Visa fullständig version : Trött på att vara lönnfet
Nu är jag trött på att vara sådär småtjock. Jag har tränat mycket av och till i många år. Men vill ta det på allvar igen. Har en fysisk åkomma som gör att jag inte kan träna så hårt. Meningen är väll att jag vill bygga muskler och tajta till kroppen liksom. Vet bara inte vad som är effektivast att göra :/ vill inte ändra för mycket i kosten och jag vill inte gå på diet. Jag älskar mat, så det är bara att glömma. Är det bara öka på träningspassen som gäller ??
Jag har sett otalt med "före-och-efterbilder" och detta är på människor som lyckats bli riktigt vältränade på ganska kort tid. Jag vet att man inte ska gå för snabbt fram. Men vill ändå veta vad som är effektivast.
*gah!*
Rör dig mer eller dra ner på maten. Alternativt båda!
vill inte ändra för mycket i kosten och jag vill inte gå på diet.
Att träna sig smal är väldigt svårt tyvärr. Det man förbränner med t ex cardio kan man väldigt lätt förstöra genom att inte ha koll på vad man äter. Du kan dock dra ned på kalorierna utan att behöva minska volymen mat.
Du bör nog tänka mer kring kosten än att inte vilja förändra något. Du ser ut som du gör nu pga den livsstilen du lever, vill du förändra hur du ser ut behöver du förändra hur du lever. Sen behöver du inte bli extrem, men att träna mer för att kompensera dålig kost fungerar sällan. Men du kanske är unik i den frågan :)
Tycker periodisk fasta låter vettigt för dig. Ät en stor och god lunch och sedan igen på kvällen, utan massa småätande. Se hur det funkar, men att bara kapa småätandet och frukosten ger ganska mycket
Jag har försökt läsa in mig på hur viktminskning fungerar och det är minst sagt deprimerande läsning. För det stora flertalet verkar långvarig viktminskning inte fungera, då en viktökning leder till en ny normalnivå och varje försök att minska förhindras av hjärnan som motarbetar svältläge (även om personen är överviktig). Hur ska man egentligen komma runt detta? Att lura hjärnan, alltså.
Den stora massan av folk är dåliga. Gör motsatsen mot vad mängden av människor gör så kommer du långt :)
Jag själv vägde 107kg för 8 år sedan, 107kg fet 18åring. Idag väger jag stabilt 82-85kg, varit nere på 77. Senaste 8 månaderna ligger jag på 10-13%BF och det är relativt enkelt att hålla sig där.
Finns inga mirakelkurer, styr upp ditt liv och anpassa din livsstil efter de resultat du vill ha. Handlar inte om att dieta i 10 veckor för att sedan återgå till sin gamla livsstil. Handlar om att skapa nya beteenden som ger långvarig förändring.
Mat är det bästa jag vet, näst efter en riktigt bra film. Min kärlek till mat var för mig länge synonymt med kärlek till ätande. Det var ett ohälsosamt förhållande till mat som inte hade något att göra med kärlek eller passion för matupplevelser och smaker, det var en ätstörning. Jag äter godare, bättre och mer näringsrikt än någonsin, ändå väger jag 30kg mindre än vad jag gjorde för ett år sen. Om du inte vill springa ett marathon en gång om dagen så behöver du se över din kosthållning, det är liksom så det funkar. Men att påstå att en sådan översyn och omarbetning är omöjlig för att du "älskar mat" är att komma med ursäkter och ljuga för sig själv.
Jag har försökt läsa in mig på hur viktminskning fungerar och det är minst sagt deprimerande läsning. För det stora flertalet verkar långvarig viktminskning inte fungera, då en viktökning leder till en ny normalnivå och varje försök att minska förhindras av hjärnan som motarbetar svältläge (även om personen är överviktig). Hur ska man egentligen komma runt detta? Att lura hjärnan, alltså.
Jag har försökt förstå vad du menar (med fetstilt) ett bra tag. Läst igenom några gånger.
'Makes no sense' för mig? Fattar verkligen noll vad du skriver. Är jag efterbliven idag?
Jag upplever det tydligt. När man går upp i fettvikt så skapar man nya fettceller och även om man går ner i vikt så kommer kroppen kunna fylla dessa fettceller enkelt.
