Visa fullständig version : Är vi onödigt försiktiga med mediciner och operationer inom svensk sjukvård?
Med mediciner menar jag att tex i Thailand och Spanien så går det att köpa både det ena och andra på apoteket. Sedan vet jag om att det är ett jätteproblem med resistenta bakterier pga för mycket användning av antibiotika och det är ju inte bra.
Angående operationer för att dra min egen historia så fick jag stora problem med mina bihålor när jag bodde i spanien för 20 år sen Jag hade en bra försäkring, fick träffa en läkare, fick ta röntgen och läkaren såg polyper. Han frågade om jag ville ha en operation och ta bort skiten. Jag var inte sugen på att operera mig i Spanien så jag sa nej. I sverige vill dom inte ta bort dom polyperna för att dom säger det blir en ärrvävnad och kanske inte bättre. Jag har alltså fortfarande problem...
Bara för att tillägga så lärde jag känna en tolk därnere som hjälpte mest äldre svenskar med krämpor som hade deras försäkring när dom skulle prata med läkare. Dom hjälpta också till att det dom hade problem med täcktes av försäkringen så att säga.
Istället för att stå i en uberlång väntkö hemma i Sverige och kanske inte ens få operation så hamnade dom på operationsbordet inom kort på ett skitfint splitternytt privat sjukhus i Spanien. Edit: och då pratar vi 20 år sen...
Finns ju generellt en väldig övertro till kirurgi inom många områden. Det är ju inte helt ovanligt att någon genomgår en onödig operation och sedan får men för livet. Jag har betydligt större respekt för de kirurger som verkligen överväger om det är nödvändigt jämfört med de "skärglada" kirurgerna som bara vill operera så mycket som möjligt. De privata sjukhusen har ju dessutom en ganska betydande intressekonflikt då de får in mer pengar om de gör en operation jämfört med om de avstår och typ rekommenderar sjukgymnastik.
filmjölk
2016-02-23, 19:54
Ja, jag tycker det. Speciellt i psykiatrin. Mycket var ju väldigt inhumant förr i svensk psykiatri, men vissa metoder och mediciner var väldigt effektiva och dessa används inte idag pga. biverkningar. jag tänker nu främst på Hibernal (nu är vi långt tillbaks i tiden 1960-tal?), Cisordinol (finns fortfarande men fasas mer och mer ut för skräpiga Zyprexa med varianter), Heminevrin används numera alldeles för sällan och lobotomi var väldigt effektivt på en specifik patientgrupp (patologiskt våldsamma individer) men används inte alls idag.
Finns ju generellt en väldig övertro till kirurgi inom många områden. Det är ju inte helt ovanligt att någon genomgår en onödig operation och sedan får men för livet. Jag har betydligt större respekt för de kirurger som verkligen överväger om det är nödvändigt jämfört med de "skärglada" kirurgerna som bara vill operera så mycket som möjligt. De privata sjukhusen har ju dessutom en ganska betydande intressekonflikt då de får in mer pengar om de gör en operation jämfört med om de avstår och typ rekommenderar sjukgymnastik.
Den bästa kirurgen är den som vet när kniven ska vila. Förstahandsbehandling för näspolypos är definitivt inte kirurgi.
lobotomi var väldigt effektivt på en specifik patientgrupp (patologiskt våldsamma individer) men används inte alls idag.
Lol. Du kanske inte har fel, men ändå.
vart hos läkarn idag jag fick ingenting.......
ta ipren sålänge får man höra... omg hjälper inte ett skit i detta läget...............
Ja, jag tycker det. Speciellt i psykiatrin. Mycket var ju väldigt inhumant förr i svensk psykiatri, men vissa metoder och mediciner var väldigt effektiva och dessa används inte idag pga. biverkningar. jag tänker nu främst på Hibernal (nu är vi långt tillbaks i tiden 1960-tal?), Cisordinol (finns fortfarande men fasas mer och mer ut för skräpiga Zyprexa med varianter), Heminevrin används numera alldeles för sällan och lobotomi var väldigt effektivt på en specifik patientgrupp (patologiskt våldsamma individer) men används inte alls idag.
Håller absolut inte med. Generellt används det alldeles för mycket läkemedel inom psykiatrin på tveksamma indikationer. Andra generations neuroleptika har visat sig minst lika effektiva och med betydligt mindre biverkningar än första generation i flertalet studier. Låt gå för cisordinol och heminevrin men de som hade störst glädje av hibernal var trots allt nattpersonalen.
vart hos läkarn idag jag fick ingenting.......
ta ipren sålänge får man höra... omg hjälper inte ett skit i detta läget...............
Hade du föredragit om han rekommenderade att man skar bort kroppsdelen i fråga?
Jag tror snarare att många människor tror att läkemedel är den enda lösningen, i stället för att se över livsstil, kost, motion, stress och andra relevanta (o)vanor.
