Visa fullständig version : Tråden för oss som genomlider sitt(sina)hundår!
Efter ett liv i sus och dus över hela världen med många roliga upplevelser och bra lärodomar så hamnade jag i nåt slags måste-dra-in-mycket-pengar-annars-går-det-åt-helvete läge.
Klev på mitt nya jobb i mars. Har räknat ut att jag måste jobba nonstop till juli nästa sommar för att lösa lite skulder och känna att jag verkligen är på grön kvist.
Jobbet är fysiskt tungt, taskig industriluft och fötterna ser förjävliga ut. Om jag jobbar 5 dagar i sträck och är ledig 2 så går den första lediga dagen åt att bara vila och äta.
Löpning brukar vara mitt andningshål men nu har jag haft ont i benen i 3 veckor och inte kunnat springa. Hoppas att det är en reaktion av pollen som ger ledvärk i benen.
Hyr ett rum i en tvåa hos en alkoliserad tant. Påminner om hyresvärden i Kingpin.
Spä på med era miserabla förhållanden och självömkan:d
King Grub
2017-06-12, 12:01
Jag har en blånagel på vänster stortå som ömmar lite.
Efter ett liv i sus och dus över hela världen med många roliga upplevelser och bra lärodomar så hamnade jag i nåt slags måste-dra-in-mycket-pengar-annars-går-det-åt-helvete läge.
Klev på mitt nya jobb i mars. Har räknat ut att jag måste jobba nonstop till juli nästa sommar för att lösa lite skulder och känna att jag verkligen är på grön kvist.
Jobbet är fysiskt tungt, taskig industriluft och fötterna ser förjävliga ut. Om jag jobbar 5 dagar i sträck och är ledig 2 så går den första lediga dagen åt att bara vila och äta.
Löpning brukar vara mitt andningshål men nu har jag haft ont i benen i 3 veckor och inte kunnat springa. Hoppas att det är en reaktion av pollen som ger ledvärk i benen.
Hyr ett rum i en tvåa hos en alkoliserad tant. Påminner om hyresvärden i Kingpin.
Spä på med era miserabla förhållanden och självömkan:d
Låter väl som ett normalt år? Lägg till 20h övertid i veckan, spädbarn med kolik och sjuk förälder så är du nära vad min fd studiekamrat i umeå pysslar med just nu :)
Själv susochdusar jag fortfarande :P
Jag har lidit färdigt, om man nu inte räknar mina runt 40h i veckan med jobb med full flextid som lidande.
Många olika saker som trycker ned just nu, så är lite motigt. Det blir bättre hoppas jag.
Ladugårdsdörr
2017-06-12, 15:11
I december fick jag valet mellan att bli uppsagd eller acceptera veckopendling. Detta innebär att jag är hemifrån måndag-fredag varje vecka och lämnar frun att ta hand om tre barn och eget arbete utan assistans eftersom vi inte har några släktingar, grannar eller vänner som kan hjälpa till. Orkar inte ens beskriva hur pissigt det är med dåligt samvete, skittråkiga kvällar på hotellet och fredagens flygresa med alla jävla amatörer som gör allt för att försena flyget. Favoriten är familjer som lyckas ta sig ombord på flyget utan att att dra ungarnas biljetter vilket resulterar i terrorlarm och noggrann avbockning mot passagerarlistor.
Fredag kväll går åt att börja röja det fullständigt utbombade hemmet och skrika på ungarna som är helt passiviserade av allt iPad/TV-tittande. Lördag-söndag tvätt/städ/storhandling samtidigt som ungar ska köras till födelsedagar/aktiviterer.
Som grädde på moset lade frun tillbaka min laptop i resväskan efter att ha hon lånat den. Enbart laptopen alltså, inte laddaren. Discovery channel och mobilsurf, hip hip hurra!
Pengar? Ja. Liv? Nej.
The_RobRoy
2017-06-12, 15:22
Ladugårdsdörr: Låter väldigt sketet måste jag säga, antar att du söker nytt jobb? Trodde också du var egenföretagare som hade det rätt gott ställt, men jag blandar ihop dig med någon annan?
shut teh face
2017-06-12, 15:28
Har väl valt att inte göra några hundår. Skulle kunna ta ett jobb i storstaden med 3x lönen och pendla och lämna frugan hemma med barnen hela veckan, men det tycker varken hon eller jag är värt det.
