Visa fullständig version : Min systerson är en "nörd"
Permaximum
2016-08-20, 09:03
Man kan ju vara olika typer av nörd. Det finns ju den mer coola varianten som spelar hearthstone med massa vänner och nördar ner sig i star wars och blir väldigt kunniga i olika ämnen. Sen finns de den andra varianten. Den som knappt har några kompisar, ser på youtube 90% av sin vakna tid, har sin höjdpunkt när han ser film med sina föräldrar. Det är ungefär där min systerson ligger.
Han har tydligen några få han talar och är med på skolan men han har aldrig haft vänner på besök hemma hos sig eller varit till dem. När andra 14-åringar har hemmakvällar hos varandra sitter han med min syster och hennes sambo och ser film. Visst det finns en tjusning i det också men varje helg?! När andra är ute och letar pokemons med sina vänner är han och letar med sina föräldrar.
Jag försöker inte göra honom till något han inte är, och jag vet inte om det är ett problem egentligen. Han påstår själv att han inte lider av det men kan det stämma? Är ungdomar på det här sättet nu för tiden? Det kanske bara är jag som lever i det förgångna när folk faktiskt umgicks?
Permaximum
2016-08-20, 09:07
Jag ser att jag saknar tydlig frågeställning.
Min syster och hennes sambo har försökt få honom att träffa fler kompisar genom att tex uppmuntra honom att bjuda hem vänner osv men han gör det ändå inte. Jag har lite svårt för hur man ställer sig i frågan. Så jag behöver lite feedback. Antingen kan jag hjälpa dem att "få ut honom" eller så kan hjälpa dem genom att få dem att inse att vissa ungdomar helt enkelt är på det sättet och att man får acceptera det.
De har förövrigt bett mig om råd så jag lägger inte näsan i blöt.
Är ungdomar på det här sättet nu för tiden? Det kanske bara är jag som lever i det förgångna när folk faktiskt umgicks?
Till skillnad från förr då alla ungdomar var exakt lika så kommer de numera i ganska många utföranden. Så man kan idag räknas som normal utan att vara exakt som alla andra.
Permaximum
2016-08-20, 09:14
Till skillnad från förr då alla ungdomar var exakt lika så kommer de numera i ganska många utföranden. Så man kan idag räknas som normal utan att vara exakt som alla andra.
Jag tror att du missförstår mig? Jag är medveten om att människor är olika och att alla inte är lika sociala.
Vi säger så här då: kan det vara negativt för en ung killes utveckling om ens sociala liv är begränsat till endast hans föräldrar?
Jag försöker inte sätta in han i ett fack om det är vad du uppfattade det som.
Permaximum
2016-08-20, 09:24
Hmm, jag inser nu att rubriken kanske kan uppfattas provocerande. Kan du kanske byta den Mental?
Minikubik
2016-08-20, 09:28
Det är väl inte dåligt i sig att ha ett socialt liv med sina föräldrar, frågan jag ser är om hans mående. Mår han dåligt, mobbing etc som gör att det är tryggare att avskärma sig hemma, osäkerhet/blyghet osv som gör det svårt att ta kontakt med folk eller är det så att han helt enkelt inte känner ett behov av andra människor? I de första fallen(eller liknande situationer) kan hjälp behövas, antingen rör sig om en aggressiv situation, eller en passiv (agg=mobbing etc, passiv =blyghet o dyl) i de andra fallen så tycker jag inte hjälp behövs. Ta med grabben till donken eller bio och snacka lite med honom om hur han har det så blir det nog lättare att gå vidare
Scratch89
2016-08-20, 09:32
Det låter som om han skulle kunna vara mobbad.
trädgårdsmöbel
2016-08-20, 09:35
Det är inte lätt att vara 14 , ensam och "nörd". Vad du bör göra är att introducera honom till gymmet och få honom att träna sig stor och stark och intresserad av det.
Gymmet kan till viss del ersätta umgänge med vänner, en skivstång accepterar dig även om du har sociala problem, ett tids och ansträngningskrävande intresse får en att bättre kunna acceptera sin ensamhet och nördighet osv.
Låter det här tragiskt, så jämför med hans nuvarande situation så är det inte så tragiskt längre. Dessutom har det funkat för många, så det är en beprövad metod.
De där med att sitta hemma mycket och spela spel o inte ha vänner över o sen umgås bara med sina föräldrar känner jag inte slutar så bra. Jag var helt nöjd under mina tonår med att spela 12h om dagen o ha ytliga kontaker via internet. Men till slut när man blir äldre börjar man jämföra sig med jämnåriga och undra varför man ligger så långt efter och varför man är så ensam. Och hur livet kommer se ut när ens föräldrar inte lever längre.
