Visa fullständig version : Hur ofta tänker ni på era föräldrars oundvikliga död?
Jag funderar på det mer och mer nu när folk i samma ålder börjat trilla av pinn. Hur ska man klara sig när farsan går bort? Patriarken som gör allt för familjen även om han super för mycket? Eller mamma som är väldens bästa och snällaste? Vad gör man när man sitter där, jag och syrran och går igenom deras dödsbo? Jag orkar knappt tänka tanken.
Är det någon här som gått igenom det ännu? En nära familjemedlem som gått bort? Jag menar, det måste ju hända nån gång under vår livstid.
Jag funderar på det mer och mer nu när folk i samma ålder börjat trilla av pinn. Hur ska man klara sig när farsan går bort? Patriarken som gör allt för familjen även om han super för mycket? Eller mamma som är väldens bästa och snällaste? Vad gör man när man sitter där, jag och syrran och går igenom deras dödsbo? Jag orkar knappt tänka tanken.
Är det någon här som gått igenom det ännu? En nära familjemedlem som gått bort? Jag menar, det måste ju hända nån gång under vår livstid.
Livet går vidare om man själv skaffat barn. Annars kan det nog vara kämpigt med föräldrarnas bortgång.
Det jag tänker ofta är hur lite jag och morsan och även farsan gör saker tillsammans. Vi har vuxit ifrån varann totalt.
King Grub
2016-03-05, 22:52
Pappa gick bort plötsligt. Jag tyckte mycket om pappa, men vi träffades inte mer än 4-5 gånger per år sedan många år tillbaka, och det var överkomligt, om än jobbigt.
När mamma gick bort var det mycket värre. Jag hade dock haft en månad på mig att förbereda mig, då hon gick bort i cancer, och utgången på den var given. Det underlättade - jag hann säga allt som skulle sägas och ta farväl på riktigt - och vi var tre syskon som hjälpes åt med allt efteråt. Det hade kunnat vara värre. Men saknaden försvinner aldrig och jag tänker på henne varje dag fortfarande.
Vid tillfället skrev jag http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=202927&highlight=mamma+d%F6d
Snart tre år sedan. Det känns det verkligen inte som.
Sheogorath
2016-03-05, 22:53
:(
Morsan kommer bli jobbig att förlora.
Farsan gick bort for snart tre ar sedan valdigt plotsligt vilket jag tyvarr, antar jag, var helt likgiltig till. Skont pa sitt satt, men det var ju for att vi knappt haft kontakt pa nastan sju ar innan det ocksa. Hade hellre haft en farsa man faktiskt sorjt och saknat.
Min omma moder, kommer daremot att bli riktigt tungt. Sambons pappa gick bort i cancer for runt 1.5 ar sedan och med tanke pa hennes reaktion vagar jag inte ens tanka pa hur jag kommer hantera min mammas bortgang, i och med att vi fick 10 ganger sa bra kontakt ju mer farsan fasades ut ur vara liv.
Tanker dock inte pa det vidare ofta.
Livet går vidare om man själv skaffat barn. Annars kan det nog vara kämpigt med föräldrarnas bortgång.
Precis det jag tänkte, men jag har inga barn, ingen flickvän, inget annat att fokusera på liksom. Jag har inte styrt upp mitt liv på det sättet. Jag har dock en syster och en bror, samt syrrans snubbe.
Det jag tänker ofta är hur lite jag och morsan och även farsan gör saker tillsammans. Vi har vuxit ifrån varann totalt.
Det är trist, jag har tvärtom alltid haft bra kontakt med mina föräldrar, pappa genom musik oh konst och mamma genom matlagning och mer som kompisar. Vi tre gör väldigt mycket tillsammans, går på konserter ect. När jag hade min studio närmare dem under 4 års tid så spenderade jag varje helg hemma med martinis, god mat och tv/dokumentärer. En ritual som jag saknar. Nu när man bara är hemma ett apr gågner om året så är de ju märkbart äldre, och kolla man på foton för bara 10 år sen så ser de helt annorlunda ut, 45 till 55 kan göra mycket. Jag önskar verklgien att farsan skötte hälsan bättre och inte drack och stressade så jävla mycket. Det har nog plockat bort 10 år minst.