Det skulle varit innan man skaffade barn isf, men vi fick barn tidigt vid 21 år. :)
Jag är mer inne på att göra åt andra hållet.. flytta upp till fjällen där man kan köpa drömkåken för 1 miljon, eller en vanlig kåk för 400,000, sluta upp och jobba med IT och istället fokusera på skoterturism eller kanske skola om sig till alpin fjällräddare. Man behöver ju liksom inte så mycket pengar som man tror.
Ladugårdsdörr
2017-06-12, 15:40
Ladugårdsdörr: Låter väldigt sketet måste jag säga, antar att du söker nytt jobb? Trodde också du var egenföretagare som hade det rätt gott ställt, men jag blandar ihop dig med någon annan?
Har konsultat länge men hoppade på en fast anställning då jag anade att det var sämre tider på ingång (oljeindustrin). Pendlingskontraktet går ut i september och jag har inte accepterat förlängning.
LoveMachine
2017-06-12, 15:56
Orkar inte ens beskriva hur pissigt det är med dåligt samvete, skittråkiga kvällar på hotellet och fredagens flygresa med alla jävla amatörer som gör allt för att försena flyget. Favoriten är familjer som lyckas ta sig ombord på flyget utan att att dra ungarnas biljetter vilket resulterar i terrorlarm och noggrann avbockning mot passagerarlistor.
Folk kan inte flyga, det är något som slår mig varje gång jag flyger. Ingen känsla för logistik eller förmåga att tänka framåt. Man misslyckas med att inser att de sexton armringarna skulle kunna ge utslag i metalldetektorn, hände i fredags. Det släpas för stora och för tunga handbagage som de endast med yttersta möda och tidsåtgång kan få in i bagagehyllan. Efter att man har suttit och väntat i säkert en timme, och ståt i kö på väg in i flygplanet i fem minuter så lyckas folk ändå inte ta av sig ytterkläderna förrän de står mitt i jävla mittgången och är i vägen.
On topic: Det var rätt jävla slitigt de första tre månaderna av året och jag njöt verkligen inte av mitt jobb. Det var svåra och otydliga uppgifter (som forskning ofta är), korta deadlines, stressnivå var skyhög och tillvaron i övrigt allt annat än munter. Men nu så har forskningen lossnat och jag kommer få till en bra artikel, det finns hopp om semester och kanske till och med ett nytt jobb vid horisonten.
The_RobRoy
2017-06-12, 16:14
Jag har lämnat två rätt tunga år bakom mig (även om det inte var någon total katastrof) och trivs väldigt mycket bättre med livet sen i höstas
Jag var nykär men hade redan bestämt att flytta tillbaka till Sverige, pga väldigt bra jobbmöjlighet. Hon blev kvar i Hongkong och jag började ett nytt jobb i Sverige där tanken var att jag verkligen skulle prestera i denna nya krävande roll. Gjorde mitt bästa att kämpa på på jobbet, men fokuset var helatiden delat när jag ville hålla ihop vårat förhållande. Spenderade kvällar och helger tittandes in i telefonen för att Facetima med tjejen. Flög mer än varannan månad till Hongkong, använde upp varenda semsterdag + röda-dagar och helger. Som extremast flög jag för en lång weekend, 3 nätter i Hongkong i ett läge när förhållandet krisade.
Det va inte direkt ett hållbart liv, iaf inte när man hatar att flyga. Dyrt som tusan blev det också, eftersom jag bodde på hotell i HK, som jag betalade själv. Tillslut fick jag ge upp det jobbet och hade slutligen tur att jag kunde få ett nytt bra jobb i Hongkong.
Minikubik
2017-06-12, 16:23
Hur långt tillbaka ska vi välja att börja? :d nä, har haft många, långa hundår och inte verkar dom ta slut heller. Till er som kämpar, håll huvudet högt ni är starkare än ni tror
Livet är ganska gött men psyket är inte så starkt, så jag tänker att jag ska susa och dusa tills allt brakar ihop och då blir jag saknad till havs. Hundliknande år har genomförts och skulle behövas igen men tror inte att jag skulle palla det.