Han kanske har någon sorts diagnos?(tänker lättare autism eller aspberger)
Sen såklart så finns det folk som är absolut nöjda med den situationen och inte mår dåligt alls över det.
Tricklew
2016-08-20, 09:44
Min lillebror var i denna sitsen, det gick inte bra. Tillslut lyckades jag dra med han på några av våra gemensamma intressen vi fick under uppväxten, och det aktiverade han på ett sunt sätt inom miljöer han var intresserad av.
Har han några intressen utöver att se på film med föräldrarna, något han spelar, kollar på, eller följer när han är ensam? Kan ju vara vad som helst. De flesta folk som håller på med någon aktivitet, vare sig det är schack eller mma, brukar vara rätt så välkomnande till nykomlingar som är intresserade.
tossefar
2016-08-20, 10:20
Ta med honom till gymmet. Bra för hälsa, utseende och självförtroende.
mangemani
2016-08-20, 10:20
har du ens FRÅGAT honom om han vill ändra på sina vanor innan du började att planera att ändra honom. att bara anta att han vill det bara för att han inte lever som andra, är inte så smart. många trivs alldeles utmärkt att vara ensamvargar och göra de intressen som de nu har.
Paperbasket
2016-08-20, 10:38
Det kanske bara är jag som lever i det förgångna när folk faktiskt umgicks?
Vilka är folk, du och dina vänner som umgicks eller de andra som satt hemma och kollade på film med sina föräldrar?
För övrigt tycker jag att mangemani har en bra fråge/tankeställning.
Permaximum
2016-08-20, 10:38
Han är inte mobbad för tillfället däremot har han varit vilket säkert bidragit mycket till att han är ganska sluten av sig. Han är väldigt blyg eller introvert eller vad man ska kalla det.
Jag ska försöka dra med honom till gymmet och försöka få honom att ta med någon han känner från skolan så kanske jag kan slå två flugor i en smäll.
Jag vet inte vad han spelar då jag inte är så insatt i PC en jag antar att det är vanliga spel som LoL och CS. I övrigt är de ju youtube som är intresset.
Han kan mycket väl sitta inne med någon lindrigare form av asbergers men det går ju liksom inte att börja spekulera i.
har du ens FRÅGAT honom om han vill ändra på sina vanor innan du började att planera att ändra honom. att bara anta att han vill det bara för att han inte lever som andra, är inte så smart. många trivs alldeles utmärkt att vara ensamvargar och göra de intressen som de nu har.
Dels har du inte bemödat dig med att läsa inläggen och dels vet jag av erfarenhet att du bara skriver inlägg och sen lämnar trådar gör gott så jag tänker välja att inte besvara detta.
Permaximum
2016-08-20, 10:43
Vilka är folk, du och dina vänner som umgicks eller de andra som satt hemma och kollade på film med sina föräldrar?
För övrigt tycker jag att mangemani har en bra fråge/tankeställning.
Folk är de människor som inte betedde sig som antisociala individer som gick och strök sig kring väggar och inte sa ett ord åt någon under en hel högstadietid.
Mangemanis frågeställning är i stort sett samma som min. Jag undrar ifall en ung kille kan ta skada av att bara ha socialt umgänge med sina föräldrar.
Min erfarenhet av att själv vara 14 och att känna några är att de inte är så där extremt öppna med att berätta ifall de känner sig utanför osv utan gärna vill hålla en hård fasad.
trädgårdsmöbel
2016-08-20, 10:52
har du ens FRÅGAT honom om han vill ändra på sina vanor innan du började att planera att ändra honom. att bara anta att han vill det bara för att han inte lever som andra, är inte så smart. många trivs alldeles utmärkt att vara ensamvargar och göra de intressen som de nu har.
Att bara ha sina föräldrar och datorn att umgås med som 14åring är både sorgligt och förmodligen skadligt för hans personliga utveckling. Det är en känslig ålder som påverkar den person man senare kommer bli som vuxen i stor utsträckning.
Diomedea exulans
2016-08-20, 12:56
Det är mycket möjligt att han är vad som vikingarna refererade till som "kolbitare". Det är en yngling som visar alla tendenser på att bli helt värdelös, ägnar hela dagarna åt att sitta hemma och glo, för att slutligen snabbt, till allas förvåning, bli extremt framgångsrik.
