yoga och ätstörningar/överträning

[moderato]

Glad påsk gänget!

Visste inte vilket forum jag skulle posta detta i, så gör ett försök här.

En snabb liten check, någon som utöver gymmet och träningen prövat på eller som kör yoga?
Varför min fråga...lever med en riktig toppentjej, sambos, duktig, varmhjärtad och den där alldeles perfekta tjejen men studerar 2 utbildningar samtidigt (juridik och ekonomi dubbelt), stressar ihjäl sig och har återkommande ätstörningar och mat/kalorinojja och viktnojja. Vill vara på gymmet 4-5 ggr i veckan, ständigt fokus på mage och ben/rumpa och att vara smal. Säkerligen trauma från gammal modellkarriär. Har doftat anorexia länge nu och jag blir alldeles tokig. ... har prövat allt, pratat med familjen och vänner. Mamma pappa visar stöd men de är lite lost och vet inte riktigt vad man skall göra.
Jag fick ta kontakt med vårdcentral, läkare, ringt runt, bokat möten etc.
Varje dag är en kamp, en riktig kamp, tyngre än att försöka sätta det där sista reppet på 100kg bänk etc.
Vågen är framme varje morgon och kväll, BMI't ligger på 16.5 ca, eller 184cm och 55 kilo.

Vet verkligen inte hur detta skall gå, har gjort Allt Allt Allt, försökt prata på alla 1000 olika sätt, visat känslor, pratat, Allt. Det biter ibland men så kommer det tillbaka, tankarna att hon är tjock, måste springa på pass etc. Övre bröst/revbenen är tydligt synliga likaså axelkotor etc. Samtliga symptom man hittar stämmer överens ...

Nu blev det lite långt kanske men ...har någon testat yoga för diverse rehabilition? Känns som jag måste försöka kolla med allt och vill hitta nya sätt.
Skriv här eller pm, de som orkar och vill. Är oerhört tacksam för all contribution som detta forumet och alla kloka individer som gett mig och andra tips ideellt dag ut och dag in.
Och som sagt, Glad Påsk guys.
/djupt orolig pojkvän :)

om det finns ngt jag kan hjälpa ngn med som tack så har jag kunskap inom jur/ek, datasäkerhet/it, språk och musik (självlärd och spelar 10-tal instrument och samarbetat med många stora artister) :)

[paropirat]

I båda böckerna "Mattillåtet" (Gisela van der Ster) och "Frisk och fri från ätstörningar" (Göran Carlsson) finns speciella kapitel som riktar sig till anhöriga. I Mattillåtet finns också många handfasta tips om kosten på vägen mot att bli frisk igen. Men de bygger på att man redan har nått viss självinsikt och acceptans att man är sjuk. Och hon kanske inte är där än?

[Wain]

Yoga kan hjälpa med stress och kan kanske vara ett stöd på så sätt, men problemet med ätstörningar och sjukling kroppsuppfattning behöver nog andra lösningar.

[moderato]

I båda böckerna "Mattillåtet" (Gisela van der Ster) och "Frisk och fri från ätstörningar" (Göran Carlsson) finns speciella kapitel som riktar sig till anhöriga. I Mattillåtet finns också många handfasta tips om kosten på vägen mot att bli frisk igen. Men de bygger på att man redan har nått viss självinsikt och acceptans att man är sjuk. Och hon kanske inte är där än?
Tusen tack, skall kika in i dessa så fort jag kan o se ifall jag kan lära mig ngt nytt. Precis...ibland när vi väl har pratat om detta så är det kanske 1 eller 2 gånger hon verkligen förstått att Jag måste göra något. Men var en kamp att få henne till VC och förstå att det är allvar. Gick till kbt en gång men personen där var väldigt väldigt överviktig och hon hade svårt att ta in det som sades och det kom som en chock när hon tills nästa möte skulle gå upp 5 kg. Lite..svårt kanske på 2v. Precis, kan vara det som är problemet och oftast brukar vara ett problem. .. men tack!!

Yoga kan hjälpa med stress och kan kanske vara ett stöd på så sätt, men problemet med ätstörningar och sjukling kroppsuppfattning behöver nog andra lösningar.
Ja, kände att jag ville kolla upp detta om ngn fått positiv effekt.
Mm håller med, skall se till att försöka få henne att inse detta och vilja ta det där steget och få hjälp innan det kan vara försent. Riktigt lågt blodtryck, blir ofta kall och orklös etc. Fortf så skyndar hon sig till fyspassen som erbjuds på gymmet.. kan hända fler ggr i veckan. Försöker med att köra Styrka istället som förut.
Tusen tack för din och er feedback än så länge.

