigt mitt mål, jag hade inte som mål att bli så "stor" som jag blev. Det var helt enkelt en bonus, styrka var mitt mål.
Glömde tillägga. Tyvärr har båda mina axlar gått ur led, vilket gör att jag är extremt begränsad. MMA har alltid varit något jag älskat, men är tyvärr helt uteslutet. Kan i princip inte köra några av mina favoritövningar längre. Bänk, chins, dips, knäböj eller liknande är uteslutet. Vilket tyvärr inte hjälper min motivation. Det är absolut ingen stor faktor gällande min motivation, men det hjälper ej.
Tränade på gym mycket förut, men finner det i dag tråkigt. Numera tränar jag annat som håller glöden i liv; (inomus-)klättring, träna/röra sig fritt ute i naturen, hoppa, kräla, hänga, träning med egen kroppsvikt med mera. Mycket roligare än att stå statiskt på ett gym med vikter och maskiner i sakta tempo bland alla andra döskallar med sina hörlurar och mobiltelefoner.
Sedan ger denna typ av träning enligt mig en väldigt funktionell och hälsosam kropp för långsiktigt bruk.
Analbumcover
2019-04-22, 23:54
Tråkigt att du skadat dig, kan tänka mig att det blir mindre motiverande då, även om du skrev att det inte var en stor faktor.
Jag kom själv tillbaka för 7-8 månader sen efter 3 år med alkohol och annat i allt för stora mängder och är redan starkare än tidigare, även om några % fett till måste bort för att vara på samma nivå utseendemässigt.
Vet inte varför motivationen kommit tillbaka då det kan bero på många olika faktorer, samma gäller för varför jag slutade.
Kan ha varit att jag vill kunna, om jag vill, lyfta folk jag känner, folk som bråkar, eller min flickvän upp och ner av olika anledningar. Eller att jag har många mål med livet och att dessa två motiverar varandra.
Nu vet jag inte riktigt vad som drev dig innan men med tanke på bilden så antar jag att det var att få en vältränad kropp?
Men om du nu inte bryr dig lika mycket om utseendet så kanske ändra målsättning till något mindre extremt som du kan uppfylla varje pass vore på sin plats?
T.ex om du har som målsättning att träna för att må bra så kommer ju motivationen av sig självt då man mår ju riktigt bra av att träna lite lagom sådär.
Eller ändra träningsform helt som andra har föreslagit, hitta någonting nytt som gör dig motiverad kankse bara fokusera på konditionsträning. :)
Nu vet jag inte riktigt vad som drev dig innan men med tanke på bilden så antar jag att det var att få en vältränad kropp?
Men om du nu inte bryr dig lika mycket om utseendet så kanske ändra målsättning till något mindre extremt som du kan uppfylla varje pass vore på sin plats?
T.ex om du har som målsättning att träna för att må bra så kommer ju motivationen av sig självt då man mår ju riktigt bra av att träna lite lagom sådär.
Eller ändra träningsform helt som andra har föreslagit, hitta någonting nytt som gör dig motiverad kankse bara fokusera på konditionsträning. :)
I mina yngre dagar var det mest för utseende skull, men gick över som en hobby som var styrkeinriktad. Jag tror min lösning är ganska enkel nu när jag tänker efter. Börja träna, det brukar bli roligare när man väl kommit in i det, och träna på en hälsosam mental nivå. :)
Tror börja om från början kan vara ett alternativ, kanske byt gym till där du ingen känner igen dig och starta igång något enkelt nybörjarprogram.
Att försöka komma tillbaka till dit man var innan tror jag inte kommer bli så bra.
Tråkigt att du skadat dig, kan tänka mig att det blir mindre motiverande då, även om du skrev att det inte var en stor faktor.
Jag kom själv tillbaka för 7-8 månader sen efter 3 år med alkohol och annat i allt för stora mängder och är redan starkare än tidigare, även om några % fett till måste bort för att vara på samma nivå utseendemässigt.
Vet inte varför motivationen kommit tillbaka då det kan bero på många olika faktorer, samma gäller för varför jag slutade.