En person som aldrig varit fet går inte upp lika mycket i fett som en tidigare fet person gör vid en överätning.
http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?p=7521478
Diomedea exulans
2016-07-04, 20:08
Jag har försökt läsa in mig på hur viktminskning fungerar och det är minst sagt deprimerande läsning. För det stora flertalet verkar långvarig viktminskning inte fungera, då en viktökning leder till en ny normalnivå och varje försök att minska förhindras av hjärnan som motarbetar svältläge (även om personen är överviktig). Hur ska man egentligen komma runt detta? Att lura hjärnan, alltså.
Man får helt enkelt deffa ner sig och sedan vara disciplinerad nog att hålla vikten.
Jag har försökt förstå vad du menar (med fetstilt) ett bra tag. Läst igenom några gånger.
'Makes no sense' för mig? Fattar verkligen noll vad du skriver. Är jag efterbliven idag?
Det han menar är nog att aptiten stretar emot när man går ned i vikt, trots att man är överviktig och att den nya vikten är mer hälsosam. Kroppen är väldigt ologisk ibland, och vet inte alltid sitt bästa. Vet inte riktigt vad man kan göra förutom att ha disciplinen och kunskapen (ett hum om vad allt innehåller) för att bibehålla en ny vikt.
Jag har försökt förstå vad du menar (med fetstilt) ett bra tag. Läst igenom några gånger.
'Makes no sense' för mig? Fattar verkligen noll vad du skriver. Är jag efterbliven idag?
Det han menar är nog att aptiten stretar emot när man går ned i vikt, trots att man är överviktig och att den nya vikten är mer hälsosam. Kroppen är väldigt ologisk ibland, och vet inte alltid sitt bästa. Vet inte riktigt vad man kan göra förutom att ha disciplinen och kunskapen (ett hum om vad allt innehåller) för att bibehålla en ny vikt.
Det är just så jag menar. När man har gått upp till en högre vikt och vill ner igen så är hjärnan anpassad efter helt andra förhållanden (stenålder, typ) och vill få en att kämpa för att hitta mat. Men det är nog så som flera skrivit, att det enda som fungerar är att jobba med disciplinen. Det verkar dock inte gå att lura hjärnan, dvs ta ett piller som hindrar aptit.
Det är just så jag menar. När man har gått upp till en högre vikt och vill ner igen så är hjärnan anpassad efter helt andra förhållanden (stenålder, typ) och vill få en att kämpa för att hitta mat. Men det är nog så som flera skrivit, att det enda som fungerar är att jobba med disciplinen. Det verkar dock inte gå att lura hjärnan, dvs ta ett piller som hindrar aptit.
Okej tack (ni andra också).
Lite som en omvänd variant av att vara riktigt nerdeffad till en kroppsfettprocent som kroppen är obekväm vid> kroppen/hjärnan vill öka i kroppsfettprocent?
Jag vet inte om jag riktigt köper det. Ett exempel hur jag menar (för att försvara mig lite):
Jag väger 100kg. Ganska tjock. Håller mig viktstabil, äter efter hunger, inga problem. --> Går upp till 130kg, tjock. Kan säga pga depression. Stannar på denna vikt i något år.
Vill gå ner till 100kg igen; här menar du/ni att kroppen (hjärnan*?) vill stanna kvar på 130kg? Jag skulle påpeka att det inte vore några större problem att gå ner till ganska tjock (100kgs-vikten) igen. Eftersom (högst sannolikt) ligger setpoint (kroppens fettprocent-trivselvikt) betydligt lägre än så (?). Kanske snarare runt 80kg, som (t.ex) innebär <10% kroppsfett.
(*Ja, nu snöar jag in mig lite på setpoint när det finns 10000 andra faktorer av viktnedgång och uppgång (t.ex: motion och träning, välmående, genetik, matvanor/matval).)
Försvaring: knappast att någon får biverkningar av låg kroppsfettprocent, på +30% kroppsfett (MÄN syftar jag på)? Fetma alltså. Finns det verkligen kraftigt överviktiga, som äter efter hunger, gör sunda matval, rör sig och tränar mycket. Men inte klarar gå ner till normalvikt pga kroppen blir obekväm - bara är bekväm vid extrem fetma? Jävulskt taskiga gener isåfall. Jag hade nog rullat fram om jag varit stillasittande (ingen träning öht.) och ätit efter hunger...men fan, inte som jag lever nu. Hade tagit stopp vid 15-20% kroppsfett.
