ducedo
2014-10-15, 00:21
Läste Dick Harrisons eminenta historieblogg (http://blog.svd.se/historia/) när jag ramlade över hans essä Kränkta av fakta (http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/). Väldigt intressant läsning men som underlag för en diskussion så har jag plockat ut några av huvudpoängerna.
Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.
[inledning med exempel på kränkta personer]
Slutsatsen av alla dessa självupplevda erfarenheter är att kunskap och fakta blir alltmer ointressanta i den samhälleliga kontexten. Åsikt väger tyngre än insikt. Genom att uttala dig på ett sådant sätt – även om det sker mot bakgrund av solid vetenskap – att du går emot andras åsikter hamnar du i en situation att du per definition kränker dem. Obehaglig kunskap transformeras till kränkande åsikt.
Det verkligt intressanta är hur vi har hamnat i den här situationen. Bara för ett par decennier sedan var läget ett annat. Ingen av de av oss kända historiska kulturerna har haft en integritetsuppfattning som påminner om vår nuvarande.
[lång historisk text]
Resultatet av denna utveckling, som historiskt sett har ägt rum på förbluffande kort tid, är en offentlig kultur i vilken alla skall med, för att parafrasera en socialdemokratisk valslogan. Vi har tid och råd att tycka och tänka offentligt, och vi har för första gången i världshistorien de teknologiska möjligheterna därtill. Vi har rätt att propagera för våra egna åsikter och trampa på andras – och det är alltid vi själva, i kraft av den makt situationen har skänkt oss, som bestämmer när det är dags att känna sig kränkt.
Det är inte förvånande att den ”egna integriteten” i detta läge blir svårdefinierad. Var och en kan ju rita upp dess gränser efter eget sinne. Varje socialt aktiv människa kan besluta om hur kränkbara de kunskaper och åsikter varigenom hennes integritet erhåller form och innehåll skall bli. När alla skall med försvinner möjligheten till epistemologisk konsensus redan i utgångsskedet av varje hypotetisk diskussion. Vem säger att jag har rätt när jag hävdar att källkritiken talar för att Jesus har existerat, när jag säger att vi inte vet vilka människor som först invandrade till Sverige, när jag skriver att afrikanska kungar villigt deltog i den transatlantiska slavhandeln, när jag gör gällande att vi inte kan belägga att svenska kungar ägnade sig åt folkmord i Finland på 1100-talet? Det är ju bara mina uttalanden, formade mot bakgrund av min högst personliga uppfattning av vad som är rätt och fel. Det står envar fritt att reagera på dem med motiveringen att jag genom att saluföra uppfattningarna kränker läsares integritet, eftersom jag trampar på läsarnas åsikter och å det grövsta förolämpar deras kunskapsmässiga utgångspunkter.
Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativiseringen av kunskap och bildning som vi i dag omsveps av – och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras. 1900-talets historia utgör ett avskräckande facit. Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propagandalögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: Att inte förskräckas över behovet att stundom behöva publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.
Om det är unikt för vår tid (här litar jag på hans ord) - vad blir då resultatet på sikt? Finns det tecken på att majoriteten inom en snar framtid anpassar sig efter detta eller kommer folk reagera och lyfta frågan likt man på senare tid fokuserat på hur media lyfter fram båda perspektiven som sanning när den ena sidan har all fakta bakom sig?
Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.
[inledning med exempel på kränkta personer]
Slutsatsen av alla dessa självupplevda erfarenheter är att kunskap och fakta blir alltmer ointressanta i den samhälleliga kontexten. Åsikt väger tyngre än insikt. Genom att uttala dig på ett sådant sätt – även om det sker mot bakgrund av solid vetenskap – att du går emot andras åsikter hamnar du i en situation att du per definition kränker dem. Obehaglig kunskap transformeras till kränkande åsikt.
Det verkligt intressanta är hur vi har hamnat i den här situationen. Bara för ett par decennier sedan var läget ett annat. Ingen av de av oss kända historiska kulturerna har haft en integritetsuppfattning som påminner om vår nuvarande.
[lång historisk text]
Resultatet av denna utveckling, som historiskt sett har ägt rum på förbluffande kort tid, är en offentlig kultur i vilken alla skall med, för att parafrasera en socialdemokratisk valslogan. Vi har tid och råd att tycka och tänka offentligt, och vi har för första gången i världshistorien de teknologiska möjligheterna därtill. Vi har rätt att propagera för våra egna åsikter och trampa på andras – och det är alltid vi själva, i kraft av den makt situationen har skänkt oss, som bestämmer när det är dags att känna sig kränkt.
Det är inte förvånande att den ”egna integriteten” i detta läge blir svårdefinierad. Var och en kan ju rita upp dess gränser efter eget sinne. Varje socialt aktiv människa kan besluta om hur kränkbara de kunskaper och åsikter varigenom hennes integritet erhåller form och innehåll skall bli. När alla skall med försvinner möjligheten till epistemologisk konsensus redan i utgångsskedet av varje hypotetisk diskussion. Vem säger att jag har rätt när jag hävdar att källkritiken talar för att Jesus har existerat, när jag säger att vi inte vet vilka människor som först invandrade till Sverige, när jag skriver att afrikanska kungar villigt deltog i den transatlantiska slavhandeln, när jag gör gällande att vi inte kan belägga att svenska kungar ägnade sig åt folkmord i Finland på 1100-talet? Det är ju bara mina uttalanden, formade mot bakgrund av min högst personliga uppfattning av vad som är rätt och fel. Det står envar fritt att reagera på dem med motiveringen att jag genom att saluföra uppfattningarna kränker läsares integritet, eftersom jag trampar på läsarnas åsikter och å det grövsta förolämpar deras kunskapsmässiga utgångspunkter.
Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativiseringen av kunskap och bildning som vi i dag omsveps av – och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras. 1900-talets historia utgör ett avskräckande facit. Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propagandalögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: Att inte förskräckas över behovet att stundom behöva publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.
Om det är unikt för vår tid (här litar jag på hans ord) - vad blir då resultatet på sikt? Finns det tecken på att majoriteten inom en snar framtid anpassar sig efter detta eller kommer folk reagera och lyfta frågan likt man på senare tid fokuserat på hur media lyfter fram båda perspektiven som sanning när den ena sidan har all fakta bakom sig?