handdator

Visa fullständig version : Jag blir allt latare


Diomedea exulans
2014-08-30, 23:24
Jag har märkt att jag blir latare och latare med tiden. De senaste månaderna tycker jag det har eskalerat, men när jag tänker på det så är det nog en process som har pågått i många år.

Jag är 31 nu. Under gymnasiet tränade jag karate, där det var mycket glorifiering av mental träning och hårt arbete för det hårda arbetets skull. På den tiden var jag nog som flitigast. Jag kunde koppla bort min kropp och arbeta hårt i timtal - totalt zen.

När några år hade gått och jag insett att jag aldrig skulle bli någon Master Yoda lugnade jag ner mig lite, men jag hade fortfarande tillräckligt mycket white-trash-romantik i själen för att känna mig manlig av att gå runt på gymmet och bröla och svettas mer än min lillasyster skulle orka.

Men nuförtiden tycker jag att alla ansträngningar bara är jobbiga. Och jag har två teorier till varför.

Det ena är ålder. På grund av ändrad hormonstatus eller något annat naturligt skäl så har jag ändrat temperament och värderingar.

Det andra är att jag har märkt att hårt arbete aldrig lönar sig. Jag ska förklara vad jag menar med några exempel.

Det lilla jag har ansträngt mig i skolbänken har jag ingen glädje av idag. Som hårdast pluggade jag när jag hade påbörjat en universitetsutbildning, med följden att jag brände ut mig och inte orkade studera alls och fick hoppa av. Jag har inte fått någon nytta av de fristående kurser jag har läst. Fan, inget av de jobb jag har haft kräver ens gymnasiekompetens.

Apropå jobb så har det inte hjälpt att jobba hårt. Jag har fått sparken ändå. De förlängda anställningarna har gått till de som är smartare än jag och de som känner nån som känner chefen.

Träning ger mig inget. Och med det menar jag två saker: Dels att jag får väldigt dåliga resultat av min träning, och dels att de resultat jag får inte har gjort mitt liv bättre. Jag har haft Justin Bieber-kropp med ådror på biceps och fyra magrutor, men inte började 18-åringarna springa och kasta trosor efter mig, inte mer än vanligt iallafall.

Jag har gett mig på Game i syfte att bli en Don Juan. Det enda det har gett mig var känslor av skam när jag prövade att träna raggning och bara gjorde bort mig.

Ju mer jag tänker på saken så inser jag att allt av värde av mitt liv har jag fått utan att anstränga mig ett dyft. Även här förklarar jag mig gärna i punktform.

Mitt jobb fick jag genom att en kompis tipsade mig utan att jag ens frågade först. Han behövde inte lägga in ett gott ord för mig, för jobbet jag har är av en sådan natur att alla som söker och som inte är allvarligt mentalt störda får det.

Min bostad införskaffade jag genom att prata med min kollegas syrra som sa att hon försökte bli av med sin bostadsrätt. Det var bara att erbjuda sig att köpa den. Men pengarna för bostadsrätten var jag väl ändå tvungen att kämpa för? Nope, fick låna av morsan. Utan ränta.

Att man måste jobba hårt för att få vänner påstår vissa. Jag har vänner, men de har jag fått av ren slump; vi har råkat börja prata, och blivit vänner utan att ens försöka. Förutom den stora andel av mina vänner som är släktingar som jag känt sålänge jag kan minnas.

Och de tjejer som jag har träffat har gillat mig som jag är, lönnfet, med hårig rygg och utan social kompetens.

Det pratas vitt och brett att man måste kämpa för att få saker här i livet. Fan, jag tror till och med jag har sett det som en slogan, en av de där miljontals som cirkulerar på internet där någon har skrivit sloganen i något häftigt typsnitt över en bild på en jättemusklig supersexig svettig kille som blivit försnyggad med femtioelva Photoshopfilter. Men jag skulle vilja påstå raka motsatsen: "Allting av värde här i livet kommer utan att man kämpar för det". Det är min slogan. Funderar på att skriva det i något häftigt typsnitt. Kanske över en bild av en skitful fet kille tagen i dåligt ljus utan filter.

Och det är kanske detta jag har börjat inse på något plan; min hjärna har kanske tagit in det undermedvetet, vilket har manifesterat sig i minskad lust att göra något jobbigt.

Jag skriver inte detta för att få sympati, bli peppad eller få medhåll. Jag kände bara att jag ville skriva av mig. Jag har en tendens att känna så när jag ligger och funderar på någonting. Förut brukade jag skriva mina funderingar på Facebook, men det ledde till att folk blev oroliga för mig. Er kommer jag inte träffa IRL, så er gör det inget om ni blir oroliga för mig.

Det var allt för den här gången. Lev väl och sov gott, kära koloiter.

