handdator

Visa fullständig version : Motivera sig när man nått sitt "genetiska max" ?


Trunker
2015-11-17, 00:16
Om termen genetiskt max över huvudtaget finns kan diskuteras men jag tror ni alla förstår vad jag pratar om.

Har gymmat i 7.5 år nu och är 23 år gammal.
Senaste 3-4 åren har jag gymmat 5-7 dagar i veckan och sköter även kost och räknar kalorier.

Visserligen ska jag deffa ner mig till sommaren och då kommer det väl komma synliga skillnader till min kropp, men utöver det "händer" ju inget längre?

Ökar lite i vikter fortfarande men det brukar falla tillbaka när jag blir sjuk, byter schema eller liknande. Inte direkt en linjär uppgång som håller i sig.
Känner även att om jag satsar på styrka så förlorar jag i "kontraktion" och "mind-muscle connection".

Så hur motiverar ni er, ni som hållt på länge och känner att man inte lägger på sig mer muskler än detta?

En otroligt stor tid av mina dagar går åt att väga mat, tänka på nästa måltid och gå till gymmet.
Är förvisso den mest vältränade personen jag känner men det känns ändå lite "är detta allt för mödan" ?
Är fortfarande inte och kommer inte heller se ut som drömidealen som fitnessmodellerna som kurar har, vilket är synd då jag säkerligen kunnat nå dit om jag valde att ta steroider.
Är helt enkelt för rädd för bieffekterna.

Vad är era tankar?

Rolfarsson
2015-11-17, 01:05
men det känns ändå lite "är detta allt för mödan" ?

Om du faktiskt slickar ditt genetiska max och känner sådär så tycker jag att du ska sänka din träningsmängd och sluta vara så oerhört noga med kosten, börja leva lite och fokusera på andra saker i livet.
Det krävs inte mycket träning för att behålla muskelmassa om du ligger runt balans.
En som jag brukar prata med på mitt gym har kroppsbyggt i 10+ år och han har det senaste året bara kört 2 helkroppspass i veckan för att behålla, och enligt honom så är vikten stabil och han har inte tappat någon styrka, jag själv ser inte heller någon skillnad på hur han ser ut nu mot när han var där 5-6 dagar i veckan.

Sparven från Minsk
2015-11-17, 07:12
Varför tränar du?
Är det ens roligt?

Om du inte kan svara på ovanstående är det dags att sätta sig ned och fundera på detta.

Börje H
2015-11-17, 07:22
Har gymmat i 7.5 år nu och är 23 år gammal.

Sköter även kost och räknar kalorier.

Ökar lite i vikter fortfarande

En otroligt stor tid av mina dagar går åt att väga mat, tänka på nästa måltid


Vad är era tankar?

Tänk såhär, du kan gladeligen förbättra dig 15 år till om du biter i. Du är fortfarande bara i början av din "träningskarriär" och många fokuserar alldeles för mycket på att peaka i ung ålder. Du är ju i flera sammanhang fortfarande junior.

Ett svar som ovanstående Rolfarsson ger är ju det som faller sig naturligt, att tagga ner på det mentala lite, däremot finns det ringa möjligheter till att du nått dit max på den i sammanhanget korta tid du utövat träning. Att du är seriös i din förhållning till träningen är absolut ett plus men givetvis skall det finnas ett mera vidsynt sätt att kunna leva ett normalt liv. Att väga maten tas upp som ett incitament för seriositet är också en liten tankevurpa. Lite grann som att påtala att jag är grym på att köra MC för att jag har bra ordning på mina verktyg. Vilka verktyg har jag och kan jag alls använda dem? Behövs alla? Det viktigaste är väl om jag kan köra MC bra och det viktigaste för dig är att träna bra.

Jag tror att det är en ganska väl spridd myt och i princip direkt felaktigt att man måste "leva träning" för att lyckas med sin idrottsaktivitet. Vilken den nu än må vara.