Mycket går att göra på icke-farmakologisk väg, men givetvis är en kombination nödvändig i många fall också. Men försiktiga skulle jag inte vilja påstå, snarare ligger det mer baktanke bakom tagna beslut än annan frikostighet som finns i andra länder.
Scratch89
2016-02-23, 20:38
Nu kan jag inte tala om den medicinska sidan, men åtminstone för den ortopediska sidan. Jag tycker det sker alldeles för mycket remisskrivande till ortoped för besvär från skelett- och muskelapparaten. Onda axlar som går från distriktsläkare, som ofta inte är särskilt kunniga eller intresserade av ortopedi, direkt till specialistläkare inom ortopedi, som inte är särskilt kunniga på rehabilitering. Skulle man istället skicka de med ortopediska besvär till duktiga sjukgymnaster hade man väldigt effektivt kunnat sålla ut de som har rehabpotential. Man har ju börjat med det nere i Skåne (triangering) med vad jag vet goda resultat.
Motsvarigheten för medicin vore väl specialistutbildade sjuksköterskor med förskrivningsrätt som kan sålla ut de som verkligen behöver läkarkompetens och inte låta läkaren drunkna i receptförnyelser och intygsskrivande.
filmjölk
2016-02-23, 20:40
Håller absolut inte med. Generellt används det alldeles för mycket läkemedel inom psykiatrin på tveksamma indikationer. Andra generations neuroleptika har visat sig minst lika effektiva och med betydligt mindre biverkningar än första generation i flertalet studier. Låt gå för cisordinol och heminevrin men de som hade störst glädje av hibernal var trots allt nattpersonalen.
Har du hört talas om "Hibernalhattar"? på soliga sommardagar förr, långt före vår tid kunde man titta ut från fönstrena på Lillhagens sjukhus och det såg ut som det var fullt av svampar på gräsmattan. Men det var inga svampar, utan människor i stora skuggande hattar (För Hibernalet gjorde en sol- och ljuskänslig).
Nu kanske jag låter inhuman, men jag hade velat se mänskliga svampar och ha det i minnet, inte bara återberättat utan att själv ha sett det.
Du nämnder Thailand vilket är ett skruvat jävla land på många sätt, inte minst när det gäller mediciner. Det stämmer att många apotek säljer både benzo,och steroider med mera över disk.
Men vad som är värre är att läkare skriver ut tonvis med medicin som folk inte behöver. Du kan gå in på ett sjukhus och hosta lite så får du två veckors penicillinkur innan du inner säga kap khun khap. Det är mindre bra och handlar givetvis enbart om pengar inte människors hälsa. Jag har besökt läkare och fått frågan "Har du ont?" Jag svarar nej och får smärtstillande utskrivet. Då känns det betydligt tryggare med svenska läkare.
En positiv aspekt är väl kanske att om du behöver en operation så är det bara att ta fram slantarna så söver dom ner dig och karvar samma dag.
Det är ju uppenbart att antibiotika är inte folk kunniga nog att använda som det ska.
Men pseudoferin borde vara receptfritt.
Det som ökar väldigt mycket är utskrivning av amfetaminliknande preparat och antidepressiva. De är nästan för liberala i utskrivningen av dem.
Jag, som är runt 30 har testosteronnivåer under en genomsnittlig 80-åring och får inte hjälp med det. Jag hamnar precis inom det normala intervallet(som är jättestort) för fritt testosteron. Här har läkarna tagit "do no harm" till det extrema.
Jag tycker egentligen att man skulle ta ett "körkort" för medicin. Så kunde det vara precis så restriktivt som det är idag för alla som inte har det. Men om man tar "körkortet" så är det bara att köra, så att säga. Man borde få genomgå en lämplighetsprövning som tar hänsyn till kunskapsnivå, mental status, straffregister och lön(har du för låg lön eller osäker arbetssituation så är det större risk att du säljer vidare för profit). Sen när man har det här körkortet så får man köpa från ett utbud av receptbelagda mediciner säg 3-5 gånger om året utan recept. Naturligtvis kommer "körkortet" dras in vid missbruk och läggas på is vid misstanke om olovlig "körning".
mangemani
2016-02-24, 12:34
utav min egen erfarenhet så tycker jag att de svenska läkarna är onödigt försiktiga när det gäller operationer.
har under den senaste tiden, efter år utav rehab, provjobbat och annat som inte gjort mig tillräckligt bra, strävat efter att få en stelhets operation. jag har läst på om operationen, lyssnat på vad folk som har gjort operationen har haft att säga och de positiva delarna överväger de negativa samt att oddsen att de ska kunna bli bra ligger på min sida, men bara för att det typ är en 15% chans att man inte känner någon skillnad alls, någon ynka procent att nervpåverkan fortfarande finns kvar och 5% chans att det skulle kunna bli värre, så tvekar läkarna och tjurar på.
