Visa fullständig version : Kämpa eller ge upp
Starke75an
2018-11-23, 13:11
Är ni en som kämpar eller ger ni upp?
Jag som jobbar inom bygg, märker stor skillnad på folk.
Får vissa en deadline som är för tight, så kastar de hammaren och ger upp direkt, medans vissa bara jobbar på och inte förrän det inte går ger de upp.
Så ger ni upp direkt eller kämpar ni in i kaklet?
King Grub
2018-11-23, 13:14
Har jag sagt att jag skall göra något eller om jag bestämt mig för något gör jag det.
Innan det gör jag en snabb effort/reward-kalkyl. Jag ger mig inte in på något som jag misstänker att jag inte kan eller vill avsluta eller som inbegriper något som inte är värt det.
MackeJuve
2018-11-23, 13:16
Måste jag välja ett alternativ så får det bli kämpar. Jag är dock av båda skolorna. När det gäller diskussioner med vänner eller kollegor så ger jag alltid upp då jag sällan tycker att det är värt att ta kampen.
Har jag bestämt mig för att göra något tycker jag att jag är bra på att se till att det blir av.
Tror alla väljer sina strider. Att vara en som ger allt och kämpar in i det sista i exakt alla situationer i livet är omöjligt, då finns det ingen energi kvar till att ens orka existera. Däremot om det är något meningsfullt så är det lättare att pusha.
När jag satsade på fotboll som tonåring brukade jag träna riktigt hårt till spykänslor flera gånger i veckan, och jag fick kickar av det eftersom att jag såg matchen framför mig där jag hade bättre kondition och mer snabbhet än mina motståndare. Efter ett sådant smärtsamt pass kände man sig ett steg närmre sitt mål, och då blev det en positiv loop som gjorde att man ville göra om det. Nu 8 år senare när jag enbart tränar för hälsa och för att det är kul så finns inte alls samma driv när jag tränar och det blir väldigt plågsamt mentalt att träna lika hårt som jag brukade göra eftersom att det inte längre finns någon belöning med det. Samma princip tror jag gäller allt annat i livet också, "He who has a why to live can bear almost any how" som man säger.
Lafayette
2018-11-23, 14:21
Ger upp, helt klart.
Man kan inte ge upp om man inte ens börjat.
Jag kämpar, jag är väldigt plikttrogen. Samtidigt är jag förvisso både slarvig och lat men pliktkänslan är större, har jag tagit på mig att göra något känns tanken på att inte fullfölja det eller göra ett dåligt jobb verkligen hemsk.
shut teh face
2018-11-23, 14:30
Jag gör färdigt i tid men med dåligt resultat. :d
Cykelcykel
2018-11-23, 14:38
Har jag sagt att jag skall göra något eller om jag bestämt mig för något gör jag det.
Innan det gör jag en snabb effort/reward-kalkyl. Jag ger mig inte in på något som jag misstänker att jag inte kan eller vill avsluta eller som inbegriper något som inte är värt det.
Bra formulerat, är likadan.
Lovar aldrig nåt jag inte kan hålla
Är det något jag bryr mig om så kämpar jag annars inte.
Det finns ju ganska mycket skitsaker där ute som man verkligen bara ska släppa och inte hålla på med, där det inte är värt det.
Bättre att lägga krut på det som är viktigt och värt att kämpa för.
Det är aldrig för sent att ge upp [emoji846]
Skickat från min FRD-L09 via Tapatalk
Jobbet är ju en sån klassisk sak som egentligen inte är värd att kämpa för om man inte är egen företagare och det är ens egna bolag.
Men är man bara en vanlig anställd och det står mellan att stressa och slita som ett jävla djur för en deadline eller säga ifrån så tycker inte jag att man ska ha någon sorts personlig stolthet mot att ryta ifrån.
I yngre år brukade jag jobba även fast jag hade feber men min pappa sa till mig att jag skulle ge fan i det för min chef kommer aldrig tacka mig för det i alla fall och det ligger mycket i det.
speedy83
2018-11-23, 15:08
Bra formulerat, är likadan.
Lovar aldrig nåt jag inte kan hålla
Önskar jag var bättre på detta, lovar ofta innan jag ens hinner tänka efter och glömmer sedan vad jag lovat för att det blir så mycket....
Jobbar på det dock.
Men i övrigt är jag en kämpe när jag väl kör.
Diomedea exulans
2018-11-23, 16:42
En sån som kämpar.
Fast bara om det, som Bärsärk säger, är meningsfullt. Så jag tror att många runt omkring mig tror att jag ger upp extremt lätt, eftersom jag har gett upp en massa meningslösa saker. Har t ex massor halvfärdiga studier, men jag har bara pluggat för att det inte fanns jobb på Donken, inte för att jag har velat plugga eller trott att plugget leder till något.