XXXL
2014-08-30, 23:53
Jag tror att du måste kämpa för allt här i livet som är "värt" att ha, givetvis kan man få mycket skit gratis utan att kämpa men vill man ha det bästa ja då måste man ge lite också.

Diomedea exulans
2014-08-30, 23:55
Jag tror att du måste kämpa för allt här i livet som är "värt" att ha, givetvis kan man få mycket skit gratis utan att kämpa men vill man ha det bästa ja då måste man ge lite också.

Finns det inte religiösa mystiker som hävdar att allt som krävs för att bli lycklig redan finns inom en? Buddha själv blev väl upplyst av att bara sitta under ett träd?

Olegh
2014-08-31, 00:05
Hah, nu ska ni få höra på hobbypsykologens tolkning, det här skulle jag kalla för en god översiktskarta över en deprimerad individs tankar och föreställningar. "Allt jag gör, även, om det är bra, tjänar egentligen ingenting till." En överväldigande känsla av uppgivenhet omsveper hela tillvaron. Det går inte att resonera sig ur den här känslan, utan desto mer man tänker på saken, ju mer inser man att "fyfan, det stämmer ju". Det är objektivt skit. Det är så.

Hela offertänket är ju givetvis helt otroligt korkat och kontraproduktivt, men tro inte för en sekund att insikten hjälper till att stävja tankarna och idéerna.

Jag kan dra ganska långtgående paralleller mellan texten, mitt eget liv, samt reflektioner därom.

Diomedea exulans
2014-08-31, 00:20
Är det offertänk? Om någon ger dig en present, är du offer för presenten då? Jag skrev ju att alla goda ting kommer gratis.

Olegh
2014-08-31, 00:26
Du får ingen avkastning på dina ansträngningar och är ett offer på så sätt att du känner att du inte själv kan kontrollera din tillvaro. Du är ett offer för omständigheter som verkar vara bortom din kontroll.

Jag skrev också att det var en tolkning.

Diomedea exulans
2014-08-31, 00:40
Du är ett offer för omständigheter som verkar vara bortom din kontroll.

Är vi inte alla det i någon mån? Ingen av oss har valt att vara människa.
Handlar det inte bara om gråskalor? Uppvisar den fule som accepterat sitt utseende större offermentalitet än den som väljer att plastikoperera sig?

Scratch89
2014-08-31, 01:47
Uppvisar den fule som accepterat sitt utseende större offermentalitet än den som väljer att plastikoperera sig?
Ja. Precis som tjockisen som inte tar tag i sin viktnedgång utan istället gråter över sin uteblivna tillgång av snopp/snippa, istället för att skaffa sig ett gymkort och börja äta 5:2.

Hela ditt första inlägg visar ju att du egentligen inte har något som är värt, oavsett kamp eller ej. Du verkar skriva att du inte har ett jobb du tycker om, att dina vänner är vänner för att ni hade mod att prata med varandra men inget gemensamt intresse. De tjejer du har träffat ser du som en b-sortering.

Det är rätt mycket offermentalitet. Men jag uppskattade ditt inlägg ändå, för det visar på en otroligt stark självreflektion.

Sebbe_H
2014-08-31, 02:43
Du blir inte latare, du skapar nya trådar hela tiden, ganska bra tecken på att du har energi kvar!

Ignatius72
2014-08-31, 07:13
Du får ingen avkastning på dina ansträngningar och är ett offer på så sätt att du känner att du inte själv kan kontrollera din tillvaro. Du är ett offer för omständigheter som verkar vara bortom din kontroll.

Jag skrev också att det var en tolkning.

+1
Tyvärr är det en mentalitet som genomsyrar vårt samhälle. Man straffar tom de som försöker. Ju mer du jobbar desto högre skatt får du betala. Att ha flyt och göra pengar på en bostadsrätt-inga problem. Ärva funkar bra. Investera i aktier och du är nära noll i skatt.

Allt är alltid någon annans ansvar. Kastar man sten på polisen så är det polisen som gör fel för att de tar fast en. Är man arbetslös så är det regeringen och arbetsförmedlingen som bär skuld. Slösar man upp sina pengar på trädgårdstomtar och cigaretter så att barnen inte kan gå på aktiviteter så är det barnfattigdom och ökade klyftor i samhället.

R Scarpa27
2014-08-31, 07:44
ligger endel sanning i din text och känner igen mig i en del så du är inte ensam.

för uttrycket:
http://ecx.images-amazon.com/images/I/41Ygb%2Be2D1L._SX300_.jpg
stämmer ju till viss del.

bästa är att bara ta varje dag som kommer och uppskatta det man har för stunden.!

bara hem, mat & lite gemenskap är guld värt.

Olegh
2014-08-31, 07:51
+1
Tyvärr är det en mentalitet som genomsyrar vårt samhälle. Man straffar tom de som försöker. Ju mer du jobbar desto högre skatt får du betala. Att ha flyt och göra pengar på en bostadsrätt-inga problem. Ärva funkar bra. Investera i aktier och du är nära noll i skatt.