Pappa gick bort plötsligt. Jag tyckte mycket om pappa, men vi träffades inte mer än 4-5 gånger per år sedan många år tillbaka, och det var överkomligt, om än jobbigt.
När mamma gick bort var det mycket värre. Jag hade dock haft en månad på mig att förbereda mig, då hon gick bort i cancer, och utgången på den var given. Det underlättade - jag hann säga allt som skulle sägas och ta farväl på riktigt - och vi var tre syskon som hjälpes åt med allt efteråt. Det hade kunnat vara värre. Men saknaden försvinner aldrig och jag tänker på henne varje dag fortfarande.
Vid tillfället skrev jag http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=202927&highlight=mamma+d%F6d
Snart tre år sedan. Det känns det verkligen inte som.
Just det, det minns jag, vet var fint skrivet men samtligt jobbigt att läsa då jag påmindes om mina egna föräldrar. Kanske tom var den som fick mig att börja småfundera på hur jag kommer hantera det. Nu när kändisar som är yngre än farsan kolar och an börjar smyga sig upp mot 70 och inte sköter sin hälsa för 5 öre blir man orolig.
Farsan gick bort for snart tre ar sedan valdigt plotsligt vilket jag tyvarr, antar jag, var helt likgiltig till. Skont pa sitt satt, men det var ju for att vi knappt haft kontakt pa nastan sju ar innan det ocksa. Hade hellre haft en farsa man faktiskt sorjt och saknat.
Min omma moder, kommer daremot att bli riktigt tungt. Sambons pappa gick bort i cancer for runt 1.5 ar sedan och med tanke pa hennes reaktion vagar jag inte ens tanka pa hur jag kommer hantera min mammas bortgang, i och med att vi fick 10 ganger sa bra kontakt ju mer farsan fasades ut ur vara liv.
Tanker dock inte pa det vidare ofta.
Jag oroar mig för hur mamma ska hantera farsans bortgång mycket. Hon jobbar samtidigt med död (äldreomsorgen) så hon har kanske mer skinn på näsan än man tror. Tanken på att hon är hemma ensam på kvällarna i det stora huset utan farsan där, det är skitjobbigt att tänka på.
Jag vill ju vara lite mentalt förberedd. Jag säger absolut inte att mina föräldrar är perfekta men de är jävligt bra. Jag försöker göra så mycket jag kan med dem nu, för om bara ett par år kanske den chansen inte finns längre. Jag vill inte ångra mig då.
Diomedea exulans
2016-03-05, 23:52
Jag står väldigt nära båda två och bor hemma hos dem varje helg. De är mina bästa vänner.
Utan dem skulle livet bli ungefär som det har varit när jag varit på resande fot, eller bott i andra städer: Jag skulle klara mig, men det skulle vara tråkigt.
Tänker inte så mycket på deras död, även om tanken oroar mig. Men ärligt talat bekymrar jag mig mer för farsans sannolika förestående demens. Han har, precis som jag, alltid haft sjukt dåligt minne. Hans mamma blev så dement att hon var okontaktbar sina sista 10 år. Tror jag, han och farmor är del av samma obrutna demens-linje.
Tror att morsan kommer bli mycket äldre än pappa, och pigg i huvudet in i det sista. Mormor blev 96 och var bara riktigt virrig precis på slutet, och mormor rökte som en skorsten, motionerade aldrig och var ganska svår på spånken. Mamma å andra sidan är en riktig friskus. Fan, skulle inte förvåna mig om jag dör innan mamma. När jag är 75 är hon 107. Det är inte alls osannolikt att vi dör ungefär samtidigt.
Tänker inte mycket på det, men helvete vad det kommer suga när de går bort...
Jag tänkte på det när jag var yngre men nu när jag blivit äldre så tänker jag inte lika mycket med det men jag har bra kontakt med mina syskon så det underlättar väl en del.
Figurenha
2016-03-06, 06:53
Eftersom att mamma gick bort när jag var 11 år (2004), så har man tänkt väldigt ofta vad man skulle göra om pappa också gick bort. Det var mamma jag stod närmst så världen rasade samman helt och hållet..
Sparven från Minsk
2016-03-06, 07:10
tänkte inte mycket på det innan det hände.
Mor mon gick bort inom loppet av 3 månader i cancer, dvs ganska snabbt från diagnos till kistan.
