Visa fullständig version : Är människor med feta barn dåliga föräldrar?
supercharge
2016-05-12, 21:45
Ja, vad tycker ni?
Wipflash
2016-05-12, 21:55
Majoriteten är det
Captainwide
2016-05-12, 21:55
Ja och nej. Beror på.
Teres minor
2016-05-12, 21:56
Gravt överviktiga, i högsta grad. Bara fet, nej.
Nej, däremot tycker jag att det är jävligt oansvarsfullt att låta sina barn bli tjocka beroende på vilken ålder vi talar om. Inga exakta ålderspann men 0-13 borde man inte låta det ske. I tonåren kan det bli betydligt svårare att hålla koll men fram tills dess borde det gå med lite vilja att ta fighten med ungen. Vilken tonåringen som helst har lite fickpengar och då kan allt plötsligt gå till internetcafé och cheeseburgare, då är det på sätt och vis utanför föräldrarnas kontroll i och med att det kan vara en social grej med kompisarna som man heller inte vill ta bort.
King Grub
2016-05-12, 21:57
Nej, inte per automatik. Jag var fet, och det var inte mammas fel. Jag var matglad.
Nej, inte per automatik. Jag var fet, och det var inte mammas fel. Jag var matglad.
Kom du över mat själv utanför hemmet eller hur gick du tillväga?
Jag tänker mig att det är föräldrarnas fel för att föräldrarna är de som ser till vad som finns eller inte finns hemma. Ingen 5 åring klarar ju av att handla själv...
Om man inte har en bra stege hemma och kan klättra upp till rapsoljan och hälla i sig, men då har ju barnet större problem än fetma.
King Grub
2016-05-12, 22:05
Jag gick ju i skolan, men jag åt mig mer än mätt även hemma. Jag var äldre än 5. 10-14 ungefär. Det gick inte att neka mig att stoppa munnen full.
Jag gick ju i skolan, men jag åt mig mer än mätt även hemma. Jag var äldre än 5. 10-14 ungefär. Det gick inte att neka mig att stoppa munnen full.
+1
Samma här. Jag rörde på mig en hel del och åt bra mat dessutom.
Om ett barn under 8 lider av fetma så är det en dålig förälder, annars kan det variera. När en dundertjock mamma står med sitt dundertjocka barn och vräker ner flaska efter flaska läsk som är på extrapris i kundvagnen så är det dags att ringa soc. Om en 12-åring är knubbig för att denne gillar mat och föräldrarna uppmanar till motion osv så ne, då är det inte dåliga föräldrar.
Om man tar Grub som exempel så om hans föräldrar gav honom dålig mat generellt och spädde på med läsk som måltidsdryck trots att de så att han svällde, då skulle jag säga dåligt. Men om man bara låter ungen äta hyfsad mat så tycker jag inte man kan klandra. Dock bör man i det läget dra in på chips, godis, glass och läsk samt möjligen minska vispgrädden, oljan, margarinet och smöret i maten.
Diomedea exulans
2016-05-12, 22:57
Nope.
svenbanan
2016-05-13, 00:46
Om man har matglada ungar som käkar sig feta så kan man ju se till att de äter enligt tallriksmodellen eller nåt. Dvs halva mängden av krubbet i form av fiberrika och energifattiga grönsaker. Inte flera deciliter gräddsås, och såklart inte en massa juice och läsk. Då blir det inte lika enkelt att äta sig tjock.
Men det är väl att överdriva att de nödvändigtvis skulle vara dåliga föräldrar. Kanske de skulle kunna ha bättre koll (eller follow-through) vad gäller kosthållning.
Är ungarna yngre än i 10-12 årsåldern eller nåt så faller ju väldigt mycket av ansvaret på föräldrarna ifall ungen blivit tjock.
westleage
2016-05-13, 00:49
Om det beror på att föräldrarna överfört dåliga vanor till barnen så är det föräldrarnas fel. Och jag gissar att det oftast är på det sättet, men inte alltid givetvis.