Kan ha varit att jag vill kunna, om jag vill, lyfta folk jag känner, folk som bråkar, eller min flickvän upp och ner av olika anledningar. Eller att jag har många mål med livet och att dessa två motiverar varandra.
Vad kul att höra att du vann fighten emot alkoholen. Mina 6 månader är inget jämfört med 3 år, men jag förstår att det var tufft. :) Det viktiga är ju att du fick motivation, hur du fick den är kanske inte så viktigt. Men verkligen kul att sakner satte sig på plats.
I mina yngre dagar var det mest för utseende skull, men gick över som en hobby som var styrkeinriktad. Jag tror min lösning är ganska enkel nu när jag tänker efter. Börja träna, det brukar bli roligare när man väl kommit in i det, och träna på en hälsosam mental nivå. :)
Jag kom igång sent i livet med att börja gymma pga att följande scenarion hände varje gång: gick till gymmet svintaggad på att bli fit - Började deffa stenhårt och tänka på kosten till 100% - sluta efter 2 veckor och fortsatte spela dator och äta chips.
Vändningen kom den dagen jag började gå till gymmet utan att tänka på kost och träningsschemat och allt runt omkring. Gick dit och tränade grejer jag tyckte var kul men i övrigt la inte så mycket tanke till det. Ända tills jag började tycka att allt kring träning och kost och liknande var svinroligt. Vet inte hur min historia kan hjälpa dig men du kanske ska prova att gå till gymmet förutsättningslöst och bara köra lite övningar du tidigare tyckt om?
Diomedea exulans
2019-04-23, 09:30
Jag har ingen klockren lösning på ditt problem, men har lite småtips.
För mig har mer eller mindre hela min träningskarriär varit som du beskriver nu. Det vill säga, jag har aldrig gillat den. Först hatade jag den med passion, men hatet mildrades mer och mer till jag idag har landat i att jag helst hade sluppit den, men klarar av att tvinga mig att träna ändå utan nämnvärd ångest.
Min personlighet fungerar så att jag är extremt mycket regelföljare. Jag tror jag har låtit bli att ha säkerhetsbältet på mig i bilen tre gånger i mitt liv. Har kanske låtit bli att borsta tänderna på kvällen två gånger i mitt liv. Jag har aldrig rökt på. Jag hade aldrig någon tonårsrevolt, att gå emot mamma och pappa gick emot själva min själs grundstruktur alltför mycket. Så för mig funkar det att sätta upp några pass i veckan som jag MÅSTE göra. Ofta skjuter jag upp passen, förra veckan t ex skulle sista passet köras på fredag men de blev inte av förrän söndagen. Men det blev av iallafall.
En sak som kan hjälpa mig med motivationen kan vara något så töntigt som att se biffiga killar i nån actionrulle. Det brukar få mig att tänka "så vill jag se ut".
Det kan även hjälpa att tänka på hälsan. Utseendeskäl kan alltid bortförklaras som onödiga, men hälsan är det viktigaste man har.
Tror även det kan hjälpa mycket om du hittar träningskompisar. Helst såna som är starkare än du själv.
Slartibartfast
2019-04-23, 09:37
Hur mycket tränade du när du tränade som mest?
Jag har själv väldigt svårt att piska upp nån motivation, utan kör mest på rutin/disciplin. Jag fyller dessutom 40 i sommar, så jag försöker intala mig att det är en investering i mig själv.
Att prutt-träna två gånger i veckan är ju ofantligt mycket bättre än att inte träna alls, om man måste tvinga sig till det. Ett visst mått av tvång är inte av ondo när det kommer till träning några gånger i veckan. Att tvinga sig till två timmar träning om dagen är dock inte hållbart i längden.
Jag har/är i exakt din sits! :)
Andades mer eller mindre byggnings i 5 år där hela livet gick ut på att maximera tills en dag där jag också gick in i väggen. Hatade allt från träning till att hela tiden behöva vara petig i allt.
Nu har det gått 5 år till och jag känner att det är dags och har sedan en månad tillbaka börjat träna. Slog nyligen om dieten helt också, dags att tappa 15kg.