Vi hava nu betraktat de särskilda momenten av
uppfostran, sådan den i allmänhet försiggick. Några
ord böra dock ännu sägas om en egen art
barn, idioterna, till vilka också de dövstumma
räknades. Dessa synas hava varit föremål för mycket
ringa omsorg. De fingo vanligen ostörda ligga
vid elden, vältra sig i askan, plocka kolen från
eldstaden och stoppa dem i munnen (varför de kallades
»kolbitare») samt vara hur smutsiga, de ville. Någon
gång – fastän ej i de s. k. historiska sagorna –
berättas, att en dylik »kolbitare» kunde genom någon
utomordentlig händelse väckas upp ur sin dvala samt
t. o. m. förvåna alla genom stora kroppskrafter och
själsgåvor. Det vill synas, som skulle det än i dag
ingå i den nordiska folktron, att de verkligt stora
anlagen ofta utvecklas långsamt och under skenbar
slöhet. Åtminstone vittna härom de mycket gängse
sagorna om »Askepot» eller »Askeladden».
http://runeberg.org/kvinnosp/0238.html
Vikingatida begrepp åsido så är jag både orolig och förhoppningsfull för personen som tråden handlar om.
Oron består i det som redan avhandlats i tråden. Mobbningsrisk, stor risk för undermålig social och personlig utveckling.
Det som gör mig hoppfull är att när jag var 14 så var man i princip tvungen att vara psykopat för att få vänner. Ens popularitet bland jämnåriga var omvänt proportionerlig mot hur bra människa man var. De med högst status var de största mobbarna. Så hans ensamhet kan vara ett tecken på att han är godhjärtad.
Det som gör mig mest orolig är att han använder all ledig tid åt att titta på Youtube. Om han satt ensam hemma och skapade, då hade det varit en annan femma. Men att glo på klipp, det verkar vara minsta motståndets lag som råder. Han verkar vara en person som inte vet hur han ska ta för sig av livet, eller kanske inte ens känner att det finns något han direkt vill. Han kan mycket väl vara deprimerad.
Jag tror han har, eller löper stor risk att få, usel självkänsla. Det är viktigt att han inte börjar tänka att det är fel på honom bara för att han knappt har några vänner. Jag vet en tidigare "nörd" som mot slutet av tonåren plötsligt började supa som fan för att han hade tröttnat på att inte vara cool.
Jag känner själv igen mig mycket i hans situation. Mig gick det jävligt dåligt för, eller iallafall än så länge (livet är inte slut än, peppar peppar). Lider fortfarande mycket av sviterna av att ha varit en paria under de tidiga tonåren.
Jag ser att jag saknar tydlig frågeställning.
Min syster och hennes sambo har försökt få honom att träffa fler kompisar genom att tex uppmuntra honom att bjuda hem vänner osv men han gör det ändå inte. Jag har lite svårt för hur man ställer sig i frågan. Så jag behöver lite feedback. Antingen kan jag hjälpa dem att "få ut honom" eller så kan hjälpa dem genom att få dem att inse att vissa ungdomar helt enkelt är på det sättet och att man får acceptera det.
De har förövrigt bett mig om råd så jag lägger inte näsan i blöt.
1. Han har inga riktiga kompisar, och då är det svårt att bjuda hem någon. När man är 14 börjar man vara i en ålder då det inte heller är så lätt att bara "hitta" nya kompisar, speciellt om man är introvert och har varit mobbad.
2. Han umgås med sina kompisar nästan uteslutande över internet. Om han spelar LOL och liknande spel så kommer de sitta och prata över mumble, discord, teamspeak eller någon annan VOICE-IP tjänst när de spelar. Om han bara spelar själv utan att använda någon voice IP tjänst så kan du nog räknad med att han har väldigt få kompisar (om några alls).
Det bästa sättet att hitta kompisar är nog om han aktiverar sig i någon klubb, förening eller liknande där han hittar andra med samma intressen, eller om han börjar med något helt nytt. En introvert person kommer däremot försöka fly från den utmaningen, speciellt om han blivit mobbad, även om han kanske vill träffa nya kompisar så kommer rädslan för att inte bli accepterad eller bli avvisad att vara överlägsen viljan av att få nya vänner.
Att ta honom till gymmet tycker jag låter som en värdelös idé. En introvert person hittar inga nya vänner på ett gym. Då är det bättre att han börjar med någon sport eller gymnastik, brottning, kampsport. I synnerhet tror jag fysiskt närgånga sporter är fantastiska för någon med social fobi då han kommer bli tvingad ur sin "comfort zone".