Man kan inte dömma ut en persons föräldraskap endast baserat på barnets vikt, det finns många fler betydelsefulla aspekter i ett barns uppväxt. Personligen hade jag varit mer stolt över en trevlig och ansvarsfull tjockis än ett vältränat, själviskt rövhål.
Försökte lägga till i mitt inlägg ovan men tiden hade gått ut så det blev ett nytt istället.
"Fat shaming", vilket detta är ett solklart exempel på, är inte bara oförskämt utan otroligt kontraproduktivt. Personer som är överviktiga vet om det och, i de allra flesta fall, har redan dåligt samvete över det. Att försöka få dem att må ännu sämre över sin vikt kommer inte att ge dem extra motivation att förbättra sin hälsa, snarare tvärt om eftersom övervikt oftast har mer att göra med känslomässiga anlednignar än brist på kunskap eller lathet.
Jag gick ju i skolan, men jag åt mig mer än mätt även hemma. Jag var äldre än 5. 10-14 ungefär. Det gick inte att neka mig att stoppa munnen full.
Om en unge blir lätt överviktigt är det inget problem. Börjar vi snacka om grov övervikt och sjuklig fetma så tror jag det är föräldrarnas fel, att man inte tar ansvar och har en massa läsk, godis och snacks hemma, som barnet lätt kommer åt.
Har man nyttig mat hemma som är något så där mättande tror jag det är svårt för ett barn att bli extremt överviktig, även om de har tillgång till mat när de själva vill.
filmjölk
2016-05-13, 05:39
De är dåliga i just det avseendet, men jag skulle inte döma ut dem som dåliga föräldrar enbart för det, det är isåfall sammantaget med andra brister. Det är en stor skillnad mellan föräldrar som göder sina ungar feta med läsk och godis och Josef Fritzl.
Finns barn som är runda tills puberterten då de smalnar till inget konstigt, däremot har man sett riktigt feta barn som kommer få problem i livet pga deras fetma. Föräldrar som har samma barbapappaform bredvid. Borde räknas som barnmisshandel då du inte kan begära att barnet ska ha nog förståelse att kunna planera och laga sin egna mat.
Får barnet dåliga matvanor som ung så är risken stor att de följer med upp i åldrarna.
filmjölk
2016-05-13, 05:57
Finns barn som är runda tills puberterten då de smalnar till inget konstigt, däremot har man sett riktigt feta barn som kommer få problem i livet pga deras fetma. Föräldrar som har samma barbapappaform bredvid. Borde räknas som barnmisshandel då du inte kan begära att barnet ska ha nog förståelse att kunna planera och laga sin egna mat.
Får barnet dåliga matvanor som ung så är risken stor att de följer med upp i åldrarna.
Jag tycker det isåfall är värre med föräldrar som är smala och har feta barn. Visst, det kan vara otur när de tänker osv. Men det ser nästan provocerande ut med en snygg smal mamma med en fet unge. Vissa föräldrar lever ju genom sina barn, men äter man godis och dricker läsk genom dem för att man själv inte "får", så har man tagit det för långt.
Jag tycker det isåfall är värre med föräldrar som är smala och har feta barn. Visst, det kan vara otur när de tänker osv. Men det ser nästan provocerande ut med en snygg smal mamma med en fet unge. Vissa föräldrar lever ju genom sina barn, men äter man godis och dricker läsk genom dem för att man själv inte "får", så har man tagit det för långt.
Helt klart. Är föräldrarna lika feta som barnet så är det troligtvis en grov inkompetens och oförmåga från förälderns sida att förstå kost.
Finns rätt många föräldrar som inte kan säga nej till sina barn för att det är jobbigt.
Men generellt sett så är det så, feta föräldrar feta barn, skrikiga föräldrar skrikiga barn, korkade föräldrar korkade barn, white trash förälder white trash barn osv.