Då var jag 85kg hård och nu är jag 88kg klen och fet. Jobbigt att tänka hur lång tid det kommer ta men skit samma.
Häng på.
Tror börja om från början kan vara ett alternativ, kanske byt gym till där du ingen känner igen dig och starta igång något enkelt nybörjarprogram.
Att försöka komma tillbaka till dit man var innan tror jag inte kommer bli så bra.
Jag har flyttat så gymmet är fräscht, och mycket trevligare än mitt gamla. Jag ha faktiskt inte som mål att bli som jag var förut, jag strävade inte riktigt efter att se ut sådär utseendemässigt. Men jag tror jag måste släppa mina prestationskrav och börja lugnt, till en början.
Jag kom igång sent i livet med att börja gymma pga att följande scenarion hände varje gång: gick till gymmet svintaggad på att bli fit - Började deffa stenhårt och tänka på kosten till 100% - sluta efter 2 veckor och fortsatte spela dator och äta chips.
Vändningen kom den dagen jag började gå till gymmet utan att tänka på kost och träningsschemat och allt runt omkring. Gick dit och tränade grejer jag tyckte var kul men i övrigt la inte så mycket tanke till det. Ända tills jag började tycka att allt kring träning och kost och liknande var svinroligt. Vet inte hur min historia kan hjälpa dig men du kanske ska prova att gå till gymmet förutsättningslöst och bara köra lite övningar du tidigare tyckt om?
Exakt det du säger! Jag tror till en början, är det nog viktigt att gå dit, träna lite lugnt, köra övningar man tycker om och skita i kosten helt. Måste se till att träningen inte blir en börda i livet, något som belastat mig mentalt tidigare.
Jag har ingen klockren lösning på ditt problem, men har lite småtips.
För mig har mer eller mindre hela min träningskarriär varit som du beskriver nu. Det vill säga, jag har aldrig gillat den. Först hatade jag den med passion, men hatet mildrades mer och mer till jag idag har landat i att jag helst hade sluppit den, men klarar av att tvinga mig att träna ändå utan nämnvärd ångest.
Min personlighet fungerar så att jag är extremt mycket regelföljare. Jag tror jag har låtit bli att ha säkerhetsbältet på mig i bilen tre gånger i mitt liv. Har kanske låtit bli att borsta tänderna på kvällen två gånger i mitt liv. Jag har aldrig rökt på. Jag hade aldrig någon tonårsrevolt, att gå emot mamma och pappa gick emot själva min själs grundstruktur alltför mycket. Så för mig funkar det att sätta upp några pass i veckan som jag MÅSTE göra. Ofta skjuter jag upp passen, förra veckan t ex skulle sista passet köras på fredag men de blev inte av förrän söndagen. Men det blev av iallafall.
En sak som kan hjälpa mig med motivationen kan vara något så töntigt som att se biffiga killar i nån actionrulle. Det brukar få mig att tänka "så vill jag se ut".
Det kan även hjälpa att tänka på hälsan. Utseendeskäl kan alltid bortförklaras som onödiga, men hälsan är det viktigaste man har.
Tror även det kan hjälpa mycket om du hittar träningskompisar. Helst såna som är starkare än du själv.
Trevligt att höra ett svar ifrån dig, en favorit på forumet. Jag blir motiverad av att se mina gamla träningsrullar, men det håller inte i väldigt länge. Jag behöver extrem rutin i min vardag för att jag skulle kunna hålla det.
Hur mycket tränade du när du tränade som mest?
Jag har själv väldigt svårt att piska upp nån motivation, utan kör mest på rutin/disciplin. Jag fyller dessutom 40 i sommar, så jag försöker intala mig att det är en investering i mig själv.
Att prutt-träna två gånger i veckan är ju ofantligt mycket bättre än att inte träna alls, om man måste tvinga sig till det. Ett visst mått av tvång är inte av ondo när det kommer till träning några gånger i veckan. Att tvinga sig till två timmar träning om dagen är dock inte hållbart i längden.