Har även en tendens att ge upp om det visar sig att jag kämpar mot omöjliga odds. Jag ville egentligen bli vig så jag kunde fortsätta ta bälten i karate, men efter otaliga timmar stretching utan att jag blivit bråkdelen av en grad vigare i de berörda lederna så gav jag upp både karate och stretching. Hade kunnat stretcha en timme om dagen ännu till denna dag, men hade med största sannolikhet fortfarande bara kunnat sparka i knähöjd. Och till vilken nytta?
När folk väl ser mig kämpa så är det ganska vanligt att de påpekar det rent spontant, det händer t ex typ en gång i halvåret att det kommer fram någon främling på gymmet och säger nåt i stil med "kul att se någon som verkligen tar i".
Kämpar. Jobbade många säsonger som servitör. Stress, alkohol, sol. Kom hem som ett skelett många gånger. Värst var det när jag jobbade en äkta medelhavssäsong på mallis 2002. Jobbade varje dag i sex månader.
Kastar med en bild från 2008 efter en vintersäsong på 5 månader, ledig 2 månader sen sommarsäsong 3 månader. Då var jag ändå 30 år. Röv och ben är obefintliga.
http://forumbilder.se/H8NPS/dsc-0126.JPG (http://forumbilder.se/H8NPS/dsc-0126)
Diomedea exulans
2018-11-23, 17:21
Inte för att säga emot dig, leo1, men jag tycker du ser ut som en normal, frisk person på bilden där. Lite smal, men inte undernärd (och lite deltoider och bajkeps har du med).
Lafayette
2018-11-23, 17:25
Man kan inte ge upp om man inte ens börjat.
Nej alla kan inte va som du ceejay.
Känner mig alltid handfallen och rädd inför något är mer än marginellt utmanande. Så jag ger nog upp, om det inte är någon form av tvång inblandat.
BelowAverage
2018-11-23, 18:04
Jag kämpar, jag är väldigt plikttrogen. Samtidigt är jag förvisso både slarvig och lat men pliktkänslan är större, har jag tagit på mig att göra något känns tanken på att inte fullfölja det eller göra ett dåligt jobb verkligen hemsk.
Detta är spot on på mig. Är inte särdeles beredd att arbeta för mig själv men för plikt så går det lätt.
Väldigt märkligt och låter opraktiskt. Undrar varför plikt kan vara en så stark drivkraft, innebär det mindre smickrande att man mest är sjukt rädd för negativ feedback?
Diomedea exulans
2018-11-23, 18:27
Undrar varför plikt kan vara en så stark drivkraft, innebär det mindre smickrande att man mest är sjukt rädd för negativ feedback?
Säkert många orsaker, men en väldigt konkret sådan för mig är att jag känner att jag har en del att bevisa. Är lite orolig att folk ska se mig som icke-plikttrogen eftersom de flesta som bara känner till mig litegrann inte vet huruvida jag är det eller ej. Jag skulle nog vara lite mer avslappnad med det om jag var, säg, framgångsrik egenföretagare och "alla" visste att jag var "han som blev framgångsrik på det där och det där".
Jag vill att folk ska tycka att jag är pålitlig, helt enkelt.
Kämpar. Jobbade många säsonger som servitör. Stress, alkohol, sol. Kom hem som ett skelett många gånger. Värst var det när jag jobbade en äkta medelhavssäsong på mallis 2002. Jobbade varje dag i sex månader.
Kastar med en bild från 2008 efter en vintersäsong på 5 månader, ledig 2 månader sen sommarsäsong 3 månader. Då var jag ändå 30 år. Röv och ben är obefintliga.
Måste vara väldigt jobbigt och stressigt, tänk om det blir typ fel läsk för någon eller så! Att dessutom bara ha 2 månaders sammanhållen ledighet är fan inte mänskligt.
Servitörer gör ett jävla jobb!
Inte för att säga emot dig, leo1, men jag tycker du ser ut som en normal, frisk person på bilden där. Lite smal, men inte undernärd (och lite deltoider och bajkeps har du med).
Jag ser nog inte så utmärglad ut som jag vill tro :)
Måste vara väldigt jobbigt och stressigt, tänk om det blir typ fel läsk för någon eller så! Att dessutom bara ha 2 månaders sammanhållen ledighet är fan inte mänskligt.
Servitörer gör ett jävla jobb!
Dagens Internetkrigare :d
Langster
2018-11-23, 20:34
Jag kämpar bara när det är meningslöst. Meningsfulla grejer ger jag upp direkt.
Som att träna, har jag kämpat med i 30 år och mest fått ont lite varstans. Alltid varit väldigt lojal och jobbat hårt i arbetet - som skrivet i tråden, vad får man egentligen ut av det?
Samtidigt skulle jag säkert gå och lägga mig i en buske och somnat om, om jag vaknade mitt i natten av att mitt hus och alla mina ägodelar brann upp.
