Mina hönskåserier

[Diomedea exulans]

Varför hönsskötsel är min favorithobby

Tjusningen med hönsskötsel kan summeras i två ord -variation*och*balans.

Vi börjar med variationen. En hönsskötare måste vara både arkitekt och ingenjör, när hen ska designa ett hönshus som är varmt, torrt, dragfritt, välventilerat och lättstädat. För att skapa en bra hönsgård bör man helst ha lite av landskapsarkitekt och trädgårdsmästare i sig, och för att sedan uppföra dessa båda saker måste man vara byggnadsarbetare. För att veta hur hönsen ska ha det krävs ett visst mått av zoologiska kunskaper, och att vara veterinär är inte heller dumt, så man vet hur man ska göra när hönsen blir sjuka. När man mockar hos hönsen utför man en städares uppgifter. Slutligen ger hönsskötsel möjlighet att vara intellektuell snobb, när man fördjupar sig i olika raser och deras egenskaper.*

Låt oss nu gå över till det här med balans. Hönsskötsel är precis lagom, på väldigt många områden. Det är lagom jobbigt att bygga ett hönshus; allt måste inte vara så perfekt som när man bygger en människoboning, då höns knappast bryr sig om det är snett och vint och inte har samma krav på värme som oss. Samtidigt behöver man vara mer noggrann än om man t ex bygger ett skjul att förvara ved i. Hönsen själva kräver precis lagom mycket skötsel; det räcker med att man tittar till dem 1-2 ggr/dag och ger dem ny mat och nytt vatten, och kanske rengör bajsbrädorna. De är inte som krukväxter, som behöver så lite skötsel att de är tråkiga, men samtidgt inte så jobbiga som hundar, som kräver rastning flera gånger om dagen.

Även själva hönorna är lagom på många vis. De är inte så tystlåtna och tråkiga som reptiler, men inte högljudda så man får ont i öronen, som papegojor. De är inte totalt ointresserade av en, som hamstrar, men inte påträngande jobbiga, som hundar. De kräver inte fysisk kontakt, utan vill snarare helst inte bli vidrörda. De går dessutom att dressera till viss del, om man skulle vilja det.*

Hönsskötsel kräver lagom mycket fysisk aktivitet. Att ägna fem minuter på morgonen åt att byta vatten, fylla på med mat och rensa bajsbrädor är precis lagom mycket för att man ska piggna till. Man blir inte fysiskt utmattad, som av idrott, eller förslöad, som av datorspelande.

Kort sagt är hönsskötsel tillräckligt svårt för att det ska vara utmanande och stimulerande, men inte så svårt så att det blir jobbigt!

[Diomedea exulans]

När en tupp lärde mig en läxa om livet

Ibland, när det känns som om jag aldrig kommer lyckas med något mål jag har satt upp, så tänker jag på vår gamla svarttupp.

En gång hade vi en flock med enbart hönor. Fyra identiska, bruna värphybrider, systrar från samma kull, en kavat liten skock som verkade fullständigt tillfreds med tillvaron då de från gryning till skymning nyfiket spatserade runt och utforskade det privata universum som utgjordes av tomten kring föräldrarnas hus i sin glänta i den blekingska skogen.*

Men nog skulle de ha det ännu bättre med en tupp, tänkte vi. "Hönor förtjänar också kärlek!" Så vi köpte dem en liten svarttupp; en spenslig, vacker fågel som var kolsvart från näbb till klospets. Blott tre månader gammal var han ej ännu fullvuxen; något mindre i storlek än hönorna, utan sporrar, med kam och slör som knappt syntes, stjärtfjädrar som ännu inte hade tagit formen av en plym, och ett galande som bestod av ett trestavigt kraxande.