Jag har tänkt på det du säger, att ett dåligt pass är bättre än inget. Dock har jag alltid varit en allt eller inget person, vilket inte fungerar i längden, precis som du säger. Men jag tror när jag väl fått rutin, blir det roligare. Det är början som är det jobbiga. Jag har också muskelminne så jag skulle nog få en del resultat ganska snabbt. Jag tränade helkroppspass 3x/vecka.Ibland trycker jag in 2-3 semi-lugna spinningpass på 1h. Jag tränar egentligen inte mycket alls, men mina pass var plågsamt hårda. Jag är som sagt en allt eller inget person, antingen stenhårt eller inte alls. Men jag tror jag måste börja lugnt, 2-3 pass där jag i några veckor/månader latchar runt och tränar för att ha kul. Måste komma ifrån detta "allt eller inget" tänk. Förr hade jag träningsdagbok, varje pass hade jag mål att jag MÅSTE antingen öka 1 rep i varje övning. Vilket medförde extrema prestationskrav innan jag ens kommit till gymmet. Men som sagt, det var min sista diet, när jag hamnade i riktigt bra form. När jag började "bulka" på balans igen, tappade jag plötsligt styrka extremt snabbt i samtliga övningar, vilket gjorde mig förbannad och omotiverad.
Jag har/är i exakt din sits! :)
Andades mer eller mindre byggnings i 5 år där hela livet gick ut på att maximera tills en dag där jag också gick in i väggen. Hatade allt från träning till att hela tiden behöva vara petig i allt.
Nu har det gått 5 år till och jag känner att det är dags och har sedan en månad tillbaka börjat träna. Slog nyligen om dieten helt också, dags att tappa 15kg.
Då var jag 85kg hård och nu är jag 88kg klen och fet. Jobbigt att tänka hur lång tid det kommer ta men skit samma.
Häng på.
Skönt att du börjat ta tag i det. Du ser på min form, att jag väger i princip lika mycket som idag, med extremt mycket mer massa och lägre fettnivå, precis som du. Men det är helt enkelt bara att börja, och hoppas att det blir roligare med tiden.
Du körde fräämst byggning förut? Testa med SL-fokuserad träning kanske?
Du körde fräämst byggning förut? Testa med SL-fokuserad träning kanske?
Det var byggning/styrkeinriktat. Jag fokuserade extremt mycket på styrka i basövningarna. Styrka var egentligen målet i samtliga övningar.
Mycket fokus på styrka i mark, bänk, militärpress, dips och chins. I dessa hade jag bra styrka relaterat till min vikt. Men att testa ett legitimt SL-schema vore kul.
Diomedea exulans
2019-04-23, 11:38
En annan motivationshöjare kan vara att det faktiskt är möjligt att det går bättre om du kör lite mindre seriöst. Magnus Samuelsson skrev nån gång att "om man tar det på för stort allvar så kommer inte resultaten". Jag har tänkt rätt mycket på det. Magnus verkar leva som han lär, han har alltid haft ett liv vid sidan om träningen, med fru, barn och jobb, och kan såvitt jag förstått ta en öl på lördagkvällen.
Jag har märkt det själv ibland i livet i övrigt. När man tänker "nu får det verkligen inte gå fel" så verkar det nästan som att det är större risk att misslyckas än om man inte bryr sig så mycket om hur det går.
En lite mer vetenskaplig förklaring på det fenomenet, åtminstone med avseende på muskelbygge, kan vara att stresshormoner försämrar förutsättningarna.
Nu har du ju visserligen väldigt imponerande före-bilder, så det verkar som att du tränade och levde optimalt. Men det kan bli så att det rentav går ännu bättre om du tränar med lite lägre volym, skippar ett pass här och där, är mindre nitisk med kosten, osv.
En annan motivationshöjare kan vara att det faktiskt är möjligt att det går bättre om du kör lite mindre seriöst. Magnus Samuelsson skrev nån gång att "om man tar det på för stort allvar så kommer inte resultaten". Jag har tänkt rätt mycket på det. Magnus verkar leva som han lär, han har alltid haft ett liv vid sidan om träningen, med fru, barn och jobb, och kan såvitt jag förstått ta en öl på lördagkvällen.