Far min tog mer tid på sig, han var sjuk i cancer i omgångar under nästan 2-3 års tid. Min relation till farsan var ganska kass, så det var inte så plågsamt även om det såklart sög att förlora sin sista förälder.
Morsans död var värst, både pga att jag tyckte bäst om henne samt att det gick väldigt snabbt. Hann aldrig fram till sjukhuset i tid när hennes sista timme var slagen, så fick aldrig säga farväl på riktigt. Kanske var bra, vet inte vad jag skulle ha sagt ändå, men bara att få se henne en gång till innan hon dog hade varit värt alla pengar i världen för mig.
Darth Yoda
2016-03-06, 09:54
Tänker betydligt oftare på min egen oundvikliga död. :laugh: Har inte så bra kontakt med föräldrarna, minns när farmor dog för ett antal år sen hur jag kände mig som en bedragare på begravningen. Henne kände jag ännu mindre än farsan.
Pappa gick bort natten till skolavslutningen i 5:an efter en längre tids cancersjukdom. Det sög ganska rejält då morsan tog det så hårt.
Mamma gick bort för lite mer än ett år sedan hastigt. Det var inte heller så kul och hon och frugan hade inte dragit jämnt så lite beklämmande att hon dog och lämnande den konflikten hängande. Att se sin mamma helt borta rullas från ambulansen in i sjukhuset med armarna fastsatta i en hjärt(och lung?)-maskin som med ett wosch stöter mot hennes bröst; ja det är en händelse som etsat sig in i mitt minne.
Att inte ha föräldrarna i livet får en att känna sig gammal och då är jag ju inte fyllda 35 än.
.
Men en brorsa dog nyligen så med tanke på det lär jag väl också ägna en del tankar till föräldrarna.
Om ens tvillingbrorsa skulle dö... Morsan bryr jag mig mindre om än tvillingbrorsan, det skulle vara rejält hemskt ifall han skulle dö. Som om en annan del av en själv skulle dö.
Aldrig tänkt på.
Har nästan ingen kontakt med min mor och träffar min far kanske 2-3 ggr per år. De har liksom bränt sina broar så skulle nog inte bry mig speciellt.
Syskon däremot skulle påverka hur man mår.
Mina föräldrar fick mig väldigt tidigt så det skulle inte förvåna mig om jag går bort före
Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Jag pratar med min mamma flera gånger i veckan och vi ses rätt ofta, så det skulle lämna ett enormt tomrum. Jag lider av enorm separationsångest och det där är ju den slutliga separationen. Usch, nu blir jag deppig.
Andy.da.wohoo
2016-03-06, 14:01
Usch, det kommer bli tufft. Tycker ändå att jag och mina föräldrar har väldigt bra kontakt och kommer sakna dom väldigt när dom försvinner.
Men först på tur är mor- och farföräldrarna gissar jag. Det kommer nog bli oerhört tufft och jag ser verkligen inte fram emot det.
filmjölk
2016-03-06, 15:15
Mamma dog av cancer när jag var 16. Hon blev 42. Min pappa är 71 och han är underbar men rätt skröplig. Så det tänker jag på en del.
Men jag har vart med om en värre sorg i livet än att förlora en förälder, min dotter dog när hon var 3år i leukemi, det är tio år sedan men det känns fortfarande förjävligt. Hur mycket jag än älskar min far och kommer sakna honom så vet jag att jag kan hantera det.
Fast risken att jag själv dör före honom är väl inte helt försumbar, inte för att jag är dödligt sjuk eller så utan att vare sig på mammas eller pappas sida så är det ganska få som blivit ens 50. Ännu färre 60. Supit ihjäl sig, och/eller fått cancer. Jag skiter därför i att bry mig om att pensionsspara:)
LunaSpice
2016-03-06, 15:33
Min mamma dog i cancer november 2014. Exakt på dagen ett år efter hon fått diagnosen livmoderhalscancer (som spred sig till skelettet, lungor och lever). Hon hade på ett fantastiskt sätt förberett alla bankkonton, fonder, försäkringar etc inkl vad som skulle sägas upp, vilka kontaktuppgifter osv. och satt alltihop i en pärm. Vi kunde då istället alla fokusera på att vara närvarande och stöttande istället för att lägga mängder med timmar på iordningställande. Jag och min bror hade också tid att fundera på vad som skulle sparas, vem som skulle ta vad, vad som skulle skänkas eller slängas. Julen kommer alltid bli väldigt speciell eftersom mamma dog strax innan jul. Jag tänker på henne ofta och saknar att prata med henne i telefonen. Jag är dock väldigt tacksam att vi fick tid att säga farväl ordentligt och att vi kom varandra ännu närmre sista månaderna. Hemsjukvården och all personal som hjälpte henne var de varmaste människorna jag har träffat och jag kan inte tänka mig ett bättre och tryggare slut för mamma och oss anhöriga än det som var.