sitter även och säger till dem att jag är fullt redo att ta den chansen, men de tvekar ändå. de har vid det här laget 2 MR(+1 slät) på min rygg, 1 från början utav mina besvär och en bara någon vecka gammal(som visar att det har blivit en försämring) och som klart visar att det är diskarna som är problemet.
utav min egen erfarenhet så tycker jag att de svenska läkarna är onödigt försiktiga när det gäller operationer.
har under den senaste tiden, efter år utav rehab, provjobbat och annat som inte gjort mig tillräckligt bra, strävat efter att få en stelhets operation. jag har läst på om operationen, lyssnat på vad folk som har gjort operationen har haft att säga och de positiva delarna överväger de negativa samt att oddsen att de ska kunna bli bra ligger på min sida, men bara för att det typ är en 15% chans att man inte känner någon skillnad alls, någon ynka procent att nervpåverkan fortfarande finns kvar och 5% chans att det skulle kunna bli värre, så tvekar läkarna och tjurar på.
sitter även och säger till dem att jag är fullt redo att ta den chansen, men de tvekar ändå. de har vid det här laget 2 MR(+1 slät) på min rygg, 1 från början utav mina besvär och en bara någon vecka gammal(som visar att det har blivit en försämring) och som klart visar att det är diskarna som är problemet.
Inte för att vara den som är den, men du har väl inte läst 5,5 år på universitet, haft AT-tjänst och därefter ST-tjänst? Vad stödjer du dig på då när du uttalar dig om läkare i Sverige? Ett eget exempel räcker inte.
Ingen expert men ett problem med stel-op är att över- och/eller underliggande segment med tiden också kan få diverse besvär. Hjälper för stunden men kan bli värre på längre sikt.
Det finns personer som är helt symtomfria fast som ändå har "påverkan" på disk vid MR. Vad MR visar är därför, mig veterligen, inte en indikator på op/ej op.
Scratch89
2016-02-24, 14:05
utav min egen erfarenhet så tycker jag att de svenska läkarna är onödigt försiktiga när det gäller operationer.
har under den senaste tiden, efter år utav rehab, provjobbat och annat som inte gjort mig tillräckligt bra, strävat efter att få en stelhets operation. jag har läst på om operationen, lyssnat på vad folk som har gjort operationen har haft att säga och de positiva delarna överväger de negativa samt att oddsen att de ska kunna bli bra ligger på min sida, men bara för att det typ är en 15% chans att man inte känner någon skillnad alls, någon ynka procent att nervpåverkan fortfarande finns kvar och 5% chans att det skulle kunna bli värre, så tvekar läkarna och tjurar på.
sitter även och säger till dem att jag är fullt redo att ta den chansen, men de tvekar ändå. de har vid det här laget 2 MR(+1 slät) på min rygg, 1 från början utav mina besvär och en bara någon vecka gammal(som visar att det har blivit en försämring) och som klart visar att det är diskarna som är problemet.
Och jag som träffar stelopererade ryggar hyfsat regelbundet tycker många säger att de ångrar att de opererade sig. Förutom de som haft så jävla ont att de inte kan gå, har cauda equina (dvs kan inte kontrollera blåsa/tarm) och liknande. Vanligt ont i ryggen och utstrålning ut i benet opererar man inte, för resultatet blir inte bättre än god rehab och damage control.
Inte för att vara den som är den, men du har väl inte läst 5,5 år på universitet, haft AT-tjänst och därefter ST-tjänst? Vad stödjer du dig på då när du uttalar dig om läkare i Sverige? Ett eget exempel räcker inte.
Ingen expert men ett problem med stel-op är att över- och/eller underliggande segment med tiden också kan få diverse besvär. Hjälper för stunden men kan bli värre på längre sikt.
Det finns personer som är helt symtomfria fast som ändå har "påverkan" på disk vid MR. Vad MR visar är därför, mig veterligen, inte en indikator på op/ej op.
Problemet är inte att läkarna inte vet vad som troligen är bäst för patienten. Problemet är att de gör det som är bäst för dem istället för det som är bäst för patienten. Det är en målkonflikt.