Jobbar ofta 70-90h veckor. Inte sällan jag jobbar 16h per dag. Man hinner hinner knappt gå på toa när man kommer hem. Går hemifrån 06:15, är hemma 23:30, sen ska man försöka sova och hinna upp igen.
Senaste tiden börjat känna tryck för bröstet och kan nästan känna mig gråtfärdig på jobbet (i min ensamhet). Men det passerar och jag fortsätter dundra på.
Har det iaf bra ekonomiskt just nu.
shut teh face
2017-06-12, 16:48
Jag har lämnat två rätt tunga år bakom mig (även om det inte var någon total katastrof) och trivs väldigt mycket bättre med livet sen i höstas
Jag var nykär men hade redan bestämt att flytta tillbaka till Sverige, pga väldigt bra jobbmöjlighet. Hon blev kvar i Hongkong och jag började ett nytt jobb i Sverige där tanken var att jag verkligen skulle prestera i denna nya krävande roll. Gjorde mitt bästa att kämpa på på jobbet, men fokuset var helatiden delat när jag ville hålla ihop vårat förhållande. Spenderade kvällar och helger tittandes in i telefonen för att Facetima med tjejen. Flög mer än varannan månad till Hongkong, använde upp varenda semsterdag + röda-dagar och helger. Som extremast flög jag för en lång weekend, 3 nätter i Hongkong i ett läge när förhållandet krisade.
Det va inte direkt ett hållbart liv, iaf inte när man hatar att flyga. Dyrt som tusan blev det också, eftersom jag bodde på hotell i HK, som jag betalade själv. Tillslut fick jag ge upp det jobbet och hade slutligen tur att jag kunde få ett nytt bra jobb i Hongkong.
Distansförhållande suger verkligen hårt.
Har varit hemlös om de räknas som hundår.
Jobbar ofta 70-90h veckor. Inte sällan jag jobbar 16h per dag. Man hinner hinner knappt gå på toa när man kommer hem. Går hemifrån 06:15, är hemma 23:30, sen ska man försöka sova och hinna upp igen.
Senaste tiden börjat känna tryck för bröstet och kan nästan känna mig gråtfärdig på jobbet (i min ensamhet). Men det passerar och jag fortsätter dundra på.
Har det iaf bra ekonomiskt just nu.
Du får gärna berätta lite mer om detta/hur du tänker kring detta. Först och främst hatten av för att du orkar, det är ruggigt imponerande. Lite frågor du gärna får svara på om du orkar:
1, Vad jobbar du med? Är det något du verkligen verkligen brinner för?
2, Ser du detta som något långsiktigt, eller krigar du för att spara ihop en viss summa?
3, Hur mycket orkar/hinner du göra på helgen? Tänker att den tiden lär gå åt till att tvätta, handla mat, fixa andra ärenden osv?
4, Hur länge har du gjort detta?
5, Hur ser ditt sociala liv ut?
Edit: Läste igenom mitt inlägg och det lät nästan som att jag hade någon sorts anklagande/dryg ton eller antydde att du lever "fel". Det är absolut inte avsikten, det handlar bara om att jag själv har svårt att få ihop det ibland när jag jobbar drygt 40h, och jag nog hade klarat ditt tempo max en vecka. Är därför genuint intresserad av vad som driver dig osv.
Har haft några ganska pissiga år bakom mig som ännu inte är över. Två jobb varav ett är extremt stressigt, allmänt trist, deppigt och tungt. Studier på kvällatna och utöver det få "livet" att gå ihop. Har väl känt den berömda väggen närma sig vid flera tillfällen, både fysiskt och psykiskt. Men förhoppningsvis är det slut på skiten i höst och då har det varit värt det. Om inte planen går i stöp, ja då blir det tungt.