Jag har en ganska brokig uppväxt och bl.a. en pappa som är alkoholist... Mina föräldrar skildes när jag var 9 år gammal men har haft en väldigt god vänskap hela tiden efter det. Jag fick pappa att komma på begravningen och såg honom gråta och visa känslor för första gången i mitt liv. Förutom min sons födelse var allt detta det starkaste jag någonsin upplevt.
Lafayette
2023-01-24, 02:52
Väldigt ofta. Särskilt nu när åren swooshat förbi och man ser att de blivit gamla helt plötsligt. En märklig känsla.
Jag tänker på detta uppskattningsvis en gång i veckan. Pappa dog 24/12 -09 när jag var 18 år och jag har på något sätt lärt mig att leva med det men inte mer. Under natten efter vi hittade honom låg jag i sängen och upprepade dessa ord som något mantra som jag inte kunde sluta med ”jag älskar min pappa”, kan inte förstå var det kom ifrån kanske för att han dog ensam på julafton.
Min mammas frånfälle är så där otroligt obehagligt att tänka på, jag och mina barn bor ca 70 mil bort från henne och det ständiga dåliga samvetet gör sig redan påmind att hon sällan träffar sina barnbarn. Självklart har även hon ett ansvar att ta sig hit men på nåt sätt har jag ju valt att flytta. Vet inte hur detta dåliga samvete kommer att vara den dagen då hon inte finns mer.
Tänker på det nästan dagligen och har så gjort senaste 20 åren, tyvärr börjar det närma sig otäckt nära nu då både snart är 80 år. Pratar med mamma 1-5 ggr per dag och pappa 1-5 ggr veckan utöver daglig kontakt via vår familjechatt. Kommer bli extremt jobbigt.
StarkaUlf
2023-01-24, 09:44
Tänker aldrig på det, men man märker att åren går. Speciellt mor, trots att hon "bara" är 61 så märker man stor skillnad jämfört med bara 5-6 år sen.
Blivit ganska glömsk, väldigt skröplig i kroppen osv. Lite annan personlighet upplever vi bröder också, speciellt när det vankas alkohol..
Enda positiva är väl att hon slutade röka när covid kom, så det kan nog kanske spara några år.
Farsan däremot är i ganska bra skick. Tränar lite då och då, orkar med allt med snöskottning osv utan problem. Är mindre orolig för han. Precis gått i pension också, men kommer jobba lite extra då och då när han vill.
Sen har dom väl inte bäst gener, deras föräldrar och farföräldrar dog tidigt (förutom farmor som fortfarande är vid "liv"). Äter medicin för dåligt blodtryck osv.
Jag har ingen bra relation till min pappa så jag är tveksam till att jag ens skulle gå på begravningen. Inga negativa känslor mot honom egentligen men jag har i princip bara träffat honom i vuxen ålder och han betyder helt enkelt ingenting för mig.
Min mamma däremot kommer det vara riktigt tungt när hon går bort. Jag har en väldigt liten (obefintlig) släkt som jag har några känslomässiga band till. Förutom mina egna barn är hon den enda jag har kvar. Det kommer bli tungt. Har tänkt mer och mer på det på sista tiden för jag vet att hon i teorin kan dö när som helst.
inte så ofta, skönt för dom
Mamma dog i en brand för tre år sen, och pappa skadades allvarligt i samma brand. Han ska in på återställande op förhoppningsvis för sista gången nu i februari men kommer aldrig bli helt återställd. Har utvecklat KOL efter rökskadorna på lungorna och röker dessutom. Han har det såklart psykiskt tufft också, dels efter sitt eget trauma men särskilt då ett av mina syskon tappade det helt i samband med mammas bortgång och är väldigt beroende av pappa för att livet ska fungera alls.