Något jag är ganska säker på är att personen kommer att säga att han inte vill ha eller behöver hjälp. Ett sätt att få personen att öppna upp sig är att sitta ner och prata. Be honom berätta vad han gör på dagarna, vad han skulle vilja göra, vad han är intresserad av och varför.
Prata inte bara i fem minuter. Prata i en timme. prata i två timmar. En introvert person kommer inte öppna upp sig för sina föräldrar om han upplever att de inte förstår honom och istället tro att de tjatar på honom för att det är något fel på honom eftersom han inte har kompisar. Förmodligen så gör den typen av hjälp det bara svårare för honom att ta tag i sin situation, då han själv inte vill bli avvisad av andra och när hans föräldrar också verkar tro att det är något fel på honom så blir det ännu svårare att skapa nya kontakter.
saker som föräldrarna absolut inte bör säga (som för personen kommer kännas som en kniv i ryggen)
- varför är du hemma och inte ute och träffar kompisar?
- men ska du inte ringa någon kompis och fara och ut och göra något?
- varför sitter du bara vid datorn hela dagarna?
osv.
Permaximum
2016-08-20, 16:55
1. Han har inga riktiga kompisar, och då är det svårt att bjuda hem någon. När man är 14 börjar man vara i en ålder då det inte heller är så lätt att bara "hitta" nya kompisar, speciellt om man är introvert och har varit mobbad.
2. Han umgås med sina kompisar nästan uteslutande över internet. Om han spelar LOL och liknande spel så kommer de sitta och prata över mumble, discord, teamspeak eller någon annan VOICE-IP tjänst när de spelar. Om han bara spelar själv utan att använda någon voice IP tjänst så kan du nog räknad med att han har väldigt få kompisar (om några alls).
Det bästa sättet att hitta kompisar är nog om han aktiverar sig i någon klubb, förening eller liknande där han hittar andra med samma intressen, eller om han börjar med något helt nytt. En introvert person kommer däremot försöka fly från den utmaningen, speciellt om han blivit mobbad, även om han kanske vill träffa nya kompisar så kommer rädslan för att inte bli accepterad eller bli avvisad att vara överlägsen viljan av att få nya vänner.
Att ta honom till gymmet tycker jag låter som en värdelös idé. En introvert person hittar inga nya vänner på ett gym. Då är det bättre att han börjar med någon sport eller gymnastik, brottning, kampsport. I synnerhet tror jag fysiskt närgånga sporter är fantastiska för någon med social fobi då han kommer bli tvingad ur sin "comfort zone".
Något jag är ganska säker på är att personen kommer att säga att han inte vill ha eller behöver hjälp. Ett sätt att få personen att öppna upp sig är att sitta ner och prata. Be honom berätta vad han gör på dagarna, vad han skulle vilja göra, vad han är intresserad av och varför.
Prata inte bara i fem minuter. Prata i en timme. prata i två timmar. En introvert person kommer inte öppna upp sig för sina föräldrar om han upplever att de inte förstår honom och istället tro att de tjatar på honom för att det är något fel på honom eftersom han inte har kompisar. Förmodligen så gör den typen av hjälp det bara svårare för honom att ta tag i sin situation, då han själv inte vill bli avvisad av andra och när hans föräldrar också verkar tro att det är något fel på honom så blir det ännu svårare att skapa nya kontakter.
saker som föräldrarna absolut inte bör säga (som för personen kommer kännas som en kniv i ryggen)
- varför är du hemma och inte ute och träffar kompisar?
- men ska du inte ringa någon kompis och fara och ut och göra något?
- varför sitter du bara vid datorn hela dagarna?
osv.
Bra inlägg!
Han har börjat i lite olika sporter men han har inte träffat någon där, han håller sig ändå för sig själv och till slut blir han less och de kan ju inte tvinga honom att fortsätta.
Jag är inte hos dem så extremt ofta med som jag uppfattat det så talar han iaf med några i sina lurar. Typ några från skolan som jag uppfattat det.
När jag talat med honom och liksom frågat ifall det inte är tråkigt att inte umgås med någon säger han bara att han inte upplever det som varken jobbigt eller tråkigt. Och jag vet ju inte om han bara säger så eller ifall det är så på riktigt. Jag vet även att de har talat med honom flera gånger om vad han vill prova på och vad han gillar och det har ju då slutat med att han testat något men slutat efter en termin.
Jag tror de är skyldiga till alla de där sakerna du nämner att man inte ska säga. Har inte hört det själv men det är väl typ standardsaker man säger?