Jag har märkt det själv ibland i livet i övrigt. När man tänker "nu får det verkligen inte gå fel" så verkar det nästan som att det är större risk att misslyckas än om man inte bryr sig så mycket om hur det går.
En lite mer vetenskaplig förklaring på det fenomenet, åtminstone med avseende på muskelbygge, kan vara att stresshormoner försämrar förutsättningarna.
Nu har du ju visserligen väldigt imponerande före-bilder, så det verkar som att du tränade och levde optimalt. Men det kan bli så att det rentav går ännu bättre om du tränar med lite lägre volym, skippar ett pass här och där, är mindre nitisk med kosten, osv.
Förstår vad du menar. Men grejen är, när jag tränade var all fokus på träningen. När träningen var över tänkte jag inte ens på den. Jag höll inte på med mikroskopiska detaljer. Jag åt en enkel baskost. Jag satt inte planerade min kost, mitt proteinintag etc. När jag var på gymmet var det fokus, hemma var träningstänkandet i bakgrunden, om ens där. Diet är en anna sak. Men jag tror ni alla har en poäng i att gå till gymmet, lyft lite vikter och gå hem. Det är mer hälsosamt att latcha runt på gymmet än att inte träna alls.
Sen kan det det kanske vara viktigt att nämna att jag har ADD/ADHD.
Grazzafukkinrazzi
2019-04-23, 12:44
Jag skulle föreslå att du försöker hitta någon träningsform som du verkligen finner en mening och betydelse i, något du kan drivas och utvecklas av. Experimentera, kolla runt på youtube, instagram, facebook, whatever. Jag föreställer mig att du är en sådan person som antingen går all in på någonting eller skiter i det helt. Hitta någonting att gå all in i, oavsett vilken typ av träningsform det är.
VoDaresVins
2019-04-23, 13:15
Tråkigt att höra om dina skadade axlar. För min del är nog just skador det som tär mest på motivation.
Det som får mig motiverad i nästan vad som helst är att nörda ner mig i detaljer. Så för mig är nog fortfarande olika poddar, böcker om kost och träning samt kollo viktigt för min motivation. Det är väl också nån slags diagnos att det är 110% eller inget.
Har även tänkt börja med matlagning som hobby, för att bli bättre på att göra bättre mat. Har inte haft nåt vidare intresse hittils, men vet att det kommer bara jag börjar nörda ner mig i lite recept och fakta.
Så mitt tips är just det där att nörda ner dig i träningen om du inte redan gör det. Behöver ändå inte gå över styr i tidsåtgång.
trädgårdsmöbel
2019-04-23, 13:56
Sen kan det det kanske vara viktigt att nämna att jag har ADD/ADHD.
Det är en BRA diagnos om man älskar att träna:) tyvärr saknas ju det, men det behöver inte vara ett handikapp i det avseendet, snarare en fördel.
MackeJuve
2019-04-23, 14:07
Jag skulle slå ett slag för någon konditionsform. Anmäl dig till en tävling och börja träna inför den. För egen del så finns det inte något mer motiverande. Vet jag att jag ska springa x mil ett visst datum så duger det inte att slarva med träningen en vecka. Man har som en sorts sund stress inom sig som automatiskt gör att det blir otroligt mycket lättare att få träningen gjord.
För en inbiten gymråtta så kanske man spyr lätt när någon tipsar om löpning, "det är ju så jävla tråkigt!". Jag vill dock påpeka att jag har varit exakt där och blivit helt omvänd. Här lite anledningar till detta:
- Börjar man mer eller mindre från noll så går det väldigt snabbt att bli bättre. Jag stånkade mig runt en slinga på 3-4 km i början för att sedan springa 5 km på 22:30 fem månader senare. Gjorde inget speciellt mer än att vara nitisk med att springa två ggr/vecka.
- Tävlingar. Det är skitkul att testa sin förmåga. Det som motiverar mig mest är att anmäla mig till något som jag inte är tränad för och därefter se till att blir tränad för detta.
