Har du nära till extas? ( Obs, ej sex. )

[ARMSTARK]

Jag har alltid undrat hur folk kan gå in i nuet sådär och bara sprudla.
Redan som barn stod jag ofta och tittade på andra barn som bara skrek ut sin extas när de exempelvis plaskade vatten i en barnpool, som om de var LSD-trippade och upplevde något helt fantastiskt.
Jag har aldrig upplevt det där.
Man sätter ett rekord på gymet; "Yess!" med knuten näve, på sin höjd.
Man står med sitt nyfödda barn i famnen; "Vilken tur att allt gick bra." Inget mer.
Är jag emotionellt störd eller är det här vanligt?

[Rahf]

Som ett loopande ljudspår säger jag samma sak igen.

Det känns snarare kulturellt, då jag rätt ofta såg entusiasm och högljudda utrop i USA. Här är folk mer rädda för att synas.

[Scratch89]

Görs det på film eller i verkligheten? I grupp eller ensamhet?

Självklart tjoas det mer i grupp och på film än motsatsen.

[Tolkia]

Jag skulle säga att det är ganska stor skillnad mellan hur nära man har till stora känslor och hur nära man har till att uttrycka stora känslor genom högljutt och uppseendeväckande beteende. Det senare är nog i stor utsträckning kulturellt betingat; både i ett stort perspektiv (samhälle, t.ex. USA vs Sverige) och i ett litet (familj, skolklass, förening osv, t.ex. min familj vs min kompis familj, fotbollslaget vs ridklubben, svenska kyrkan vs pingstkyrkan).

[Red Apple]

Jag är rätt känslosam av mig och bland människor jag känner mig trygg med har jag inga problem med att visa de känslorna väldigt tydligt, de positiva känslorna på ett sånt/liknande sätt som du beskriver. Men det är inte samma sak som extas.

[mangemani]

varje gång jag öppnar en ny modell kit. *WOOOO* med armarna flygande och fladdrandes i vädret springer jag runt i lägenheten.

[Mats J]

Jag känner igen mig, har extremt svårt att ryckas med och att känslorna svämmar över. Precis som du skriver så tom när jag fick barn så var det "Jaha, nu är man pappa då". Kan tycka det är väldigt tråkigt att inte kunna "känna" mer.

[Sheogorath]

Som ett loopande ljudspår säger jag samma sak igen.

Det känns snarare kulturellt, då jag rätt ofta såg entusiasm och högljudda utrop i USA. Här är folk mer rädda för att synas.

Ett annat sätt att se det är att dom är jävligt mycket jobbigare där. Usch.

[shut teh face]

Jag är ganska neutral jämt och visar sällan glädje på det sättet, men å andra sidan är jag också jämnglad hela tiden. :)

Nära till skratt har jag däremot alltid

[agazza]

Jag skulle vilja påstå att det har med intelligensnivå att göra och möjligtvis lätta Aspergers tendenser

[Red Apple]

Jag skulle vilja påstå att det har med intelligensnivå att göra och möjligtvis lätta Aspergers tendenser

Wut? Hur menar du nu?

[agazza]

Wut? Hur menar du nu?


Enligt mina egna observationer så har de med en lägre begåvning lättare att ta till kraftiga glädjeuttryck. De verkar också förmedla en starkare och mer äkta glädje.

Men det är bara min uppfattning

[Donner]

Jag är relativt lugn av mig. Skrattar ofta men visar sällan någon form av extas över saker och ting.

[Tricklew]

Om du upplever det som ett problem så kan du alltid testa att göra mer spännande saker.

Träna MMA i 10 månader och gå sedan din första match, testa fallskärmshoppning med mera.

[Isseman]

Jag har alltid varit högljudd av mig, inte sådär att jag ballar ur för minsta sak & LSD-trippar-fjortis-skriker. Men när det väl är något som är gött/bra, då är jag inte rädd för att folk ska kolla snett, utan då ska det fanimej höras att man är glad!!

