Lellan
2014-11-18, 13:52
Sedan förra sommaren har min pappa kämpat mot leukemi med dåliga odds, och det har varit tufft och samtidigt vackert. Har lärt mig mer under den här tiden än någonsin tidigare, om livet i stort och smått känns det som.
Det är en så frustrerande arg sorg att han lämnat, men den överglänses verkligen i kraften hur han levde och vad han gav alla under sin tid. Känner mig än mer övertygad om att livet är vackert och att vi behöver göra det vackert så gott vi förmår.
Även när han slutat äta och dricka och kroppen allt mer stängde av så skämtade han, gav omtanke och närvaro.. och jag har aldrig någonsin upplevt något mer meningsfullt än att på slutet försöka tyda hans mående - om han behövde mer morfin, öppna fönstret eller bre över en filt. Det är ju hur flummigt som helst, men upplevde ngn slags ordlös kommunikation som skakade om mig lite, hur jag ser på verkligt och andlighet osv. Har aldrig och kommer aldrig bli religiös i dess vanliga bemärkelse.. Men vi hade någon symbios på slutet som nästan gick att ta på.
Jag brukade ställa klockan på var 3:e timme för jag ville inte riskera att han skulle vakna med smärtor utan att jag märkte, trots att vi även hade besök i hemmet av nattpatrull. Natten han somnade in hade vi besök kl 03, klockan 03.56 vaknar jag (hade då vakat i en vecka) och tittar på honom, han andas.. Tycker det är lite märkligt att jag vaknat när han sover så gott. Jag fortsätter titta för han ser så fridfull ut, och med ett ansiktsuttryck som om han just ska berätta något roligt - så det känns som att jag väntar på det fastän han inte längre kan prata.. men istället så tar han två andetag och sedan inga mer.
Nyvaken som jag är förstår jag inte riktigt vad som händer, men känner i mig att han inte är kvar.. Går upp och öppnar fönstret, letar efter hans puls, nynnar in på mobilen låten som jag hörde i drömmen innan jag vaknade till. Ringer jourhavande ssk:a att pulsen jag känner hos pappa nog är min egen, hon kommer och konstaterar att han somnat in. Vi gör i ordning honom, han är så fin, men inte där.. Känns verkligt starkt att jag vill göra honom rättvisa, det han lämnat kvar - att han ska se fin och värdig ut. Tårar trillar men inom mig känner jag ett lugn jag aldrig kännt. Som att lite av hans inneboende trygghet sipprat in i mig, svårt att förklara.
Han somnade in 25/10 och den känslan av lugn och trygghet kan fortfarande komma till mig när jag blir stressad eller förvirrad över vad som ska hända nu. Känner att livet verkligen är vackert och har lätt för att tänka vänligt om människor, inte ta åt mig och som att jag har lätt för att skratta, precis som att gråta.
Det känns som någon slags andlighet, extra styrka, och jag tänker inte bemöda mig att sätta etikett på det eller grubbla kring det. Jag ville väl mest förmedla att ibland, så händer det att någon dör och det är en fruktansvärd förlust, men ändå inte otäckt och mörkt.
Kolozzeum och befolkningen här har betytt mycket för mig genom åren, och jag hoppas ni som läser mår gott eller är på väg mot välmående om just idag inte känns bra. Ha det gott, lev väl! *cupid*
Det är en så frustrerande arg sorg att han lämnat, men den överglänses verkligen i kraften hur han levde och vad han gav alla under sin tid. Känner mig än mer övertygad om att livet är vackert och att vi behöver göra det vackert så gott vi förmår.
Även när han slutat äta och dricka och kroppen allt mer stängde av så skämtade han, gav omtanke och närvaro.. och jag har aldrig någonsin upplevt något mer meningsfullt än att på slutet försöka tyda hans mående - om han behövde mer morfin, öppna fönstret eller bre över en filt. Det är ju hur flummigt som helst, men upplevde ngn slags ordlös kommunikation som skakade om mig lite, hur jag ser på verkligt och andlighet osv. Har aldrig och kommer aldrig bli religiös i dess vanliga bemärkelse.. Men vi hade någon symbios på slutet som nästan gick att ta på.
Jag brukade ställa klockan på var 3:e timme för jag ville inte riskera att han skulle vakna med smärtor utan att jag märkte, trots att vi även hade besök i hemmet av nattpatrull. Natten han somnade in hade vi besök kl 03, klockan 03.56 vaknar jag (hade då vakat i en vecka) och tittar på honom, han andas.. Tycker det är lite märkligt att jag vaknat när han sover så gott. Jag fortsätter titta för han ser så fridfull ut, och med ett ansiktsuttryck som om han just ska berätta något roligt - så det känns som att jag väntar på det fastän han inte längre kan prata.. men istället så tar han två andetag och sedan inga mer.
Nyvaken som jag är förstår jag inte riktigt vad som händer, men känner i mig att han inte är kvar.. Går upp och öppnar fönstret, letar efter hans puls, nynnar in på mobilen låten som jag hörde i drömmen innan jag vaknade till. Ringer jourhavande ssk:a att pulsen jag känner hos pappa nog är min egen, hon kommer och konstaterar att han somnat in. Vi gör i ordning honom, han är så fin, men inte där.. Känns verkligt starkt att jag vill göra honom rättvisa, det han lämnat kvar - att han ska se fin och värdig ut. Tårar trillar men inom mig känner jag ett lugn jag aldrig kännt. Som att lite av hans inneboende trygghet sipprat in i mig, svårt att förklara.
Han somnade in 25/10 och den känslan av lugn och trygghet kan fortfarande komma till mig när jag blir stressad eller förvirrad över vad som ska hända nu. Känner att livet verkligen är vackert och har lätt för att tänka vänligt om människor, inte ta åt mig och som att jag har lätt för att skratta, precis som att gråta.
Det känns som någon slags andlighet, extra styrka, och jag tänker inte bemöda mig att sätta etikett på det eller grubbla kring det. Jag ville väl mest förmedla att ibland, så händer det att någon dör och det är en fruktansvärd förlust, men ändå inte otäckt och mörkt.
Kolozzeum och befolkningen här har betytt mycket för mig genom åren, och jag hoppas ni som läser mår gott eller är på väg mot välmående om just idag inte känns bra. Ha det gott, lev väl! *cupid*