____________
Jag köper det "motsatta" (egentligen inte motsatt):
Jag väger 100kg. Ganska tjock. Håller mig viktstabil, äter efter hunger, inga problem.
Deffar ner mig till 80kg. Låg kroppsfettprocent. Här är kroppen sjukt obekväm, urballad aptit och mättnadskänslor. Letargisk, minskad sexlust, sömnproblem, matfixering osv. Allt som tyder på att man ligger under sin setpoint.
^Ja, här på 80kg blir det svårt att hålla vikten och vara "bekväm". Hjärnan/kroppen (vad är det, hormoner> hjärnan? ;P) vill ha mer fett på sig.
Lite som en omvänd variant av att vara riktigt nerdeffad till en kroppsfettprocent som kroppen är obekväm vid> kroppen/hjärnan vill öka i kroppsfettprocent?
Vill gå ner till 100kg igen; här menar du/ni att kroppen (hjärnan*?) vill stanna kvar på 130kg? Jag skulle påpeka att det inte vore några större problem att gå ner till ganska tjock (100kgs-vikten) igen. Eftersom (högst sannolikt) ligger setpoint (kroppens fettprocent-trivselvikt) betydligt lägre än så (?). Kanske snarare runt 80kg, som (t.ex) innebär <10% kroppsfett.
stopp vid 15-20% kroppsfett.
Ja, det är så jag menar, men jag kan förstås ha fel. Om det inte är några problem att gå ner till 100 kg så gör det då?
För min del är erfarenheten (bara från mig själv) att det är rätt lätt att gå ner de första 10-20 kg (beroende på ens vikt från början såklart), framför allt i början när man lägger om kost och börjar träna ordentligt. Sen blir det svårare ju längre ner i %kroppsfett man kommer - för min del blev det svårt mellan 15 och 20 någonstans.
Jag skulle nog kunna hålla en bra vikt om jag åt bara bra mat och lät hunger styra men när jag inkluderar godis, glass och annan skitmat så måste jag räkna kalorier de flesta dagar för att hålla vikten. Men det är inte särskilt svårt när man är van vid det. Det är värt att göra det för att kunna äta för att det är gott ibland tycker jag.
Ja, det är så jag menar, men jag kan förstås ha fel. Om det inte är några problem att gå ner till 100 kg så gör det då?
Jag tror inte du har fel - men det är nog inte så 'allvarligt' som du tror, att hjärnan/kroppen/homormoner påverkas så pass mycket vid en viktuppgång, till kraftig övervikt/fetma, iallafall.
Vi säger jag är småfet, 100kg. > Blir deprimerad, inaktiv, tröstäter, går upp till 140kg. --- När jag sedan går tillbaks till gamla rutiner, börjar må bättre, rör mig mer --- knappast att min hjärna/kropp/hormoner, börjar att 'kämpa emot' för att hålla mig kvar på 140kg (som är kraftig övervikt).
Jag köper 100% det omvända; att om man går ner till låg kroppsfettprocent, att kroppen blir obekväm> vill gå upp i kroppsfettprocent.
_________________
Hehe fnissade till lite åt ditt sista textstycke. :P Det var ett exempel.
Men när jag vägde 115kg och bestämde mig för att gå ner i vikt, var det inga som helst problem att droppa till 90kg. Sedan kom det platåer där vikten envisades och jag fick sänka rejält på kcalmängden. (Detta var runt 2010 när jag gick ner från 115kg> 70kg.)
För min del är erfarenheten (bara från mig själv) att det är rätt lätt att gå ner de första 10-20 kg (beroende på ens vikt från början såklart), framför allt i början när man lägger om kost och börjar träna ordentligt. Sen blir det svårare ju längre ner i %kroppsfett man kommer - för min del blev det svårt mellan 15 och 20 någonstans.
Jag skulle nog kunna hålla en bra vikt om jag åt bara bra mat och lät hunger styra men när jag inkluderar godis, glass och annan skitmat så måste jag räkna kalorier de flesta dagar för att hålla vikten. Men det är inte särskilt svårt när man är van vid det. Det är värt att göra det för att kunna äta för att det är gott ibland tycker jag.
