Visa fullständig version : depression, era erfarenheter och tips?
Tänkte se om ni inte kunde skriva lite om era erfarenheter av att antingen ha/haft depression , eller om ni varit närstående?
Hur stödjer man på bästa sätt?
Vad hjälpte er?
Kan man få tillbaka glädjen?
Kan man känna kärlek igen ?
Osv...
Hoppas ni vill dela med er :em:
Mackie Messer
2014-08-13, 13:30
Tänkte inte skriva nån lång uppsats, men ja man kan känna glädje igen och ja man kan känna kärlek igen. Depression är nån slags anpassning till en pissig tillvaro och ändrar man på tillvaron till det bättre eller ändrar på något annat så kan depressionen sakta men säkert upphära.
Tänkte inte skriva nån lång uppsats, men ja man kan känna glädje igen och ja man kan känna kärlek igen. Depression är nån slags anpassning till en pissig tillvaro och ändrar man på tillvaron till det bättre eller ändrar på något annat så kan depressionen sakta men säkert upphära.
Ändrar livsstilen eller miljöombyte?
Känns hoppfullt att glädjen och kärleken kan komma tillbaka dock
Mackie Messer
2014-08-13, 13:38
Ändrar livsstilen eller miljöombyte?
Känns hoppfullt att glädjen och kärleken kan komma tillbaka dock
Miljöombyte är väldigt effektivt eftersom man tvingas göra massa saker hela tiden Depression känns ungefär som att vara väldigt ostimulerad och uttråkad och att alltting går på rutin. Det gör att man blir trött, omotiverad och känslorna suddas ut och allt känns meningslöst.
Miljöombyte är väldigt effektivt eftersom man tvingas göra massa saker hela tiden Depression känns ungefär som att vara väldigt ostimulerad och uttråkad och att alltting går på rutin. Det gör att man blir trött, omotiverad och känslorna suddas ut och allt känns meningslöst.
Okej, trodde att rutiner var bra när man mår så? Men det är alltså fel?
filmjölk
2014-08-13, 13:44
Kan du vara sjuksriven en längre tid ifrån jobbet? isf. tid, terapi, bra socialt umgänge mm hippietrams.
Kan du inte det? SSRI+ ev. benzodiazepiner.
Kan du vara sjuksriven en längre tid ifrån jobbet? isf. tid, terapi, bra socialt umgänge mm hippietrams.
Kan du inte det? SSRI+ ev. benzodiazepiner.
Det är inte jag.
Men personen kan inte vara sjukskriven vad jag har förstått, dock tycker jag nog att det skulle vara bra, kan försöka påtala det igen.
Medicin blir aktuellt nu.
Finns det något jag kan göra för personen ?
Depression är nån slags anpassning till en pissig tillvaro.
Håller inte med. Det du beskriver är missmodighet eller nedstämdhet.
Depression är en sjukdom. Och om det är en egentlig depression (vissa säger att de är deprimerade trots att de endast är missmodiga) bör man söka professionell hjälp för behandling.
Självhjälp i all ära, men man riskerar att förlora år av sitt liv då man kunde mått bättre. Min svägerska som är bi-polär har förlorat typ 10 år av sitt liv då hon inte sökte hjälp. Det var först när hon hamnade på akut-psyk som det vände. Nu fungerar hon och kan hantera sina känslor. Och hon måste ha rutin.
Håller inte med. Det du beskriver är missmodighet eller nedstämdhet.
Depression är en sjukdom. Och om det är en egentlig depression (vissa säger att de är deprimerade trots att de endast är missmodiga) bör man söka professionell hjälp för behandling.
Självhjälp i all ära, men man riskerar att förlora år av sitt liv då man kunde mått bättre. Min svägerska som är bi-polär har förlorat typ 10 år av sitt liv då hon inte sökte hjälp. Det var först när hon hamnade på akut-psyk som det vände. Nu fungerar hon och kan hantera sina känslor. Och hon måste ha rutin.
Jo professionell hjälp kommer sättas in vad jag vet,
Men jag vill höra vad jag kan för personen för att kanske lätta lite på bördan ?!
I ordningen du frågade:
Angående hur man som närstående stödjer så kan man få hjälp med det via kommunen, eller stödlinjer, och även att som närstående läsa på i böcker eller hemsidor. 1177 har information om anhörigstöd (http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Anhorigstod/) t ex. Jag tycker också Psykologiguiden (http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=175&hjalp_en_kompis) har bra texter på sin hemsida. Personligen var det största behovet jag hade hjälp i vardagen med t ex handla, laga mat, betala räkningar m.m. Det stödet tyckte jag var oerhört svårt att be om, men gav otroligt mycket i form av mindre oro för mig över att få prick hos kronofogden och så. Jag hade pengar att betala räkningarna, men det var för jobbigt att göra det.
Angående vad som hjälpte mig så var det dels som Mackie skrev att förändra saker i min omgivning, men också träning! Högintensiv träning oavsett om det rör sig om styrketräning eller konditionsträning är antagligen inte ett alternativ, men jag gjorde allt jag orkade. Promenerade, yoga, body balance, bode pump med lätta vikter, sen jogga, aerobic, step, lite tyngre styrketräning, för att så småning om orka träna "på riktigt" igen.
Samtalsterapi tror jag absolut kan hjälpa, men det är väldigt viktigt att man får prata med någon man känner förtroende för. Jag tycker inte det gav mig så mycket, men jag var inte ihärdig med att få prata med någon annan, det borde jag nog varit. Medicin kan hjälpa, men det kan också vara ett helvete på andra sätt. Oerhört viktigt att man har läkare man har förtroende för, och som man känner lyssnar om man tar upp oro eller funderingar kring mediciner och biverkningar t ex. Jag hade inte alltid bra läkare, och tyvärr fördröjde det nog mitt tillfrisknande. Stå på sig är oerhört viktigt. Omge sig med människor man litar på, både avseende anhöriga och inom vården.
Angående kärlek och glädje så JA. Jag trodde att jag aldrig mer skulle tycka nånting var roligt, aldrig mer se fram emot nånting, aldrig mer skratta, aldrig mer känna glädje. Men det gör jag! T ex tycker jag det är oerhört roligt att jag kan göra mer än en chin-up nu, jag ser fram emot känslan när jag kan göra 10 snart! Jag skrattar oftare nu! Kanske för jag inser hur underbart det är att skratta, och det är inte självklart att man kan det.
Blev ett ganska långt svar, hoppas det hjälper.
Mackie Messer
2014-08-13, 13:54
Håller inte med. Det du beskriver är missmodighet eller nedstämdhet.
Depression är en sjukdom. Och om det är en egentlig depression (vissa säger att de är deprimerade trots att de endast är missmodiga) bör man söka professionell hjälp för behandling.
Självhjälp i all ära, men man riskerar att förlora år av sitt liv då man kunde mått bättre. Min svägerska som är bi-polär har förlorat typ 10 år av sitt liv då hon inte sökte hjälp. Det var först när hon hamnade på akut-psyk som det vände. Nu fungerar hon och kan hantera sina känslor. Och hon måste ha rutin.
Tyvärr har jag aldrig hört talas om något som kallas missmodighet. Finns ens dett ord som heyer så?
Jag sitter inte och hittar på. Depressioner blir utlösta av något och det är ofta något i ens tillvaro. Det finns forskare och psykiatriker som är övertygade om att depression är en biologisl reaktion som skyddsmekanism för pissig tillvaro. Sådeså.
filmjölk
2014-08-13, 13:55
Det är inte jag.
Men personen kan inte vara sjukskriven vad jag har förstått, dock tycker jag nog att det skulle vara bra, kan försöka påtala det igen.
Medicin blir aktuellt nu.
Finns det något jag kan göra för personen ?
Kan man inte vara sjukskriven för denna sjukdom så är medicin den absolut bästa lösningen. Man botar inte, men man dövar symtomen effektivt. Är man deprimerad så fungerar man inte på jobbet utan kemisk hjälp, så enkelt är det.
Tyvärr har jag aldrig hört talas om något som kallas missmodighet. Finns ens dett ord som heyer så?
Jag sitter inte och hittar på. Depressioner blir utlösta av något och det är ofta något i ens tillvaro. Det finns forskare och psykiatriker som är övertygade om att depression är en biologisl reaktion som skyddsmekanism för pissig tillvaro. Sådeså.