Jobbade ett antal år i leksaksbutik och man kunde lätt se vilka barn som skulle bli dryga fanskap, och visst blev det så.
Ignatius72
2016-05-13, 06:08
Att ha välsvarvade barn innebär per automatik inte att man gjort något bra. Min anekdotiska bevisföring är att jag kunde poppa i mig precis vad som helst och hur mycket som helst och var ändå pinnsmal.
Men att ha kraftigt överviktiga barn är ett föräldraproblem. Det finns ju massor av andra saker som man kan vara en bra förälder på. Men att låtsa sitt barn bli tjockt är dålig. Det är inte otur, det är inte omöjligt att göra nåt åt.
Som ja eller nej-fråga; definitivt nej.
Om man har ett ett barn / förälder till en ungdom med en välutvecklad fysik, är man då per automatik en bra förälder? Nej.
Jag tycker frågeställningen är ganska trist och även om jag inte tror att TS menade något illa med det så är det den här typen av tänkande, den totala avsaknaden av gråskalor, som gör oss dömande och limiterade.
Vi behöver motverka den kraftiga övervikt som finns i samhället. Vi behöver inte påtvinga människor "fitness-världens" fysiska ideal. Att leva hälsosamt behöver inte innebära någon större utsträckning av träning.
Det finns så många variabler i det här att det inte ens finns en grogrund för diskussion. Att ha ett överviktigt barn och bli kallad dålig förälder... Fyfan. Jag vet inte om fat-shaming är en verklig grej utanför fitnessvärlden och den mobbning som finns i samhället men om man börjar bygga ut det konceptet till en bredare sort så är det för jävligt.
Tycker jag inte nej, när man blir lite äldre och får tag i lite cash och kan gå till en kiosk och köpa godis varje rast så är det inte svårt att man lägger på sig lite hull, speciellt om man är ett barn som inte gillar idrotter av olika slag.
Jag gick ju i skolan, men jag åt mig mer än mätt även hemma. Jag var äldre än 5. 10-14 ungefär. Det gick inte att neka mig att stoppa munnen full.
Vad hände om maten var slut hemma då? Alltså att du fick en portion med mat på din tallrik och sen var det tomt.
MackeJuve
2016-05-13, 07:11
Mullig eller liknande tycker jag är lite skitsamma. Är ungen fet så skulle nog några fördomar gentemot föräldrarna väckas. De har ett ansvar att se till att ungen är aktiv fysiskt, på något sätt i alla fall, och att det inte serveras övervägande skitmat i hemmet. Sånt där, speciellt det första, är nog lite jobbigt för föräldrar som inte själva är/har varit den aktiva typen men i en så pass viktig fråga så tycker jag inte riktigt att det fungerar fullt ut som en ursäkt.
Jag vet att det är väldigt svårt när det är ens egna barn men det borde inte vara några konstigheter att inte ha 1 kg lösviktsgodis hemma som jag vet att många familjer har.
Borde heller inte vara så svårt att laga ett halv kilo pasta till middag istället för 1 kg.
Det kanske är för att jag kommer ifrån en enklare familj men vi hade inte mat i överflöd hemma direkt.
King Grub
2016-05-13, 07:23
Vad hände om maten var slut hemma då? Alltså att du fick en portion med mat på din tallrik och sen var det tomt.
Jag skulle ätit mer. Gjort mackor, ätit flingor. Jag slentrianäter inte utan är hungrig på riktigt.
Det skulle inte ha fungerat att säga, "nej, nu får du inte äta mer" till mig.
Överätande är ett beteendeproblem. I de flesta (alla?) andra fall där ett barn beteer sig skadligt/dåligt skulle hela tråden peka på föräldraansvar. Varför gäller inte det i det här fallet?
Jag skulle ätit mer. Gjort mackor, ätit flingor. Jag slentrianäter inte utan är hungrig på riktigt.
Det skulle inte ha fungerat att säga, "nej, nu får du inte äta mer" till mig.