Jag skulle heller inte orka bry mig om en Hitler-uppföljare tog över landet.
Jag kämpar bara när det är meningslöst. Meningsfulla grejer ger jag upp direkt.
Som att träna, har jag kämpat med i 30 år och mest fått ont lite varstans. Alltid varit väldigt lojal och jobbat hårt i arbetet - som skrivet i tråden, vad får man egentligen ut av det?
Samtidigt skulle jag säkert gå och lägga mig i en buske och somnat om, om jag vaknade mitt i natten av att mitt hus och alla mina ägodelar brann upp.
Jag skulle heller inte orka bry mig om en Hitler-uppföljare tog över landet.
Jag är lika dan, kan inte förmå mig att plugga på universitet eller göra något annat vettigt av mitt liv men att gå till gymmet och lyfta meningslöst tunga vikter har jag inga problem med även om jag själv nu när jag pratar med andra som precis ska börja träna ofta säger "Gör något du tycker är roligt bara och kör inte för tungt, ingen bryr sig om dina PBs eller hur stor/grov du är alternativt satsa på kondition"
Dagens Internetkrigare :d
Många gånger jag blivit förvånad över hur "stressigt" det är för folk som jobbar med nonsensuppgifter.
Förväntade mig nog inte att du skulle kunna utveckla - utan du fastnade i ett primitivt förnekande.
Fredrik S
2018-11-23, 21:32
Väljer mina strider väldigt omsorgsfullt nu för tiden. Annat var det när man var ung, dum och alldeles för angelägen om att vara alla till lags.
Det rationella är väl om det är på ackord, hitta ett bättre gig.
Annars tala om att det här är galet, sedan göra sina timmar och sedan lyfta övertid när det visar sig att man har rätt.
Eller?
Jag är nästan sjukligt envis. Man har ett mål och man ska nå det. Kosta vad det kosta vill, målet ska nås.
Har ingen som helst tävlarinstinkt. Det mesta betyder ingenting för mig och ära är något jag inte kan relatera till.
Har inget problem att lägga mig för att någon annan skulle uppskatta seger mer.
Det gäller att välja sina strider. Att slåss mot väderkvarnar tjänar ingen på däremot.
Många gånger jag blivit förvånad över hur "stressigt" det är för folk som jobbar med nonsensuppgifter.
Förväntade mig nog inte att du skulle kunna utveckla - utan du fastnade i ett primitivt förnekande.
Haha, känner du ingen som jobbar restaurang? Det är väldigt monotont, stressigt och slitsamt. Dessutom behandlas anställda ofta som slavar - ingen ordentlig rast eller mat, konstant övertid som inte kompenseras för osv. Hade en bekant som drömde mardrömmar om att hon skulle behöva skita på arbetstid då det inte fanns tid till det.
Antar att barnmorskor, undersköterskor osv också bara gnäller? Så enkla uppgifter som knappt kräver utbildning, hur stressigt kan det vara? :)
Lite för svartvit definition, precis som många tidigare nämnt.
Jag kommer nog ha väldigt svårt att göra stora uppoffringar för en arbetsgivare i framtiden. Min förra gav jag alldeles för mycket av mig själv till, och fick ingenting tillbaka. Det enda jag fick efter jag slutade ställa upp var kommentarer som: "Förut var du ju vass." Tacksamt.
Efter sjunde juni kan jag svara på om jag ger upp och det inte föreligger risk för permanenta besvär eller problem. Just då kommer jag faktiskt ha svart på vitt.
Mitt sätt att ge upp är att göra det ändå, men under konstant klagan och ifrågasättning av livsvalet.
BelowAverage
2018-11-24, 11:20
Säkert många orsaker, men en väldigt konkret sådan för mig är att jag känner att jag har en del att bevisa. Är lite orolig att folk ska se mig som icke-plikttrogen eftersom de flesta som bara känner till mig litegrann inte vet huruvida jag är det eller ej. Jag skulle nog vara lite mer avslappnad med det om jag var, säg, framgångsrik egenföretagare och "alla" visste att jag var "han som blev framgångsrik på det där och det där".
Jag vill att folk ska tycka att jag är pålitlig, helt enkelt.
Fast jag har svårt att avgöra om det viktigaste är att folk ska tycka att jag är pålitlig, eller att de inte ska tycka att jag är opålitlig. Hårklyverier kanske. Kanske också är olika beroende på situation och vem som är inblandad, när man nöjer sig med "minsta möjliga arbete" så nöjer man sig med att inte anses opålitlig, och när man bryr sig mer om någons åsikt så siktar man kanske på att anses som pålitlig.
Antar att barnmorskor, undersköterskor osv också bara gnäller? Så enkla uppgifter som knappt kräver utbildning, hur stressigt kan det vara? :)
Jag hoppas att du är ironisk :)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.