Hur motivera sig?
Äkta träningsglädje, finna det behagliga i att besegra vikter eller anstränga sig tungt så bröstkorgen nästan sprängs. Inse att man bjuder kroppen på balsam för hela maskineriet när man knappt kan stå upprätt i duschen efter avslutad träning.

Motivation finns ej att köpa på burk.

Shqypnia
2015-11-17, 07:38
Jag tror absolut inte du nått ditt max. Du kanske snarare inte hittar fler sätt att utvecklas på.

Luddsson
2015-11-17, 07:47
Om termen genetiskt max över huvudtaget finns kan diskuteras men jag tror ni alla förstår vad jag pratar om.

Har gymmat i 7.5 år nu och är 23 år gammal.
Senaste 3-4 åren har jag gymmat 5-7 dagar i veckan och sköter även kost och räknar kalorier.

Visserligen ska jag deffa ner mig till sommaren och då kommer det väl komma synliga skillnader till min kropp, men utöver det "händer" ju inget längre?

Ökar lite i vikter fortfarande men det brukar falla tillbaka när jag blir sjuk, byter schema eller liknande. Inte direkt en linjär uppgång som håller i sig.
Känner även att om jag satsar på styrka så förlorar jag i "kontraktion" och "mind-muscle connection".

Så hur motiverar ni er, ni som hållt på länge och känner att man inte lägger på sig mer muskler än detta?

En otroligt stor tid av mina dagar går åt att väga mat, tänka på nästa måltid och gå till gymmet.
Är förvisso den mest vältränade personen jag känner men det känns ändå lite "är detta allt för mödan" ?
Är fortfarande inte och kommer inte heller se ut som drömidealen som fitnessmodellerna som kurar har, vilket är synd då jag säkerligen kunnat nå dit om jag valde att ta steroider.
Är helt enkelt för rädd för bieffekterna.

Vad är era tankar?

Tror många, inklusive mig själv, valde att börja gymma för det rent estetiska syftet. Att kunna vara riktigt stolt över den form man mödosamt kämpat fram. Jag var inte nöjd med min kropp till en början och lyckades efter 6 månader få bort i stort sett allt underhudsfett på min kropp, inklusive det existentiellt nödvändiga. Blev jag stolt och nöjd över min kropp? Aldrig. Hittade alltid små brister i min fysik som jag ville förbättra. Hade nått mitt mål med deffen men nöjde mig helt enkelt inte där. Kaloriräknandet fortsatte och jag grävde ner mig mer och mer i min egen kost-och träningsgrop. Hade knappt energi till att prata med människor för att jag var så uppe i min egen träning.

Poängen är att det är enormt psykiskt påfrestande att träna uteslutande för en kroppskomposition av en viss sort. Utseendefixeringen blir total och som du säger så blir det sociala livet oerhört lidande när man räknar varenda kalori, spenderar timmar på gymmet och resten av den vakna tiden går åt till att längta till nästa måltid.

Tror att man någon gång måste hitta sitt "Why". Varför utsätter jag mig för det här över huvud taget? För ärligt talat, de flesta människor hatar att räkna kalorier och träna på gym. Hur gärna vill man inte bara vara 14 år igen, komma hem från fotbollsträningen och äta två rejäla portioner av det mamma och pappa ställde på matbordet för att det helt enkelt var sjukt gott med husmanskost.

Kan göra en jämförelse med elitidrottare, ta Charlotte Kalla som exempel. Vad tror du hennes "Why" är? När det är en bra bit kvar till mål och hon klättrar upp för en backe flåsandes som en brunstig älg. Tänker hon, "Nu ska jag bli riktigt trimmad till sommaren, satan vad mina triceps växer av att dra stavdjävlarna i snön"? Knappast. Jag vet inte vad hon tänker men troligtvis är det att ta sig i mål eller vinna. Just där har vi felet med utseendefixerad träning. Du tar dig varken i mål eller vinner. Som du säger, du kommer aldrig nå fitnessidealet som syns överallt på Noccos Instagram så varför fortsätta?