Jag tror jag har accepterat döden. Det kommer kännas sorgligt och tufft när pappa går bort men också naturligt och givet. Störst oro i samband med pappas dödlighet är den för mitt syskon. Om inte jag kliver in och axlar det ansvaret då så kommer ingen att göra det.
Pappa dog 2019 primärt genom komplikationer efter en operation som gjorde att han inte kunde svälja längre, han blev 74 bast, han besvärades även av demens och parkinson så inget kul liv. Mamma dog nu i augusti 2022, cancer...72 år.
Jag är 39 bast. Hade ingen vidare kontakt med nån av dom egentligen, mamma kändes dock mer när hon gick bort än pappa, om man nu får säga så.
Har en syster kvar och hennes barn och moster och hennes son. Vi träffas dock kanske nån gång om året bara.
Kan tänka mig att om man varit väldigt nära sina föräldrar skulle det vara mycket värre, men jag tror tvärtom är värre, alltså för en förälder att förlora sitt barn för tidigt. Jag är pragmatiskt lagd och tänker som så att det är bra att dom inte behöver lida mer. Mamma sa själv att hon inte ville ha några livsuppehållande åtgäder "När det är dags att dö vill jag dö", så då fick det bli så.
Armed Dingo
2023-01-24, 13:08
Tittade in i den här tråden och läste ett par inlägg. Noterade att tråden var gammal. Blev lite berörd. Gick ur. Tänkte Fan, måste in igen och kolla om det var Lafayette som resurrectade. Mycket riktigt :D
Lafayette
2023-01-24, 14:33
Tittade in i den här tråden och läste ett par inlägg. Noterade att tråden var gammal. Blev lite berörd. Gick ur. Tänkte Fan, måste in igen och kolla om det var Lafayette som resurrectade. Mycket riktigt :D
Det finns alltid en kolo-tråd för saker jag grubblar på.
Väldigt ofta. Särskilt nu när åren swooshat förbi och man ser att de blivit gamla helt plötsligt. En märklig känsla.
Hur känner du inför deras ångest inför deras oundvikliga död? Tröstar de sig med att livets cirkel är sluten och deras son är lyckligt gift med barn och med ett hyffsat jobb... eller vänta nu?!
Min mor var inte glad att jag gifte mig med den kvinnan jag gifte mig med. Inga barn där inte och min bror hyste hon inget hopp om(smart men blyg när det kommer till damerna).
Nåväl döden skall förebådas med ångest, allt annat är konstigt och lite väl helylle.
Inget alls, men börjar tänka mer på vilken ångest alla människor får vid dödsögonblicket.
Själv skulle vilja att man får DMT när man är döende, ska tydligen vara mycket bra mot rädsla för döden, studier och anekdotisk rapportering har visat flesta som tagit de upplever glädje efter och att det är andligt/spirituellt.
Kroppen skapar DMT naturligt men i extremt små mängder att vi inte märker det.
fcdItgUjZnY
Rätt ofta, så har börjat försöka etablera en så bra relation med dom som möjligt och prata ut med varandra. Var dock jävligt jobbigt att vända på gamla stenar men nu när det är gjort känns det värt det! :)
skyffelmördarn
2023-01-24, 19:57
Ingen ide att lägga tid och energi på att fundera över något man inte har kontroll över i min mening.
Ingen ide att lägga tid och energi på att fundera över något man inte har kontroll över i min mening.
Men för att klara det måste man ju kunna stänga av känslomässigt också, så kan jag resonera kring materiella saker, men de närmaste betyder för mycket för att rädslan att mista de pga sjukdomar och eller ålder alltid finns bak i huvudet oavsett hur jag försöker trycka bort det
Farsan har jag inte träffat eller talat med på 30 år. Han ingår inte i mitt liv längre, men det kommer nog bli jobbigt den dagen han dör ändå då jag egentligen inte ogillar honom och en del fina barndomsminnen finns. Men han har inte påverkat positivt på mitt liv sedan jag var runt 15-16.
Morsan är jag rätt nära och det kommer bli riktigt tufft, hon börjar bli gammal på riktigt nu även om hon är hyffsat pigg.
Damerna i släkten har nästan alla blivigt ca 90 så det är förhoppningsvis bra år kvar.
