AirAir
2015-08-13, 15:35
Helt ärligt så trodde jag inte det var möjligt, annars skulle jag ju förtusan inte gjort det men man lär så länge man lever.
Jag har tränat mer än dom flesta och det säger jag bara för att ni ska förstå bakgrunden, så ni inte bara tänker att jag är helt dum i huvudet.
Alltså inte enbart…
Jag har plågat min kropp så mycket det går.
Vad sägs om 24 gånger upp och ner för Hammarbybacken, 4,3 mil – 6 timmar och fler höjdmeter än Kebnekaise.
Hade träningsvärk i 6 eller var det sju dagar!?
Nåväl, jag överlevde, kroppen min likaså.
Så jag är liksom ingen nybörjare när det gäller att träna och tävla tungt.
Har idrottat sen lågstadiet.
Styrketräning passar mig, för det är så mätbart och faktum är att jag inte fick lika ont som av till exempel löpningen.
Jag gymmade som jag sprang, alltid till failur, alltid ända in i kaklet och det gick bra!
Själv inbillade jag mig att det hade att göra med att jag tränat sen barnsben och att jag ändå på något vis lyssnade på kroppen.
Gör benen ont, kör jag armar och är jag förkyld hoppar jag konditionsträning och så vidare.
Lägg därtill en hyfsad kosthållning och bra sömn.
Så helt plötsligt en dag var jag relativt stark, trots att det var evigheter sen jag var 20år, och helt plötsligt fanns ett par tävlingar inom räckhåll.
Så trots att jag just då verkligen hade en toppform, inte hade några större skador och tränade så hårt det bara gick, så ökade jag träningsdosen lite till.
Bara lite till tänkte jag.
Har man kutat i Hammarbybacken en hel dag så är 10 extra sets en bagatell tänkte jag…
Men vad var det jag skrev?
Man lär så länge man lever…
Min kropp gällande mitt hjärta, mina lungor, min "konditionskropp" helt enkelt, den kan jag utan och innan.
Vet precis var gränsen går, när det är dags att backa av och när det går lite till.
Vilken smärta som är farlig och vilken smärta men kan bortse ifrån.
Men benböj med få reps och många sets och med mycket vila emellan…
Jäklar vad förrädiskt…
Jag tänker inte skriva hur mycket jag lyfte den där kvällen men jag har insett att det bör nog klassas som mycket.
Just då gjord det så klart ont, det var tungt och jag var väldigt väldigt matt efteråt men det var ju inte så att jag dog och dagen efter körde jag överkropp.
Min fru sa dock att jag såg blek ut när jag kom hem.
Men det som hände sen är för alltid inskrivet i min mentala träningsdagbok, en erfarenhet jag alltid kommer att ha med mig och minnas.
Minns att min kropp var van att hantera hård och tung styrketräning.
Ofta ändå in i kaklet.
Dag 4 eller var det dag 5 hade jag så mycket kramp i benen att jag inte kunde gå.
La mej ändå bänkpressen men fick be om hjälp för att komma upp. (den meningen borde jag nästan inte skriva…)
Okej, nu får ni kalla mej dum…
Jag avbröt bänkpasset…
I bastun efteråt kom jag nästan inte ut genom dörren för att min ben inte fungerade.
Oerhört obehagligt och obekvämt.
Det gjorde ont.
Sen började raset.
Vikter jag haft lätt för, kom inte upp.
Hur mycket jag än tog i så var det helt kört.
Benen blev konstiga, gjorde ont, om nätterna kunde jag inte sova, inte ens vända mej om för att det gjorde för ont.
Kroppen min sa helt enkelt Stopp…
Tappade runt 30% av min styrka och träningen blev ett elände.
Vad har jag gjort?
Förstört mej?
Men inget var av, inget var trasigt, det var bara en kropp som fått lite för mycket av det goda.
Intressant, jobbigt, märkligt.
Märkligt på så vis att jag visste inte att det kunde ta stopp så rejält.
Vad hade hänt om jag kört 3 sets till…
Förmodligen var jag oerhört nära att förstöra mej och min kropp på riktigt.
Veckorna gick och krampen försvann, smärtan fanns där men den gick att hantera men vikterna…
Men vikterna satt som fastlimmade i golvet.
Hur mycket jag än ville så gick det inte.
Nån som kan det här på ett rent fysiologiskt plan för gärna förklara vad som händer.
(Inte för att det spelar så stor roll men det kan vara roligt att veta.)
Huvudet ville, musklerna fanns ju kvar men dom gick inte att använda.
Dessutom och det här lite också en ny upplevelse, så blev jag lite rädd.
Rädd för vikten, rädd för hur ont den kan göra.
En liten rädsla och så helt plötsligt en tvekan…
Ni förstår själv, några personrekord var det inte tal om.
Så först känslan av att det inte går och senare en litet stråk av rädsla.
Försökte vila, gick väl så där.
Vad jag däremot gjorde var att jag sänkte vikterna jag lyfte, likaså seten.
Veckorna gick, blev till månader och kroppen vägrade vakna.
Den sov vidare.
Nu har det gått 16 veckor och denna vecka…
Denna vecka har den vaknat!!!
16 veckor.
Jag är återigen, nästan helt plötsligt, nära min tidigare vikter.
