Träna utan aggression med låg intensitet

[Crillos]

Jag är sjukskriven för psykisk ohälsa. Har inget vidare driv i mig. Men jag tar mig ändå till gymmet tre-fyra dagar i veckan och gör det jag ska. Men jag jagar inga PB längre. Hur mycket jag lyfter är fullständigt ointressant för mig. Däremot är jag väldigt noggrann med att jag stressar avsedd muskel maximalt. Och jag gör många reps på lättare vikt. Jag jagar aldrig någon sista rep. Tränar mer metodiskt och utstuderat. Har jag bestämt mig för 12 reps så gör jag det och ingenting mer.

Det är tvärtom hur jag gjorde då jag var yngre. Då var det 2-3 uppvärmingsset och sen max på alllt jag hade i bänken exempelvis. Det skulle min kropp gå sönder av idag.

Jag är betydligt svagare nu än för 10 år sen men lustigt nog är jag bra mycket större. Min fråga och det jag vill diskutera är...om den här typen av träning är bra/dålig eller förkastlig..resultaten får jag. Inte så att jag är supergrov men det syns att jag tränar. Och kosten sköter jag, med en liten modifidering att jag inte bara längre räknar macros utan även tänker i termer av att äta hälsosamt så som mer grönsaker etc,.

Skulle man kanske kunna utveckla detta ytterligare på något sätt? Förbättra det? Är det någon som känner igen sig i detta? Lite allmän diskussion om detta vore intressant...

[Ett Orm]

Mår du bra av det, vill träna så och det tar dig åt det håll du vill är det bara att köra på. Det är betydligt viktigare att du fortsätter över tid än att försöka optimera enskilda pass.

[crille]

Känner igen mig i det du skriver, problem med ångest och depression. För hård träning stressar mig otroligt mycket. Bästa för mig är att träna som en bodybuilder med lättare vikt och kontakt och inte bry sig så mycket på hur många kilon det är på stången.
Har också mer muskler nu än tidigare, så nåt gör man rätt.

[Hemi]

Ja, ungefär. Fast starkare var jag bara i specifika övningar jag gjorde. Skulle jag såga en stock eller klättra i berg så kanske jag är starkare nu. Samt "grenspecifik" styrketr'ning som jag höll på med i åratal för hårda tävlingar fast som många tränare och coacher mer och mer förkastar, fast det anses logiskt och är populärt på gymen. Också är det coolt eftersom det känns som man är en riktig idrottare. Tränar själv med kroppsvikt mest men använder en del hemmagjorda redskap och fokuserar på just fokus och anspänning i stället för att få in kroppen under skivstänger som går rakt upp och rakt ned.

Tränar mest horisontellt pga mina problem, också ben i en lång rad olika bryggor och tekniker. Behöver man extra hypertrofi på något ställe så fixar man det. Sporten, om man nu har en har sina egna tekniker och går inte att härma sådär med externa övningar. Åtminståne är detta min filosofi numera.

Sedan 'r det b'ttre att göra någonting än att strunta i det, finns inget allt eller inget men många ser det så. Att om jag inte kan träna ordentligt så går jag inte till gymet alls, det 'r ingen mening. Fast det är det visst, det där antingen eller tänket är ett kontraproduktiuvt mindset och funkar bara temporärt, i alla fall om man har fysiska/psykiska problem.

[Hemi]

Allt externt man fokuserar på tunga vikter och scheman, siffror samt sådan träning, samt småskador här och där och förslitingar kräver också återhämtning i sig men det är bara anspänningen som aterhämtar i form av muskelmassa. Många säger att man måste gå och träna, sluta inte träna, om man mår dåligt men det beror på det, om det skapar ännu mer ångest så får man modifiera den där träningen så att det fungerar personligt.