Viktreduktion vs styrkeökning

[caro]

Detta har jag läst mig till ska vara den rådande uppfattningen:

Under viktminskning, med styrkesträning, kan man på sin höjd behålla styrkan. Evetuellt, eventuellt, eventuellt öka lite om man nyligen börjat styrketräna.

Så, om man nu vill gå ner i vikt (fettvikt) och bli starkare, vilket är det mest effektiva sättet (dvs nå ett mål avseende både minskad vikt och en viss styrka);

1. Kaloriöverskott, styrketräna, och alltså gå upp i vikt, och öka styrkan. Och sen när något styrkemål är nått, satsa på viktreduktion och att behålla den styrkan.

eller

2. Kaloriunderskott, styrketräna, satsa på att behålla befintlig styrka tills önskad vikt (fettandel) nås. Och sen öka styrka/vikt sakta med kaloriöverskott.

Vilket är mest effektivt?

Och vad händer med styrka/muskelmassa vs fettmassa om man håller sig på kaloribalans och viktbalans?

(Detta handlar inte om vad jag gör/bör göra, utan är mer generellt "hur funkar kroppen". Jag har personligen valt andra alternativet för tillfället).

[Rikard Jansson]

Vill man vara stark lätt så är det nog en dålig idé att gå upp i vikt, så skulle säga alternativ 2.

[F Ultra]

Beror ju också helt på hur bf% ser ut, de som har svårt/omöjligt att behålla/bygga muskler under en deff är ju oftast de som har väldigt lågt bf%. Det är därför som man ibland tycks få helt olika fakta i dessa frågor, har du 6% kroppsfett så kommer kroppen att reagera på ett helt annat sätt än om du har 50%. Själv tillhör jag den senare kategorin och ökar hela tiden i styrka/muskler trotts underskott, men lär ju träffa på en sweetspot någonstans när detta inte längre kommer att fungera. Exakt var den gränsen går vette tusan dock.

[Kralligare]

Att man "generellt" inte kan gå upp i muskelmassa under kaloriunderskott är en myt. En person som tränat länge och har skaffat sig en del muskel och som inte är "överviktig" kan nog få problem att öka muskelmassan under deffen, men för nybörjare och lite överviktiga går det alldeles utmärkt att bygga muskler och gå ner i vikt (fett) samtidigt. Jag har själv legat på kaloriunderskott under lång tid (2 år) jag syndar i bland förstås annars blir det för tråkigt och har gått ner 15 kg och byggt en hel del muskler och jag ökar hela tiden i styrka. Hade jag legat på överskott hade jag förstås lagt på mig mer muskler och ökat ännu mer i styrka, men då blir det bara ännu mer att deffa bort.

Satsar man på att bli rippad och ligger på väldigt lågt kroppsfett, så är det förstås i princip omöjligt att bygga muskler, men de som ställer denna fråga brukar inte vara erfarna bodybuilders som redan ligger på 10-12% och ska deffa ner sig ytterligare, utan det är personer som har lite övervikt och/eller inte har tränat så länge och för dem funkar det utmärkt att bygga muskler och gå ner i fettvikt.

Jag har en polare som har varit slapp och överviktig länge, han har under 3 år gått ner 30 kg (110 kg - 80 kg) och samtidigt skaffat sig en imponerade muskelmassa. Han äter ca 1500 kcal/ dag och brukar ha lördagar som ätardagar då äter han vad han vill och mycket, så visst fan går det för personer som inte redan är vältränade och har "lågt/normal" kroppsfett.

[Strixen]

Vill du öka i styra, så får du träna tungt med få rep. Öka lite vid varje pass. Det går utmärkt att bli starkare och bygga muskler under kaloriunderskott, det är bara redan vältränade personer som har svårt med det.

[anvihl]

Min styrkeprogression har aldrig avstannat på grund av kaloriunderskott. Träna med lägre volym, högre intensitet och ta i lite. Allt kommer kännas mycket mycket tyngre vid underskott trots att du klarar att lyfta det. Många sänker då vikten för att det är väldigt jobbigt att träna och whooola de blir svagare.

[vicarious]

Många sänker då vikten för att det är väldigt jobbigt att träna och whooola de blir svagare.

Voilà :P

Alternativ 1 och 2 är ju samma, bara olika perioder av det.

[anvihl]

Voilà :P


Ja, men jag försökte ju säga det med dialekt, gick visst inte :).

[caro]

Voilà :P

Alternativ 1 och 2 är ju samma, bara olika perioder av det.

Ja det önskade slutresultatet är detsamma, men inte sättet att nå dit. Frågan är om det finns dynamik i det så att det ena är lättare/snabbare än det andra. Eller inte.

Lite abstrakt frågeställning kanske, men ... tja. :)

[vicarious]

Ja det önskade slutresultatet är detsamma, men inte sättet att nå dit. Frågan är om det finns dynamik i det så att det ena är lättare/snabbare än det andra. Eller inte.


I alternativ 1 så bygger man först och deffar sedan. I alternativ 2 så deffar man först och bygger sen. Alltså exakt samma sak fast i omvänd ordning. Vad är skillnaden?

Är man redan fet eller har ganska högt kroppsfett gör man klokast i att deffa först.

[caro]

I alternativ 1 så bygger man först och deffar sedan. I alternativ 2 så deffar man först och bygger sen. Alltså exakt samma sak fast i omvänd ordning. Vad är skillnaden?

Är man redan fet eller har ganska högt kroppsfett gör man klokast i att deffa först.

Skillnaden är den omvända ordningen. Och min fråga är just om något av dem är bättre/lättare/mer effektivt ur något perspektiv. Antag att jag har ett visst slutmål. Det går att nå båda vägarna. Men antag att alternativ 1 tar, säg, tre månader och alternativ 2 tar. säg, sex månader pga någon intrikat biologisk mekanism (hormoner, muskelbyggnadens fysiologi eller whatever). Med "samma/likvärdig" insats.

Om det är lättare att komma upp i en viss styrkenivå med alternativ 2 eller 1, med samma vikt/kroppsfett på slutet.

Typ sådant undrar jag. Dynamiken i processen alltså. Vilken väg till resultatet som är mest effektiv. Man kan ju nå mål på olika sätt, med allehanda omvägar och på olika tid. Om någon känner till något om det. Svaret kan ju vara precis "det är hugget som stucket", samma tid, samma styrka, samma vikt/kroppsfett med likvärdig insats.

Men du säger att det är klokast att deffa först, och då undrar jag förstås "varför det?", det låter som det finns en dynamik i processen då. Eller menar du att det är t ex psykologiskt lättare, t ex?