Jag har själv ett exempel då jag ville ha en operation. Jag sa till min allmänläkare att jag ville ha operationen och hon sa typ, ja jag kan förstå det, men jag kan nästan garantera dig att du inte kommer få den. Hon skicka vidare till specialisten som gjorde egna undersökningar och hon var ung, mån om patienterna och framför allt inte indoktrinerad av systemet. Hon sa så här: Ja, du är inte prioriterad och vi kan troligen inte göra operationen här, men du ska definitivt få den gjord. Sen skickades jag vidare till de som skulle besluta om operationen och de sa blankt nej, varpå min första specialist sa "Jo!", sen fick de leva med det. Det gick så långt att de försökte övertala mig om att inte göra operationen för det var det enda sättet de kunde slippa. Försökte skrämma mig med att det kan bli synliga ärr och att anestesi är farligt och sånt (vilket det inte är i Sverige 2015). Grejen var att jag hade bestämt mig långt i förväg och tagit reda på fakta själv. Jag har aldrig varit så nöjd med nåt som vården gjort för mig som den specialistläkaren som drev igenom operationen. Det må ha tagit ett helt år trots att jag fick resa genom halva Sverige för att få det gjort på grund av att ärendet skickades fram och tillbaka ett antal gånger.
Men det är målkonflikten som är problemet, läkarfacket är för starkt eftersom de kontrollerar antagningssiffrorna på läkarprogrammet och därmed är patienten i ett hopplöst underläge.
Scratch89
2016-02-24, 15:04
Problemet är inte att läkarna inte vet vad som troligen är bäst för patienten. Problemet är att de gör det som är bäst för dem istället för det som är bäst för patienten. Det är en målkonflikt.
Jag har själv ett exempel då jag ville ha en operation. Jag sa till min allmänläkare att jag ville ha operationen och hon sa typ, ja jag kan förstå det, men jag kan nästan garantera dig att du inte kommer få den. Hon skicka vidare till specialisten som gjorde egna undersökningar och hon var ung, mån om patienterna och framför allt inte indoktrinerad av systemet. Hon sa så här: Ja, du är inte prioriterad och vi kan troligen inte göra operationen här, men du ska definitivt få den gjord. Sen skickades jag vidare till de som skulle besluta om operationen och de sa blankt nej, varpå min första specialist sa "Jo!", sen fick de leva med det. Det gick så långt att de försökte övertala mig om att inte göra operationen för det var det enda sättet de kunde slippa. Försökte skrämma mig med att det kan bli synliga ärr och att anestesi är farligt och sånt (vilket det inte är i Sverige 2015). Grejen var att jag hade bestämt mig långt i förväg och tagit reda på fakta själv. Jag har aldrig varit så nöjd med nåt som vården gjort för mig som den specialistläkaren som drev igenom operationen. Det må ha tagit ett helt år trots att jag fick resa genom halva Sverige för att få det gjort på grund av att ärendet skickades fram och tillbaka ett antal gånger.
Men det är målkonflikten som är problemet, läkarfacket är för starkt eftersom de kontrollerar antagningssiffrorna på läkarprogrammet och därmed är patienten i ett hopplöst underläge.
Nu säger jag inte emot dig, men bara för att du ville ha en operation så betyder det inte att du behöver ha den.
Men det är målkonflikten som är problemet, läkarfacket är för starkt eftersom de kontrollerar antagningssiffrorna på läkarprogrammet och därmed är patienten i ett hopplöst underläge.
Det är är så mycket bullshit så jag vet inte vart jag skall börja. Antagningarna till läkarprogrammet har utökats något enormt i Sverige de senaste åren. Lägg där till att vi har en väldigt massa folk som utbildar sig utomlands. Vi har ingen läkarbrist i Sverige. Vi har framför allt ingen brist på underläkare, oavsett vart i landet du än åker.
Bristen på specialister i dagens läge beror på att man drog in på ST-platser för att spara under 1980-90. Där försvann en hel generations specialister. I dagens läge håller man på att göra om samma misstag.
Problemet är urusel politisk styrning av vården. Inte läkarbrist.
Nu säger jag inte emot dig, men bara för att du ville ha en operation så betyder det inte att du behöver ha den.
Absolut inte. Jag behövde inte den. Men jag hade rätt att få den och den gjorde min vardag och träning mycket lättare och mindre smärtsam. Sen om det var en kostnadsfråga så hade jag naturligtvis betalat det själv om möjligheten fanns, men det hade säkert inte varit möjligt i Sverige ens, och de tog aldrig upp kostnadsaspekten utan att de tyckte det var bättre att jag skulle fortsätta leva med skiten, trots att det oftast blir sämre med tiden.
Absolut inte. Jag behövde inte den. Men jag hade rätt att få den och den gjorde min vardag och träning mycket lättare och mindre smärtsam. Sen om det var en kostnadsfråga så hade jag naturligtvis betalat det själv om möjligheten fanns, men det hade säkert inte varit möjligt i Sverige ens, och de tog aldrig upp kostnadsaspekten utan att de tyckte det var bättre att jag skulle fortsätta leva med skiten, trots att det oftast blir sämre med tiden.
Gå till en privat vårdgivare?
Det är väl snarare alla bananrepubliker(Medelhavsområdet, Asien osv) som är för frikostiga med mediciner. Hela problemet med multiresistenta bakterier har ju kommit av att folk får antibiotika utskrivet för sjukdomar deras kropp hade kunnat ta hand om självt, slutar med kuren innan alla bakterier har dött och sedan har vi en ny, resistent bakterie. Många tror att de behöver ett helt apotek för att de är lite snuviga.