Allt är alltid någon annans ansvar. Kastar man sten på polisen så är det polisen som gör fel för att de tar fast en. Är man arbetslös så är det regeringen och arbetsförmedlingen som bär skuld. Slösar man upp sina pengar på trädgårdstomtar och cigaretter så att barnen inte kan gå på aktiviteter så är det barnfattigdom och ökade klyftor i samhället.

I viss mån är det ju sant. Man är en produkt av sin omgivning och sina gener. Att inte lyckas ekonomiskt i livet tycker jag nog bör skiljas från att känna sig misslyckad som individ. Sammankopplade, javisst, men inte ekvivalenta.


Vad jag menar i Dios fall (måhända mitt eget också), är däremot att inställningen i stort är en effekt av sjukdomstillståndet. En "frisk" människa försätter sig inte i den här uppgivna tankevärlden, utan det är en form av resignation där man vida överskattar sin hjälplöshet.

Armed Dingo
2014-08-31, 08:37
Jag får inte intrycket av att du är deprimerad när jag läser din text. Du har bara kommit till insikt. Det finns ju ett annat uttryck (såklart det gör) som heter Can't fight fate.

Blir lite avundsjuk på din harmoni. Lev ut!

tlk
2014-08-31, 08:54
Jag upplever det nästan tvärtom. Nog för att jag får mycket gott när jag inte anstränger mig, men anstränger jag mig så får jag möjlighet att bidra med ännu mer till mig själv och samhället i stort. Och det ger mig mer också eftersom jag tvingas utanför min comfort zone. Gött att utvecklas.

eternallord
2014-08-31, 09:29
Jag fylls av obehag och obekväma känslor om jag upplever att jag inte möter min potential. Att ligga på soffan med en påse chips efter en vecka då man skött allting perfekt, tex pluggat hårt, tränat hårt, städat lägenheten osv kan vara väldigt belönande, men om jag ligger där med chipspåsen efter att käkat godis flera dagar samma vecka, hoppat över något träningspass och skippat disken så kan jag inte njuta av situationen. Istället blir det en massa skuldkänslor och man kan inte njuta alls.

Klein
2014-08-31, 09:43
Livsfilosofin att arbeta hårt, slita och lida under lång tid för att på ännu längre sikt kunna bygga sitt lyckas bo är givetvis idioti. I princip alla som är produktiva och arbetsamma, bortsett från asiater, är det för att de finner nöje i sitt arbete.

Ajemän
2014-08-31, 10:11
Vad vill du ha som du inte har, och hur planerar du att skaffa det?

Diomedea exulans
2014-08-31, 15:44
Många intressanta synpunkter!

Du blir inte latare, du skapar nya trådar hela tiden, ganska bra tecken på att du har energi kvar!

Att skapa trådar är ju bara roligt. När man gör roliga saker är man inte o-lat.

Vad vill du ha som du inte har, och hur planerar du att skaffa det?

En bondgård, en kropp som Thor, en tjej som ser ut som Glutegirl på Instagram.

Planerar inte att skaffa något av det.

Somnium
2014-08-31, 18:15
Min personliga analys är att du inte blir tillräckligt utmanad i din vardag. Självklart är alla olika, och alla behöver således inte bekräfta någon slags "livslust" (brist på bättre ord) genom att bli prövad och utmanad, men för mig har motgångar alltid gått hand i hand med prestationer och måluppfyllnad.

Motgångar och att eventuellt hamna i en sådan "funk" du beskriver tycker jag används bäst som bränsle att sträva efter något bättre. Se dessa motgångar som ett sätt att bättre uppskatta dina framtida prestationer!

filmjölk
2014-08-31, 18:22
Min självklara analys är att du behöver bli mer stereotypt manlig. ät med sämre bordsskick, tala högre, bli mer vulgär och grymta mer.

Diomedea exulans
2014-08-31, 18:33
Min självklara analys är att du behöver bli mer stereotypt manlig. ät med sämre bordsskick, tala högre, bli mer vulgär och grymta mer.

Det verkar inte falla i speciellt god dager när jag gör sånt. Jag har t ex utvecklat ett ganska ordentligt dåligt bordsskick de senaste åren och har dessutom börjat fisa högljutt i sällskap, vilket bara leder till att folk klagar (iaf de som känner mig tillräckligt bra för att våga klaga). Jag tror man måste ha en viss charm för att kunna komma undan med dåliga grejer som är stereotypt manliga. Eventuellt vara bra på en bollsport.