Det behöver inte alls finnas en utlösande eller yttre faktor till depression.
Miljöombyte är väldigt effektivt eftersom man tvingas göra massa saker hela tiden Depression känns ungefär som att vara väldigt ostimulerad och uttråkad och att alltting går på rutin. Det gör att man blir trött, omotiverad och känslorna suddas ut och allt känns meningslöst.
Det du beskriver är enligt min uppfattning inte depression. Är man deprimerad är snarare rutiner viktigt för att känna att man klarar av tillvaron, miljöombyte och ständiga förändringar kan snarare bidra till att man blir mer deprimerad för att man inte känner att man klarar av så mycket olika intryck.
Min uppfattning är att det du beskriver är mer ett missnöje med sin tillvaro, vilket i sig kanske kan leda till depression om det är i kombination med att man känner att man inte kan påverka sin situation, men om man väl hamnat i en depression så känner man sig inte uttråkad eller ostimulerad. Depression är inte att man har tråkigt.
I ordningen du frågade:
Angående hur man som närstående stödjer så kan man få hjälp med det via kommunen, eller stödlinjer, och även att som närstående läsa på i böcker eller hemsidor. 1177 har information om anhörigstöd (http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Anhorigstod/) t ex. Jag tycker också Psykologiguiden (http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=175&hjalp_en_kompis) har bra texter på sin hemsida. Personligen var det största behovet jag hade hjälp i vardagen med t ex handla, laga mat, betala räkningar m.m. Det stödet tyckte jag var oerhört svårt att be om, men gav otroligt mycket i form av mindre oro för mig över att få prick hos kronofogden och så. Jag hade pengar att betala räkningarna, men det var för jobbigt att göra det.
Angående vad som hjälpte mig så var det dels som Mackie skrev att förändra saker i min omgivning, men också träning! Högintensiv träning oavsett om det rör sig om styrketräning eller konditionsträning är antagligen inte ett alternativ, men jag gjorde allt jag orkade. Promenerade, yoga, body balance, bode pump med lätta vikter, sen jogga, aerobic, step, lite tyngre styrketräning, för att så småning om orka träna "på riktigt" igen.
Samtalsterapi tror jag absolut kan hjälpa, men det är väldigt viktigt att man får prata med någon man känner förtroende för. Jag tycker inte det gav mig så mycket, men jag var inte ihärdig med att få prata med någon annan, det borde jag nog varit. Medicin kan hjälpa, men det kan också vara ett helvete på andra sätt. Oerhört viktigt att man har läkare man har förtroende för, och som man känner lyssnar om man tar upp oro eller funderingar kring mediciner och biverkningar t ex. Jag hade inte alltid bra läkare, och tyvärr fördröjde det nog mitt tillfrisknande. Stå på sig är oerhört viktigt. Omge sig med människor man litar på, både avseende anhöriga och inom vården.
Angående kärlek och glädje så JA. Jag trodde att jag aldrig mer skulle tycka nånting var roligt, aldrig mer se fram emot nånting, aldrig mer skratta, aldrig mer känna glädje. Men det gör jag! T ex tycker jag det är oerhört roligt att jag kan göra mer än en chin-up nu, jag ser fram emot känslan när jag kan göra 10 snart! Jag skrattar oftare nu! Kanske för jag inser hur underbart det är att skratta, och det är inte självklart att man kan det.
Blev ett ganska långt svar, hoppas det hjälper.
Ok, sparar länkarna till kvällsläsning , tack :)
Jag tror det fungerar fortfarande rätt ok med det praktiska, men personen är mest avstängd och inte närvarande, gör typ allt på autopilot :(
Träningen har istället blivit försummad, ska försöka motivera iväg hen till gymmet.
Den medicinska biten är nog redan spikad. Det är utöver det som jag vill få någon klar bild av vad som bör göras :em:
Åh, jag hoppas det kan bli så för hen igen :)
Tack igen
Mackie Messer
2014-08-13, 14:01
Det behöver inte alls finnas en utlösande eller yttre faktor till depression.
Har jag sagt det? Jag skrev att det ofta gör det. Oftast beror det på avsaknad av yttre stimulans.
Kan man inte vara sjukskriven för denna sjukdom så är medicin den absolut bästa lösningen. Man botar inte, men man dövar symtomen effektivt. Är man deprimerad så fungerar man inte på jobbet utan kemisk hjälp, så enkelt är det.
Förstår! Medicin är aktuellt, men vad mer kan man göra? Alltså vad kan jag göra för personen?
Förstår! Medicin är aktuellt, men vad mer kan man göra? Alltså vad kan jag göra för personen?
Inget speciellt skulle jag säga, bara finnas där och vara en god vän, se till att ta initiativ och bjuda in, utan att ställa för mycket krav eller vara påträngande.
Och ge utrymme vid behov. Lite beroende på hur er situation ser ut.
Deppad jobbarkompis? Deppad bror/syster/förälder? Deppad Partner? Deppat ex? etc. Beroende på relation blir svaret lite olika.
Ok, sparar länkarna till kvällsläsning , tack :)
Jag tror det fungerar fortfarande rätt ok med det praktiska, men personen är mest avstängd och inte närvarande, gör typ allt på autopilot :(
Träningen har istället blivit försummad, ska försöka motivera iväg hen till gymmet.
Den medicinska biten är nog redan spikad. Det är utöver det som jag vill få någon klar bild av vad som bör göras :em:
Åh, jag hoppas det kan bli så för hen igen :)
Tack igen
Ja, att höra av sig och visa att man finns är bra. Behöver inte alltid fråga i detalj hur hen mår, men bara liksom visa att man finns och bryr sig. Snarare bra att inte varje gång gå in på hur hen mår, utan en grej jag uppskattade var när jag för en stund kunde få låtsas att allt var bra och som vanligt, få va med kompisarna utan att fokus var på att jag var dålig.
Hetsa inte med gymet, tjata inte och så, det kan nog vara jobbigt, men påminna om att det finns och så. Fan vad jobbigt det verkar att vara anhörig nu när jag tänker efter. :/
En annan sak att tänka på är ju att det går upp och ner, det kan bli sämre och sen bättre, sen sämre igen, men att det är väldigt viktigt att inte ifrågasätta och hetsa om att det måste bli bra. Och blir det en lite sämre period igen, ta inte upp det och säg "men det var ju så bra igår", det kan kännas rätt jobbigt.
De allra flesta återhämtar sig från depression och mår bra igen!
Inget speciellt skulle jag säga, bara finnas där och vara en god vän, se till att ta initiativ och bjuda in, utan att ställa för mycket krav eller vara påträngande.
Och ge utrymme vid behov. Lite beroende på hur er situation ser ut.
Deppad jobbarkompis? Deppad bror/syster/förälder? Deppad Partner? Deppat ex? etc. Beroende på relation blir svaret lite olika.
Det är det som är lite av mitt problem, jag vet inte hur påträngande jag kan vara, samtidigt läste jag inatt att den deprimerade ofta drar sig undan men att detta inte alls är bra för depressionen.
Jag vill helst höra då mycket det går för hen, jag är bredd att offra mycket tid frågan är vad personen kan ta emot, om personen ens kan avgöra sådant själv i detta tillstånd:confused:
filmjölk
2014-08-13, 14:12
Förstår! Medicin är aktuellt, men vad mer kan man göra? Alltså vad kan jag göra för personen?
Om personen skulle bli sjukskriven och få tid att läka så finns det mycket du skulle kunna göra, men inte så mycket nu.
ARMSTARK
2014-08-13, 14:12
Det behöver inte alls finnas en utlösande eller yttre faktor till depression.
Nej, och jag tror att det är den svåraste formen av depression. Vad ska man göra när man borde vara glad för livet leker men allt är svart?
Deprimerad och deppig är inte samma sak.
Slartibartfast
2014-08-13, 14:13
Depression är nån slags anpassning till en pissig tillvaro och ändrar man på tillvaron till det bättre eller ändrar på något annat så kan depressionen sakta men säkert upphära.
Neeeej. *gah!*
Håller inte med. Det du beskriver är missmodighet eller nedstämdhet.
