handdator

Visa fullständig version : Vuxen-ADHD kanske inte finns


King Grub
2017-10-20, 09:33
Objective:

Adolescents and young adults without childhood attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) often present to clinics seeking stimulant medication for late-onset ADHD symptoms. Recent birth-cohort studies support the notion of late-onset ADHD, but these investigations are limited by relying on screening instruments to assess ADHD, not considering alternative causes of symptoms, or failing to obtain complete psychiatric histories. The authors address these limitations by examining psychiatric assessments administered longitudinally to the local normative comparison group of the Multimodal Treatment Study of ADHD.

Method:

Individuals without childhood ADHD (N=239) were administered eight assessments from comparison baseline (mean age=9.89 years) to young adulthood (mean age=24.40 years). Diagnostic procedures utilized parent, teacher, and self-reports of ADHD symptoms, impairment, substance use, and other mental disorders, with consideration of symptom context and timing.

Results:

Approximately 95% of individuals who initially screened positive on symptom checklists were excluded from late-onset ADHD diagnosis. Among individuals with impairing late-onset ADHD symptoms, the most common reason for diagnostic exclusion was symptoms or impairment occurring exclusively in the context of heavy substance use. Most late-onset cases displayed onset in adolescence and an adolescence-limited presentation. There was no evidence for adult-onset ADHD independent of a complex psychiatric history.

Conclusions:

Individuals seeking treatment for late-onset ADHD may be valid cases; however, more commonly, symptoms represent nonimpairing cognitive fluctuations, a comorbid disorder, or the cognitive effects of substance use. False positive late-onset ADHD cases are common without careful assessment. Clinicians should carefully assess impairment, psychiatric history, and substance use before treating potential late-onset cases.

The Multimodal Treatment Study of ADHD comparison group did not support adult-onset ADHD independent of a complex psychiatric history. The two case subjects identified as adult-onset both possessed a variety of past or current mental health symptoms. In both cases, it was difficult to disentangle the etiology of these individuals’ symptoms, and thus the panel conservatively voted to retain the cases. In line with the false-positive paradox, the vast majority of case subjects who initially met late-onset symptom and impairment criteria were excluded from diagnosis because of clear evidence that heavy substance use or another mental disorder better accounted for symptoms or impairment. In fact, the majority of impairing late-onset ADHD symptoms in young adulthood could be traced to heavy substance use. There are still other potential causes of late-onset symptoms, such as brain injury, illness, or trauma, that should also be considered in future investigations. Without clear exclusionary guidelines for ADHD in adolescents and adults, there is risk that ADHD may become a catchall diagnosis for executive dysfunction stemming from any source.

Some adolescents and young adults who present for first timeADHD diagnoses may represent valid late-onset cases. However, the most common source of impairing late-onset ADHD symptoms in adolescence and young adulthood was substance use. Prior to diagnosing or treating ADHD in late onset cases, clinicians should carefully assess and treat substance use and comorbid mental health disorders as a potential source of symptoms. The majority of adolescent onset cases possessed transient symptoms. Thus, it may be appropriate to give provisional first-time ADHD diagnoses in adolescence and to monitor symptoms over time, as remission may occur within a few years. Further research is needed to understand how cognitive immaturity or adolescent neurocognitive changes might mimic or facilitate emerging ADHD symptoms.

Late-Onset ADHD Reconsidered With Comprehensive Repeated Assessments Between Ages 10 and 25. The American Journal of Psychiatry, October 20, 2017.

http://ajp.psychiatryonline.org/doi/full/10.1176/appi.ajp.2017.17030298

Jocke67
2017-10-20, 10:00
Angående din rubriksättning: Som jag förstod det så ifrågasätter man korrektheten för de ADHD-diagnoser hos vuxna som inte har haft ADHD-symptom som barn. Men jag förstod det inte som att vuxna inte kan ha ADHD överhuvudtaget.

För att bli korrekt bör i så fall din rubrik bör alltså tolkas som "ADHD utvecklad som vuxen finns inte". Men det var inte den tolkningen som jag först gjorde.

Ett Orm
2017-10-20, 10:21
Psykiska sjukdomar är lite annorlunda mot fysiska iom att om du inte har några symptom så har du inte heller sjukdomen.
Man kan ju tex ha canser utan att märka det, men man har fortfarande canser. Adhd har man om man har de symptom som visar på adhd... typ.

Langster
2017-10-20, 11:02
Det är väl möjligt att man haft adhd odiagnostiserat hela livet men att det av olika anledningar blivit ett större problem i vuxenlivet. Men att man plötsligt skulle utveckla adhd som vuxen verkar inte troligt, nej. Om man inte blivit hjärnskadad på något sätt.