Förstår inte er som jobbar ihjäl er bara för att tjäna pengar och de som hejar på er. Brinner en för sitt jobb, ser fram emot en ny arbetsdag osv så är det en sak att jobba mycket. Men att plöja 70h i veckan och må piss enbart för en tjock plånbok? Nej fy fan. Har sett flera bekanta bli utbrända och de verkar aldrig riktigt komma tillbaka, personlighetsförändringar, kraschade förhållanden med mera.
Jockefoten
2017-06-12, 18:40
Jobbar ofta 70-90h veckor. Inte sällan jag jobbar 16h per dag. Man hinner hinner knappt gå på toa när man kommer hem. Går hemifrån 06:15, är hemma 23:30, sen ska man försöka sova och hinna upp igen.
Senaste tiden börjat känna tryck för bröstet och kan nästan känna mig gråtfärdig på jobbet (i min ensamhet). Men det passerar och jag fortsätter dundra på.
Har det iaf bra ekonomiskt just nu.
Helvete, jag sitter på kontoret i snitt 12 timmar om dagen och brukar gnälla så ofta jag får chansen. Men du är ju på Elon Musk-nivå. Hatten av att du orkar!
Rikard Jansson
2017-06-12, 18:54
Tyckte jag hade det segt men efter att ha läst här ska jag vara tyst :D
Tyckte jag hade det segt men efter att ha läst här ska jag vara tyst :D
Du får ju tänka på att det är självmant också, stora lån på hus, bilar os.v. då måste man jobba ganska mycket för att dra in degen.
Jag tycker inte synd om folk som jobbar mycket för att de jobbar mycket, jag tycker synd om dem för de situationer de satt sig i.
whuddafuks
2017-06-12, 19:13
Jobbar ofta 70-90h veckor. Inte sällan jag jobbar 16h per dag. Man hinner hinner knappt gå på toa när man kommer hem. Går hemifrån 06:15, är hemma 23:30, sen ska man försöka sova och hinna upp igen.
Senaste tiden börjat känna tryck för bröstet och kan nästan känna mig gråtfärdig på jobbet (i min ensamhet). Men det passerar och jag fortsätter dundra på.
Har det iaf bra ekonomiskt just nu.
Satan mannen. Blev nedstämd över att tänka på hur jäkla mycket du måste kämpa. Får man fråga varför?
Ladugårdsdörr
2017-06-12, 20:07
Kåtlett: bonde? Vet många bönder som kämpar på så där för att hålla igång gården.
Har det iaf bra ekonomiskt just nu.
Du lär väl inte hinna spendera några pengar :d
Diomedea exulans
2017-06-12, 20:46
Har känslomässiga problem som förhindrar mig att inträda en sund romantisk relation. En vän till mig tror det är pga min relation till min mor.
ApexProcyon
2017-06-12, 20:47
Har känslomässiga problem som förhindrar mig att inträda en sund romantisk relation. En vän till mig tror det är pga min relation till min mor.
Be din vän att sluta kvällsrunka till Freud. ;)
Diomedea exulans
2017-06-12, 20:47
Be din vän att sluta kvällsrunka till Freud. ;)
Vännen tror stenhårt på psykoanalys och säger att det har hjälpt henne jättemycket. Men det finns kritik mot den skolan?
Jobbar alla dagar i veckan, har inte ens vågat tänka på hur många timmar det blir.
12h mån-torsdag. Fredagar 8 timmar, lördag söndag 50/50 att jag jobbar.
Utöver det spenderas Varje kväll framför datorn för att planera, dokumentera, fakturera m.m Pratar i telefon konstant både på arbetstid och efteråt.
Sköter 3-5 olika arbetslag samtidigt vilket gör logistik och telefon helt mördande.
Har inga hobbies och det enda jag gör på fritiden är att umgås med mina barn och tränar när jag hinner. Satsar på 3-4 hårda år till sen ska jag ha möjlighet att inte jobba om jag känner för det.
Men just nu är det fruktansvärt tungt. Speciellt när andra i firman inte kliver fram och gör sin del.
Detta låter hemskt men jag blev typ glad av denna tråden - insåg hur jävla bra jag har det och vilket bananskal jag glider på. Hatten av till alla!