Precis! Exakt det jag ville få sagt med mitt exempelscenario. Fast det blev vägg-av-text (som vanligt). :P
Jag har liksom svårt att tro, det finns män (vi tar män, för det går inte jämföra kroppsfettprocent på lika sätt, för kvinnor) som får 'låg-kroppsfettprocent-biverkningar' vid +30% kroppsfett. Fetma. Måste isåfall vara någon extremt sällsynt individ.
Att träna sig smal är väldigt svårt tyvärr. Det man förbränner med t ex cardio kan man väldigt lätt förstöra genom att inte ha koll på vad man äter. Du kan dock dra ned på kalorierna utan att behöva minska volymen mat.
okej ska testa det tack för tips
Du bör nog tänka mer kring kosten än att inte vilja förändra något. Du ser ut som du gör nu pga den livsstilen du lever, vill du förändra hur du ser ut behöver du förändra hur du lever. Sen behöver du inte bli extrem, men att träna mer för att kompensera dålig kost fungerar sällan. Men du kanske är unik i den frågan :)
Fast jag äter inte dålig mat :) Menade mer att jag inte vill äta enligt olika dieter, för jag tror mer på en allsidig kost. Jag tror inte på att ta bort ämnen som kroppen behöver. som te.x kolhydrater.
Tycker periodisk fasta låter vettigt för dig. Ät en stor och god lunch och sedan igen på kvällen, utan massa småätande. Se hur det funkar, men att bara kapa småätandet och frukosten ger ganska mycket
Småätandet kan jag tänka på. Men hmm frukost måste man väll äta? Jag måste dessutom äta frukost för jag har medecin som jag måste ta på morgonen till frukost så det är inget alternativ tyvärr att skippa frukosten.
Jag har försökt läsa in mig på hur viktminskning fungerar och det är minst sagt deprimerande läsning. För det stora flertalet verkar långvarig viktminskning inte fungera, då en viktökning leder till en ny normalnivå och varje försök att minska förhindras av hjärnan som motarbetar svältläge (även om personen är överviktig). Hur ska man egentligen komma runt detta? Att lura hjärnan, alltså.
Hmm ja det vet jag inte. Kanske träna mer är det enda rätta?! För det är nog svårt att lura hjärnan som du säger. Och kroppen stannar ju gärna vid den vikt den är van och känner sig bekväm att ha.
Jag tror inte på att ta bort ämnen som kroppen behöver. som te.x kolhydrater.
Kolhydrater är inte livsnödvändiga, men bra för träningen. Dock är de också väldigt lättätna, så det kan vara en bra idé att skära ned lite på dem om du vill ned i vikt.
Men hmm frukost måste man väll äta? Jag måste dessutom äta frukost för jag har medecin som jag måste ta på morgonen till frukost så det är inget alternativ tyvärr att skippa frukosten.
Nej det behövs inte egentligen, men om du tar någon medicin som inte ska tas på tom mage så får du givetvis fortsätta med frukosten.
Förresten så finns det en MultiCitera-knapp du kan använda. :)
Den stora massan av folk är dåliga. Gör motsatsen mot vad mängden av människor gör så kommer du långt :)
Jag själv vägde 107kg för 8 år sedan, 107kg fet 18åring. Idag väger jag stabilt 82-85kg, varit nere på 77. Senaste 8 månaderna ligger jag på 10-13%BF och det är relativt enkelt att hålla sig där.
Finns inga mirakelkurer, styr upp ditt liv och anpassa din livsstil efter de resultat du vill ha. Handlar inte om att dieta i 10 veckor för att sedan återgå till sin gamla livsstil. Handlar om att skapa nya beteenden som ger långvarig förändring.
Och vad är motsatsen då hur folk gör? gör inte alla olika?:)
jo visst har du rätt i det. Jag tror på en allsidig kost och inte på dieter. Vill ju ha långvarade resultat.
Det var duktigt av dig.bra jobbat=)
Mat är det bästa jag vet, näst efter en riktigt bra film. Min kärlek till mat var för mig länge synonymt med kärlek till ätande. Det var ett ohälsosamt förhållande till mat som inte hade något att göra med kärlek eller passion för matupplevelser och smaker, det var en ätstörning. Jag äter godare, bättre och mer näringsrikt än någonsin, ändå väger jag 30kg mindre än vad jag gjorde för ett år sen. Om du inte vill springa ett marathon en gång om dagen så behöver du se över din kosthållning, det är liksom så det funkar. Men att påstå att en sådan översyn och omarbetning är omöjlig för att du "älskar mat" är att komma med ursäkter och ljuga för sig själv.
oj vad jobbigt det låter :/ Skönt för dig att du lyckades ta dig ur det.