Blev ett långt inlägg och kanske lite off-topic men nu är min åsikt om det du skrev sagt. Hur man tar sig ur en enormt utseendepräglad träningsvärld vet jag inte. Jag har inte gjort det än.

Trunker
2015-11-17, 08:19
Ja träningen sätter käppar i hjulet även för det sociala.
Jag "kan" aldrig sitta kvar med vännerna i skolan och plugga eller gå ut på fik och äta "random macka" för äter jag inte "min mat" hemma i rätt tid och uträknat så blir jag galen eller får ångest över dagen.

Är man lite sjuk i det hela? Säkerligen. Samtidigt så älskar jag disciplinen i vardagen.

Lite synd tycker jag dock det är att även hur mycket jag kämpar kan jag inte se ut som fitnesssnubbarna på instagram. Hade jag bara kunnat nå det hade man haft något att sikta mot.

Nu är det som om jag cyklar i en växel under dem resten av livet, medans jag ser andra nybörjare som kör steroider cykla förbi mig på 2 år av träning.
Har till o med en vän som knappt sköter träning eller kost men som är lika vältränad som jag bara för att han trycker.
Avundsjukan finns ju där såklart...

Men JA jag tycker det är kul att träna, självklart gör jag det.
Men "kul" täcker inte alltid upp för 14 timmars gym i veckan och den ständiga tanken om när och vad jag ska äta härnäst.

Tack för era svar! Väldigt utförliga!

EDIT: Självklart kan man anse att jag är i början av min träningskarriär. Men när jag blir 30+ så börjar ju det naturlia testosteronet dala ner och jag kommer förmodligen långsamt bara få sämre och sämre fysik från och med att jag fyller 30... eller?

MackeJuve
2015-11-17, 08:41
Satsa på att bli stark en period? Kör 3-4 helkroppspass där du nöter böj, bänk och mark, som SL-killarna. Bara ett förslag, tänker att det kanske skulle kunna ge en nytändning :)

Börje H
2015-11-17, 08:46
Självklart kan man anse att jag är i början av min träningskarriär. Men när jag blir 30+ så börjar ju det naturlia testosteronet dala ner och jag kommer förmodligen långsamt bara få sämre och sämre fysik från och med att jag fyller 30... eller?

I praktiken, nej.
Finns gott om atleter inom den sk kroppskulturen och även utom densamma som förbättras efter 30 år ålder. Jag skulle säga att det är få som nått sin topp inom just dessa sammanhang innan de fyllt 30.

ARMSTARK
2015-11-17, 08:49
Ja träningen sätter käppar i hjulet även för det sociala.
Jag "kan" aldrig sitta kvar med vännerna i skolan och plugga eller gå ut på fik och äta "random macka" för äter jag inte "min mat" hemma i rätt tid och uträknat så blir jag galen eller får ångest över dagen.

Är man lite sjuk i det hela? Säkerligen. Samtidigt så älskar jag disciplinen i vardagen.

Lite synd tycker jag dock det är att även hur mycket jag kämpar kan jag inte se ut som fitnesssnubbarna på instagram. Hade jag bara kunnat nå det hade man haft något att sikta mot.

Nu är det som om jag cyklar i en växel under dem resten av livet, medans jag ser andra nybörjare som kör steroider cykla förbi mig på 2 år av träning.
Har till o med en vän som knappt sköter träning eller kost men som är lika vältränad som jag bara för att han trycker.
Avundsjukan finns ju där såklart...

Men JA jag tycker det är kul att träna, självklart gör jag det.
Men "kul" täcker inte alltid upp för 14 timmars gym i veckan och den ständiga tanken om när och vad jag ska äta härnäst.

Tack för era svar! Väldigt utförliga!

EDIT: Självklart kan man anse att jag är i början av min träningskarriär. Men när jag blir 30+ så börjar ju det naturlia testosteronet dala ner och jag kommer förmodligen långsamt bara få sämre och sämre fysik från och med att jag fyller 30... eller?