PS. Mitt tips, skit i pengar och lev drömmen (om ni inte behöver pengar för att starta eget eller något i den stilen), inte värt att sitta gammal/utbränd men rik och inse att man inte rest jorden runt eller gjort något roligt :) jag har tur som redan som ung insett det, har pratat med flertalet äldre som inte insett det förrän senare i livet och då ångrat sig djupt..
Inget jobbrelaterat, men jag har stora problem med psykisk ohälsa, vilket gör en del dagar till ett rent helvete. Har nyligen fått diagnosen bipolär typ 2, som jag har svårt att acceptera och rent av skäms över. Vågar inte berätta för någon, så tvingas alltid bära den perfekta masken utåt, vilket är otroligt tröttsamt.. Tänker att det kunde varit mycket värre, men det känns ändå jävligt tungt nu att man ska behöva dras med det i resten av sitt liv.
Du får gärna berätta lite mer om detta/hur du tänker kring detta. Först och främst hatten av för att du orkar, det är ruggigt imponerande. Lite frågor du gärna får svara på om du orkar:
1, Vad jobbar du med? Är det något du verkligen verkligen brinner för?
2, Ser du detta som något långsiktigt, eller krigar du för att spara ihop en viss summa?
3, Hur mycket orkar/hinner du göra på helgen? Tänker att den tiden lär gå åt till att tvätta, handla mat, fixa andra ärenden osv?
4, Hur länge har du gjort detta?
5, Hur ser ditt sociala liv ut?
Edit: Läste igenom mitt inlägg och det lät nästan som att jag hade någon sorts anklagande/dryg ton eller antydde att du lever "fel". Det är absolut inte avsikten, det handlar bara om att jag själv har svårt att få ihop det ibland när jag jobbar drygt 40h, och jag nog hade klarat ditt tempo max en vecka. Är därför genuint intresserad av vad som driver dig osv.
Jag måste påpeka att jag INTE jobbar så här hårt varje vecka, året runt. Det varierar, men oftast jobbar jag hårt under höst/vinter då jag känner att det inte hindrar mig.
Jag brinner absolut inte för det jag gör, men tycker ändå att jobbet är så pass motiverande att jag kan lägga ner dessa timmar på det. Jag jobbar som ingenjör inom en bred teknisk gren. Finns hur mycket som helst att göra och lära sig.
Just nu krigar jag enbart för pengarna. Bor i Stockholm och har varken bred utbildning eller rikedomar inom arv eller släkt att ta del av. Försöker få ihop ett lagom kapital för att känna mig stabil i tillvaron.
De senaste månaderna (dec-maj) har jag i princip inte haft någon fritid eller lagt ner någon tid på annat än att jobba, tvätta och ta hand om viktiga ärenden. De veckor jag jobbat mest har jag förlitat mig på sambon att sköta detta, men det har funkat någorlunda då hon märker av att jag jobbar som ett as och går med på det.
Har gjort detta till och från i ca. 2 års tid, men det har eskalerat de senaste månaderna.
Vad tycker din sambo om detta?
Vad tycker din sambo om detta?
Hon är förstående men påpekar också att jag borde lugna ner mig ibland.
Däremot slår det ibland slint då hon tröttnar på att få ta hand om allt i perioder. Då gäller det att ta det lugnt några dagar, samla kraft och hjälpa till hemma.
Men självklart är detta ingen ideal samvaro, men det funkar just nu.