- Naturen. Jag är lite för otålig för att till fullo njuta av att vandra i naturen samtidigt som jag verkligen gillar att vistas i den. När man är förbi nybörjarstadiet kan man med fördel kombinera löpning och vistelse i naturen, dessutom utan att man behöver ta ut sig.
- Enkelheten. Det ÄR lättare att ge sig ut utanför dörren och springa än att packa en väska och gå/åka till gymmet.
- Se världen. Jag har bestämt mig för att jag ska se världen genom löpning. I höstas var jag i Schweiz och sprang ett bergslopp, i sommar väntar ett ultramarathon på Island. I höst ska jag till Höga kusten och springa. Detta går givetvis hur bra som helst att göra utan löpning men JAG tycker att det ger ett mervärde med resan. Dessutom så blir det lättare att resa ensam om man inte får med sig någon eftersom att man har ett så tydligt mål med resan.
Du får ju inte tillbaka din kropp på detta sätt men du kanske kan få din motivation genom en annan träningsform än styrketräning och sedan komplettera med nämnda styrketräning.
Om vi skiter i löpning så tycker jag att MTB verkar väldigt roligt. Det är nog det som jag helst skulle pyssla med om jag inte sprang OCH hade någon sorts läggning för cykling ;)
The_RobRoy
2019-04-23, 14:21
Tack för en riktigt bra trådstart, kolo behöver flera sådana här trådar. Lustigt att ämnet inte tagits upp mer igenom åren. Eller det kanske det har i någon annan forumdel?
Om jag var du hade jag hittat en träningsform som jag tycker är rolig. Livet är för kort för att göra något 3-4 ggr i veckan som man inte trivs med.
Skador är också något som ger perspektiv och kan förändra träningsvanor. Tränar man hård styrketräning gör man i princip garanterat något som inte är helt hälsosamt för kroppen. Beroende på genetik går man förr eller senare sönder. Du är ju faktiskt fortfarande ung, men när man är 40-50 år och får dessa skador, ja då läker dom inte så lätt heller. Själv är jag 35ish och haft ett par tunga år med skador som fått mig att omvärdera värdet av extra muskler på kroppen som jag i princip aldrig använder (utom på gymmet då).
Tack för en riktigt bra trådstart, kolo behöver flera sådana här trådar. Lustigt att ämnet inte tagits upp mer igenom åren. Eller det kanske det har i någon annan forumdel?
Om jag var du hade jag hittat en träningsform som jag tycker är rolig. Livet är för kort för att göra något 3-4 ggr i veckan som man inte trivs med.
Skador är också något som ger perspektiv och kan förändra träningsvanor. Tränar man hård styrketräning gör man i princip garanterat något som inte är helt hälsosamt för kroppen. Beroende på genetik går man förr eller senare sönder. Du är ju faktiskt fortfarande ung, men när man är 40-50 år och får dessa skador, ja då läker dom inte så lätt heller. Själv är jag 35ish och haft ett par tunga år med skador som fått mig att omvärdera värdet av extra muskler på kroppen som jag i princip aldrig använder (utom på gymmet då).
Folk börjar bli äldre, tror det är därför det dyker upp fler av dessa trådar nu kanske. När man hållit på några år så är det ju inte lika roligt längre, större skador börjar dyka upp samt frågor som "vad håller jag på med och varför", all initial motivation är som bortblåst o.s.v.
TheDoctor
2019-05-05, 13:17
"Nobody cares, work harder"
- Cameron Hanes
Intressant tråd, slutade själv montera ned min träning för ca 10 år sedan. Från att ha varit nitisk med varje pass till att först skära ned, sedan börja slarva, ta längre och längre uppehåll till att till slut helt sluta med träning mer än i kortare perioder. Under delar av denna perioden måddejag ändå fantastiskt och fick ut mycket annat av livet. Däremot beslutade ja gför tre år sedan att ta tag i det eftersom jag då blivit tillräckligt klen och fet. Började med att deffa ned mig runt 15kg så att jag kom till en fett% som jag aldrig tidigare varit i ens när jag tränade som mest. Samtidigt lade jag på mig muskler även om jag nu såklart var muskelmässigt betydligt mindre än tidigare.