Jag vill inte göra det här för personligt men tror du inte att dina föräldrar skulle kunnat disciplinera dig bättre att hålla sig?
Jag vet inte, du kanske var totalt omöjlig. Men jag lutar fortfarande åt att de finns mer som föräldrar kan göra, med det sagt behöver det ju inte vara 100% deras fel (Om exempelvis barnen äter massor utanför hemmet, som du gjorde i skolan antar jag)
Man måste ju kunna ge sitt barn ett nej, även när det kommer till mat.
Shqypnia
2016-05-13, 07:40
De är inte dåliga föräldrar för alltför ofta handlar den om okunskap och rädsla från föräldrars sida. Däremot är de 100% ansvariga för vad barnen gör.
King Grub
2016-05-13, 07:42
Jag vill inte göra det här för personligt men tror du inte att dina föräldrar skulle kunnat disciplinera dig bättre att hålla sig?
Jag vet inte, du kanske var totalt omöjlig. Men jag lutar fortfarande åt att de finns mer som föräldrar kan göra, med det sagt behöver det ju inte vara 100% deras fel (Om exempelvis barnen äter massor utanför hemmet, som du gjorde i skolan antar jag)
Man måste ju kunna ge sitt barn ett nej, även när det kommer till mat.
Jag gör som jag vill. Ingen kan eller har kunnat säga åt mig vad jag skall göra. Och det var inte förrän jag närmade mig 14 och upptäckte att flickor existerade på ett annat sätt än tidigare som jag insåg att det här duger inte.
De är inte dåliga föräldrar för alltför ofta handlar den om okunskap och rädsla från föräldrars sida. Däremot är de 100% ansvariga för vad barnen gör.
+1
Barnfetma är aldrig barnet i frågas eget fel. Föräldrar däremot, kan göra väldigt mycket för att förhindra att deras barn blir allt för feta.
Diomedea exulans
2016-05-13, 09:27
Överätande är ett beteendeproblem. I de flesta (alla?) andra fall där ett barn beteer sig skadligt/dåligt skulle hela tråden peka på föräldraansvar. Varför gäller inte det i det här fallet?
En skillnad mellan överätande och andra beteendeproblem är att överätande är instinktivt.
Jag läste att småfåglar har instinkter för att på grammet reglera sin kroppsvikt. Äter de för lite svälter de ihjäl snabbt, överäter de blir de sämre flygare och dör också snabbt. Människor fungerar inte som småfåglar; ge en människa lösa tyglar, och hen äter sig fet. Vi älskar saker som smakar sött och hatar att röra på oss.
Det går inte att jämföra med om ungen t ex blir rasist eller hip-hopare, som inte sitter i ens gener överhuvudtaget. Där är det mer rimligt att klandra föräldrarna.
Sen tror jag folk har en övertro på hur mycket föräldrarna spelar roll. Bland den lilla psykologi jag har läst minns jag att studier visar att folk blir mer påverkade av sin umgängeskrets vid sidan av föräldrarna. Vilket till stor del förklarar varför syskon ofta blir helt olika.
När jag tänker tillbaka på min egen barndom så känns det som om halva barndomen spenderades med att lyssna på när mamma tjatade på mig att göra läxorna eller att gå ut och leka i friska luften. Lik förbannat blev jag en soffpotatis som sket i skolan. Hade jag inte varit så fruktansvärt intelligent hade jag väl failat skolan totalt.
PureWhey
2016-05-13, 09:27
Ja, bör räknas som misshandel eller om det finns någon mer passande brottsrubricering. Helt galet att det tillåts.
Macroman
2016-05-13, 10:03
Rent generellt ja och särskilt om barnet är yngre än 10. De kan ju dock var väldigt kärleksfulla och bra på det sättet vilket gör att de då nog inte kan klassas som dåliga ur ett totalperspektiv.
ARMSTARK
2016-05-13, 10:03
Feta barn brukar ha feta föräldrar. Det är till 50% pga okunskap om kost, och till 50% pga att "onyttig" mat är billigare.