Minimjölk
2014-09-01, 14:27
+1
Tyvärr är det en mentalitet som genomsyrar vårt samhälle. Man straffar tom de som försöker. Ju mer du jobbar desto högre skatt får du betala. Att ha flyt och göra pengar på en bostadsrätt-inga problem. Ärva funkar bra. Investera i aktier och du är nära noll i skatt.

Allt är alltid någon annans ansvar. Kastar man sten på polisen så är det polisen som gör fel för att de tar fast en. Är man arbetslös så är det regeringen och arbetsförmedlingen som bär skuld. Slösar man upp sina pengar på trädgårdstomtar och cigaretter så att barnen inte kan gå på aktiviteter så är det barnfattigdom och ökade klyftor i samhället.

Väldigt läskigt då jag senaste veckan eller så funderat över att starta en tråd gällande just detta i dagens samhälle idag.

Just det här med lön för mödan är något som inte alls efterföljs i dagens samhälle och det är intressant och skrämmande vilka konsekvenser detta kan få på sikt, speciellt vid ett regeringsskifte som troligtvis kommer göra det ännu mindre fördelaktigt att arbeta hårt. Det är dock troligt att de som idag drivs till att jobba hårt och prestera även framgent kommer jobba hårt då detta är en livsstil de trivs med.

För att återknyta till TS originalpost så kan jag känna igen mig i mycket av synsättet. Om jag snabbt tittar tillbaka på mitt liv så är de saker som faktiskt betytt en stor skillnad för mig saker som kommit till mig gratis och utan ansträngning. Fru, barn, hus, jobb, vänner etc. har alla "införskaffats" och är i alla fall i mitt liv beständiga medan jag inom områden där jag lagt ner sjukt mycket tid/energi svett sett att värdet av mina insatser sakta men säkert devalverats vilket lett mig att i efterhand resonera ang. varför jag kämpat så hårt när resultaten ändå inte spelade någon roll.

Jag vill ändå påtala för mig själv att många av de gratis-sakerna jag fått har jag fått tack vare min personlighet och genom de val jag gjort i liven. Dessa hade jag troligtvis INTE gjort om jag inte varit den arbetsföra personen jag är.

Livet är inte rättvist alla gånger men genom att jobba hårt och målmedvetet så kommer det leda till en bättre framtid. Inte varje enskild aktivitet leder till något gott men totalen av insatserna kommer leda till möjligheter för utveckling. Det handlar alltså snarare om indirekt avkastning på ens arbetsinsats.

Lite exempel:
Skolan:
Jag pluggade väldigt hårt och uppnådde tack vare detta helt ok studieresultat vilket sedermera även ledde till jobb. Jag har i efterhand undrat om jag inte försakat en del av min ungdom då jag kanske nått lika långt även med något mindre ambition i skolbänken. Det är mycket möjligt men jag som person gillar att prestera och bara genom att göra mitt bästa har det gjort att jag varit nöjd.

Träning:
Jag var periodvis under 15 år extremt fokuserad på träning för att ge mig själv optimala resultat. När detta fokus släppte har jag många gånger funderat på vad allt detta hårda jobb gett mig. jag mår lika bra utan denna träningsfokus och resultaten som iofs till sist blev bra, vad är de värda för mig som motionär med stillasittande jobb? Jag hade troligtvis mått fysiskt bättre med medium-träning 3 gånger i veckan istället för balls to the wall-träning. Återigen med lite analys om mig själv handlar det nog mer om att jag bara är nöjd om jag gjort mig yttersta för att prestera. Skulle jag vara lika nöjd om jag bara gett 95%?

Familj/barn:
Alla som har familj vet vad dessa betyder för ens fortsatta liv. Med tanke på deras betydelse är det rätt mycket slump involverat. hur många gånger har jag inte funderat över oddsen att just jag och min fru skulle träffas, att just mina barn skulle bli till etc. Just denna slumpkänsla har gett mig lite samma känsla som TS, vad är kämpande inom detta och andra områden värt när de stora sakerna ändå sker eller inte sker. Jag vill ändå tro att mina personlighetsdrag lett mig till att träffa och få min fru förälskad i mig. Kanske att jag träffat en annan fru och levt ett helt annat liv om jag valt att hoppa av skolan när jag fick motgångar alternativt slutat träna när jag kräktes blod.


Jag kan egentligen tillämpa detta på allting i mitt liv. Det är inte alltid så att om jag utför A så leder detta till att jag når framgång 1. Det är snarare så att när jag utför och presterar sysslor inom A-Z så odlar dessa resultat den person jag själv är vilket kan leda till framgångar inom andra områden. På samma sätt kommer jag då använda mina nya personlighet inom helt andra områden framöver och förhoppningsvis kunna nå framgång där. Någon form av spiralhjul som för mig antingen snurrar uppåt eller nedåt.

Det är enligt mig hälsosamt och naturligt att reflektera/fundera över sin livssituation och val man gjort men man skall inte älta och döma sig själv för hårt.