Depression är en sjukdom. Och om det är en egentlig depression (vissa säger att de är deprimerade trots att de endast är missmodiga) bör man söka professionell hjälp för behandling.
+1
Det är det som är lite av mitt problem, jag vet inte hur påträngande jag kan vara, samtidigt läste jag inatt att den deprimerade ofta drar sig undan men att detta inte alls är bra för depressionen.
Jag vill helst höra då mycket det går för hen, jag är bredd att offra mycket tid frågan är vad personen kan ta emot, om personen ens kan avgöra sådant själv i detta tillstånd:confused:
Hur nära är du personen?
Ja, att höra av sig och visa att man finns är bra. Behöver inte alltid fråga i detalj hur hen mår, men bara liksom visa att man finns och bryr sig. Snarare bra att inte varje gång gå in på hur hen mår, utan en grej jag uppskattade var när jag för en stund kunde få låtsas att allt var bra och som vanligt, få va med kompisarna utan att fokus var på att jag var dålig.
Hetsa inte med gymet, tjata inte och så, det kan nog vara jobbigt, men påminna om att det finns och så. Fan vad jobbigt det verkar att vara anhörig nu när jag tänker efter. :/
En annan sak att tänka på är ju att det går upp och ner, det kan bli sämre och sen bättre, sen sämre igen, men att det är väldigt viktigt att inte ifrågasätta och hetsa om att det måste bli bra. Och blir det en lite sämre period igen, ta inte upp det och säg "men det var ju så bra igår", det kan kännas rätt jobbigt.
De allra flesta återhämtar sig från depression och mår bra igen!
Ok, bra att du nämnde det där med att inte tjata haha, för jag tänkte att nu fasiken måste hen iväg dit, det är bra gör hen ;). Då tar vi det som ett förslag och försöker bara motivera och uppmuntra :)
Jo, det har varit rätt lugnt, visst visste jag om att det fanns negativa känslor men så bara exploderade det, jag är lite chockad än, personen är helt förändrad *cry*
Mackie Messer
2014-08-13, 14:15
Neeeej. *gah!*
+1
Vad fattas dig? Har du ont magen?
Om personen skulle bli sjukskriven och få tid att läka så finns det mycket du skulle kunna göra, men inte så mycket nu.
Ok, om det på nått sätt går att få hen gå med på att sjukskriva sig, vad blir det då jag kan göra?
Hur nära är du personen?
Skulle nog kunna säga mycket nära, för mig iaf en av de viktigaste människorna just nu
filmjölk
2014-08-13, 14:18
Har depressionen ingen orsak utan bara är så måste det vara förjävla jobbigt. jag har en reaktiv depression, jag vet vad som utlöste den och jag vet varför jag mår dåligt vilket nog på många sätt är lättare än att inte veta.
Ok, bra att du nämnde det där med att inte tjata haha, för jag tänkte att nu fasiken måste hen iväg dit, det är bra gör hen ;). Då tar vi det som ett förslag och försöker bara motivera och uppmuntra :)
Jo, det har varit rätt lugnt, visst visste jag om att det fanns negativa känslor men så bara exploderade det, jag är lite chockad än, personen är helt förändrad *cry*
Ja, ok nästa grej då. Säg inte till personen att hen är helt förändrad och att du undrar när/om de kommer bli sig själva igen. Antagligen är personen själv ganska orolig för just den grejen (det var jag), och då hjälper det INTE att höra andra säga just det till en.
Nu är jag typ som vanligt och flera vänner har sagt efteråt att det är skönt att jag är mig själv igen. (Inte alltid jättekul att bli påmind om hur annorlunda allt var, men det beror mycket på hur personen säger det om det känns ok eller inte.) Ändå bättre att de säger det efteråt än när man går igenom det iofs. Man kanske inte blir exakt som man var innan, man påverkas ju så klart av att gå igenom sånt.
Har depressionen ingen orsak utan bara är så måste det vara förjävla jobbigt. jag har en reaktiv depression, jag vet vad som utlöste den och jag vet varför jag mår dåligt vilket nog på många sätt är lättare än att inte veta.
Detta har liksom alltid legat under ytan, personen har väl bara tryckt undan känslorna, vant sig att leva med att alltid ha det rätt dåligt, men du sprack det
Ok, om det på nått sätt går att få hen gå med på att sjukskriva sig, vad blir det då jag kan göra?
Skulle nog kunna säga mycket nära, för mig iaf en av de viktigaste människorna just nu
Då kan och bör du nog göra ganska mycket. Det är lättare för båda, när någon närstående kliver in och tar plats.
Beroende på hur gravt det är kan personen kanske för en stund behöva hjälp i vardagen, med typ disk/tvätt/matlagning mm. Det kan vara så lite som stöd i att komma igång (utan tjat/kritik) Till mer fysisk hjälp.
En sådan sak som att besämma vad som ska ätas kan vara sjukt jobbig och man käkar godis i stället tex.
då kan och bör du nog göra ganska mycket. Det är lättare för båda, när någon närstående kliver in och tar plats.
Beroende på hur gravt det är kan personen kanske för en stund behöva hjälp i vardagen, med typ disk/tvätt/matlagning mm. Det kan vara så lite som stöd i att komma igång (utan tjat/kritik) till mer fysisk hjälp.
En sådan sak som att besämma vad som ska ätas kan vara sjukt jobbig och man käkar godis i stället tex.
+1
Ja, ok nästa grej då. Säg inte till personen att hen är helt förändrad och att du undrar när/om de kommer bli sig själva igen. Antagligen är personen själv ganska orolig för just den grejen (det var jag), och då hjälper det INTE att höra andra säga just det till en.
Nu är jag mig själv igen och flera vänner har sagt nu att det är skönt att jag är mig själv igen. (Inte heller jättekul att bli påmind om hur annorlunda allt var, men det beror mycket på hur man säger det.) Ändå bättre att de säger det efteråt än när man går igenom det iofs.
Neej, för sent, jag har nog redan sagt det ett par gånger, att hen inte är sig själv och att "det här är ju inte ditt riktiga jag" osv :( ska verkligen komma ihåg att inte nämna det igen
Blir dock att man säger " du tyckte väl om det här förut" ...
Då kan och bör du nog göra ganska mycket. Det är lättare för båda, när någon närstående kliver in och tar plats.
Beroende på hur gravt det är kan personen kanske för en stund behöva hjälp i vardagen, med typ disk/tvätt/matlagning mm. Det kan vara så lite som stöd i att komma igång (utan tjat/kritik) Till mer fysisk hjälp.
En sådan sak som att besämma vad som ska ätas kan vara sjukt jobbig och man käkar godis i stället tex.
Ok, får jag chansen så gör jag såklart det, men än så länge verkar hen klara de bitarna relativt ok, men är liksom som en robot :(
Neej, för sent, jag har nog redan sagt det ett par gånger, att hen inte är sig själv och att "det här är ju inte ditt riktiga jag" osv :( ska verkligen komma ihåg att inte nämna det igen
Blir dock att man säger " du tyckte väl om det här förut" ...
Äh, allt beror ju på hur man säger det och alla är olika. Hen kanske inte tycker det är lika jobbigt som jag tyckte. :)
Försök tänka på att inte uttrycka oro att hen inte kommer bli sig själv igen, utan ge utrymme och visa att det är ok att personen kanske är lite annorlunda just nu, att du accepterar hen som hen är just nu också! Man blir som vanligt igen, iaf mer som vanligt.
Jag tyckte ju det var så jobbigt att folk uttryckte sig så att jag fejkade mitt vanliga jag för att slippa höra deras oro för att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Det kändes ju inte heller så kul, att fejka att va sig själv för att sluta få andra att oroa sig, istället för att lägga energi på att återhämta sig och bli sig själv igen. :/
Äh, allt beror ju på hur man säger det och alla är olika. Hen kanske inte tycker det är lika jobbigt som jag tyckte. :)
Försök tänka på att inte uttrycka oro att hen inte kommer bli sig själv igen, utan ge utrymme och visa att det är ok att personen kanske är lite annorlunda just nu, att du accepterar hen som hen är just nu också! Man blir som vanligt igen, iaf mer som vanligt.
