Hur tränar man på känsla?

[PKtarzan]

Ni som tränar på känsla, hur gör ni? Hur vet ni att ni gör framsteg liksom och under vilken mätperiod? Jagar ni större vikter, fler reps eller mäter ni helt enkelt vissa kroppsdelar? Själv har jag mycket svårt att träna på känsla. Kör nästan alltid efter ett program där man efter ett antal veckor får ett kvitto på resultatet. Har med andra ord jävligt svårt att träna utan att veta vad som ska göras och vad som förväntas uppnå

[smerk]

Jag följer inget program, men håller mig till ett antal övningar. Om jag känner att jag har mer att ge i t.ex. rygg så slänger jag in en övning på några set till

[Lipservice]

Kör mest kroppsvikt och på tid i det jag tränar idag. Det märks ganska omgående om man blir starkare/snabbare, så man kan väl kalla det "att köra på känsla", samtidigt inte..

[J.V]

Foljer inget program utan tranar det jag kanner for och om jag kanner mig nagorlunda frasch i muskulaturen. Jag tranar for att bli stark och vet att jag gjort framsteg nar det ar mer vikt pa stangen an det varit tidigare.

[waspen123]

Växlar mellan att gå på känn och köra Hirvis i bänken.

[David_wigren]

Jag har alltid haft för många och för konstiga mål för att kunna följa något schema. Det är ett ständigt jonglerande med övningar, stretch och kost baserat på mina kunskaper om träningslära samt mina erfarenheter av hur min kropp svarar på träning. Allt för att försöka pussla ihop ett upplägg som ska ge optimal utveckling i det jag vill förbättra. Samtidigt drar jag mig inte att kompromissa min utveckling för att istället ha roligt och träna något som hämmar mina andra mål. Jag tränar främst för att ha kul. Tanken om att följa ett schema tycker jag känns ganska tråkigt.

[dmoller]

Från en av Kai greenes senaste insta poster

When I get in the gym it’s all about action. I don’t have time to sit around and mark anything off in a book or question what I am going to do next. So largely while I’m on the floor I am going by how I feel, but it’s not just how I feel because I’m also continually cross referencing back and forth huge reservoirs of information that I’ve gathered in the years that I’ve been training. So it’s really unfair to say exactly I just go by feel. But I do believe in high, high intensity. I don’t believe that there’s anytime while I’m on the floor that I should be sitting down catching my breath; that doesn’t make sense. There’s plenty of time to rest when I’m done.

[Gromp]

Jag körde under en tid ett förbestämt schema men kör nu helt "på känsla". Jag tränar för storlek och inte för styrka.

På sätt och vis funkade ett förutbestämt schema bra, eftersom det enkelt går att se framsteg. Men samtidigt tycker jag att det var sjukt tråkigt att bara slaviskt utföra de övningar som stod på pappret. Känns nästan som ett jobb (eller skolarbete), något man liksom är tvungen att göra. Dessutom är det lätt att man nöjer sig när man nått det antal reps som schemat säger, och inte trycker ut de där sista 1-3 repsen.

Numera håller jag reda på mina senaste max och antal reps i de övningar jag kör för tillfället så man har koll på styrkeframsteg. Men i övrigt kör jag i princip alla övningar till fail och dropsettar (dock inte på flerledsövningarna mark/böj/bänk/militärpress där det inte riktigt är läge att köra till total fail). På det sättet så borde kroppen själv hålla reda på progressionen. Över tiden ligger fail lite längre bort och man kan öka vikterna. Dessutom är det en jäkligt bra känsla att totalt ta ut sig.

[Jocke67]

Träna på känsla och improvisation funkar bra när man är taggad och motiverad tycker jag. Men när motivationen är lite sådär så är det bra att ha ett program att följa tycker jag.

[baktung]

Alla har nog någon form av schema, i vissa fall kanske med stor frihet. Själv kör jag just nu halvkroppspass som jag planerar på plats utifrån följande principer:

1. Förbättringsvilja, behov och glädje i att göra en specifik övning (någon form av knäböj inleder t.ex. alla underkroppspass)
2. Dagsform som bestämmer belastning (autoreglering, backa ett steg om du känner dig sliten)
3. Den frekvens med vilken jag kört övningen senaste tiden (väljer utifrån en arsenal av liknande övningar som jag själv trivs att utföra (!) och väljer ibland bort en jag körde gången innan framför en det var längre sen jag körde)
4. Gärna nära men sällan till fail (undvika överträning, tycker inte det gör någon skillnad, kan dock variera beroende på om fokus för övningen är styrka eller volym)
5. Hellre ett set för lite än ett för mycket (undvika överträning, kvalitet före kvantitet)
6. Bädda in viss slumpmässighet (gärna olika upplägg och övningar från ett pass till nästa för att kroppen inte ska veta vad den ska göra)
7. Testa nya övningar (gå utanför komfortzonen)

Så skelettet är ett halvkroppsschema just nu men övningarna är mer efter humör och kreativitet. Ibland dissar jag också skelettet och kör böj två pass i rad t.ex. för att jag är sugen på att böja och för att överraska kroppen.

Funkar inte för mig att träna efter schema. Jag är för mycket humörspelare och går gärna riktigt tungt om jag har en riktigt bra dag som jag inte vill slösa bort på fisvikter som schemat föreslår.

[ziggekatten]

Jag baserar numera min bas på 5-3-1 konceptet (rejält förvanskat dock), och använder joker och FSL (skiftar mellan AMRAP/5x5/3x8 beroende på dagen) som den adaptiva biten. Känns skönt mentalt att om man har tidsnöd/inte på hugget ha en enkel och snabb baseline man skall genom, för att när det känns bra verkligen njuta av den extra energin. Lärdomar som jag dragit och som verkligen gett effekt i progression efter lite stagnation tidigare:

1. Går inte till fail. Lämnar en i tanken även på AMRAP och jokerset. På en dag med singlar är tekniken fokus
2. Avbryter så fort tekniken svajar
3. Mentalt inställd på att bara för att jag inte är HELT slut i kroppen så innebär det inte att träningen inte är värd något.