Han har även provat besöka den lokala fritidsgården men det gavs upp efter två gånger.
Jag kan försöka tala med honom än en gång men jag förstår inte riktigt hur man ska gå tillväga? Han säger ju bara saker i stil med "jag vet inte" "kanske" hela tiden.
Det kan ju faktiskt vara så att han inte tycker att det är ett problem. Jag tror att många här under sin uppväxt har odlat åtminstone något beteende, eller något fritidsnöje, som deras föräldrar inte tyckte var optimala (mig själv inbegripet). Hur många kompisar man har när man är 14, och ffa hur många man har som man vill umgås tätt med utanför skoltid, är nog (precis som för vuxna) extremt varierande, och beror ju inte bara på en själv, utan också på vad det finns för ungdomar i ens omgivning (ju mindre staden/skolan är, d.v.s. ju mindre jämnåriga man har på nära avstånd, desto tydligare brukar detta bli). Finns det inga man är intresserad av att umgås med närmare, eller lära känna bättre, så finns det inte.
Sedan skall man inte tro att ungdomar är dumma i huvudet. De är lika bra som vuxna på att lägga märke till om någon intresserar sig för dem bara för att vederbörande tycker att de verkar tragiska och behöver tas om hand, eventuellt göras om till en bättre och frimodigare tonåring. Det brukar inte bli populärt (gillar ni själva när folk försöker göra om er?). Och man skall inte räkna med att de anförtror sig åt en direkt bara för att man är en vuxen som intresserar sig för dem; ingen (oavsett ålder) gillar att bli behandlad som en konservburk som skall öppnas och inspekteras, för att vid behov bytas mot någon bättre konserv. Skall man räkna med att nå fram får man nog intressera sig för dem för deras egen skull.
Sedan skall man inte tro att ungdomar är dumma i huvudet. De är lika bra som vuxna på att lägga märke till om någon intresserar sig för dem bara för att vederbörande tycker att de verkar tragiska och behöver tas om hand, eventuellt göras om till en bättre och frimodigare tonåring. Det brukar inte bli populärt (gillar ni själva när folk försöker göra om er?). Och man skall inte räkna med att de anförtror sig åt en direkt bara för att man är en vuxen som intresserar sig för dem; ingen (oavsett ålder) gillar att bli behandlad som en konservburk som skall öppnas och inspekteras, för att vid behov bytas mot någon bättre konserv. Skall man räkna med att nå fram får man nog intressera sig för dem för deras egen skull.
Tycker det här är en bra poäng. Det finns ju ingen garanti för att killen är en sorglig typ som inte har kompisar, det känns mer som ett antagande föräldrarna gör efter det beteende som de *förväntar* sig från en tonåring. Idag finns det gott om tonåringar som har gott om kompisar som de umgås med mestadels över nätet, speciellt om deras största hobby är PC-spel.
Ett steg för att bättre förstå deras son skulle kunna vara att visa intresse för hans intressen och lära sig mer om vad sonen gör på internet (gå bara inte igenom hans sökhistorik eller den där mappen som är döpt till "nyfolder") :laugh:
Sohlsken
2016-08-20, 19:48
Låter som att han kan vara introvert. Det är inget fel på det. Han behöver ändå lära sig att umgås med folk, men han kanske inte trivs med att göra det. Introverta människor åteehämtar sig gärna efter umgänge.
Jag kan försöka tala med honom än en gång men jag förstår inte riktigt hur man ska gå tillväga? Han säger ju bara saker i stil med "jag vet inte" "kanske" hela tiden.Later val som i stort sett varenda tonaring pa planeten. :D
koloiten
2016-08-20, 22:32
Ni spekulerar i asperger hit och dit. Om han nu har det, vad ska ni göra åt saken? Är inte som att det går att ändra på?
Diomedea exulans
2016-08-20, 22:35
Ni spekulerar i asperger hit och dit. Om han nu har det, vad ska ni göra åt saken? Är inte som att det går att ändra på?
Näe, men man kan få lite verktyg för att handskas med det.
Ni spekulerar i asperger hit och dit. Om han nu har det, vad ska ni göra åt saken? Är inte som att det går att ändra på?
Det känns ju verkligen som att aspergers är något folk slänger ur sig hursomhelst nuförtiden, så fort någon inte har en personlighet som passar in i paradise hotel.
shut teh face
2016-08-21, 07:36
Är det ens säkert att ni har uppfattat situationen rätt? Han kanske har jättemånga kompisar över nätet som han spelar med? Om jag tänker tillbaka hur välinformerade mina föräldrar var vad jag gjorde på nätet och med vilka så är det stor chans att de inte har den blekaste aning. Vad man än gör resulterar oftast i konstaterandet att han "bara sitter vid datorn".
