Paltkoma
2019-01-15, 12:34
Det finns tydligen en del forskning som visar att fettceller aldrig blir färre och att när man krymper ned dem genom att banta så börjar kroppens hormonsystem sända signaler att det är läge att fylla på fettcellerna. Det låter rimligt och förklarar väl varför viktnedgångar ofta inte håller i längden.
Själv har jag dock utan att banta gått ned ungefär 12 kg på ungefär 3 år genom att helt enkelt börja träna fem gånger i veckan. Muskelmassan har också ökat något, så det är nog mer än 12 kg fett som försvunnit. Jag känner inte att jag behöver bekämpa mina hungerkänslor överdrivet mycket, men i teorin borde min kropp signallera "ääääät!" dagarna i ända. Jag försöker så klart äta rimligt nyttigt till vardags, men slevar glatt i mig kalorität mat med tomma kolhydrater och dricker vin på helgerna, så jag är inte superstrikt med kosten. Är 44 år gammal, så jag har inte direkt en ungdoms ämnesomsättning. Jag har ungefär 16% kroppsfett, så jag är inte superdeffad, men ändå i helt ok form för att vara medelålders.
Så därför undrar jag lite: Varför slår inte de där mekanismerna som strävar efter att återgå till maxvikt in lika starkt hos alla? Varför lyckas vissa med gå från allvarligt överviktiga till värsta kalsongmodellerna och behålla sin nya form år ut och år in, trots att deras fettceller uppenbarligen inte försvunnit utan ligger där och väntar på att få bli påfyllda igen? Jag tror inte motivation och viljestyrka kan vara hela svaret, för jag tror inte någon motivation i världen kan motstå den kropp som sänder ut tillräckligt starka signaler att äta mer.
Själv har jag dock utan att banta gått ned ungefär 12 kg på ungefär 3 år genom att helt enkelt börja träna fem gånger i veckan. Muskelmassan har också ökat något, så det är nog mer än 12 kg fett som försvunnit. Jag känner inte att jag behöver bekämpa mina hungerkänslor överdrivet mycket, men i teorin borde min kropp signallera "ääääät!" dagarna i ända. Jag försöker så klart äta rimligt nyttigt till vardags, men slevar glatt i mig kalorität mat med tomma kolhydrater och dricker vin på helgerna, så jag är inte superstrikt med kosten. Är 44 år gammal, så jag har inte direkt en ungdoms ämnesomsättning. Jag har ungefär 16% kroppsfett, så jag är inte superdeffad, men ändå i helt ok form för att vara medelålders.
Så därför undrar jag lite: Varför slår inte de där mekanismerna som strävar efter att återgå till maxvikt in lika starkt hos alla? Varför lyckas vissa med gå från allvarligt överviktiga till värsta kalsongmodellerna och behålla sin nya form år ut och år in, trots att deras fettceller uppenbarligen inte försvunnit utan ligger där och väntar på att få bli påfyllda igen? Jag tror inte motivation och viljestyrka kan vara hela svaret, för jag tror inte någon motivation i världen kan motstå den kropp som sänder ut tillräckligt starka signaler att äta mer.