Operationer vet jag inte, jag får känslan av att det dels finns en övertro på vad operationer kan hjälpa med, dels en överdriven försiktighet bland läkarkåren.
Det är väl snarare alla bananrepubliker(Medelhavsområdet, Asien osv) som är för frikostiga med mediciner. Hela problemet med multiresistenta bakterier har ju kommit av att folk får antibiotika utskrivet för sjukdomar deras kropp hade kunnat ta hand om självt, slutar med kuren innan alla bakterier har dött och sedan har vi en ny, resistent bakterie. Många tror att de behöver ett helt apotek för att de är lite snuviga.
Operationer vet jag inte, jag får känslan av att det dels finns en övertro på vad operationer kan hjälpa med, dels en överdriven försiktighet bland läkarkåren.
Bananrepubliker? Du har inte kastat ett getöga mot USA? Där skriver man tydligen ut oxar till barn och är väldigt glada i att proppa i folk mediciner. Lägg därtill gemene mans tro att antibiotika löser alla besvär.
Kommer ihåg att jag stoppade mer än en förkyld vän i USA från att begära antibiotika.
Bananrepubliker? Du har inte kastat ett getöga mot USA? Där skriver man tydligen ut oxar till barn och är väldigt glada i att proppa i folk mediciner. Lägg därtill gemene mans tro att antibiotika löser alla besvär.
Kommer ihåg att jag stoppade mer än en förkyld vän i USA från att begära antibiotika.
USA om något är väl en bananrepublik? Skämt åsido, jag glömde USA. Deras läkemedelskultur/sjukvårdssystemet i allmänhet är ju helt sjuk.
LoveMachine
2016-02-25, 03:21
USA har ju en lustig kultur kring läkemedel/droger. Å ena sidan så har man hårda straff för narkotikainnehav, å andra sidan skriver man ut sanslösa mängder lagliga opiater och amfetamin (och derivat därav) utan någon vidare kontroll. Som ett exempel hade årets Super Bowl en reklam om en medicin mot förstoppning orsakad av opiater. Det ska vara en ganska stor marknad om man betalar för en reklamspot på Super Bowl.
Jag förstår att det kan vara drygt att läkarna är ovilliga att skriva ut läkemedel eller ge vissa behandlingar. Jag har själv fått slita för att få se en specialist angående en skada. Men det finnsofta anledningar som man som patient kan ha svårt att se.
shadowfire
2016-02-25, 08:19
Jag tror snarare att många människor tror att läkemedel är den enda lösningen, i stället för att se över livsstil, kost, motion, stress och andra relevanta (o)vanor.
Mycket går att göra på icke-farmakologisk väg, men givetvis är en kombination nödvändig i många fall också. Men försiktiga skulle jag inte vilja påstå, snarare ligger det mer baktanke bakom tagna beslut än annan frikostighet som finns i andra länder.
+1
Jag var på en föreläsning förra veckan och fick se lite statistik på hur det konsumeras vanliga värktabletter, typ paracetamol osv. Skrämmande. En skara människor tar det "i förebyggande syfte" direkt när de vaknar på morgonen.
Det i sin tur kan ju orsaka följdskador på andra områden efter långsiktigt bruk.
Inom psykiatrin så signalerar allt fler att det är snarare lite för vanligt att medicin skrivs ut, motsvarande SSRI, istället för att gå till botten med rotorsaken. Till på råka på allt så vill drogliberaler få till att opiater ska vara lagligt (och bra) som medicinering. Inte heller där kommer man åt rotorsaken.
Samtidigt kan jag ju inte säga att jag klagade direkt när jag var i Thailand sist och hade en extremt jobbig magsjuka, gick väntade några dagar innan jag gav upp svenska Immodium och gick in på apoteket. Fick en coctail med piller, garanterat antibiotika, och bara några timmar senare var magen hur fin och go som helst. *cupid*
Besök en geriatrisk avdelning, kolla på valfri läkemedelslista och säg att man är onödigt försiktig med läkemedel. Det låter bara som att du helt saknar insikt?
Jag önskar vi hade fler farmaceuter anställda som kunde rensa i listorna, många står på 20+ läkemedel dagligen, nävar med piller vars interaktioner med varandra vi inte har en aning om. Det gödslas med läkemedel!
filmjölk
2016-02-25, 08:30
Vill man ha starka mediciner i Sverige så har jag lärt mig genom mitt yrke av mina vårdtagare att man skall vara en jobbig patient. Skälla, klaga, ligga på och behandla olika vårdinrättningar som ens andra hem. Besöka flera, får man nej på ett ställe så går man till nästa. (Får man ja på ett ställe försöker man även på nästa för att få mer).