Och han blev från första stund fullständigt utmobbad av hönorna. Så fort han kom inom synhåll jagade en höna - antagligen högsta hönset - iväg honom. Tuppen sprang och gömde sig, för att sedan sakta börja närma sig hönorna igen när det hade gått en stund, varpå han än en gång blev bortschasad. Hade vi inte haft hönsen totalt frigående, vet jag inte om han hade överlevt. Just de här hönorna tagit till sig ovanan att sova utomhus, så på nätterna sov han inne i hönshuset, ostörd på sin pinne.

Nu till det märkliga.

Hade jag varit i tuppens skor, så hade jag kanske gett upp direkt, efter att ha blivit bortjagad en enda gång. "Nähä, passar det inte så kan jag gå någon annanstans", hade jag kanske tänkt. Och hade jag inte gett upp direkt, så hade jag gjorde det efter några timmar. Eller några dagar. Iallafall efter några veckor. Jag kanske hade gått tillbaka och försökt igen efter ytterligare en tid, men temporärt hade jag åtminstone lagt ner mina försök att bli en i flocken.

Men tuppen var av en annan kaliber. Timmarna blev till dagar, dagarna blev till veckor, och veckorna blev till månader - outtröttligt fortsatte han med sina kontaktförsök. Snart började han, sakta men säkert, skörda framgången av sin uthållighet.

Efter ett par veckor märkte vi att han kunde gå närmare hönorna än vanligt innan han blev bortjagad. Efter ytterligare ett par veckor, ännu närmare. Och dag för dag, centimeter för centimeter, minskade avståndet han var tvungen att hålla till dem.*

Och han nöjde sig inte med att bara gå nära; han ställde sig på höga platser och höll utkik efter faror medan hönorna letade mat i godan ro; hittade han själv en matbit så försökte han ge den till hönorna; och när han kunde komma tillräckligt nära, fällde han ner vingen i tafatta försök till tuppars parningsdans.

När ett helt halvår hade gått - ett halvår i människotid, vem vet hur länge det upplevs för en kortlivad tupp - var tuppen i allt väsentligt en integrerad del av flocken. Hönornas respekt och sympati för honom verkade aldrig uppnå samma nivå som den de kände för varandra, men han kunde gå mitt ibland dem, fjäder mot fjäder, utan att bli det minsta trakasserad. Inte nog med det; han lyckades sätta två kycklingar till världen, bara ett par månader innan räven en natt, abrubt och utan pardon, tog hela flocken av daga.*

Inte en enda gång - jag studerade dem ofta och länge på den tiden - verkade tuppen ha tappat geisten. Aldrig någonsin såg jag honom gå för sig själv någonstans, synbarligen surmulen och desillusionerad. Utan varenda vaken stund försökte han, så gott han kunde, bli accepterad av hönorna.

De vise säger "lär av djuren". Det här fjäderfät lärde mig att om man bara kämpar tillräckligt länge utan att ge upp, trots att oddsen verkar hopplösa och allting pekar på att man aldrig kommer lyckas, så kan man besegra även de svåraste hinder. Och att om man respekterar andras gränser, är sann mot sig själv, och ger det tillräckligt med tid, så kan man bli accepterad i de mest osannolika sällskap.

[Diomedea exulans]

Berta skrämde oss rejält igår

Det hela tar sin början under sen eftermiddag, när jag går till hönshuset för att göra en liten påbyggnad på redena. Innan jag kommer in får jag se något märkligt precis utanför dörren, i ett vinkelrätt hörn mellan ytterväggen och ett litet plank, där en fodertunna står. Precis intill tunnan står en Brahma, en av våra jättelika hönor med karakteristisk hökblick och kraftig benbefjädring. Detta är märkligt eftersom hönsen inte brukar befinna sig däromkring. Jag tittar längre in i hörnet bakom tunnan, och får där se den grå höna som pga sin fjädedräkt fått namnet Lilla kråkan, samt tuppen. Och då går det upp för mig vad som har hänt: Tuppen har lockat dit hönorna för att lägga ägg. Han gör ofta det när han hittar ett undangömt, skyddat utrymme; han lägger sig ner och ger ifrån sig en komplex serie kluckanden, varefter varje höna inom höravstånd snart kommer och kryper upp in till honom.