Tror inte jag har någon ätstörning. Jag bara älskar mat. och med det menar jag att jag inte tror på dieter och ta bort te.x kolhydrater, som verkar vara inne just nu. Jag tror på en allsidig kost. Men visst kan jag se över min kosthållning. Jag har te.x försökt minska på socker. det är den största boven. Och jag dricker typ aldrig alkohol och läsk. Så kanske bara ska ha tålamod då :) och tänka mer på vad jag äter.
Tack för tips.
Jag har försökt förstå vad du menar (med fetstilt) ett bra tag. Läst igenom några gånger.
'Makes no sense' för mig? Fattar verkligen noll vad du skriver. Är jag efterbliven idag?
Jasså då var det inte bara jag då som inte riktigt förstod :P
Det är just så jag menar. När man har gått upp till en högre vikt och vill ner igen så är hjärnan anpassad efter helt andra förhållanden (stenålder, typ) och vill få en att kämpa för att hitta mat. Men det är nog så som flera skrivit, att det enda som fungerar är att jobba med disciplinen. Det verkar dock inte gå att lura hjärnan, dvs ta ett piller som hindrar aptit.
aha nu förstod även jag lite bättre :)
Men ja det handlar mycket om disciplin, det tror jag med.
Nackdelen när man börjat träna mer är också att man är ju konstant hungrig :O det var inte riktigt vad jag hade räknat med . där måste man kanske också ha diciplin
Nackdelen när man börjat träna mer är också att man är ju konstant hungrig :O det var inte riktigt vad jag hade räknat med . där måste man kanske också ha diciplin
Det är en av anledningarna till varför träning är så ineffektivt för att gå ned i vikt. Kroppen kompenserar genom att man blir stillasittandes och hungrig.
Okej tack (ni andra också).
Lite som en omvänd variant av att vara riktigt nerdeffad till en kroppsfettprocent som kroppen är obekväm vid> kroppen/hjärnan vill öka i kroppsfettprocent?
Jag vet inte om jag riktigt köper det. Ett exempel hur jag menar (för att försvara mig lite):
Jag väger 100kg. Ganska tjock. Håller mig viktstabil, äter efter hunger, inga problem. --> Går upp till 130kg, tjock. Kan säga pga depression. Stannar på denna vikt i något år.
Vill gå ner till 100kg igen; här menar du/ni att kroppen (hjärnan*?) vill stanna kvar på 130kg? Jag skulle påpeka att det inte vore några större problem att gå ner till ganska tjock (100kgs-vikten) igen. Eftersom (högst sannolikt) ligger setpoint (kroppens fettprocent-trivselvikt) betydligt lägre än så (?). Kanske snarare runt 80kg, som (t.ex) innebär <10% kroppsfett.
(*Ja, nu snöar jag in mig lite på setpoint när det finns 10000 andra faktorer av viktnedgång och uppgång (t.ex: motion och träning, välmående, genetik, matvanor/matval).)
Försvaring: knappast att någon får biverkningar av låg kroppsfettprocent, på +30% kroppsfett (MÄN syftar jag på)? Fetma alltså. Finns det verkligen kraftigt överviktiga, som äter efter hunger, gör sunda matval, rör sig och tränar mycket. Men inte klarar gå ner till normalvikt pga kroppen blir obekväm - bara är bekväm vid extrem fetma? Jävulskt taskiga gener isåfall. Jag hade nog rullat fram om jag varit stillasittande (ingen träning öht.) och ätit efter hunger...men fan, inte som jag lever nu. Hade tagit stopp vid 15-20% kroppsfett.
____________
Jag köper det "motsatta" (egentligen inte motsatt):
Jag väger 100kg. Ganska tjock. Håller mig viktstabil, äter efter hunger, inga problem.
Deffar ner mig till 80kg. Låg kroppsfettprocent. Här är kroppen sjukt obekväm, urballad aptit och mättnadskänslor. Letargisk, minskad sexlust, sömnproblem, matfixering osv. Allt som tyder på att man ligger under sin setpoint.