Jag tyckte ju det var så jobbigt att folk uttryckte sig så att jag fejkade mitt vanliga jag för att slippa höra deras oro för att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Det kändes ju inte heller så kul, att fejka att va sig själv för att sluta få andra att oroa sig, istället för att lägga energi på att återhämta sig och bli sig själv igen. :/
:)
Jo, jag kan tänka mig att hen biter ihop rätt ofta för att inte visa utåt hur illa det är, och nu går det ju inte lika bra att förtränga det längre.
Ska försöka få hen att förstå att det är ok, och att hen är lika omtyckt hur hen än mår.
watertouch
2014-08-13, 15:13
:)
Jo, jag kan tänka mig att hen biter ihop rätt ofta för att inte visa utåt hur illa det är, och nu går det ju inte lika bra att förtränga det längre.
Ska försöka få hen att förstå att det är ok, och att hen är lika omtyckt hur hen än mår.
Personen kommer oxå troligen tacka nej till dina inviter om att göra nått, och när man tackat nej ett antal gånger så slutar folk att bjuda ut en, och så ryker umgängeskretsen... Så ligg i försök att göra nått, kanske bara ta en prommis lr nått.
Och nej det är ju oftast ingen anledning bakom (vilket förståss förstärker skam känslorna) vad har man för rätt att klaga, inte som man flyr från ett krig lr så...
watertouch
2014-08-13, 15:18
Kan du vara sjuksriven en längre tid ifrån jobbet? isf. tid, terapi, bra socialt umgänge mm hippietrams.
Kan du inte det? SSRI+ ev. benzodiazepiner.
Är du seriös? Jobbar inte du med ungdomar?
"hippie" trams...
SSRI och vad Benzo mot depp?
Googla STAR*D
Gå o ställ dig i skamvrån!*slap*
Diomedea exulans
2014-08-13, 15:39
Jag har diagnosen depression och äter antidepressiva piller (Citalpram), ett piller om dagen, vilket jag nog kommer fortsätta göra tills jag dör. Om jag slutar äta pillrena (jag har prövat) blir jag arg hela tiden och trött hela tiden. Det händer för övrigt även om jag jobbar mer än 40 timmar i veckan, har jag märkt.
Grunden till min depression är dels gener, dels att jag hade orealistiska förväntningar på tillvaron (jag ville ha ett jobb jag inte hatar, roliga vänner, regelbundet sex, märka resultat av min styrketräning osv). Att sänka kraven gjorde mig mer tillfreds.
Mackie Messer
2014-08-13, 16:22
Jag har diagnosen depression och äter antidepressiva piller (Citalpram), ett piller om dagen, vilket jag nog kommer fortsätta göra tills jag dör. Om jag slutar äta pillrena (jag har prövat) blir jag arg hela tiden och trött hela tiden. Det händer för övrigt även om jag jobbar mer än 40 timmar i veckan, har jag märkt.
Grunden till min depression är dels gener, dels att jag hade orealistiska förväntningar på tillvaron (jag ville ha ett jobb jag inte hatar, roliga vänner, regelbundet sex, märka resultat av min styrketräning osv). Att sänka kraven gjorde mig mer tillfreds.
Exakt. Tack för det inlägget jättebra. Och för att förtydliga så har vi inget som heter missmodighet i Sverige. Det låter som något som era psykiatriker i Finland har hittat på för att beskriva situationen i Finland. :)
Personen kommer oxå troligen tacka nej till dina inviter om att göra nått, och när man tackat nej ett antal gånger så slutar folk att bjuda ut en, och så ryker umgängeskretsen... Så ligg i försök att göra nått, kanske bara ta en prommis lr nått.
Och nej det är ju oftast ingen anledning bakom (vilket förståss förstärker skam känslorna) vad har man för rätt att klaga, inte som man flyr från ett krig lr så...
Ja, precis det där att det är lätt att anhöriga "tröttnar" och liksom försvinner efter ett tag, och det är oftast då det blir som allra allra tyngst för den deprimerade, och då det är lätt att börja "fejka" normalitet för att anhöriga inte ska tröttna.
Så ge inte upp. Personen kommer säga nej. Nej. Nej. Och respektera det. Men ge inte upp. Finns där. Visa att du finns där. Och ta det inte personligt när hen säger nej.
Det här var mycket svårare än jag nånsin kunde anat, man känner sig helt maktlös och personen bara fortsätter skjuta en ifrån sig... :(
killenigrillen
2014-08-13, 18:31
Exakt. Tack för det inlägget jättebra. Och för att förtydliga så har vi inget som heter missmodighet i Sverige. Det låter som något som era psykiatriker i Finland har hittat på för att beskriva situationen i Finland. :)
Alltså är allt en tävling för dig eller?
Har du inget vettigare att göra i en såhär pass allvarlig tråd än att klappa dig själv på bröstet när du tycker att du har "rätt" så bör du kanske upphöra med din närvaro här.
Har sedan några månader tillbaka en deprimerad flickvän (hon har varit deprimerad med medicinering senaste 10 åren). Eftersom jag inte vet hur min förhållning och agerande emot hennes sjukdom fungerar så kan jag ju inte säga vad den har för påverkan, så har inga direkta tips om vad du kan göra. Min plan har väl varit att alltid stötte henne, och säga emot henne när hon blir över negativ. Har även fört en kampanj om att vara ute och gå så hon kommer ut ur lägenheten och rör på sig. Men mycket mer än så kan man inte riktigt göra.
Som oprofessionell närstående kan man tyvärr inte göra så mycket känner jag. Tycker psykologiguiden som länkades gav väldigt bra tips.
Nu vet jag inte hur nära du är men sista punkten är ganska viktig att tänka på också. Det är lätt att rubbas ur ditt vanliga synsätt ner i en mer negativ sådan. Jag har gjort som vana att alltid ifrågasätta mig själv när jag får väldigt negativa tankar om jag hade fått dom för 2 år sen, det har hjälpt mig att inte ta efter. Men alla får nog skapa sitt sätt.
Det tar även en del energi. Dels tänker jag ofta på hur jag ska bete mig för hennes sjukdom, kan jag göra mer för att hjälpa? Etc. Gör jag rätt?
Jag måste formulera mig väldigt tydligt med mina känslor och med vad jag menar för annars kan hon komma tillbaka en timme senare och vara förstörd utav ångest. Små missförstånd kan vara starten utav en negativ spiral. Med det sagt kan man inte tassa på socialatår hela tiden heller. Vill bara säga att om du fortsätter vara nära får du räkna med att det kommer ta energi bara.
Tldr: Bra tips i tråden förutom från MM, hen verkar vara en idiot. Psykologiguiden var bra.
Ps: skrivet semi-full.
Mackie Messer
2014-08-14, 08:03
Har sedan några månader tillbaka en deprimerad flickvän (hon har varit deprimerad med medicinering senaste 10 åren). Eftersom jag inte vet hur min förhållning och agerande emot hennes sjukdom fungerar så kan jag ju inte säga vad den har för påverkan, så har inga direkta tips om vad du kan göra. Min plan har väl varit att alltid stötte henne, och säga emot henne när hon blir över negativ. Har även fört en kampanj om att vara ute och gå så hon kommer ut ur lägenheten och rör på sig. Men mycket mer än så kan man inte riktigt göra.
Som oprofessionell närstående kan man tyvärr inte göra så mycket känner jag. Tycker psykologiguiden som länkades gav väldigt bra tips.
Nu vet jag inte hur nära du är men sista punkten är ganska viktig att tänka på också. Det är lätt att rubbas ur ditt vanliga synsätt ner i en mer negativ sådan. Jag har gjort som vana att alltid ifrågasätta mig själv när jag får väldigt negativa tankar om jag hade fått dom för 2 år sen, det har hjälpt mig att inte ta efter. Men alla får nog skapa sitt sätt.
Det tar även en del energi. Dels tänker jag ofta på hur jag ska bete mig för hennes sjukdom, kan jag göra mer för att hjälpa? Etc. Gör jag rätt?
Jag måste formulera mig väldigt tydligt med mina känslor och med vad jag menar för annars kan hon komma tillbaka en timme senare och vara förstörd utav ångest. Små missförstånd kan vara starten utav en negativ spiral. Med det sagt kan man inte tassa på socialatår hela tiden heller. Vill bara säga att om du fortsätter vara nära får du räkna med att det kommer ta energi bara.