Minikubik
2017-06-13, 15:38
En del av mina hundår grundar sig i att jag för tiotalet år sedan hade grova drogproblem vilket har gjort att jag i princip hela mitt vuxna liv har haft skulder. När jag väl valde att bli nykter har jag varit förälder och kämpat med att sätta mat på borden åt barnen samt jobba mig upp från grovjobben jag sysslat med genom åren för att kunna skaffa mig ett drägligt liv. Jobbar och har i långa år jobbat alldeles för mycket, samt inte haft tid/möjlighet att ta hand om mig själv så som en människa ska. Men är rätt nöjd, från att en gång ha varit hemlös, narkoman och kriminell till att ha både jobb, boende och tjäna bra med pengar. Bara att fortsätta kämpa några år till :rolleyes:
Jag har lämnat två rätt tunga år bakom mig (även om det inte var någon total katastrof) och trivs väldigt mycket bättre med livet sen i höstas
Jag var nykär men hade redan bestämt att flytta tillbaka till Sverige, pga väldigt bra jobbmöjlighet. Hon blev kvar i Hongkong och jag började ett nytt jobb i Sverige där tanken var att jag verkligen skulle prestera i denna nya krävande roll. Gjorde mitt bästa att kämpa på på jobbet, men fokuset var helatiden delat när jag ville hålla ihop vårat förhållande. Spenderade kvällar och helger tittandes in i telefonen för att Facetima med tjejen. Flög mer än varannan månad till Hongkong, använde upp varenda semsterdag + röda-dagar och helger. Som extremast flög jag för en lång weekend, 3 nätter i Hongkong i ett läge när förhållandet krisade.
Det va inte direkt ett hållbart liv, iaf inte när man hatar att flyga. Dyrt som tusan blev det också, eftersom jag bodde på hotell i HK, som jag betalade själv. Tillslut fick jag ge upp det jobbet och hade slutligen tur att jag kunde få ett nytt bra jobb i Hongkong.
Har själv varit i en liknande situation. Träffade en Indonesisk tjej när jag jobbade i Kina och vi bestämde oss för att fortsätta vara tillsammans efter att jag åkte tillbaka till Sverige. Har åkt fram och tillbaka de senaste åren men i år bestämde vi oss för att gifta oss och flytta till Sverige tillsammans.
Men sen kom ytterliggare ett problem. Har kollat med Migrationsverket och väntetiderna ligger just nu på upp mot 2 år för anhöriginvandring... Så blir nog att lämna Sverige och flytta till Danmark istället.
The_RobRoy
2017-06-13, 16:25
Det var som tur är aldrig ett alternativ för oss att flytta till Sverige, man hade ju blivit skapligt lack när Migrationsverket håller på sådär. Men dom är väl upptagna med viktigare saker än att hjälpa de som redan är svenska medborgare.
Diomedea exulans
2017-06-13, 18:15
Detta låter hemskt men jag blev typ glad av denna tråden - insåg hur jävla bra jag har det och vilket bananskal jag glider på. Hatten av till alla!
PS. Mitt tips, skit i pengar och lev drömmen (om ni inte behöver pengar för att starta eget eller något i den stilen), inte värt att sitta gammal/utbränd men rik och inse att man inte rest jorden runt eller gjort något roligt :) jag har tur som redan som ung insett det, har pratat med flertalet äldre som inte insett det förrän senare i livet och då ångrat sig djupt..
Lugnt, jag blev glad för din skull!
Pepparspray
2017-06-13, 18:54
Jag börjar sakta lägga dem bakom mig känns det som, snart är skulder avbetalda, jag har utbildat mig till undersköterska, bor ihop med sambo, börjar jobba heltid på sjukhuset på en avdelning jag trivs skitbra på måndag.
Att jag har haft "hundår" har mestadels att göra med allmän ansvarslöshet och tidigare rätt tungt missbruk. Nu har jag varit clean/nykter i 2 år, gjort ett helt ärligt jävla jobb med mig själv och sakta tagit mig tillbaka till noll.
Har inte superhöga mål men mitt liv kan nog bli ganska bekvämt äntligen, ska bara tappa vikt, fixa dåliga handleder och få mina ätstörningar under kontroll. :D
Jag har småbarn, en 3åring med trotsen som hör till där, en 1åring som inte sovit en hel natt sen hon föddes. Hon har haft magproblem som gjort att jag fått helamma i 8 månader. Jag nattammade minst en gång i timmen tills efter hon fyllt 1. Magproblemen finns kvar så vissa kvällar/nätter skriker hon pga magknip. Som grädde på moset så har jag inget jobb att gå tillbaka till och löser jag inte jobb och inkomst måste vi sälja vår lägenhet och vi har inte kötid nog för att få en hyresrätt.