Jag som tidigare var någon form av hard gainer fick nu erfara vad muskelminnet kunde göra. Det tog inte så lång tid innan jag började känna mig i en OK form. Denna har jag sedan bevarat de senaste två åren och samtidigt byggt lite styrka och mer muskelmassa. Dock som sagt fortfarande långt ifrån min peak men tillräckligt för att jag skall vara nöjd och må riktigt bra i mig själv.
Det har varit hårt men roligt jobb och jag trodde aldrig för tre-fyra år sedan att jag någonsin skulle komma i form igen eller hitta tillbaka till mitt träningsintresse. Denna gången har jag en betydlig mer avslappnad och positivare upplevelse av träning. Jag behöver inte prestera till max eller lyfta en viss vikt för att vara nöjd utan jag jobbar på progressivt i lagom takt och längtar till nästa pass.
Hoppas att detta kan vara till hjälp för andra som är sugna på att tag i sin träning igen.
Langster
2019-05-06, 21:35
Är det inte kul kan man nog lika gärna skita i det faktiskt. Det har ju iaf varit min filosofi under alla år och hittills har det inte blivit tillräckligt tråkigt att styrketräna för att jag ska lägga ned det.
Mitt problem är att livet faktiskt har kommit i vägen för träningen, och då snackar jag inte om att jag ”hellre vill vara med polarna” (vad fan är det för jävla ursäkt egentligen?) utan att jag har två barn plus ett helt annat liv runt om det plus ett mycket mer krävande jobb än jag haft tidigare.
Jag undrar verkligen hur det ser ut i familjer där en eller rent av två av föräldrarna kör tävlingssatsningar samtidigt som de har små barn... jag får det bara inte att gå ihop ens i teorin. Inte med heltidsjobb iaf.
Nu tränar jag fortfarande, men sporadiskt. Bättre än inget.
Hursomhelst, jag skulle aldrig mer gå till gymmet om jag inte tyckte det var kul. Finns annat att göra.
Det måste inte vara så jävla kul jämt. Se det som att städa eller klippa gräset. Man kan skita i det också, med det blir bara fult och äckligt till slut.
Kanske 3 av 4 gånger vill jag inte träna, men jag gör det ändå.
Motivation är en illusion.
Diomedea exulans
2019-05-07, 09:24
Är det inte kul kan man nog lika gärna skita i det faktiskt. Det har ju iaf varit min filosofi under alla år och hittills har det inte blivit tillräckligt tråkigt att styrketräna för att jag ska lägga ned det.
Hade du veeerkligen det? Tänk dig när du ser dig i spegeln med gravidmage och sugrörsarmar? Eller råkar höra när två snygga tjejer sitter och snackar om hur het kropp Captain America har i nya filmen? Eller läser King Grubs senaste artikel om att chansen att få Alzhemiers ökar med 200 % om man inte styrketränar minst 2 gånger i veckan? Hade inte nojorna tagit överhanden då och tvingat dig att släpa dig till gymmet, trots att du var totalt osugen på att genomföra själva träningen?
Kul för dig om svaret är "nej", men för egen del har jag inte nått den punkten än...
Grazzafukkinrazzi
2019-05-07, 13:21
Hade du veeerkligen det? Tänk dig när du ser dig i spegeln med gravidmage och sugrörsarmar? Eller råkar höra när två snygga tjejer sitter och snackar om hur het kropp Captain America har i nya filmen? Eller läser King Grubs senaste artikel om att chansen att få Alzhemiers ökar med 200 % om man inte styrketränar minst 2 gånger i veckan? Hade inte nojorna tagit överhanden då och tvingat dig att släpa dig till gymmet, trots att du var totalt osugen på att genomföra själva träningen?
Kul för dig om svaret är "nej", men för egen del har jag inte nått den punkten än...
Grejen är ju att Lange "sett bättre ut än 99% av kolo" utan att träna ett pass på flera år.
Diomedea exulans
2019-05-07, 15:57
Grejen är ju att Lange "sett bättre ut än 99% av kolo" utan att träna ett pass på flera år.