Ingen ide att lägga tid och energi på att fundera över något man inte har kontroll över i min mening.Jag tänker tvärtom. Om man tycker om sina föräldrar så bör man passa på att visa det nu. Sen är det för sent.
Skickat från min SM-A127F via Tapatalk
Lafayette
2023-01-25, 03:36
Jag tänker tvärtom. Om man tycker om sina föräldrar så bör man passa på att visa det nu. Sen är det för sent.
Skickat från min SM-A127F via Tapatalk
Tror han mer är inne på att inte älta att de ska dö och må dåligt över det.
Skulle vilja ha erat mind set mer istället för att vara deprimerad och ledsen över att dagen snart är här.
Lafayette
2023-01-25, 03:37
Farsan har jag inte träffat eller talat med på 30 år. Han ingår inte i mitt liv längre, men det kommer nog bli jobbigt den dagen han dör ändå då jag egentligen inte ogillar honom och en del fina barndomsminnen finns. Men han har inte påverkat positivt på mitt liv sedan jag var runt 15-16.
Morsan är jag rätt nära och det kommer bli riktigt tufft, hon börjar bli gammal på riktigt nu även om hon är hyffsat pigg.
Damerna i släkten har nästan alla blivigt ca 90 så det är förhoppningsvis bra år kvar.
Får man fråga varför ni inte ses då du inte ogillar honom?
Lafayette
2023-01-25, 03:39
Inget alls, men börjar tänka mer på vilken ångest alla människor får vid dödsögonblicket.
Själv skulle vilja att man får DMT när man är döende, ska tydligen vara mycket bra mot rädsla för döden, studier och anekdotisk rapportering har visat flesta som tagit de upplever glädje efter och att det är andligt/spirituellt.
Kroppen skapar DMT naturligt men i extremt små mängder att vi inte märker det.
fcdItgUjZnY
Hade velat ha det som när jag hade ett kraftigt seratonin-flow av mitt ssri. Helt och hållet orädd för döden och sjukt glad. Hade velat må så jämt, och fascinerande att tabletterna kunde ändra mitt tänk helt och hållet.
Har börjat känna mig mycket mer blödig och nostalgisk, mycket existentiella tankar nu. Även förälskat mig för första gången i mitt liv, och då är jag nära nog 40. Ironiskt för ja vill minnas att jag har uttryckt mig i motsatta ordalag i andra trådar rätt nyligen. På ett sätt saknar jag mitt gamla "jag", aldrig ensam, mycket osentimental, osv. Vet inte om detta är naturlig mognadsprocess eller vad det är, har iaf inte slagit i huvudet eller dylikt.
För att anknyta till trådens tema mer konkret så har jag en bra relation med ena halvan av min föräldraduo, och ja, har börjat kontemplera dennes mortalitet, och det känns som det är hög tid att börja uppskatta vederbörande mer, ägna mer tid och intresse osv.
Får man fråga varför ni inte ses då du inte ogillar honom?
Han är helt enkelt en person man inte kan lita på och är lite av en manipulativ mytoman som sviker och lurar en om och om igen.
Det blir märkligt nog faktiskt värre av att han är en väldigt trevlig och rolig person som man gillar att var med. Men det gör att han kan ducka allt man säger och aldrig hamnar i en konflikt som kan reda ut saker och man vet redan innan att när man väl står där kommer ilskan rinna av och man förlåter honom. Sen är man arg på sig själv för man inte kom någon vart och gick på samma sak igen.
Man känner sig helt enkelt konstant lurad.
Han är nog inte en ond eller elak person, bara svag, men det funkar helt enkelt inte för mig att ha en ha honom i mitt liv eftersom jag inte förlåter saker om de inte reds ut ordentligt och behöver kunna lita på folk.
Så jag vill inte ta kontakt och han törs inte och så kommer det nog att förbli tills han dör är jag rädd.
skyffelmördarn
2023-01-25, 19:09
Tror han mer är inne på att inte älta att de ska dö och må dåligt över det.
Ja, lite som med sin egna död. Klart man ska göra vad man kan för att ge sig själv så goda förutsättningar som möjligt för att leva ett långt och friskt liv och på intet sätt tycker jag man bara ska skita i allt men om jag halkar i badkaret om 2 timmar och blir en grönsak så är ju det bortom min kontroll förutsatt att jag installerat halkmatta o.s.v.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.