Utöver det så klantade sig min barnmorska så nu har jag konstanta buksmärtor och väntar på operation för att plocka ut en spiral som bosatt sig bland mina tarmar. Men operationen dröjer eftersom det inte är cancer...
dream_theater_
2017-06-13, 19:12
Inget jobbrelaterat, men jag har stora problem med psykisk ohälsa, vilket gör en del dagar till ett rent helvete. Har nyligen fått diagnosen bipolär typ 2, som jag har svårt att acceptera och rent av skäms över. Vågar inte berätta för någon, så tvingas alltid bära den perfekta masken utåt, vilket är otroligt tröttsamt.. Tänker att det kunde varit mycket värre, men det känns ändå jävligt tungt nu att man ska behöva dras med det i resten av sitt liv.
Det måste väl vara skönt att förstå och veta varför du mår som du gör?
Vad är det för reaktion du väntar dig av folk, om du skulle berätta att du är bipolär? Du ska verkligen inte behöva skämmas för det. Prova att berätta för någon. Jag tror inte det är så illa som du förväntar dig.
Alltså ja du kommer att dras med diagnosen resten av livet, men nu vet du att du kan behandla det.
Det var som tur är aldrig ett alternativ för oss att flytta till Sverige, man hade ju blivit skapligt lack när Migrationsverket håller på sådär. Men dom är väl upptagna med viktigare saker än att hjälpa de som redan är svenska medborgare.
Haha ja verkligen. Hade ju varit rasistiskt att prioritera svenskar :D
Jag har gjort mina, men mitt bästa minne är ensam i en containerpark utanför Oslo, för resande arbetare, en senhöst i ur och skur, långa arbetsdagar och dålig mänsklig behandling av mig och mina medarbetare.
Baracken jag sov i var klädd i porrblaskor på väggarna och mitt på väggen stod en tältsäng med madrass, täcke och kudde som tillhörde baracken, Silverfiskar överallt.
Jag sov i arbetskläderna i tre månader.
Men det är väl som militären, karraktärsbildande, det är bara att köra.
Mike Goldberg går till Bellator.
Det vore intressant att se om man skulle kunna se en skillnad i sålda PPVs om Rogan följde med.
TheOne1994
2017-06-14, 09:56
shit vad en del varit med om några crazy things...
På något vis är det lite roligt att gå igenom trassel, kanske inte när man är upp i möget men saker reder ofta ut sig till det bättre.
Jag tror det är svårt att gå igenom livet utan problem, problemen får oss att växa som människor. Jag letar nästan efter fel ibland för att få igång "maskineriet"
Mer trassel i livet får en att se på saker lite annorlunda. Det spelar mindre roll vad andra gör och säger....de vet knappt vad problem är.
Raschmus
2017-06-14, 10:04
Min chef slutade tvärt och jag fick ta hans jobb. Ingen ersatte min gamla tjänst. Utöver det studerar jag ekonom på distans vilket denna våren gått åt helvete tack vare arbetet. Ser fram emot 5 veckor semester som kommer tillägnas full patte åt studierna för att försöka komma ikapp. Bara dryga 2 år kvar...
60-70h varje vecka i år plus skola. Ljusningen är först när skolan är borta om dryga två år och kan enbart ägna mig åt arbete.
Det måste väl vara skönt att förstå och veta varför du mår som du gör?
Vad är det för reaktion du väntar dig av folk, om du skulle berätta att du är bipolär? Du ska verkligen inte behöva skämmas för det. Prova att berätta för någon. Jag tror inte det är så illa som du förväntar dig.
Alltså ja du kommer att dras med diagnosen resten av livet, men nu vet du att du kan behandla det.
Klart det är lite skönt, men hade ju hellre vilja ha hört att det bara är något temporärt som går att fixas. Trots medicinering så kommer besvären alltid att finnas där, mer eller mindre.
Jag vet faktiskt inte vad folk kommer att tro, men jag tror det mest är jobbigt att visa sig svag. Machokulturen är ganska hårt inpräntad på en, och då är det lättare att fortsätta hålla sin perfekta image utåt, men jag jobbar på det! Ångrade mig ett par gånger innan jag skickade texten här, och då är det ändå ett anonymt forum, så det är ju lite framsteg i alla fall :)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.