Tldr: Bra tips i tråden förutom från MM, hen verkar vara en idiot. Psykologiguiden var bra.
Ps: skrivet semi-full.Verkar jag vara en idiot? Det är väl du som är en idiot som inte vet ett skit utom att du har varit ihop i 2 månader med en deprimerad? Vet du nåt om något överhuvudtaget eller gillar du bara att ventilera ditt kakhål?
Verkar jag vara en idiot?
Jag är rädd att mycket pekar i den riktningen, dock enbart baserat på hur du framställer dig.
För att kapa en diskussion som är en återvändsgränd, så ja, missmodighet är ett svenskt ord och inte så arkaiskt att den som är 20+ och läskunnig skall ha missat det. Det används dock betydligt mer på den finska sidan.
Vad gäller detta med att påpeka att personen "inte är sig själv" tycker jag att det kan vara en relevant synpunkt i den fas som leder fram till att personen kommer under behandling/erkänner problemet. Däremot skall man, tycker jag, passa sig JÄVLIGT noga för att komma med kommentarer om det sedan, när behandling/terapi/andra initiativ för att komma till rätta med problemet har kommit igång, eftersom det lätt blir något slags "krav" på personen att snabba sig på och bli normal igen. Typ "nu har du ju gått i terapi i tre månader, borde du inte vara bra snart" eller "du var ju en så glad kille/tjej förut, buhu". Den typen av kommentarer är mycket vanligare än man tror, särskilt från nära anhöriga. DONT GO THERE.
Edit: Angående sjukskrivning så är det inte nödvändigtvis någon universallösning, eller något måste. Det beror helt på vilket jobb personen har, hur deprimerad hen är och hur depressionen yttrar sig. För vissa kan det vara viktigt att behålla den sociala kontakten som jobbet är, och inte minst tvånget att ta sig upp på morgonen, för att inte hamna under täcket hela dagen. Man kan undersöka möjligheterna till halvtidssjukskrivning för att minska pressen att prestera, t.ex.
Verkar jag vara en idiot? Det är väl du som är en idiot som inte vet ett skit utom att du har varit ihop i 2 månader med en deprimerad? Vet du nåt om något överhuvudtaget eller gillar du bara att ventilera ditt kakhål?
Om du nu fortfarande läser här så kan jag väl förklara. Jag tycker du har fel i sakfrågan men det gör inte så mycket. Min kommentar var mer riktad mot hur du framförde din åsikt.
watertouch
2014-08-14, 12:44
Om du nu fortfarande läser här så kan jag väl förklara. Jag tycker du har fel i sakfrågan men det gör inte så mycket. Min kommentar var mer riktad mot hur du framförde din åsikt.
Orkar inte refera till ditt föra längre inlägg... Men Googla STAR*D
Det är en artikel/undersökning på dem mest effektiva antidepp medicinerna.
Att va deprimerad i 10år+ att ha sökt hjälp och fått mediciner är ju jobbigt. Kanske medicinbyte kan hjälpa. Men du verkar som en jävligt "stand up guy" *hug*
Var hur deprimerad som helst förra året. Kände ingen mening i min vardag och hade ingen riktning i livet. Men jag insåg att hur dåligt jag än mår så finns det folk som har det värre än mig och att det hjälper inte att sitta och tycka synd om sig själv.
För hur det än är så är det inte många som bryr sig ifall man skulle kasta bort sitt liv helt och man får själv skapa ett slags egen värde. Så med den insikten tvingade jag mig ut även om jag tyckte det var tråkigt och gjorde verkligen allting för att må bättre igen.
Så skaffade körkort, flyttade och började plugga och det tog ett ganska långt tag innan jag började må bättre men till slut släppte det. :)
Konstigt men livet förra året känns väldigt avlägset just nu.
filmjölk
2014-08-14, 13:42
Är du seriös? Jobbar inte du med ungdomar?
"hippie" trams...
SSRI och vad Benzo mot depp?
Googla STAR*D
Gå o ställ dig i skamvrån!*slap*
Jag jobbar inte med specifikt ungdomar nej, även om några av klientelet är unga. 18-65 oftast. Men de har lite andra villkor, tätare vårdkontakter, riktiga psykiatriker istället för vårdcentralsläkare, inget jobb och utbildad personal tillgänglig 24/7. dessutom välmedicinerade.
Helt andra villkor än du och jag och säkerligen TS bekant med. Det finns väldigt många olika behandlingar mot depression, men det är inte lätttillgängliga för någon som inte är sjukskriven, heltidsarbetar och behöver bekosta detta själv.
Jag tycker att är man deprimerad skall man vara sjukskriven, få vila, och få vård, få kontakt med en psykiatriker och inte en trött filur som knappt kan mer än en själv på en vårdcentral men det fungerar inte så i samhället. En hel del deprimerade måste arbeta, och när det redan är svårt att leva med en depression är det ännu svårare att vara effektiv på jobbet med en depression.
Då är det enda alternativet att göra någonting som dövar depressionen till något hanterbart. Ssri hjälper med detta, och när det blir lite för svårt ändå kan man bli påtänd på tex. stesolid.
Benzoruset blockerar tankarna och ångesten försvinner som genom magi. Därmed inte sagt att benzo eller för den delen ssri är nyttigt, men de är ibland ett nödvändigt ont om man måste klara av kombinationen depression och jobb.
watertouch
2014-08-14, 14:08
Aaa okej då förstår jag dig bättre, tyckte det lät som att du tyckte det bara var trams...
Benzorus har jag aldrig upplevet, trots försök, men visst är det som ett rus när ångesten släpper!
Personen kommer oxå troligen tacka nej till dina inviter om att göra nått, och när man tackat nej ett antal gånger så slutar folk att bjuda ut en, och så ryker umgängeskretsen... Så ligg i försök att göra nått, kanske bara ta en prommis lr nått.
Och nej det är ju oftast ingen anledning bakom (vilket förståss förstärker skam känslorna) vad har man för rätt att klaga, inte som man flyr från ett krig lr så...
Har försökt, hen vill helst ordna upp allt innan hen börjar umgås igen :(
Jag har diagnosen depression och äter antidepressiva piller (Citalpram), ett piller om dagen, vilket jag nog kommer fortsätta göra tills jag dör. Om jag slutar äta pillrena (jag har prövat) blir jag arg hela tiden och trött hela tiden. Det händer för övrigt även om jag jobbar mer än 40 timmar i veckan, har jag märkt.
Grunden till min depression är dels gener, dels att jag hade orealistiska förväntningar på tillvaron (jag ville ha ett jobb jag inte hatar, roliga vänner, regelbundet sex, märka resultat av min styrketräning osv). Att sänka kraven gjorde mig mer tillfreds.
Upplever du några biverkningar av den medicinen
Har sedan några månader tillbaka en deprimerad flickvän (hon har varit deprimerad med medicinering senaste 10 åren). Eftersom jag inte vet hur min förhållning och agerande emot hennes sjukdom fungerar så kan jag ju inte säga vad den har för påverkan, så har inga direkta tips om vad du kan göra. Min plan har väl varit att alltid stötte henne, och säga emot henne när hon blir över negativ. Har även fört en kampanj om att vara ute och gå så hon kommer ut ur lägenheten och rör på sig. Men mycket mer än så kan man inte riktigt göra.
Som oprofessionell närstående kan man tyvärr inte göra så mycket känner jag. Tycker psykologiguiden som länkades gav väldigt bra tips.
Nu vet jag inte hur nära du är men sista punkten är ganska viktig att tänka på också. Det är lätt att rubbas ur ditt vanliga synsätt ner i en mer negativ sådan. Jag har gjort som vana att alltid ifrågasätta mig själv när jag får väldigt negativa tankar om jag hade fått dom för 2 år sen, det har hjälpt mig att inte ta efter. Men alla får nog skapa sitt sätt.
Det tar även en del energi. Dels tänker jag ofta på hur jag ska bete mig för hennes sjukdom, kan jag göra mer för att hjälpa? Etc. Gör jag rätt?