Konradsson
2017-10-20, 11:51
Psykiska sjukdomar är lite annorlunda mot fysiska iom att om du inte har några symptom så har du inte heller sjukdomen.
Man kan ju tex ha canser utan att märka det, men man har fortfarande canser. Adhd har man om man har de symptom som visar på adhd... typ.
Nja, det stämmer ju inte. Många psykiska sjukdomar går i skov. Patienter med bipolär sjukdom kan ha helt symptomfria perioder. Sjukdomen är då latent, men den är ändå kvar. Under dessa perioder kan man fortfarande se annorlunda hjärnaktivitet, till exempel på eventrelaterade potentialer (P300 och P50).

Samma sak med demens. Även om en patient med Alzheimers har en symptomfri period, så kan man fortfarande se B-amyloid placken i hjärnan.

Ett Orm
2017-10-21, 19:55
Nja, det stämmer ju inte. Många psykiska sjukdomar går i skov. Patienter med bipolär sjukdom kan ha helt symptomfria perioder. Sjukdomen är då latent, men den är ändå kvar. Under dessa perioder kan man fortfarande se annorlunda hjärnaktivitet, till exempel på eventrelaterade potentialer (P300 och P50).

Samma sak med demens. Även om en patient med Alzheimers har en symptomfri period, så kan man fortfarande se B-amyloid placken i hjärnan.

Hmm, tänkte inte så långt, men får man diagnosen bipolär även utan symptom?

Kan man ha placken utan att utveckla alzheimer?

Konradsson
2017-10-21, 20:41
Hmm, tänkte inte så långt, men får man diagnosen bipolär även utan symptom?

Psykiska sjukdomar diagnoseras genom subjektiva metoder (frågeformulär och psykologsessioner). Så ja, dessa metoder kräver att man är symptomatisk.

Det skulle antagligen gå att diagnosera bipolär med objektiva metoder (spektroskopi av monooaminer eller lumparpunktering för att se metaboliter av dessa i CSF). Dessa metoder är både dyra och riskfyllda för patienter, så de används inte i kliniskt bruk.

Typ 1 bipolär skulle definitivt gå att diagnoseras objektivt, då psykoser har vissa utmärkande drag (CPK-nivåer i blodet, till exempel). Men du lär märka ganska fort om person är psykotisk, så därför görs inga sådana prov.
Kan man ha placken utan att utveckla alzheimer?
I fallet Alzheimers gör man alltid ett objektivt test för diagnos, nämligen att undersöka hjärnvävnad under mikroskop. Det är inte bara amyloid man letar efter, utan även andra proteiner och riskfaktorer, samt atrofi. Amyloid-placken är inte symptomatiska i sig, men när de börjar samlas i hjärnan leder det till atrofi (celldöd), vilket ger symptom. Det finns alltså en bristningsgräns.

anvihl
2017-10-21, 21:04
Psykiska sjukdomar diagnoseras genom subjektiva metoder (frågeformulär och psykologsessioner). Så ja, dessa metoder kräver att man är symptomatisk.

Det skulle antagligen gå att diagnosera bipolär med objektiva metoder (spektroskopi av monooaminer eller lumparpunktering för att se metaboliter av dessa i CSF). Dessa metoder är både dyra och riskfyllda för patienter, så de används inte i kliniskt bruk.

Typ 1 bipolär skulle definitivt gå att diagnoseras objektivt, då psykoser har vissa utmärkande drag (CPK-nivåer i blodet, till exempel). Men du lär märka ganska fort om person är psykotisk, så därför görs inga sådana prov.

I fallet Alzheimers gör man alltid ett objektivt test för diagnos, nämligen att undersöka hjärnvävnad under mikroskop. Det är inte bara amyloid man letar efter, utan även andra proteiner och riskfaktorer, samt atrofi. Amyloid-placken är inte symptomatiska i sig, men när de börjar samlas i hjärnan leder det till atrofi (celldöd), vilket ger symptom. Det finns alltså en bristningsgräns.

Ens manier behöver inte övergå till psykos för att de ska räknas som manier. Däremot är vissa symptom liknande vid psykos och manier såsom grandios verklighetsuppfattning och visst kan man bli psykotisk under en mani, många av oss blir det inte. Mani och psykos är inte ekvivalent. //Bipolär typ 1.

Konradsson
2017-10-21, 21:10
Ens manier behöver inte övergå till psykos för att de ska räknas som manier. Däremot är vissa symptom liknande vid psykos och manier såsom grandios verklighetsuppfattning och visst kan man bli psykotisk under en mani, många av oss blir det inte. Mani och psykos är inte ekvivalent. //Bipolär typ 1.
Du har helt rätt. Jag var slarvig med begreppen där.