Macroman
2016-05-13, 11:00
Jag tycker det isåfall är värre med föräldrar som är smala och har feta barn. Visst, det kan vara otur när de tänker osv. Men det ser nästan provocerande ut med en snygg smal mamma med en fet unge. Vissa föräldrar lever ju genom sina barn, men äter man godis och dricker läsk genom dem för att man själv inte "får", så har man tagit det för långt.
Tror knappt jag har sett det någonsin faktiskt.
En skillnad mellan överätande och andra beteendeproblem är att överätande är instinktivt.
Att skrika, grina, slåss och stjäla för att få som man vill är också instinktivt. Det är bara att besöka ett dagis för att få det bekräftat.
Jag läste att småfåglar har instinkter för att på grammet reglera sin kroppsvikt. Äter de för lite svälter de ihjäl snabbt, överäter de blir de sämre flygare och dör också snabbt. Människor fungerar inte som småfåglar; ge en människa lösa tyglar, och hen äter sig fet. Vi älskar saker som smakar sött och hatar att röra på oss.
Det där stämmer på vissa, men inte alla. Du hittar faktiskt på när du påstår att folk (alla) instinktivt överäter och hatar att röra på sig. Sedan är det inte heller ett motargument.
Det går inte att jämföra med om ungen t ex blir rasist eller hip-hopare, som inte sitter i ens gener överhuvudtaget. Där är det mer rimligt att klandra föräldrarna.
Att bli hop-hoppare är inte ett dåligt/skadligt beteende. Rasism sitter helt klart i generna, hos oss alla.
Sen tror jag folk har en övertro på hur mycket föräldrarna spelar roll. Bland den lilla psykologi jag har läst minns jag att studier visar att folk blir mer påverkade av sin umgängeskrets vid sidan av föräldrarna. Vilket till stor del förklarar varför syskon ofta blir helt olika.
Detta stämmer, framför allt i tonåren. Det största inflytandet föräldrar har på sina barn sker i befruktningsögonblicket. Men det blir ju då ett argument för att alla andra beteendeproblem inte heller bör skyllas på föräldrar.
När jag tänker tillbaka på min egen barndom så känns det som om halva barndomen spenderades med att lyssna på när mamma tjatade på mig att göra läxorna eller att gå ut och leka i friska luften. Lik förbannat blev jag en soffpotatis som sket i skolan. Hade jag inte varit så fruktansvärt intelligent hade jag väl failat skolan totalt.
Jag tänker inte låtsas som att det är lätt att få alla barn att hålla vikten. Det som jag anser underligt i den här tråden är att när det gäller andra problembeteenden så är folk inte alls lika snabba på att hoppa till "amen, hon försöker säkert och den där ungen hade bara otur i genlotteriet, därför är hen grinig/bråkig/lögnaktig/otrevlig". För om man köper det argumentet i det här scenariot, är det lika applicerbart i en rad andra situationer. Det är helt enkelt inkonsekvent.
shadowfire
2016-05-13, 11:11
Jag gör som jag vill. Ingen kan eller har kunnat säga åt mig vad jag skall göra. Och det var inte förrän jag närmade mig 14 och upptäckte att flickor existerade på ett annat sätt än tidigare som jag insåg att det här duger inte.
Rent krasst så det du beskriver är ju din uppfostran, eller brist på uppfostran hur man nu väljer att se det. Med en annan typ av uppfostran hade du kanske inte fått den fria viljan att göra som du vill förrän du kanske närmat dig myndig ålder. Där hade föräldrarna bestämt, även över dina måltider.