Jag måste formulera mig väldigt tydligt med mina känslor och med vad jag menar för annars kan hon komma tillbaka en timme senare och vara förstörd utav ångest. Små missförstånd kan vara starten utav en negativ spiral. Med det sagt kan man inte tassa på socialatår hela tiden heller. Vill bara säga att om du fortsätter vara nära får du räkna med att det kommer ta energi bara.
Tldr: Bra tips i tråden förutom från MM, hen verkar vara en idiot. Psykologiguiden var bra.
Ps: skrivet semi-full.
Tack för att du delade med dig.
Nu när jag fått reda på att hen är sjuk förstod jag hur otroligt fel jag har bettet mig, jag retas och skojar men hen har kanske tagit saker seriöst osv
Jag har inte heller varit försiktig med att säga vad jag tycker, och borde nog ha varit mer finkänslig många gånger*cry*
Var hur deprimerad som helst förra året. Kände ingen mening i min vardag och hade ingen riktning i livet. Men jag insåg att hur dåligt jag än mår så finns det folk som har det värre än mig och att det hjälper inte att sitta och tycka synd om sig själv.
För hur det än är så är det inte många som bryr sig ifall man skulle kasta bort sitt liv helt och man får själv skapa ett slags egen värde. Så med den insikten tvingade jag mig ut även om jag tyckte det var tråkigt och gjorde verkligen allting för att må bättre igen.
Så skaffade körkort, flyttade och började plugga och det tog ett ganska långt tag innan jag började må bättre men till slut släppte det. :)
Konstigt men livet förra året känns väldigt avlägset just nu.
Men hur lyckades du? Gjorde det på egen hand eller fick du hjälp ?
Och grattis till framstegen *hug*
Hur mycket jag än hatar att erkänna det så är jag rädd att jag inte är tillräckligt stark.
Jag håller på att gå sönder av maktlösheten och känslan av att personen bara stänger ut mig mer och mer :(
Baskagge
2014-08-14, 16:12
Jag jobbar inte med specifikt ungdomar nej, även om några av klientelet är unga. 18-65 oftast. Men de har lite andra villkor, tätare vårdkontakter, riktiga psykiatriker istället för vårdcentralsläkare, inget jobb och utbildad personal tillgänglig 24/7. dessutom välmedicinerade.
Helt andra villkor än du och jag och säkerligen TS bekant med. Det finns väldigt många olika behandlingar mot depression, men det är inte lätttillgängliga för någon som inte är sjukskriven, heltidsarbetar och behöver bekosta detta själv.
Jag tycker att är man deprimerad skall man vara sjukskriven, få vila, och få vård, få kontakt med en psykiatriker och inte en trött filur som knappt kan mer än en själv på en vårdcentral men det fungerar inte så i samhället. En hel del deprimerade måste arbeta, och när det redan är svårt att leva med en depression är det ännu svårare att vara effektiv på jobbet med en depression.
Då är det enda alternativet att göra någonting som dövar depressionen till något hanterbart. Ssri hjälper med detta, och när det blir lite för svårt ändå kan man bli påtänd på tex. stesolid.
Benzoruset blockerar tankarna och ångesten försvinner som genom magi. Därmed inte sagt att benzo eller för den delen ssri är nyttigt, men de är ibland ett nödvändigt ont om man måste klara av kombinationen depression och jobb.
Håller med dig om sjukskrivning för deprimerade. Men man får skilja på nedstämdhet och depression. Har fått uppfattningen att många som är allmänt nedstämda säger sig ha en depression trots att de inte uppfyller kriterierna för diagnosen.
Att inte sjukskriva folk med riktig depression utan tvinga dem att arbeta lär bara göra det värre, eftersom det är svårt att sköta jobbet samt att det ofta syns tydligt att personen inte mår bra. Hade en kollega på min tidigare arbetsplats som var djupt deprimerad och satt och svettades i lunchrummet. Inte särskilt sympatiskt att tvinga iväg så pass sjuka människor till arbetsplatsen. Inte helt oväntat tog han sitt liv några månder senare.
Läste precis om den här tjejen som nyligen tog sitt liv. Vården för psykisk ohälsa är helt sanslös, inte bara för den som tar livet av sig utan även för de anhöriga. Som föräldrarna säger i inslaget så har de inte erbjudits någon som helst hjälp. I det här fallet hängde hon sig, men i andra fall där personen kanske skadat sig själv på olika sätt och skurit upp handlederna så blir det någon anhörig som får städa upp allt blod. Det gör säkert gott för sorgarbetet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5935457
Håller med dig om sjukskrivning för deprimerade. Men man får skilja på nedstämdhet och depression. Har fått uppfattningen att många som är allmänt nedstämda säger sig ha en depression trots att de inte uppfyller kriterierna för diagnosen.
Att inte sjukskriva folk med riktigt depression utan tvinga dem att arbeta lär bara göra det värre, eftersom det är svårt att sköta jobbet samt att det ofta syns tydligt att personen inte mår bra. Hade en kollega på min tidigare arbetsplats som var djupt deprimerad och satt och svettades i lunchrummet. Inte särskilt sympatiskt att tvinga iväg så pass sjuka människor till arbetsplatsen. Inte helt oväntat tog han sitt liv några månder senare.
Läste precis om den här tjejen som nyligen tog sitt liv. Vården för psykisk ohälsa är helt sanslös, inte bara för den som tar livet av sig utan även för de anhöriga. Som föräldrarna säger i inslaget så har de inte erbjudits någon som helst hjälp. I det här fallet hängde hon sig, men i andra fall där personen kanske skadat sig själv på olika sätt och skurit upp handlederna så blir det någon anhörig som får städa upp allt blod. Det gör säkert gott för sorgarbetet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5935457
Personligen hade jag hellre sett hen sjukskriven så hen kunde slippa pressen och försöka hitta tillbaka till någon sorts glädje genom terapi och försöka börja med sina fritidsintressen som hen tidigare tyckt om.
Dock vad jag läste på nätet är att det är bra med sånna rutiner som jobb så personen gör något och kommer ut och socialiseras ist ligga hem och må dåligt
-eBUcBfkVCo
Usch*cry*
Jag får ont av att tänka att min vän kan må lika dåligt :(
PS
Är man hemsk om man inte lyckas hjälpa personen och klarar inte av att stå pall ? :(
Usch*cry*
Jag får ont av att tänka att min vän kan må lika dåligt :(
Se hela istället för bara början.
TranceII
2014-08-14, 17:23
Postar det här med då det är relevant
Denna är rätt bra för att förstå depression (två delar):
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html
Se hela istället för bara början.
Ska absolut göra det så fort jag är hemma så jag kan se den i lugn och ro
Men det känns fortfarande jobbigt
Postar det här med då det är relevant
Denna är rätt bra för att förstå depression (två delar):
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html
Såg den i förra
Den är bra, tack för tipset :)
Ska absolut göra det så fort jag är hemma så jag kan se den i lugn och ro
Men det känns fortfarande jobbigt
Gör så, hoppas det "löser sig" på något sätt!
Gör så, hoppas det "löser sig" på något sätt!
Tack
Det hoppas jag också, hen är en mycket fin människa och det smärtar att se hen lida
Men hur lyckades du? Gjorde det på egen hand eller fick du hjälp ?
Och grattis till framstegen *hug*
Tack så mycket! :)
Höll på hur jag mådde väldigt länge och trodde det skulle släppa men det gjorde ju inte det. Så jag pratade med de närmsta om det och fick bra med stöd av dem.
Men sen tror jag att folk som är deprimerade vet ju hur det är att må bra. Någon gång har vi ju alla haft en rolig tid och varför skulle man inte kunna ha flera egentligen. Jag satte upp som mål att må bra igen och gjorde verkligen allt jag kunde. Sysselsatte mig så mycket som möjligt för att slippa tänka på det. Så jobbade, pluggade, träffade vänner, festade, promenerade, sprang, körde några lätta pass på gymmet och så vidare.
Första månaderna var ju värst för märkte inte så stor skillnad på hur jag mådde och kändes som man visade en fasad utåt och samtidigt så mådde man väldigt dåligt innerst inne.
Visst fanns ju väldigt många gånger att jag tvivlade på det jag gjorde men efter ca 8 månader sen jag bestämde mig för att må bra igen så hade den värsta ångesten försvunnit. Så det går att gå från att må riktigt uruselt till att må bra men man måste vara beredd att få kämpa en hel jävla del.