Varför ska du se ut som fittness snubbarna på instagram? Jag vill se ut som Brad Pitt men gud ville annorlunda.
Orealistiska mål är väldigt dåliga mål, har du begränsningar så sätt som mål att du ska bli så bra DU kan bli.
PS. 30 är ingen slutålder för gains, du får bra gains efter 40 också...

King Grub
2015-11-17, 08:52
Sämre blir man inte efter 30, men det är blir svårare och svårare att förbättra sig med åren, så småningom omöjligt, och till sist går man bakåt, men det behöver inte hända förrän flera årtionden efter 30.

Har du tränat korrekt och progressivt sedan du var 15 blir du antagligen inte mycket större och starkare efter runt 35, men det betyder inte att det inte går att bibehålla massa, styrka och form många år till.

Diomedea exulans
2015-11-17, 09:00
Har läst alla dina inlägg i den här tråden. Jag får uppfattningen att det jobbigaste för dig inte är träningen, utan kosten; dels krånglet av att behöva väga och räkna hela tiden, dels de sociala bekymmer det medför.

Den biten kan du lätt fixa: Börja äta på känn istället. Var lite extra noga med att få i dig mycket protein, ät nyttigt överlag, håll dina mattider något sånär utan att överdriva, och undvik att frossa. Och tillåt dig att äta "fel" när det sociala kräver det. Jag tror knappast du blir bjuden på tårta tre dagar i veckan? Att äta någon chokladboll på en fika här och äta mammas hemlagade mat där ger sannolikt ingen märkbar skillnad i din fysik.

Angående träningen håller jag med allt som redan sagts.

C19H28O2
2015-11-17, 09:02
Styrkemässigt brukar väl de flesta peaka närmare 50, om vi snackar sl, och man faktiskt orkar psykiskt hålla på i 25 år..

Robbles
2015-11-17, 10:03
Trunker du borde sluta jämföra dig med folk som dopar sig det kommer inte göra dig något gott. Du har fått bra råd i tråden, speciellt Börje och Ludsson hade väldigt bra inlägg.
Det jag brukar råda dem som tränat ett tag och börjar tappa motivation är att hitta något som dom kan börja tävla i. Att ha en tävling framför dig kommer att driva din träning på ett sätt som det är svårt att hitta motivation till av sig själv.
Sedan efteråt kan du slappna av ett tag och få en liten mental paus innan det är dags att börja jobba mot nästa tävling.

Att nå sitt genetiska max är bara trams. Du kan alltid bli bättre fram tills din kropp (och den gränsen går inte vid 30) eller yttre omständigheter sätter stopp. Om du slutar träna idag har du redan nått din "peak" och ifall du tränar på i 25 år till så har du antagligen inte nått den ännu. Vem kan ärligt säga att om skött varenda aspekt av sin träning kost och vila perfekt?

Som sagt tycker jag det kan vara bra att ha lite andra mål vid sidan av att se bra ut. Sedan för att orka med måste man ha ett liv vid sidan av träningen. Eller rättare sagt så är träningen en del av ditt liv, ditt liv borde inte vara att träna.
Gör upp en plan för träningen slappna av och följ den utvärdera gör en ny och när du inte tränar gör du andra saker. Samma med kosten det är bara rutiner som ska sköta sig själv utan att man går och tänker på det 24/7.

stemag
2015-11-17, 11:45
Jag resonerar så här:

Jag har tränat i ca: 25 år, jag har nog aldrig varit i närheten av mitt genetiska max. Däremot har jag nog nått mitt max i relation till vad jag vill satsa.

Nuförtiden tränar jag för att det är så jäkla kul och för att bromsa förfallet. :)

Rabiat
2015-11-17, 12:01
I praktiken, nej.
Finns gott om atleter inom den sk kroppskulturen och även utom densamma som förbättras efter 30 år ålder. Jag skulle säga att det är få som nått sin topp inom just dessa sammanhang innan de fyllt 30.