Förutsatt att du har samma problem så kan skillnaden på vad du får och inte får vara väldigt olika beroende på hur jobbig man är.
Snäll patient: = "Ta två panodil för värken och stressa mindre för ångesten och sömnen"
Jobbig patient: ="Åtta Citodon på ett dygn för värken, 30mg stesolid/dag för ångesten och Stilnoct till natten"
Besök en geriatrisk avdelning, kolla på valfri läkemedelslista och säg att man är onödigt försiktig med läkemedel. Det låter bara som att du helt saknar insikt?
Jag önskar vi hade fler farmaceuter anställda som kunde rensa i listorna, många står på 20+ läkemedel dagligen, nävar med piller vars interaktioner med varandra vi inte har en aning om. Det gödslas med läkemedel!
Jag får känslan av att man sällan vill arbeta förebyggande eller att man knappt bryr sig före personen i fråga har verkliga problem. Högt blodtryck är ett problem i min släkt, min farfar dog av det och min pappa hade en TIA för snart ett halvår sedan. Jag är själv 34 år och ligger generellt på "pre-hypertoni" när jag mäter mitt blodtryck (130-140/80-85). Har pratat med sköterskor och läkare som mer eller mindre viftar bort det och bara säger "ah, det där är normalt", motionera mer. Förmodligen så bryr de sig inte för att jag inte ser speciellt överviktig ut, men min farfar var en riktig smal och tanig gubbe, och min far visserligen överviktig, men inte direkt någon tjockis.
När farsan hade sin TIA så fick han mest en massa medicin, det verkar ha varit väldigt lite snack om att börja motionera (ordentligt) och att lägga om kostvanor. Istället förutsätter man att personen behöver ta blodförtunnande och blodtryckssänkande medicin resten av sitt liv.
Anekdoter är fortfarande fullständigt irrelevant när man ska dra några slutsatser om hela yrkeskategorier.
Jag får känslan av att man sällan vill arbeta förebyggande eller att man knappt bryr sig före personen i fråga har verkliga problem. Högt blodtryck är ett problem i min släkt, min farfar dog av det och min pappa hade en TIA för snart ett halvår sedan. Jag är själv 34 år och ligger generellt på "pre-hypertoni" när jag mäter mitt blodtryck (130-140/80-85). Har pratat med sköterskor och läkare som mer eller mindre viftar bort det och bara säger "ah, det där är normalt", motionera mer. Förmodligen så bryr de sig inte för att jag inte ser speciellt överviktig ut, men min farfar var en riktig smal och tanig gubbe, och min far visserligen överviktig, men inte direkt någon tjockis.
När farsan hade sin TIA så fick han mest en massa medicin, det verkar ha varit väldigt lite snack om att börja motionera (ordentligt) och att lägga om kostvanor. Istället förutsätter man att personen behöver ta blodförtunnande och blodtryckssänkande medicin resten av sitt liv.
Ta upp det med fysioterapeuten/sjukgymnasten på vårdcentralen. Är väl i mitt tycke, och jag är fortfarande ingen expert eller har vidare mycket erfarenhet, i gränslandet för om det kan räknas som sjukvård eller ej. I sig är 130-140/80-85 inget som vad jag vet behöver behandlas hos personer som i övrigt är friska, men med tanke på hur det ser ut i din släkt kanske det kan vara en idé att som sagt kontakta en fysioterapeut/sjukgymnast och ha ett samtal.
filmjölk
2016-02-25, 12:12
Anekdoter är fortfarande fullständigt irrelevant .
Nej. Irrelevant för dig kanske, men för mig räcker det gott och väl.
grimfish
2016-02-25, 18:00
Jag får känslan av att man sällan vill arbeta förebyggande eller att man knappt bryr sig före personen i fråga har verkliga problem. Högt blodtryck är ett problem i min släkt, min farfar dog av det och min pappa hade en TIA för snart ett halvår sedan. Jag är själv 34 år och ligger generellt på "pre-hypertoni" när jag mäter mitt blodtryck (130-140/80-85). Har pratat med sköterskor och läkare som mer eller mindre viftar bort det och bara säger "ah, det där är normalt", motionera mer. Förmodligen så bryr de sig inte för att jag inte ser speciellt överviktig ut, men min farfar var en riktig smal och tanig gubbe, och min far visserligen överviktig, men inte direkt någon tjockis.
När farsan hade sin TIA så fick han mest en massa medicin, det verkar ha varit väldigt lite snack om att börja motionera (ordentligt) och att lägga om kostvanor. Istället förutsätter man att personen behöver ta blodförtunnande och blodtryckssänkande medicin resten av sitt liv.