"Din lilla spjuver", tänker jag, lämnar dem, öppnar dörren, går in i hönshuset och fortsätter med mitt ärende. Efter ett par minuter upptäcker jag till min förvåning att Brahma nummer två står därinne i ett hörn. Hon har stått så tyst och stilla att jag inte har märkt henne, och jag förstår genast att något är fel; i normala fall hade hon gått ut ur hönsluckan, kommit fram och tittat vad jag gjorde, eller åtminstone gjort något annat hönsigt, som att krafsa i spånet, putsa fjädrarna eller klucka lite. Hennes stelfrusenhet och det faktum att hon står i ett hörn som för att skydda sig får mig genast att dra slutsatsen att hon gömmer sig efter en rovdjursattack. Och i samma veva förstår jag att det är vad tuppen och de två hönorna vid tunnan också gör.

Jag förfärdigar snabbt mitt redesarbete och går ut och sätter mig vid tunnan och håller hönshusdörren öppen, så jag kan se både hönan i huset och de utanför. Det är tydligt att det inte är något normalt kuttrasju det rör sig om vid tunnan; därvidlag är de alldeles för stela och tysta. Jag bestämmer mig för att testa ett nästan oprövat kort: att lugna ner hönsen genom att prata med dem. Genom att med hög, lugn och glad röst framföra diverse hälsningsfraser varvat med orden "Kom-kom-kom!", den trestaviga ramsa som vi i åratal använt som lockrop när vi velat kalla dem till oss, ett lockrop som vi nästan ofelbart följt upp med att bjuda dem på godsaker vilket har betingat dem att i normala fall komma sättande som om de hade eld i baken när de hör det, lyckas jag inom några minuter få hönorna att förstå att faran är över. Nästan simultant börjar de klucka och röra på sig, och har snart samlats i hönshusets mitt.

Tuppen är lite mer svårflörtad. Sittande längst in i hörnet, så intryckt att hela bakre halvan av hans fjädedräkt ligger platt mot väggen, verkar han ha tagit det hela hårdare än sina hönor; kanske beroende på att han varit närmre än dem att stryka med, kanske för att han i egenskap av tupp är fylld av instinkter att vakta flocken, och därför tar sådana här motgångar hårdare än de. Men efter att ha lutat mig över tunnan så att han och jag har ögonkontakt lyckas jag efter ytterligare någon minuts pratande lugna ner även honom, varpå också han går in i huset.

Jag stänger dörren om dem och ger mig iväg för att leta upp de två hönor som saknas, Berta och Wyandotten. Jag våndas när jag några meter därifrån på en gräsplätt ser massor gråbruna fjädrar ligga utspridda. Båda de saknade hönorna har fjädrar i den färgen, så båda är kandidater som offer.

Jag börjar snabbt analysera situationen. Rovfåglar brukar lämna efter sig halvätna kadaver, och något sådant står ej att finna. Alltså handlar det om en rovfågel som försökt attackera men misslyckats - ett scenario vi varit med om förut - eller ett annat rovdjur. Angående de andra rovdjuren så är räv, iller och mård osannolika, eftersom de endast brukar komma efter mörkrets inbrott. Det kvarvarande alternativet är en hund. Fjäderhögen ligger ändå rätt nära vägen. En lös hund kan ha knipit en höna och tagit henne med sig. Även en hund med ägare kan vara förövaren, om ägaren är skrupelfri nog att inte komma och knacka på efter incidenten. Jag går till soptunnan vid vägkanten för att titta om någon slängt en ihjälbiten höna där, samtidigt som jag förebrår mig själv; vi har länge haft två varningskyltar för frigående höns uppsatta längs vägen, en vid varje ände av tomtgränsen, men sedan ett par veckor har en av dem vält, och jag har inte brytt mig om att resa den upp. Soptunnan visar sig vara helt fri från döda hönor.