Sparven från Minsk
2016-08-21, 07:50
Någon form av idrott tycker jag är väldigt bra.
Röra på sig, socialt umgänge, lära sig sociala koder med mera. Svårt dock om inget intresse finns. Går ju inte tvinga dem tyvärr....
Mina 2 cent är att det är svårt att vara terapeut. Särskilt om man inte är terapeut. Därför tycker jag att du inte ska utgå så mycket från honom, utan från dig själv. Finns det något du tror skulle vara kul att göra med honom (alltså kul för dig)? Har ni kul båda två kommer du få svar på alla andra frågor också så småningom. Tricket med social interaktion är ömsesidigt utbyte.
Du föreslog själv att gymma. Hade du tyckt att det var kul så varför inte köra igång?
Tror du att det är så illa att han faktiskt behöver hjälp på riktigt så tycker jag att ni ska låta honom prata med någon professionell person, i enrum.
Om han verkligen behöver bli mer social eller liknande så kanske en kontaktperson kan vara aktuellt? Då träffar han någon i snitt 2h/vecka och gör saker som är kul, det behöver inte vara så avancerat. Inte heller den där tvångsmässiga känslor som jag kände när min pappa skulle få mig till att prova olika sporter som jag var helt ointresserad av.
Jag har varit kontaktperson snart 2år för en ung kille som är väldigt osmidig socialt och det är fantastiskt att se hur han utvecklats. Nu kommer han gärna med förslag på vad vi ska göra eller prata om.
Om han är introvert, som det spekulerats i tråden, kan det vara en bra idé att ta reda på om han själv vet vad det innebär. Känner han inte till det så be honom googla eller söka på Youtube, det finns en hel del information.
Är han introvert kommer det vara väldigt skönt för honom att veta om det. Det kommer inte att magiskt lösa alla hans problem men han behöver åtminstone inte funderar på om det är något fel på honom som hellre vill stanna hemma och kolla film med sina föräldrar än att supa skallen av sig varje helg som sina klasskompisar. *rolleyes*
Sohlsken
2016-08-22, 14:33
om han är introvert, som det spekulerats i tråden, kan det vara en bra idé att ta reda på om han själv vet vad det innebär. Känner han inte till det så be honom googla eller söka på youtube, det finns en hel del information.
är han introvert kommer det vara väldigt skönt för honom att veta om det. Det kommer inte att magiskt lösa alla hans problem men han behöver åtminstone inte funderar på om det är något fel på honom som hellre vill stanna hemma och kolla film med sina föräldrar än att supa skallen av sig varje helg som sina klasskompisar. *rolleyes*
+1
Diomedea exulans
2016-08-22, 14:39
Är han introvert kommer det vara väldigt skönt för honom att veta om det. Det kommer inte att magiskt lösa alla hans problem men han behöver åtminstone inte funderar på om det är något fel på honom som hellre vill stanna hemma och kolla film med sina föräldrar än att supa skallen av sig varje helg som sina klasskompisar. *rolleyes*
Blir det inte ett jävligt awkward snack dock?
"Pelle, sätt dig en stund, jag har en viktig sak att säga dig...
... Bra. Nå; har du hört talas om termerna "introvert" och "extrovert"?
Tänkte nästan det. Nu ska du få höra..."
Blir det inte ett jävligt awkward snack dock?
"Pelle, sätt dig en stund, jag har en viktig sak att säga dig...
... Bra. Nå; har du hört talas om termerna "introvert" och "extrovert"?
Tänkte nästan det. Nu ska du få höra..."Nu gissar jag bara - men jag antar att tanken var att ta honom till en expert och (kanskek) få det konstaterat, inte att farbror från Kolozzeum bara bestämmer sig för att han är introvert och säger det till honom.
Tapatalk.
Men för fan, ni pratar som att vara introvert är en sjukdom, det är inte en "diagnos".
Låt killen vara ifred och låt honom veta att du finns där till hands om han vill snacka om vad som helst och någon gång ibland skicka ett sms och undra hur det är eller om han vill hänga på och göra något du ändå ska göra. Ring inte(!), åk inte dit, tjata inte, men låt honom ändå förstå att du finns för honom. Även om han nekar dig ett par gånger, inkludera honom fortfarande och fråga honom (via sms) om han vill följa med på nått. Kan göra under om det nu är så att han bara är väldigt osäker eller varit mobbad tidigare att känna att man är inkluderad i någons tankar även om man inte vill hänga med.