^Ja, här på 80kg blir det svårt att hålla vikten och vara "bekväm". Hjärnan/kroppen (vad är det, hormoner> hjärnan? ;P) vill ha mer fett på sig.
Det var mycket text det och jag är nog lite för trött för att orka läsa precis allt och kan nog inte svara på riktigt allt.
Men jag tror att det delvis kan bero på hur pass mycket man väger. Jag som egentligen inte är överviktig, utan bara har lite extra som jag vill bli av med, kan ha ganska svårt att gå ner i vikt eller se resultat för att kroppen trivs såhär. Den mår bra. Och egentligen är det inget större fel på min kropp heller den mår ju bra. Bara jag som vill bli mer vältränad. Så då gäller det att lura hjärnan och kroppen. Detta tror jag att man kan göra genom att variera träningen. Köra olika övningar och öka vikten lite varje gång.
Men det är säkert olika vad som fungerar för olika personer.
Det är alltid bra med tips från olika håll:)
För min del är erfarenheten (bara från mig själv) att det är rätt lätt att gå ner de första 10-20 kg (beroende på ens vikt från början såklart), framför allt i början när man lägger om kost och börjar träna ordentligt. Sen blir det svårare ju längre ner i %kroppsfett man kommer - för min del blev det svårt mellan 15 och 20 någonstans.
Jag skulle nog kunna hålla en bra vikt om jag åt bara bra mat och lät hunger styra men när jag inkluderar godis, glass och annan skitmat så måste jag räkna kalorier de flesta dagar för att hålla vikten. Men det är inte särskilt svårt när man är van vid det. Det är värt att göra det för att kunna äta för att det är gott ibland tycker jag.
Hmm Jag tror det kan bero lite på hur mycket man väger från början?!
Jag har alltid haft svårt för att gå ner i vikt och då resultat. Visst, det ska ta lång tid. Men det är ändå frustrerande när det inte händer så mycket.
Jo visst man måste unna sig. Jag tror att det är okej att ha en dag i veckan, tex. lördagar, då man har en ätardag. Så lätt annars att falla tillbaka om man tar bort godsaker helt. Men sen tror jag det är bra att tänka på hur man äter i veckorna och undvika socker.
Kolhydrater är inte livsnödvändiga, men bra för träningen. Dock är de också väldigt lättätna, så det kan vara en bra idé att skära ned lite på dem om du vill ned i vikt.
Nej det behövs inte egentligen, men om du tar någon medicin som inte ska tas på tom mage så får du givetvis fortsätta med frukosten.
Förresten så finns det en MultiCitera-knapp du kan använda. :)
Aha okej ska testa det :)
jo det är lika bäst det.
aha okej vad innebär den knappen? Det var längesen jag var på kolozzeum, så har glömt lite =)
Det är en av anledningarna till varför träning är så ineffektivt för att gå ned i vikt. Kroppen kompenserar genom att man blir stillasittandes och hungrig.
hmm jo. Men i slutendan så borde det ju jämna ut sig.
Får ha diciplin =P
Jag förstår inte 'tänket/teorin' ni har att "lura hjärnan".
Fast vi diskuterade det några poster tillbaka. Vet inte om det finns mer att lägga till, som ger något, till diskussionen. För att få mig att förstå. :P
hmm jo. Men i slutendan så borde det ju jämna ut sig.
Får ha diciplin =P
Jämna ut sig hur, menar du?
Jämna ut sig hur, menar du?
Ja alltså . Tillslut går man ju ner i vikt ändå och blir mer vältränad . Även om man äter mer och går upp en del i början som är rätt så vanligt .
Ja alltså . Tillslut går man ju ner i vikt ändå och blir mer vältränad . Även om man äter mer och går upp en del i början som är rätt så vanligt .
Nja, det är inte så säkert. Jag har idrottat extremt mycket i mitt liv och det har aldrig fått mig att gå ned i vikt just pga att man kompenserar genom ökad aptit. Som sagt, kosten är vägen för viktminskning.
Ja alltså . Tillslut går man ju ner i vikt ändå och blir mer vältränad . Även om man äter mer och går upp en del i början som är rätt så vanligt .
Nej, Äter man mer än man gör av med så kommer man att fortsätta att gå upp i vikt, att du blir mer "vältränad" kommer i sig endast marginellt ändra på din energiförbrukning (om du inte som en följd tränar hårdare och gör av med mer energi på det sättet)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.