Jag hämtar min mor och vi börjar leta. Ganska snart hittar jag Wyandotten under "Kele-bo", den stora bod som står strax intill platsen med fjädrarna. Liksom sina flockfränder är hon först stilla som en stenstod; jag börjar prata med henne, vilket får henne att börja klucka och gå runt under huset, men eftersom hon är den folkskyggaste av hönsen kan jag inte locka ut henne.

Snart har Wyandotten på eget bevåg krypit ut och ställt sig i cykelstället framför boden. Till min glädje märker jag att hennes ryggfjädrar är tilltufsade och att flera av hennes vingpennor saknas. Detta är glädjande eftersom det tyder på att fjädrarna som ligger utspridda är hennes, vilket kan betyda att den saknade Berta är helt oskadd, var hon än är.

Mamma och jag bestämmer oss något motvilligt för att stressa Wyandotten ännu mer genom att jaga in henne i hönshuset. Vi oroar oss nämligen för att hon inte kommer gå in samma dag på eget bevåg; det är inte långt innan det mörknar, och Wyandotten har egenheten att hon ibland står apatisk långa stunder på samma ställe. Dessutom har det börjat regna, och emedan höns inte direkt har fobi för regn föredrar de att inte gå i det.

Vi tar varsin lång pinne och påbörjar fösandet. Höns har i normala fall en viss torgskräck, som nu hos Wyandotten visar sig vara väldigt förstärkt. Hon fullkomligen spurtar från cykelstället till växthuset; från växthuset till en buske; från busken till altanen, och så vidare. Men inom kort har vi fått in henne hos de andra, och när jag tittar till henne lite senare krafsar hon i spånet och verkar lugn.

Nu återstår Berta. Jag tror starkt på min teori om den misslyckade rovfågelsattacken, men börjar få dubier. Det är väldigt många fjädrar som ligger där på gräset; tänk om rovfågeln hoppat från Wyandotten till Berta, och flugit iväg med den sistnämnda? Berta är ju ändå rätt liten... Efter att ha tittat på alla ställen där vi rimligen kan anta att en höna kan gömma sig, vilket bland annat innefattade att jag öppnade en lucka i altanen, stack ner huvudet och lyste runt med en ficklampa, bestämmer vi oss för att låta saken bero ett tag, lämnar dörren till hönsgården öppen så att Berta kan gå in om hon vill och kan, och går själva in och tittar på tv.

Efter en halvtimme är det lite mörkare, och jag går ut och tittar efter Berta igen. Hon syns ingenstans. De andra hönsen har flugit upp på pinnen.

Efter ytterligare en halvtimme, när det nästan är helt mörkt, går pappa ut och letar. Efter fem minuter kommer han in och berättar att Berta står i godan ro och dricker vatten i hönshuset.

Så var gömde hon sig? Det får vi nog aldrig veta. Höns är experter på att gömma sig; de är mindre än man tror, består till stor del av fjädrar och luft, och kan tränga in sig i förvånansvärt trånga utrymmen. För några år sedan hittade jag en brun höna som lagt sig ner i en grop, med huvudet nedstucket under kroppen och stjärten nedvikt, så allt man såg av henne var ryggtavlan som låg i jämhöjd med den omgivande marken. Hade jag inte aktivt letat efter henne hade jag nog trott att hon var en plätt brun jord. Och Berta är både mindre och bättre kamouflerad än henne. Vi kan bokstavligen ha gått förbi henne några centimeter ifrån hennes gömställe.

Idag syntes det att Berta klarat sig utan en skråma. Hennes biologiska mor Wyandotten tog hela smällen.

Har man en flock hönor behöver man inte följa någon såpopera.

[cero]

Inga bilder?

Besviken.

[Diomedea exulans]

Försökte kopiera en från Facebook, fattade inte hur man gör (via mobilen).