Och för första gången sen det där mördarpasset, svarar kroppen som den bör.
16 veckor…
Man lär så länge man lever!
Jag har tränat mer än dom flesta och det säger jag bara för att ni ska förstå bakgrunden, så ni inte bara tänker att jag är helt dum i huvudet.
Alltså inte enbart…
Jag har plågat min kropp så mycket det går.
Vad sägs om 24 gånger upp och ner för Hammarbybacken, 4,3 mil – 6 timmar och fler höjdmeter än Kebnekaise.
Hade träningsvärk i 6 eller var det sju dagar!?
Nåväl, jag överlevde, kroppen min likaså.
Så jag är liksom ingen nybörjare när det gäller att träna och tävla tungt.
Har idrottat sen lågstadiet.
Styrketräning passar mig, för det är så mätbart och faktum är att jag inte fick lika ont som av till exempel löpningen.
Jag gymmade som jag sprang, alltid till failur, alltid ända in i kaklet och det gick bra!
Själv inbillade jag mig att det hade att göra med att jag tränat sen barnsben och att jag ändå på något vis lyssnade på kroppen.
Gör benen ont, kör jag armar och är jag förkyld hoppar jag konditionsträning och så vidare.
Lägg därtill en hyfsad kosthållning och bra sömn.
Så helt plötsligt en dag var jag relativt stark, trots att det var evigheter sen jag var 20år, och helt plötsligt fanns ett par tävlingar inom räckhåll.
Så trots att jag just då verkligen hade en toppform, inte hade några större skador och tränade så hårt det bara gick, så ökade jag träningsdosen lite till.
Bara lite till tänkte jag.
Har man kutat i Hammarbybacken en hel dag så är 10 extra sets en bagatell tänkte jag…
Men vad var det jag skrev?
Man lär så länge man lever…
Min kropp gällande mitt hjärta, mina lungor, min "konditionskropp" helt enkelt, den kan jag utan och innan.
Vet precis var gränsen går, när det är dags att backa av och när det går lite till.
Vilken smärta som är farlig och vilken smärta men kan bortse ifrån.
Men benböj med få reps och många sets och med mycket vila emellan…
Jäklar vad förrädiskt…
Jag tänker inte skriva hur mycket jag lyfte den där kvällen men jag har insett att det bör nog klassas som mycket.
Just då gjord det så klart ont, det var tungt och jag var väldigt väldigt matt efteråt men det var ju inte så att jag dog och dagen efter körde jag överkropp.
Min fru sa dock att jag såg blek ut när jag kom hem.
Men det som hände sen är för alltid inskrivet i min mentala träningsdagbok, en erfarenhet jag alltid kommer att ha med mig och minnas.
Minns att min kropp var van att hantera hård och tung styrketräning.
Ofta ändå in i kaklet.
Dag 4 eller var det dag 5 hade jag så mycket kramp i benen att jag inte kunde gå.
La mej ändå bänkpressen men fick be om hjälp för att komma upp. (den meningen borde jag nästan inte skriva…)
Okej, nu får ni kalla mej dum…
Jag avbröt bänkpasset…
I bastun efteråt kom jag nästan inte ut genom dörren för att min ben inte fungerade.
Oerhört obehagligt och obekvämt.
Det gjorde ont.
Sen började raset.
Vikter jag haft lätt för, kom inte upp.
Hur mycket jag än tog i så var det helt kört.
Benen blev konstiga, gjorde ont, om nätterna kunde jag inte sova, inte ens vända mej om för att det gjorde för ont.
Kroppen min sa helt enkelt Stopp…
Tappade runt 30% av min styrka och träningen blev ett elände.
Vad har jag gjort?
Förstört mej?
Men inget var av, inget var trasigt, det var bara en kropp som fått lite för mycket av det goda.
Intressant, jobbigt, märkligt.
Märkligt på så vis att jag visste inte att det kunde ta stopp så rejält.
Vad hade hänt om jag kört 3 sets till…
Förmodligen var jag oerhört nära att förstöra mej och min kropp på riktigt.
Veckorna gick och krampen försvann, smärtan fanns där men den gick att hantera men vikterna…
Men vikterna satt som fastlimmade i golvet.
Hur mycket jag än ville så gick det inte.
Nån som kan det här på ett rent fysiologiskt plan för gärna förklara vad som händer.
(Inte för att det spelar så stor roll men det kan vara roligt att veta.)
Huvudet ville, musklerna fanns ju kvar men dom gick inte att använda.
Dessutom och det här lite också en ny upplevelse, så blev jag lite rädd.
Rädd för vikten, rädd för hur ont den kan göra.
En liten rädsla och så helt plötsligt en tvekan…
Ni förstår själv, några personrekord var det inte tal om.
Så först känslan av att det inte går och senare en litet stråk av rädsla.
Försökte vila, gick väl så där.
Vad jag däremot gjorde var att jag sänkte vikterna jag lyfte, likaså seten.
Veckorna gick, blev till månader och kroppen vägrade vakna.
Den sov vidare.
Nu har det gått 16 veckor och denna vecka…
Denna vecka har den vaknat!!!
16 veckor.
Jag är återigen, nästan helt plötsligt, nära min tidigare vikter.
Och för första gången sen det där mördarpasset, svarar kroppen som den bör.
16 veckor…
Man lär så länge man lever!