[Tolkia]

Enligt mina egna observationer så har de med en lägre begåvning lättare att ta till kraftiga glädjeuttryck. De verkar också förmedla en starkare och mer äkta glädje.

Men det är bara min uppfattning
Jag håller inte riktigt med dig där. Det är väl sant om man med personer med lägre begåvning menar personer med begåvningshandikapp eller små barn, som inte har samma ... tja, om vi skall kalla det mognad, och med den följande förmåga att lära in vad som "passar sig" i olika sitiuationer och att vakta på vad andra kan tänkas tycka om det man gör. Det handlar väl mest om frånvaro av inlärda spärrar (om man har någon farstu, som man skulle säga där jag bor). Jag tycker dock inte själv att det verkar finnas någon skillnad så länge vi pratar om begåvning inom normalspannet eller över.

[Isseman]

Jag håller inte riktigt med dig där. Det är väl sant om man med personer med lägre begåvning menar personer med begåvningshandikapp eller små barn, som inte har samma ... tja, om vi skall kalla det mognad, och med den följande förmåga att lära in vad som "passar sig" i olika sitiuationer och att vakta på vad andra kan tänkas tycka om det man gör. Det handlar väl mest om frånvaro av inlärda spärrar (om man har någon farstu, som man skulle säga där jag bor). Jag tycker dock inte själv att det verkar finnas någon skillnad så länge vi pratar om begåvning inom normalspannet eller över.

Agreed, inlärda spärrar it is.

[Red Apple]

Jag håller inte riktigt med dig där. Det är väl sant om man med personer med lägre begåvning menar personer med begåvningshandikapp eller små barn, som inte har samma ... tja, om vi skall kalla det mognad, och med den följande förmåga att lära in vad som "passar sig" i olika sitiuationer och att vakta på vad andra kan tänkas tycka om det man gör. Det handlar väl mest om frånvaro av inlärda spärrar (om man har någon farstu, som man skulle säga där jag bor). Jag tycker dock inte själv att det verkar finnas någon skillnad så länge vi pratar om begåvning inom normalspannet eller över.

+1. Om intelligens vore den avgörande faktorn för starka känslouttryck så skulle finska bönder vara världens smartaste grupp. Det finns allt för tydliga kulturella variationer för att det skulle ligga något i det.

[Tricklew]

Ett gäng idiotjävlar som firar.

dkVBXW4JeUI

[An Iron Soul]

Hmm..

Jag åkte jämt skridskor på sjön med familjen när jag var liten.
Har inte blivit någonting av de på senaste åren för det inte varit tillräckligt kallt. Förutom nu i vintras. Den dagen var var perfekt.
Knöt hockeyskridskorna på en brygga, ställde mig upp, sköt iväg pucken 20 meter. Tog några snabba skridskoskär ut för att jaga ikapp den och skrek som en cowboy.


Blir lika glad när jag ska åka snowboard.
Frihetskänslan och att tekniken sitter fast i ryggraden, trots flera års uppehåll. Det är nästan magiskt. + Grabb stämningen.

watch?v=X8UWnDAo3O8

[loaded]

Tror det mer handlar om avtrubbning, jag har sagt det förut och jag säger det igen.

När vi hela tiden matar oss med dopamin-utsöndrande aktiviteter så blir man avtrubbad och slutar att uppskatta saker på samma sätt, speciellt om dom är vardagliga, detta gäller även mig.

Sätt mig dock på en cross och jag blir som ett barn igen, bara det går fort som fan och skapar starkare känslor än normalt.

Mvh

[Bärsärk]

Ett gäng idiotjävlar som firar.

dkVBXW4JeUI

Här är du huvudet på spiken, ju längre man har kämpat för något ju gladare blir man. I det här fallet med Mars är det något som har pågått i 10-tals år (Att kunna landa på Mars har vi väl drömt om sen vi landade på månen).

Att skita ut en unge och bli farsa sker över 9 månader, man hinner inte bygga upp en glädje på samma sätt.