Ett blodtryck på 130-140/80-85 mmHg är ingenting som behandlas med läkemedel hos en i övrigt frisk individ. Det beror inte på ointresse hos läkare, utan på en bedömning att fördelarna inte överväger nackdelarna. Om man inte har en hög risk för hjärt-kärlsjukdom - och med detta menas att man har flera riskfaktorer utöver bara en ärftlig benägenhet - har man inte sett någon vinst av att behandla blodtryck som ligger på de nivåerna. Då vill man undvika behandling, framför allt eftersom medicinerna kan ge biverkningar.
Om man har drabbats av en TIA så räcker det aldrig med enbart livsstilsförändringar för att motverka den ökade risken man har att drabbas en ny TIA eller stroke. Då behövs proppförebyggande och blodfettssänkande mediciner, och i de flesta fall också blodtryckssänkande läkemedel. Utöver detta är livsstilsförändringar, precis som du påpekar, också mycket viktiga.
Vill man ha starka mediciner i Sverige så har jag lärt mig genom mitt yrke av mina vårdtagare att man skall vara en jobbig patient. Skälla, klaga, ligga på och behandla olika vårdinrättningar som ens andra hem. Besöka flera, får man nej på ett ställe så går man till nästa. (Får man ja på ett ställe försöker man även på nästa för att få mer).
Förutsatt att du har samma problem så kan skillnaden på vad du får och inte får vara väldigt olika beroende på hur jobbig man är.
Snäll patient: = "Ta två panodil för värken och stressa mindre för ångesten och sömnen"
Jobbig patient: ="Åtta Citodon på ett dygn för värken, 30mg stesolid/dag för ångesten och Stilnoct till natten"
Det är ju precis tvärt emot hur det bör vara. Jag fick 220 verktabletter (ibuprofen, paracetamot, oxikodon) efter operationen som jag skulle ta över ca 1 månads tid om jag behövde. Två dygn efter operationen så trappade jag ned dosen och 5 dagar efter så åt jag min sista verktablett. Så jag åt runt 30 tabletter, vilket är ungefär så mycket som jag ätit under resten av mitt liv sammanlagt. Om jag säger till en läkare att jag har ont, så vill jag ha bra smärtlindring. Men eftersom man tar hänsyn till att jag mycket väl kan vara en missbrukare så får jag inget. Det är sjukt socialistiskt vidrigt skit. Min kropp är ett tempel och jag vill absolut inte ha medicin som jag inte behöver. Men om jag behöver det så ska jag fan ha det!
+1
Jag var på en föreläsning förra veckan och fick se lite statistik på hur det konsumeras vanliga värktabletter, typ paracetamol osv. Skrämmande. En skara människor tar det "i förebyggande syfte" direkt när de vaknar på morgonen.
Det i sin tur kan ju orsaka följdskador på andra områden efter långsiktigt bruk.
Inom psykiatrin så signalerar allt fler att det är snarare lite för vanligt att medicin skrivs ut, motsvarande SSRI, istället för att gå till botten med rotorsaken. Till på råka på allt så vill drogliberaler få till att opiater ska vara lagligt (och bra) som medicinering. Inte heller där kommer man åt rotorsaken.
Samtidigt kan jag ju inte säga att jag klagade direkt när jag var i Thailand sist och hade en extremt jobbig magsjuka, gick väntade några dagar innan jag gav upp svenska Immodium och gick in på apoteket. Fick en coctail med piller, garanterat antibiotika, och bara några timmar senare var magen hur fin och go som helst. *cupid*
"En skara människor" gör si och så... Ja men vi andra ska alltså behöva lida för att de gör fel? Varför? För socialismens skull?
Än en gång kommer man in på ett "körkort" för läkemedel. JAG besitter kunskap och självkännedom nog att veta om jag behöver opiater. Jag har haft opiater liggande i skrivbordslådan sen nästan ett år tillbaka och de börjar bli gamla nu. Jag behöver inte dem därför äter jag inte dem. Det gör mig mogen nog att bestämma själv över min opiat-konsumtion utan förmyndarstaten som bestämmer att, nej ingen är mogen att bestämma över sin egen kropp.
Det är ju precis tvärt emot hur det bör vara. Jag fick 220 verktabletter (ibuprofen, paracetamot, oxikodon) efter operationen som jag skulle ta över ca 1 månads tid om jag behövde. Två dygn efter operationen så trappade jag ned dosen och 5 dagar efter så åt jag min sista verktablett. Så jag åt runt 30 tabletter, vilket är ungefär så mycket som jag ätit under resten av mitt liv sammanlagt. Om jag säger till en läkare att jag har ont, så vill jag ha bra smärtlindring. Men eftersom man tar hänsyn till att jag mycket väl kan vara en missbrukare så får jag inget. Det är sjukt socialistiskt vidrigt skit. Min kropp är ett tempel och jag vill absolut inte ha medicin som jag inte behöver. Men om jag behöver det så ska jag fan ha det!