Minskningen i testosteron mellan 30 och 40 års ålder är mikroskopisk och kommer inte göra någon reell skillnad för din utveckling.

filmjölk
2015-11-17, 12:08
Minskningen i testosteron mellan 30 och 40 års ålder är mikroskopisk och kommer inte göra någon reell skillnad för din utveckling.

Det händer dock en massa annat i åldern mellan 30-40 som sätter käppar i hjulet för optimalt muskelbygge.

Diomedea exulans
2015-11-17, 12:17
Det händer dock en massa annat i åldern mellan 30-40 som sätter käppar i hjulet för optimalt muskelbygge.

Ja, om man har förhållande och barn, kanske!

Rabiat
2015-11-17, 13:00
Det händer dock en massa annat i åldern mellan 30-40 som sätter käppar i hjulet för optimalt muskelbygge.

Jo, men i kroppen är det inte jättemycket som händer :) GH-nivåerna sjunker kraftigt redan vid 18 års ålder, och sen blir det inte jättestor skillnad där heller.

King Grub
2015-11-17, 13:08
Men har man tränat hårt, progressivt och korrekt i nära 20 år ytan avbrott har man redan skaffat sig en stor del av den muskelmassa man kommer att kunna få. Börjar man däremot träna vid 35-40 års ålder finns det inga hinder för god tillväxt.

qreno
2015-11-19, 23:40
Vilket totalt skitsnack att du nått ditt genetiska max. Sen sitter du och lipar om att du inte kommer bli som fitnessmodellerna på noccos instagram, klart som fan du inte blir det med den mentaliteten. Dom vågar dessutom ta steget längre aka doping för att komma dit dom vill.

Payter
2015-11-20, 00:06
Det mesta jag någonsin tagit i stående press var när jag var 38 och då hade jag tränat mer eller mindre regelbundet sen 9:an.Vad jag har för genetiskt max har jag ingen aning om och med åldern kan man även omvärdera/ha en annan syn på sitt tränande.Nu t.ex vid 46 så är inte ett visst utseende eller maxstyrka så viktigt längre,utan jag är mer intresserad av en uthållig kropp som klarar mycket (stryktålig,både på arbetet och fritiden).

hurril
2015-11-20, 01:14
Tänk såhär, du kan gladeligen förbättra dig 15 år till om du biter i. Du är fortfarande bara i början av din "träningskarriär" och många fokuserar alldeles för mycket på att peaka i ung ålder. Du är ju i flera sammanhang fortfarande junior.

Ett svar som ovanstående Rolfarsson ger är ju det som faller sig naturligt, att tagga ner på det mentala lite, däremot finns det ringa möjligheter till att du nått dit max på den i sammanhanget korta tid du utövat träning. Att du är seriös i din förhållning till träningen är absolut ett plus men givetvis skall det finnas ett mera vidsynt sätt att kunna leva ett normalt liv. Att väga maten tas upp som ett incitament för seriositet är också en liten tankevurpa. Lite grann som att påtala att jag är grym på att köra MC för att jag har bra ordning på mina verktyg. Vilka verktyg har jag och kan jag alls använda dem? Behövs alla? Det viktigaste är väl om jag kan köra MC bra och det viktigaste för dig är att träna bra.

Jag tror att det är en ganska väl spridd myt och i princip direkt felaktigt att man måste "leva träning" för att lyckas med sin idrottsaktivitet. Vilken den nu än må vara.

Hur motivera sig?
Äkta träningsglädje, finna det behagliga i att besegra vikter eller anstränga sig tungt så bröstkorgen nästan sprängs. Inse att man bjuder kroppen på balsam för hela maskineriet när man knappt kan stå upprätt i duschen efter avslutad träning.

Motivation finns ej att köpa på burk.

Verkligen ett bra inlägg!

Squamata
2015-11-20, 01:25
Sluta lev som en byggare, träningen tar oavsett schema inte mer än 90min per dag! Ät som en vanlig människa men släng in ett par shakes om dagen så du får i dig ditt protein.

Utöver de behöver du inte lägga en enda tanke på träningen, så gör jag :)