Jag skulle chansa på att om man är allmänt till freds med sig själv och sin tillvaro så krävs det något utöver det extra för att man ska bli glad men om allt går åt helvete i ens liv så blir man ju glad för minsta lilla, även om det är att vinna i minigolf mot farmor.

[Rahf]

Att skita ut en unge och bli farsa sker över 9 månader, man hinner inte bygga upp en glädje på samma sätt.

Jag tror nog ett otal föräldrar inte håller med. Det går känslosvallningar, istället för enbart lycka.

Se bara till medlemmen Bailah, som väldigt kortfattat summerade hans reaktion till att bli pappa:

Wow.. Har aldrig känt så mycket som jag känt idag. Är ett känslomässigt vrak. Vill gråta skratta skrika le.. Har fått komma hem efter att lämnat min kvinna och mitt barn på sjukhuset. Hon var det vackraste jag sett.
Någon tanke på träning finns inte alls just nu.

[jenni]

Krävs adrenalinkick för det, annars är det resting bitch face för min del

[Pzorz]

Det mesta i livet är meh, inget märkvärdigt. Den enda sanna känslan är ilska/raseri, i den hittar jag min energi.

[StarkaUlf]

Om jag uppnår något som jag har strävat efter länge och kämpat väldigt hårt för, då skulle jag nog bli extremt glad och visa det på många sätt.

Annars händer det nog bara när jag spöar mina kompisar i Fifa/NHL. Det är alltid lika kul eftersom vi alla är lika dåliga förlorare.

[Alexton]

Min tillvaro känns ungefär såhär |-------------------------------| när det kommer till känslor. Senast jag kände något var nog när jag hoppade fallskärm men då var det mer en fysisk reaktion kroppen gick igenom än att jag att jag reagerade ut en känsla.

Alltid tyckt att det är rätt stor skillnad på just den delen som kroppen känner och den sinnet upplever. Exempel: Du är i en hotfull situation, det påverkar inte dina känslor men kroppen får påslag av adrenalin osv som gör att den vill regera mer på stimulans och rörelser. Sinnet är fortfarande där det var från början.
Två delar som är rätt separata. Bara för att jag blir glad börjar inte jag reagera med kroppen extra mycket osv.

[ARMSTARK]

Om du upplever det som ett problem så kan du alltid testa att göra mer spännande saker.

Träna MMA i 10 månader och gå sedan din första match, testa fallskärmshoppning med mera.

Tävlat i både judo och karate, livrädd innan matcherna, likgiltig efteråt.
Sportklättrat, kännt pulsen i tinningarna när man varit mer än 5 meter över sista säkringen ( vilket ger mer än 10 meters fritt fall vid fail ), ingen extas, bara lättnad att man kom upp.

Det kan nog vara inlärt som vissa säger, jag fick som barn en fet snyting om jag gjort nåt fel. Det lär en att tänka efter innan man gör nåt. Djävligt tragiskt faktiskt, jag skulle också vilja uppleva det där "Tjiiihuuu, dansa naken på bordet och skita i allt". Det verkar så härligt.

[Mats J]

Tävlat i både judo och karate, livrädd innan matcherna, likgiltig efteråt.
Sportklättrat, kännt pulsen i tinningarna när man varit mer än 5 meter över sista säkringen ( vilket ger mer än 10 meters fritt fall vid fail ), ingen extas, bara lättnad att man kom upp.

Det kan nog vara inlärt som vissa säger, jag fick som barn en fet snyting om jag gjort nåt fel. Det lär en att tänka efter innan man gör nåt. Djävligt tragiskt faktiskt, jag skulle också vilja uppleva det där "Tjiiihuuu, dansa naken på bordet och skita i allt". Det verkar så härligt.

Håller med i allt du skriver, jag känner exakt lika och även jag har i uppväxten fått se att man inte ska göra fel eller agera fel genom att min pappa kunde sitta och håna personer som var svaga/långsamma/kantiga/feta/fula till mig, "kolla killen där haha han klarar knappt att tanka, haha kolla vilken klant, omanlig". Har nog också gjort mig väldigt eftertänksam innan jag agerar tyvärr.