Är han bara en ensamvarg så är det också trevligt att känna att man har någon som bryr sig om en.
På det här viset blir du också någon han har en egen relation till, du blir inte en förlängning av hans föräldrar som det nu verkar vara.
Brofessorn
2016-08-22, 16:25
Men för fan, ni pratar som att vara introvert är en sjukdom, det är inte en "diagnos".
Låt killen vara ifred och låt honom veta att du finns där till hands om han vill snacka om vad som helst och någon gång ibland skicka ett sms och undra hur det är eller om han vill hänga på och göra något du ändå ska göra. Ring inte(!), åk inte dit, tjata inte, men låt honom ändå förstå att du finns för honom. Även om han nekar dig ett par gånger, inkludera honom fortfarande och fråga honom (via sms) om han vill följa med på nått. Kan göra under om det nu är så att han bara är väldigt osäker eller varit mobbad tidigare att känna att man är inkluderad i någons tankar även om man inte vill hänga med.
Är han bara en ensamvarg så är det också trevligt att känna att man har någon som bryr sig om en.
På det här viset blir du också någon han har en egen relation till, du blir inte en förlängning av hans föräldrar som det nu verkar vara.
+1
Varför skulle man ha ett snack om det? Varför skulle man gå till en expert bara för att ens son är introvert? Kommer antagligen inte vara "skönt" för honom när någon tjomme kommer och påstår att han är introvert. För systersonen kommer det bara vara ännu en etikett som får honom att känna sig ännu konstigare och annorlunda än han säkert redan gör.
Men för fan, ni pratar som att vara introvert är en sjukdom, det är inte en "diagnos".
+1
Det är ingen sjukdom utan ett personlighetsdrag som finns hos alla människor, hos vissa är det dock starkare än andra (precis som att vara mer eller mindre extrovert). Det är absolut inget man behöver gå till psykolog för. Dock kan det vara intressant att läsa om det för att se hur väl det stämmer överens med en själv (eller vänner/familj). Det finns även enkla tester man kan göra på internet (flervalsfrågor).
Blir det inte ett jävligt awkward snack dock?
"Pelle, sätt dig en stund, jag har en viktig sak att säga dig...
... Bra. Nå; har du hört talas om termerna "introvert" och "extrovert"?
Tänkte nästan det. Nu ska du få höra..."
Jag vet att du skämtar men det här är ju en del av problemet, dvs. att folk tycker det är konstigt eller "awkward" att prata om eftersom de ofta har en felaktig och negativ bild av vad det innebär att vara introvert. Visst finns det negativa saker med att ha en starkt introvert personlighet men det finns även många positiva aspekter (precis som med att vara väldigt extrovert).
+1
Varför skulle man ha ett snack om det? Varför skulle man gå till en expert bara för att ens son är introvert? Kommer antagligen inte vara "skönt" för honom när någon tjomme kommer och påstår att han är introvert. För systersonen kommer det bara vara ännu en etikett som får honom att känna sig ännu konstigare och annorlunda än han säkert redan gör.
Som sagt, det är inget man skall gå till någon "expert" och få reda på utan det går bra att söka information på egen hand.
I dagens, mestadels extroverta, samhälle är det lätt att känna sig konstig eller utanför om man är introvert, speciellt om man är tonåring. Det är oftast inte accepterat att hellre vilja sitta hemma i lugn och ro än att vara ute och festa med kompisar, något som denna tråd är ett exempel på. Att då få veta att man är introvert, och att det inte är något konstigt eller negativt, kan vara väldigt befriande. Det gör det lättare att acceptera sig själv och göra egna val istället för att låta sig styras av hur andra tycker att man skall vara.
Ær det din systerson så kommer du ju ha "kvar" honom ett tag så tænk långsiktigt bara så løser det sig nog :)
Se till att han gjort en vændning innan gymnasiet bara så han inte går in i samma roll i nya klassen/skolan. Dra med honom till gymmet eller vilken aktivitet som helst egentligen dær man kan træffa lite folk å småtjabba med. Kan han læra sig bara liiite hur man kallsnackar och træffar nytt folk innan gymnasiet børjar har han troligen bættre førutsættningar æn de flesta før att skapa den situation och roll han sjælv vill.