Då förstår jag det absolut, jag hade aldrig satt foten på ett gym än idag om jag hade haft snygg kropp när jag var 16.
Langster
2019-05-07, 16:44
Hade du veeerkligen det? Tänk dig när du ser dig i spegeln med gravidmage och sugrörsarmar? Eller råkar höra när två snygga tjejer sitter och snackar om hur het kropp Captain America har i nya filmen? Eller läser King Grubs senaste artikel om att chansen att få Alzhemiers ökar med 200 % om man inte styrketränar minst 2 gånger i veckan? Hade inte nojorna tagit överhanden då och tvingat dig att släpa dig till gymmet, trots att du var totalt osugen på att genomföra själva träningen?
Kul för dig om svaret är "nej", men för egen del har jag inte nått den punkten än...
Grejen är ju att Lange "sett bättre ut än 99% av kolo" utan att träna ett pass på flera år.
Asså, utan träning alls i ett par år skulle jag, precis som alla andra se ut som skit. Vilket man faktiskt skulle kunna säga att jag gör nu, iaf utan kläder. Med kläder kan man fortfarande tro att jag tränar, mer än jag gör iaf.
Angående vad tjejer säger så betyder kroppen inte så värst mycket, vad de än säger, bara man inte är uppenbart sjukligt fet eller missbildad så verkar man ha ungefär samma chanser som någon som är otroligt vältränad. Det är ju snarare så att det man behöver göra för att bli otroligt vältränad och hålla sig där minskar chanserna att träffa någon vettig människa. Vettiga människor föredrar sociala människor med sunda intressen som bryr sig mer om familjen och hemmet än hur han ser ut.
Men det för är ju en annan diskussion egentligen.
Det som är lite ”jobbigt” är att folk förväntar sig att man ska vara vältränad. Börjar man tappa så får man höra det direkt. Jag bryr mig inte så mycket om det, men helt immun är jag knappast. Har man levt som jag har gjort är ju personligheten då pass platt att ens fysik är en del av den i andras ögon.
Diomedea exulans
2019-05-07, 17:02
Har man levt som jag har gjort är ju personligheten då pass platt att ens fysik är en del av den i andras ögon.
Jag tror du har precis lika mycket personlighet nu som om du hade varit "ful". Med en riktigt snygg fysik (eller mycket pengar, kändisskap eller någon annan fördel) är det lätt att skylla sina sociala framgångar på sin fördel - "det är bara pga att jag har [den där fördelen] som folk tycker om mig" - men jag tror det bara är vanlig mänsklig osäkerhet som spökar.
Du slår mig inte som den mest personlighetsbefriade personen på forumet i dina inlägg.
Langster
2019-05-07, 17:13
Jag tror du har precis lika mycket personlighet nu som om du hade varit "ful". Med en riktigt snygg fysik (eller mycket pengar, kändisskap eller någon annan fördel) är det lätt att skylla sina sociala framgångar på sin fördel - "det är bara pga att jag har [den där fördelen] som folk tycker om mig" - men jag tror det bara är vanlig mänsklig osäkerhet som spökar.
Du slår mig inte som den mest personlighetsbefriade personen på forumet i dina inlägg.
Nej platt kanske var att ta i, men jag har ju valt bort att vara social i många fall.
Därmed kan andra se det som att jag är ”den som tränar mycket” snarare än den där snubben som alltid är rolig på festen. Tappar man då det, så tror ju folk att man tappar en stor del av sin ”grej”.
Wipflash
2019-05-07, 18:19
Köp en bra pwo så kommer gnistan
Jag kan inte säga att jag bryr mig om att min kropp förfallit, har inga problem med min självbild.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag avundas detta, med de skador och krämpor som jag har så hade min kropp utan tvekan mått mycket bättre utan styrketräning, trots att jag har anpassat min träning till dem.
Men p.g.a. min otroligt kassa självbild så kan jag inte sluta, visst, jag älskar att göra det med, men hade det inte varit för min självbild så hade jag slutat p.g.a. skadorna och börjat med någon skonsammare form av träning, som t.ex. simning.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.