[Wain]

Låter i mina öron inte som själva träningen är problemet, verkar iaf inte extremt på något sätt. Jag vill gärna tro att träning kan hjälpa med stress och ev. få folk att känna sig mer nöjda med sina kroppar. Fast man hör ju ofta om ätstörningar bland folk som tränar på elitnivå. Vore intressant att höra från någon med erfarenhet av ätstörningar och hur det förhåller sig till träning.

[moderato]

Låter i mina öron inte som själva träningen är problemet, verkar iaf inte extremt på något sätt. Jag vill gärna tro att träning kan hjälpa med stress och ev. få folk att känna sig mer nöjda med sina kroppar. Fast man hör ju ofta om ätstörningar bland folk som tränar på elitnivå. Vore intressant att höra från någon med erfarenhet av ätstörningar och hur det förhåller sig till träning.

Nejdå, det är självklart cool. Men kroppsbilden är totalt fel och ångest är en stor del utav vardagen. Panik om man missar några dagars träning pga skola eller sjukdom, då kommer känslan av att man direkt har blivit "tjock" och ser ut som ett fläskberg. Eller att magen har blivit som en ballong etc. Listan kan göras lång. Personen ifråga har tränat under lång tid, något man knappt kan tro om man kollar på hur kroppen ser ut. Vissa partier extremt lite bf%. Och bmi't är riktigt lågt. Ofta ont i ben o leder, förstoppning ofta och måste dricka kaffe för att kunna uträtta behov. Listan kan göras lång...Så ja. Allt står inte rätt till tyvärr.

Absolut! Skulle vara intressant, och hur han/hon blev "hjälpt". :)

[Ozziking]

När jag var sjuk i anorexia så testade jag och min mamma på yoga några gånger. Det hjälpte tillfälligt mot stressen men eftersom det är väldigt "lugnt" så fick iallafall jag ångestfyllda behov av att träna annat också för att yoga inte räknades.

Du måste få henne att se alvaret med detta och hur kroppen tar stryk. Ställ krav på henne, du kommer inte stå ut hur länge som helst även om det krävs enorma (GiGANTISKA) mängder tålamod för att tillfriskna.

[Ozziking]

Låter i mina öron inte som själva träningen är problemet, verkar iaf inte extremt på något sätt. Jag vill gärna tro att träning kan hjälpa med stress och ev. få folk att känna sig mer nöjda med sina kroppar. Fast man hör ju ofta om ätstörningar bland folk som tränar på elitnivå. Vore intressant att höra från någon med erfarenhet av ätstörningar och hur det förhåller sig till träning.


Fast här handlar det ju om panikångest och snevriden självbild av att missa en dags träning, i samband med kalori och viktnoja när man redan är underviktig och undernärd är det inte jättehälsosamt, särskilt inte när kroppen visar sina "restriktiva" symtom som förhårdnad etc

[moderato]

När jag var sjuk i anorexia så testade jag och min mamma på yoga några gånger. Det hjälpte tillfälligt mot stressen men eftersom det är väldigt "lugnt" så fick iallafall jag ångestfyllda behov av att träna annat också för att yoga inte räknades.

Du måste få henne att se alvaret med detta och hur kroppen tar stryk. Ställ krav på henne, du kommer inte stå ut hur länge som helst även om det krävs enorma (GiGANTISKA) mängder tålamod för att tillfriskna.

Tack för din feedback! Ja nej jag gissar på det, isåfall att det kanske är bättre med annan sorts hjälp. Ja ...alltså jag skulle kunna rabbla upp 1000 saker som är jobbiga och som passar in i det där beteendet, inte orkat skriva allt men..

Härligt iaf att se dig på banan!!

[Alkro]

Tycker din flickvän själv att det är ett problem? Om hon inte själv har insikt i problematiken är det väl första steget.

[moderato]

Tycker din flickvän själv att det är ett problem? Om hon inte själv har insikt i problematiken är det väl första steget.

Ja alltså, det blir alltid jobbigt när man är sugen på en viss maträtt eller nån sötsak och man får ångest och förbjuder sig saker. Eller när man kommit över det och unnat sig något så kommer ångesten kort därefter. Eller att man måste kompensera utebliven träning med dubbelt så mkt veckan efter t.ex.