Visst, "vissa trivs som introverter"/ÆR introverter och kommer alltid vara. Men samtidigt: en 14-åring ær ingen "færdig" person utan till størsta del ett resultat av hemma och skolmiljø.. och de goda/onda vanor och beteenden som vuxit fram av slumpmæssiga hændelser. Att sæga "han ær kanske introvert, låt han vara" kan ju eventuellt vara att ta livet av honom. Tænk om han innerst inne ær och vill vara jættesocial och pratsam fast helt enkelt inte kan och vågar.
edit: læste sista posten:
Gløm bara inte att æven introvertar vill ha och behøver kompisar. Æven om man træffas mer sællan, pratar mindre osv så ær det likvæl mer eller mindre en førutsættning før att leva. Introverta personer har ju av naturliga skæl redan svårare æn extro att skaffa kompisar så garanterat något man som introvert måste træna/øva upp.. precis som extroverta personer måste træna och læra sig att hålla kæften.
Låt han va och göra det han tycker är roligt. Han upptäcker säkrt något på tuben
Sent from my GT-I9506 using Tapatalk
Jag var exakt lika som tonåring, var mest hemma och rita, spela tvspel och umgicks med min familj. Jag var nöjd med det. Fortfarande är det det som ger mig energi, att få vara hemma med de som står mig närmast. Att umgås med vänner, vara ute och hitta på saker tar energi av mig trots att jag kan tycka det är trevlig och kul. Är samma på jobbet, att fika med de andra tar en massa energi och jag gör det ibland för att "man bör" men föredrar att ta mitt fika själv på mitt kontor.
Jag tycker faktiskt att det vore en god idé (om föräldrarna är oroade, har svårt att förstå sig på sitt barn osv.) att göra en ordentlig aspergersutredning. Det kanske inte visar på att han har AS, och i så fall har man åtminstone uteslutit det. Men om det visar sig att han faktiskt har det, så kommer diagnosen ge både honom och hans föräldrar oerhört mycket stöd, förståelse och verktyg. Ju tidigare i livet man gör utredningen desto bättre för den personliga utvecklingen. Skolgången underlättas, jobbsök underlättas, lära sig sociala koder och knyta nya kontakter underlättas. Finns inget negativt med det enligt mig.
Permaximum
2016-11-08, 08:29
Uppdatering!
Jag har talat en del med honom sen sist och gått på bio osv. Det jag kommit fram till är att han ändå har kompisar på skolan, det är en väldigt liten skola så det är en begränsad bekantskapskrets dock. Däremot hittar han inte på något med dem på fritiden men som jag förstår det är det inte direkt ovanligt att tonåringar hellre sitter framför youtube nu för tiden.
Försökt ta med honom på gymmet men han känner sig obekväm, blir yr och illamående av den sociala situationen. Jag vill gärna ha lite synpunkter angående gymmandet. Fortsätter jag ta med honom och antar att han vänjer sig eller slutar jag utsätta honom för något som stör så pass mycket att han blir illamående?
Jag är har även försökt föreslå för honom att han ska tala med en kurator eller liknande men fick "men nä, aldrig!" till svar.
Minikubik
2016-11-08, 09:28
Gillade han gymmet? Isf ta med honom, tyckte han inte om det så släpp det. Gå och bowla, spela biljard eller något annat med mindre folk, mörkare lokaler osv. Testa runt och hitta något han gillar. Om han vill, vill säga
Shqypnia
2016-11-08, 11:22
Jag anser mig själv vara rätt så "okänslig", men är det något som känns som en kniv rakt igenom hjärtat så är det när jag hör om barn som inte har det bra.
Din systerson kan skaffa vänner i området de bor på, behöver inte nödvändigtvis vara från skolan. Nu vet jag inte åldern på din systerson men ett råd skulle vara att när han fyller år att han har kalaset på möjligtvis Busfabriken där han bjuder hela klassen - det kan absolut vara ett vinnande koncept.
Jag anser mig själv vara rätt så "okänslig", men är det något som känns som en kniv rakt igenom hjärtat så är det när jag hör om barn som inte har det bra.
Din systerson kan skaffa vänner i området de bor på, behöver inte nödvändigtvis vara från skolan. Nu vet jag inte åldern på din systerson men ett råd skulle vara att när han fyller år att han har kalaset på möjligtvis Busfabriken där han bjuder hela klassen - det kan absolut vara ett vinnande koncept.
Låter helt perfekt för en 14-åring. Födelsedagskalas med klassen på Busfabriken.
Shqypnia
2016-11-08, 15:23
Låter helt perfekt för en 14-åring. Födelsedagskalas med klassen på Busfabriken.
Haha jag visste dessvärre inte åldern.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.