King Grub
2016-05-13, 11:20
Nej, det hade inte gått att påverka mig på det sättet, oavsett ålder. Jag gör som jag vill, från födseln. Som liten (yngre än jag kan minnas) hade jag förstoppning och fick lavemang på vårdcentralen. Läkaren garanterade att det skulle vara ordnat på en halvtimme, så det var onödigt och omöjligt att hinna hem innan det var dags. Jag vägrar givetvis att skita på andra ställen än hemma. Så en timme senare hade inget hänt. En förbryllad läkare ger en dos till, och nu skall det inte dröja. Jag kräver att vi skall gå hem, och ytterligare en halvtimme ger pappa med sig och bär hem mig, trots att läkaren varnar att det är fysiskt omöjligt att det inte kommer att ske en olycka på vägen. Det sker ingen sådan olycka. :p
Jag bestämmer. Fysiska faktorer som ovan, eller vad jag skall göra. Det har ingenting med uppfostran att göra. Jag föddes okuvlig.
shadowfire
2016-05-13, 11:23
Tror för övrigt det är svårt att generalisera när det är så olika hantering beroende på hur gammal/ung barnet/barnen är.
I absolut lägsta ålder är föräldern 100% ansvarig för kostintaget, oavsett om det är bröstmjölk eller barnpuré. Här ser jag ibland exempel på andra hållet, hur andra människor dömer föräldrar som har lite mer gödda ettåringar t.ex. Detta i en ålder då vikten av flera skäl kan variera rejält mellan olika barn (varför är jag inte insatt i, men betvivlar att det är bra att sätta en 6-månaders baby på diet).
Lite högre upp i åldern kommer en ny fas, med "tjat"-fenomenet där barn som ska/vill ha allt de pekar på. Här är det absolut en fråga om disciplin, kontroll, tålamod osv. Jag skulle gissa på att det är som många inte orkar stå emot, utan för att få tyst på ungen i affären så lastar man på ett paket delicatobollar.
Ytterligare upp i åldern så sitter familjen samland och har filmkväll och pappa vill trycka en påse ostkrokar. Vad skulle göra att barnet inte får äta också och hur avgränsar man vem som får äta hur mycket och ändå behåller familjestämning och rättvisa osv?
Sedan kommer tonåren med sina faser och ju äldre barnet blir desto svårare att som förälder kunna ha kontroll, styrning eller insikt.
Helt klart en tuff balansgång också att inte sätta för stor press på barnet på fel sätt heller, det är ju annars som att be om ätstörningar. Jag skulle säga att det är starkt jobbat av föräldrar som lyckas få sina barn att ha en egen sund och balanserad inställning och förståelse kring kost/hälsa/motion etc. Medvetenhet men inte fanatiskt förhållningssätt.
shadowfire
2016-05-13, 11:24
Nej, det hade inte gått att påverka mig på det sättet, oavsett ålder. Jag gör som jag vill, från födseln. Som liten (yngre än jag kan minnas) hade jag förstoppning och fick lavemang på vårdcentralen. Läkaren garanterade att det skulle vara ordnat på en halvtimme, så det var onödigt och omöjligt att hinna hem innan det var dags. Jag vägrar givetvis att skita på andra ställen än hemma. Så en timme senare hade inget hänt. En förbryllad läkare ger en dos till, och nu skall det inte dröja. Jag kräver att vi skall gå hem, och ytterligare en halvtimme ger pappa med sig och bär hem mig, trots att läkaren varnar att det är fysiskt omöjligt att det inte kommer att ske en olycka på vägen. Det sker ingen sådan olycka. :p
Jag bestämmer. Fysiska faktorer som ovan, eller vad jag skall göra. Det har ingenting med uppfostran att göra. Jag föddes okuvlig.
hahahha, plötsligt känns min egen situation som barnlös alldeles fantastisk :D
Nej, det hade inte gått att påverka mig på det sättet, oavsett ålder. Jag gör som jag vill, från födseln. Som liten (yngre än jag kan minnas) hade jag förstoppning och fick lavemang på vårdcentralen. Läkaren garanterade att det skulle vara ordnat på en halvtimme, så det var onödigt och omöjligt att hinna hem innan det var dags. Jag vägrar givetvis att skita på andra ställen än hemma. Så en timme senare hade inget hänt. En förbryllad läkare ger en dos till, och nu skall det inte dröja. Jag kräver att vi skall gå hem, och ytterligare en halvtimme ger pappa med sig och bär hem mig, trots att läkaren varnar att det är fysiskt omöjligt att det inte kommer att ske en olycka på vägen. Det sker ingen sådan olycka. :p
Jag bestämmer. Fysiska faktorer som ovan, eller vad jag skall göra. Det har ingenting med uppfostran att göra. Jag föddes okuvlig.