"En skara människor" gör si och så... Ja men vi andra ska alltså behöva lida för att de gör fel? Varför? För socialismens skull?
Än en gång kommer man in på ett "körkort" för läkemedel. JAG besitter kunskap och självkännedom nog att veta om jag behöver opiater. Jag har haft opiater liggande i skrivbordslådan sen nästan ett år tillbaka och de börjar bli gamla nu. Jag behöver inte dem därför äter jag inte dem. Det gör mig mogen nog att bestämma själv över min opiat-konsumtion utan förmyndarstaten som bestämmer att, nej ingen är mogen att bestämma över sin egen kropp.
Gissningsvis för att du skulle kunna röra på dig ordentligt (och smärtfritt) efter operationen för att underlätta läkning. Ser ingen nytta med att härda ut eventuell smärta bara för att undvika ordinerad medicin. Nu verkar inte så vara fallet så det är bara att gratulera.
Gissningsvis för att du skulle kunna röra på dig ordentligt (och smärtfritt) efter operationen för att underlätta läkning. Ser ingen nytta med att härda ut eventuell smärta bara för att undvika ordinerad medicin. Nu verkar inte så vara fallet så det är bara att gratulera.
Absolut, men min poäng är att jag är inte missbrukare av smärtstillande tabletter och bara för att en del svenskar är det så ska jag inte riskera att få undermålig smärtlindring, då jag behöver det, för att man har generella regler skapas på grund av ett fåtal missbrukare. Varför tänker man mer på missbrukarnas väl än på mitt väl?
Absolut, men min poäng är att jag är inte missbrukare av smärtstillande tabletter och bara för att en del svenskar är det så ska jag inte riskera att få undermålig smärtlindring, då jag behöver det, för att man har generella regler skapas på grund av ett fåtal missbrukare. Varför tänker man mer på missbrukarnas väl än på mitt väl?
Ingen aning, jag kan inget om farmakologi eller hur medicinare tänker vid olika sorters smärtlindring. Men är tämligen övertygad om att det oftast är genomtänkt, välavvägt och betydligt mer komplicerat än hur du vill framställa det.
Absolut, men min poäng är att jag är inte missbrukare av smärtstillande tabletter och bara för att en del svenskar är det så ska jag inte riskera att få undermålig smärtlindring, då jag behöver det, för att man har generella regler skapas på grund av ett fåtal missbrukare. Varför tänker man mer på missbrukarnas väl än på mitt väl?
Medvetet missbruk är inte den enda komplikationen vid opiatmedicinering. Hade du varit utbildad (eller åtminstone kunnat stava till värk) hade du vetat detta.
Absolut, men min poäng är att jag är inte missbrukare av smärtstillande tabletter och bara för att en del svenskar är det så ska jag inte riskera att få undermålig smärtlindring, då jag behöver det, för att man har generella regler skapas på grund av ett fåtal missbrukare. Varför tänker man mer på missbrukarnas väl än på mitt väl?
Genom att inte ordinera opiater vid all smärtlindring undviker man att skapa mer beroende. Det finns generella gränsvärden. Var exakt din gräns går är omöjligt att förutse. Därför finns det ett regelverk.
Medvetet missbruk är inte den enda komplikationen vid opiatmedicinering. Hade du varit utbildad (eller åtminstone kunnat stava till värk) hade du vetat detta.
Jag vet, och det är därför jag bara tog tre oxi efter min operation. Jag fick 14 stycken. Jag behövde inte fler och därför tog jag inte fler, trots att de sa att jag kunde ringa dem om jag behövde fler. Det är ju korrekt, jag som individ behandlades som att jag var myndig, vilket jag är, trots att det var i Sverige. Jag skulle få den smärtlindringen jag tyckte att jag behövde. Men min poäng är att det som filmjölk säger säkerligen är sant, ju mer man gnäller och ju mer jobbig patient man är ju mer får man. Det borde vara tvärtom. Jag försöker alltid kommunicera väl och vara trevlig. Så även mot de som inte gör vad jag tycker att de ska. Men om det ska stjälpa mig en dag då jag behöver smärtlindring för något så är det ett systemfel.
Du verkar tro att jag är en missbrukare som tror att mediciner är fria från biverkningar. Det kunde inte var längre från sanningen. Min syn på medicin är att jag hoppas att jag inte behöver nåt, och jag behöver oftast inte något, men om jag behöver den så ska den finnas tillgänglig. Medicin blir gammal hemma hos mig. Jag är inte den som tar en paracetamol eller ibuprofen (eller oxi) i förebyggande syfte eller för att jag får lite huvudvärk för att jag inte druckit tillräckligt med vatten. Så när jag säger att jag har värk som behöver lindras så menar jag det och inte att jag vill bli hög på smärtstillande.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.