Jenni, du är en bra vän som bryr dig om din kompis
Postar det här med då det är relevant
Denna är rätt bra för att förstå depression (två delar):
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html
Tackar! Illustrationerna höjer berättelsen något enormt.
filmjölk
2014-08-14, 18:46
Tack
Det hoppas jag också, hen är en mycket fin människa och det smärtar att se hen lida
Är hen en kille som utöver depressionen dessutom är olyckligt kär i dig? Jag bara gissar nu på sättet du beskriver hen. Om det skulle vara så, så tycker jag att du skall minska på kontakten med hen.
Tack så mycket! :)
Men sen tror jag att folk som är deprimerade vet ju hur det är att må bra. Någon gång har vi ju alla haft en rolig tid och varför skulle man inte kunna ha flera egentligen.
Det är skillnad mellan olika personer och depressioner. När jag mådde som sämst så trodde jag på riktigt att jag aldrig mer skulle känna glädje. Jag kom inte ihåg hur det kändes att må bra. Jag kom inte ihåg hur det kändes att skratta. Jag trodde på riktigt att det kommer aldrig mer kännas bra. Jag kan ärligt säga att jag inte alls trodde på att det skulle bli bra igen. Så att säga att deprimerade "vet hur det är att må bra och varför skulle det inte kunna bli så igen" är en förenkling och helt enkelt inte sant för alla deprimerade. För en del kanske det är så, men för en del är det inte så.
Men nu mår jag bra igen. Jag kan se tillbaks på den perioden och minnas hur jag upplevde och tänkte då, men nu mår jag inte som då, så jag känner inte den ihåliga ångesten och meningslösheten längre. Det går att må bra igen, men att säga att alla deprimerade "vet hur det är att må bra och att det är bara att rycka upp sig" (ingen som sagt exakt så här) är bullshit.
Vad jag inte fattar är hur man tar sig från att innerst inne känna att allt egentligen är skit och meningslöst till att livet är rätt bra ändå.
Tack så mycket! :)
Höll på hur jag mådde väldigt länge och trodde det skulle släppa men det gjorde ju inte det. Så jag pratade med de närmsta om det och fick bra med stöd av dem.
Men sen tror jag att folk som är deprimerade vet ju hur det är att må bra. Någon gång har vi ju alla haft en rolig tid och varför skulle man inte kunna ha flera egentligen. Jag satte upp som mål att må bra igen och gjorde verkligen allt jag kunde. Sysselsatte mig så mycket som möjligt för att slippa tänka på det. Så jobbade, pluggade, träffade vänner, festade, promenerade, sprang, körde några lätta pass på gymmet och så vidare.
Första månaderna var ju värst för märkte inte så stor skillnad på hur jag mådde och kändes som man visade en fasad utåt och samtidigt så mådde man väldigt dåligt innerst inne.
Visst fanns ju väldigt många gånger att jag tvivlade på det jag gjorde men efter ca 8 månader sen jag bestämde mig för att må bra igen så hade den värsta ångesten försvunnit. Så det går att gå från att må riktigt uruselt till att må bra men man måste vara beredd att få kämpa en hel jävla del.
Men det är väldigt starkt av dig att lyckas göra de aktiviteterna, gör det verkar rätt knepigt att intressera personen för något just nu :(
Jenni, du är en bra vän som bryr dig om din kompis
Tyvärr måste jag nog säga att jag är motsatsen, jag kan ju inte hjälpa hen, och är på väg att bryta ihop själv, vilket gör mig till en svag vän som sviker
Är hen en kille som utöver depressionen dessutom är olyckligt kär i dig? Jag bara gissar nu på sättet du beskriver hen. Om det skulle vara så, så tycker jag att du skall minska på kontakten med hen.
Nope, hen är inte olyckligt kär, hen är nog inte i kontakt med sina känslor alls just nu och framför allt inte kärlekskänslorna.
mangemani
2014-08-14, 19:17
vad som än orsakar depressionen så har iaf jag lärt mig att man aldrig ska sitta och ensam och tänka.
nått som fick mig igenom min depression som jag fick i början då jag hade fått ryggskadan och trodde att jag aldrig mer skulle kunna styrketräna eller leva normalt, var att ta upp en gammal hobby, det fick mig att må bra igen och fick mig igenom den värsta depressionen.
så mitt råd är att håll dig sysselsatt och tänk inte så mycket.
Det är skillnad mellan olika personer och depressioner. När jag mådde som sämst så trodde jag på riktigt att jag aldrig mer skulle känna glädje. Jag kom inte ihåg hur det kändes att må bra. Jag kom inte ihåg hur det kändes att skratta. Jag trodde på riktigt att det kommer aldrig mer kännas bra. Jag kan ärligt säga att jag inte alls trodde på att det skulle bli bra igen. Så att säga att deprimerade "vet hur det är att må bra och varför skulle det inte kunna bli så igen" är en förenkling och helt enkelt inte sant för alla deprimerade. För en del kanske det är så, men för en del är det inte så.
Men nu mår jag bra igen. Jag kan se tillbaks på den perioden och minnas hur jag upplevde och tänkte då, men nu mår jag inte som då, så jag känner inte den ihåliga ångesten och meningslösheten längre. Det går att må bra igen, men att säga att alla deprimerade "vet hur det är att må bra och att det är bara att rycka upp sig" (ingen som sagt exakt så här) är bullshit.
Jo det är sant, klart det är olika från person till person. Talade bara från egen erfarenhet.
Personligen hade jag hellre sett hen sjukskriven så hen kunde slippa pressen och försöka hitta tillbaka till någon sorts glädje genom terapi och försöka börja med sina fritidsintressen som hen tidigare tyckt om.
Dock vad jag läste på nätet är att det är bra med sånna rutiner som jobb så personen gör något och kommer ut och socialiseras ist ligga hem och må dåligt
Det handlar ju alltid om hur just den aktuella personen mår, hur hens depression yttrar sig och hur djup depressionen är. Det är viktigt att den som gör bedömningen träffar personen för att få en vettig uppfattning (om det inte är en känd patient som man redan vet hur hen brukar vara, det blir alltid en annan sak).
Viktigt när man är kompisen som inte orkar stötta så mycket som man borde är ju att man kommer ihåg att man alltid kan göra NÅGOT, men inte måste göra ALLT. Man måste inte som vän ansvaret att "fixa" personens tillvaro, och det lilla man kan göra är inte värdelöst bara för att det inte är Lösningen(tm) med extra allt. Bara att ringa/maila/SMS:a och fråga hur det är, skicka små vykort med posten (eller vad man nu gillar för kommunikationsform) är värdefullt. Det visar att man inte glömmer bort personen bara för att hen just nu är "tråkig" och inte orkar hitta på saker.
Vad jag inte fattar är hur man tar sig från att innerst inne känna att allt egentligen är skit och meningslöst till att livet är rätt bra ändå.
Verkligen en bra fråga. Jag fick medicin (SSRI sen SNRI) som gjorde att jag "klarade av" vardagen, och kom ur den värsta skiten till att orka gå till jobbet och upprätthålla rutiner. Allt kändes fortfarande meningslöst, men jag var inte förlamad av det, utan kom upp ett snäpp i nivå. Jag orkade iaf tvinga mig att gå upp ur sängen, tvinga mig att äta frukost, tvinga mig att gå till jobbet osv, sen till slut behöver man inte tvinga sig, bara påminna sig om att göra det varje dag, hela tiden, sen till slut gör man det utan att behöva påminna sig själv varje gång, sen till slut tänker man inte på att man inte behöver påminna sig om att gå upp ur sängen. Till slut ser man fram emot saker igen.
Jag tror verkligen samtalskontakt kan hjälpa, men det måste som sagt vara med någon man litar på. Sen hjälper det att öka "välbefinnandehormonerna" genom t ex bra mat och motion och sociala kontakter och kroppskontakt. Problemet är ju att man när man mår som sämst inte orkar ens promenera, inte orkar äta, lätt blir antisocial osv.