Din uppfostran var uppenbarligen rätt för dig med tanke på hur du är som person idag. Jag känner ju inte dig alls men du hjälper ju tusentals utan att kräva något tillbaka, och det säger mycket. :)
Ska låta mina framtida barn göra som dom vill och hoppas på att dom blir grekiska gudar med Einsteinkapacitet.
:)
Var själv gravt överviktigt som barn och måste nog säga att det i princip helt och hållet är föräldrarnas ansvar. Att barnet själv anser sig vara skyldigt är ju ganska typiskt, även vid t.ex. skilsmässor, sjukdom hos föräldrar tror ju även barnen där att det är deras fel.
Jag gick ned i vikt så fort jag var gammal nog att själv ta ansvar för vad jag åt och det är väldigt svårt innan man är åtminstone 13-15 år.
Som vanligt så missar alla den avgörande delen, att ingen har en fri vilja. *rolleyes*
Macroman
2016-05-13, 13:34
Var själv gravt överviktigt som barn och måste nog säga att det i princip helt och hållet är föräldrarnas ansvar. Att barnet själv anser sig vara skyldigt är ju ganska typiskt, även vid t.ex. skilsmässor, sjukdom hos föräldrar tror ju även barnen där att det är deras fel.
Jag gick ned i vikt så fort jag var gammal nog att själv ta ansvar för vad jag åt och det är väldigt svårt innan man är åtminstone 13-15 år.
Har du lätt att gå upp i vikt nu som vuxen pga att du var överviktig som barn? Om vi tänker på info som att fettceller inte försvinner etc.
Har du lätt att gå upp i vikt nu som vuxen pga att du var överviktig som barn? Om vi tänker på info som att fettceller inte försvinner etc.
Ja, ganska lätt. Lägger ofta på mig stor andel fett i samband med lätt kcaloriöverskott.
High1ander
2016-05-13, 13:53
99% av fallen så är det "dåliga föräldrar" i den bemärkelsen att "de gör ett dåligt jobb på den punkten". Framförallt så är det dåliga ju yngre barnet är och därmed mindre chans att barnet kan fixa för mycket mat/skräpmat själv.
Samtidigt, så ska man kanske inte få barn att må dåligt i ung ålder genom att säga "ät mindre tjockis". Men mycket handlar om att se till att barnen får "bra mat, och rätt mat". Men klart som fan allt sånt är svårt om man är t.ex. ensamstående, fattig och jobbar mycket (dvs. inte har tid att prioritera sitt barns kalori-intag).
Det som är det "dåliga" är när man som förälder ger upp och förhandlar med terroristerna (barn är terrorister när de skriker och har sig), och man således ger dom mer mat för dom skriker efter det. Sen är det så att mormor alltid ger ungen en glass och fem kakor så är man en dålig förälder om man då inte tar en snack med sin mormor och ber henne sluta med skiten, etc...
Förstå mig rätt, jag vet att i praktiken så kan det vara svårt som fan, men man måste fan vara hård för barn vet inte bäst och ska därmed inte få bestämma genom diverse härskartekniker, så är man inte stark och står upp mot dom så sviker man dom.