Något som är ständigt är tankarna om vikten, att man känner sig "tjock" och helatiden har en rädsla att gå upp i vikt, 24/7. Sedan ser man ut som något helt annat och folk tittar, kompisarna tycker att när man kramar henne så känner man ingen hud utan bara ben. Så jäkla illa som kille att..se detta, en sån fin tjej vara helt förstörd över ingenting och känna sig som ett fetto när kroppsbilden är helt tvärtom.

[Alkro]

Ja alltså, det blir alltid jobbigt när man är sugen på en viss maträtt eller nån sötsak och man får ångest och förbjuder sig saker. Eller när man kommit över det och unnat sig något så kommer ångesten kort därefter. Eller att man måste kompensera utebliven träning med dubbelt så mkt veckan efter t.ex.

Något som är ständigt är tankarna om vikten, att man känner sig "tjock" och helatiden har en rädsla att gå upp i vikt, 24/7. Sedan ser man ut som något helt annat och folk tittar, kompisarna tycker att när man kramar henne så känner man ingen hud utan bara ben. Så jäkla illa som kille att..se detta, en sån fin tjej vara helt förstörd över ingenting och känna sig som ett fetto när kroppsbilden är helt tvärtom.

Ja, fast det är ju en sak att känna att det är jobbigt att man får ångest över vissa saker och en annan sak att förstå att man har en ätstörningar. Om ni ska komma någon vart är första steget att få din flickvän att själv inse att det är ett problem, det är oerhört svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

[Ram Dass]

Som ovan. En person som inte vill ha hjälp kan inte bli hjälpt.

Så hur gör man som anhörig om man har någon som man verkligen vill hjälpa, som inte vill ha hjälp. Oerhört jobbigt som anhörig. Det enda man i princip kan göra är att uttrycka sin oro och kärlek för denna person utan att klandra den. Att man finns där om den vill ha hjälp.

Det börjar alltid med att personen själv vill, för att den ska vilja krävs det ofta att den tröttnar på sitt eget beteende. Därav finner den motivation att göra något åt det. För hjälp finns det, gäller bara att inse att man behöver det.

Skickat från min SM-N9005 via Tapatalk

[moderato]

Ja, fast det är ju en sak att känna att det är jobbigt att man får ångest över vissa saker och en annan sak att förstå att man har en ätstörningar. Om ni ska komma någon vart är första steget att få din flickvän att själv inse att det är ett problem, det är oerhört svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Tack Alkro. Det är som sagt lite 50-50, kommit fram 1-2ggr att "ja jag tror jag har en ätstörning..skolan har fått mig att må så dåligt och sån dålig självkänsla". Vilket jag vet är vanligt bland unga högpresterande tjejer.
Jag tror det har med erkännande att göra, ta Lyxfällan t.ex. man gräver bara huvudet i sanden och vill inte tro att det är sant. Förhoppningsvis når man ett stadium där man kollapsar, eller känner att man kommer att kollapsa och vill ha hjälp. Ungefär samma stadium vi varit i flera ggr.. men precis, skall verkligen jobba på det här och jag ger inte upp. Tack för all feedback!

Som ovan. En person som inte vill ha hjälp kan inte bli hjälpt.

Så hur gör man som anhörig om man har någon som man verkligen vill hjälpa, som inte vill ha hjälp. Oerhört jobbigt som anhörig. Det enda man i princip kan göra är att uttrycka sin oro och kärlek för denna person utan att klandra den. Att man finns där om den vill ha hjälp.

Det börjar alltid med att personen själv vill, för att den ska vilja krävs det ofta att den tröttnar på sitt eget beteende. Därav finner den motivation att göra något åt det. För hjälp finns det, gäller bara att inse att man behöver det.

Skickat från min SM-N9005 via Tapatalk
Tack Kimbo, extremt jobbigt som anhörig...se detta elände varje dag. Ibland väldigt bra, men sedan kommer det tillbaka igen när något "går dåligt".
Är verkligen den där känslosamma killen i en machokropp, lustigt nog.
Jag tror ibland det har "funkat" att känslorna kommit fram..."jag lovar, jag lovar nu jag skall bli bra! Var inte ledsen".

Precis. Svåra har varit att få personen att inse att, vi behöver hjälp. Det är inget som är farligt, alla får hjälp någon gång oavsett vem man är eller hur man ser ut. Försöker få personen att förstå att det kommer gå mycket bättre.
Tack för Din feedback. Betyder Oerhört mycket att läsa dessa rader som ger en stöd och hjälp och lite nytänk, verkligen. Tack.