I Sverige ser jag sällan tjocka barn, 1-8 år gamla. Finns några som kanske är knubbiga, men t.ex. 5 minuter Los Angeles, så ser man massor med "feta" barn, och de flesta kommer från mexikanska hem skulle jag gissa. Jag vet inte om de skiter i att deras barn är feta och det är OK i deras kultur (om det typ visar på status), om de inte bryr sig eller vet inte vilken mängd mat barn ska ha. Hursom så tycker jag synd om de barnen som man ser, som inte har någon chans att påverka själva som redan som 5-8 åringar är rörelsehindrade (dvs. knappast att de kan springa eller göra kullerbyttor, etc...) för de är feta, sånt tycker jag är för jävligt.
shut teh face
2016-05-13, 14:32
Jag hade fetma redan vid 10-11 år. Mullig sedan bebis
Självklart är det mammas fel, men jag klandrar henne inte
Ingen annan i familjen vart tjock, mamma var ensamstående med fyra barn, undersköterska med dålig ekonomi, var tvungen att ha flera jobb för hon fick sällan heltid.
Men inget snack om saken att det är föräldrarnas ansvar. Men vissa föräldrar orkar inte.
Som förälder så väljer man ju sina strider. För mig är detta en viktig punkt som jag prioriterar. Men jag hoppas jag alltid är i sådan sits hela barnens uppväxt att jag hela tiden orkar göra det som jag tror är rätt, med det sagt betyder det inte att barnen blir som man "tänkt" sig
BigSpawn
2016-05-13, 15:41
Beror på omständigheterna, men en som gick på samma dagis som dottern. Hon var överviktig redan som liten och är det fortfarande. När vi var där så bjöds det alltid på bullar, korv, godis och annat onyttigt. I dessa fall när man ser att sitt barn är överviktig så kanske man borde dra ner på att äta godis/bullar varje dag och på nått fint sätt försöka få barnet att förstå att man inte kan äta så varje dag.
Nej, det hade inte gått att påverka mig på det sättet, oavsett ålder. Jag gör som jag vill, från födseln. Som liten (yngre än jag kan minnas) hade jag förstoppning och fick lavemang på vårdcentralen. Läkaren garanterade att det skulle vara ordnat på en halvtimme, så det var onödigt och omöjligt att hinna hem innan det var dags. Jag vägrar givetvis att skita på andra ställen än hemma. Så en timme senare hade inget hänt. En förbryllad läkare ger en dos till, och nu skall det inte dröja. Jag kräver att vi skall gå hem, och ytterligare en halvtimme ger pappa med sig och bär hem mig, trots att läkaren varnar att det är fysiskt omöjligt att det inte kommer att ske en olycka på vägen. Det sker ingen sådan olycka. :p
Jag bestämmer. Fysiska faktorer som ovan, eller vad jag skall göra. Det har ingenting med uppfostran att göra. Jag föddes okuvlig.
Jag skulle ätit mer. Gjort mackor, ätit flingor. Jag slentrianäter inte utan är hungrig på riktigt.
Det skulle inte ha fungerat att säga, "nej, nu får du inte äta mer" till mig.
HA! Trodde aldrig jag skulle hitta en kopia av mig själv på det här forumet på det viset.
On-topic var jag supertjock under hela uppväxten, en vanlig middag hemma kunde bestå av wokad strimlad kycklingfilé, ris, grönsaker och sås gjort på matlagningsgrädde eller köttfärslimpa med potatis eller dylik klassisk husmanskost, väldigt mycket grönsaker och mycket protein, vägde ändå 100+ när jag började 3:an på lågstadiet. Jag kan äta utan att blinka kilovis med mat och ändå vara hungrig senare på dagen.
Mina föräldrar försökte aktivera mig med alla medel (spelade både fotboll, innebandy och pingis, var t.o.m snabbast på 60m i laget trots att jag vägde 50kg mer än alla andra) till den gränsen att morsan bar mig utanför dörren, låste och sa åt mig att leka ute en timme. Jag stod blickstilla där hon satte ned mig i exakt en timme tills hon låste upp och gick sedan tillbaka till mina serietidningar. Ingen tvingar mig till någonting, ingen bestämmer över mig, INGEN, inkluderat staten.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.