Sova, äta, röra på sig, närhet. Rutiner. Livet var rejält inrutat ett tag för att jag skulle komma tillbaka, men till slut vågade jag lita på att jag klarade mig utan rutinerna också. Men fortfarande väldigt rutinbunden jämfört med tidigare och med många vänner! :)
Sen när man väl mår bättre så är ju livet rätt mycket bättre bara för man inte känner att allt är meningslöst längre! Livet är fan bättre nu än innan!
Hur mycket jag än hatar att erkänna det så är jag rädd att jag inte är tillräckligt stark.
Jag håller på att gå sönder av maktlösheten och känslan av att personen bara stänger ut mig mer och mer :(
Viktigt när man är kompisen som inte orkar stötta så mycket som man borde är ju att man kommer ihåg att man alltid kan göra NÅGOT, men inte måste göra ALLT. Man måste inte som vän ansvaret att "fixa" personens tillvaro, och det lilla man kan göra är inte värdelöst bara för att det inte är Lösningen(tm) med extra allt. Bara att ringa/maila/SMS:a och fråga hur det är, skicka små vykort med posten (eller vad man nu gillar för kommunikationsform) är värdefullt. Det visar att man inte glömmer bort personen bara för att hen just nu är "tråkig" och inte orkar hitta på saker.
+1
Man har ansvar för sin egen hälsa, så gör inte mer än du klarar av Jenni. Jag har läst, vet inte om sant, att depression och ångest kan "smitta" till anhöriga just pga det du beskriver, så se till att du mår bra också!
Det kan räcka med så lite när man är deprimerad, som sagt kan ett SMS räcka långt! SMS gillade jag, de kunde jag gå tillbaka och läsa flera gånger och känna mig stärkt.
Verkligen en bra fråga. Jag fick medicin (SSRI sen SNRI) som gjorde att jag "klarade av" vardagen, och kom ur den värsta skiten till att orka gå till jobbet och upprätthålla rutiner. Allt kändes fortfarande meningslöst, men jag var inte förlamad av det, utan kom upp ett snäpp i nivå. Jag orkade iaf tvinga mig att gå upp ur sängen, tvinga mig att äta frukost, tvinga mig att gå till jobbet osv, sen till slut behöver man inte tvinga sig, bara påminna sig om att göra det varje dag, hela tiden, sen till slut gör man det utan att behöva påminna sig själv varje gång, sen till slut tänker man inte på att man inte behöver påminna sig om att gå upp ur sängen. Till slut ser man fram emot saker igen.
Jag tror verkligen samtalskontakt kan hjälpa, men det måste som sagt vara med någon man litar på. Sen hjälper det att öka "välbefinnandehormonerna" genom t ex bra mat och motion och sociala kontakter och kroppskontakt. Problemet är ju att man när man mår som sämst inte orkar ens promenera, inte orkar äta, lätt blir antisocial osv.
Sova, äta, röra på sig, närhet. Rutiner. Livet var rejält inrutat ett tag för att jag skulle komma tillbaka, men till slut vågade jag lita på att jag klarade mig utan rutinerna också. Men fortfarande väldigt rutinbunden jämfört med tidigare och med många vänner! :)
Sen när man väl mår bättre så är ju livet rätt mycket bättre bara för man inte känner att allt är meningslöst längre! Livet är fan bättre nu än innan!
Intressant svar, även om jag inte riktigt kan förstå det.
Armed Dingo
2014-08-14, 21:16
En väldigt bra post från ett annat forum. På engelska men är verkligen mitt i prick tycker jag. Insidious=smygande, lömskt. Succumb=falla ner i, bli offer för.
Depression is just so fucking insidious. It's not just that it alters a person's perception of themselves and the world in a negative, debilitating way, it makes you believe you see everything the way it actually is, while everyone else is delusional.
Depression makes you believe you see the world more clearly when what's happening is the exact opposite.
I've had my own struggles with both chemical and situational depression, and can identify with the urge to just get it over with enough to never flippantly accuse those who succumb of selfishness or of having taken the 'easy way' out. How someone like Williams, who from all accounts struggled for decades with his affliction, could be accused of selfishness or some such baffles me.
Tyvärr verkar det mycket mer än bara depression.
Tråkigt att någon kan råka ut för sånt och helt förändras, det är som att personen jag kände är död och istället är det en ny helt annan människa, och så är det, den jag kände dog helt enkelt :(
WHITEFOLKS
2014-08-15, 11:53
Vad menar du mer än bara depression?depression är inte bara.
Det finns ofta något som triggar depressionen, kan vara bra att få insikt i det och försöka bryta trenden. Aktivera sig på något sätt och bryta de nya inlärda mönstren. Men det kan ta tid, och det är svårt att påverka utifrån när man själv inte förstår vad det handlar om.
Vad menar du mer än bara depression?depression är inte bara.
Jag tror det är någon ytligare diagnos, det verkar inte bara depp, har ägnat ett par nätter till att läsa om depression och visst är det det, men det är något mer, mer permanent :(
Det finns ofta något som triggar depressionen, kan vara bra att få insikt i det och försöka bryta trenden. Aktivera sig på något sätt och bryta de nya inlärda mönstren. Men det kan ta tid, och det är svårt att påverka utifrån när man själv inte förstår vad det handlar om.
Det här har dock legat under ytan i många många år hos personen
Det här har dock legat under ytan i många många år hos personen
Då har det hunnit bli ett invant beteende, som vid små motgångar kan leda till en nedåtgående spiral. Det som är säkert är dock att inget blir bättre av att inte försöka göra något åt problemet. Man måste skaffa sig en plan, aktivera sig på olika sätt och försöka förändra vardagen. Inget blir bättre om personen spenderar dagarna med att sitta och fundera. Det kan ta lång tid, och kräva steg för steg förändring. Men det är olika.
Då har det hunnit bli ett invant beteende, som vid små motgångar kan leda till en nedåtgående spiral. Det som är säkert är dock att inget blir bättre av att inte försöka göra något åt problemet. Man måste skaffa sig en plan, aktivera sig på olika sätt och försöka förändra vardagen. Inget blir bättre om personen spenderar dagarna med att sitta och fundera. Det kan ta lång tid, och kräva steg för steg förändring. Men det är olika.
Ja, jag hoppas verkligen att personen klarar att ta sig upp ur det, för hen är värd all lycka i världen.
Jag måste dock avlägsna mig helt, men jag hoppas att allt blir bra för hen
Ja, jag hoppas verkligen att personen klarar att ta sig upp ur det, för hen är värd all lycka i världen.
Jag måste dock avlägsna mig helt, men jag hoppas att allt blir bra för hen
Så allt eller inget?
Så allt eller inget?
Jag förvärrar , gör allt värre, tro mig detta smärtar mig mer än hen
Men jag vill att personen ska bli bra, och om jag försvårar tillfrisknandet så är jag bredd att lämna scenen :(
Jag förvärrar , gör allt värre, tro mig detta smärtar mig mer än hen
Men jag vill att personen ska bli bra, och om jag försvårar tillfrisknandet så är jag bredd att lämna scenen :(
Och du förmår inte bara ta en medelväg där du slutar göra saker värre? Antingen kör du på som nu eller slutar helt? Det låter lite drastiskt.
Man kan backa lite, ändra på vad man gör och säger utan att bryta helt med en person. Är du säker på att ett totalt uppbrott är bättre för hen?
Och du förmår inte bara ta en medelväg där du slutar göra saker värre? Antingen kör du på som nu eller slutar helt? Det låter lite drastiskt.
Man kan backa lite, ändra på vad man gör och säger utan att bryta helt med en person. Är du säker på att ett totalt uppbrott är bättre för hen?
Ja, tyvärr är det så
Jag har försökt med allt, jag var bredd på mycket för att kunna vara där, för att försöka hjälpa eller bara vara vid personens sida, men hen vägrar, hen vill göra det här själv, jag kan inte tvinga även om jag skulle vilja.
Jag måste respektera personens önskan, även då jag tycker det är dumt .
Det går inte att få hen att ändra sig ang det.
Jag får för min del acceptera att den personen som var min vän är död, hen finns inte kvar, det som finns nu är någon helt annan, påminner inte ens om den hen var förut :(
Jag får för min del acceptera att den personen som var min vän är död, hen finns inte kvar, det som finns nu är någon helt annan, påminner inte ens om den hen var förut :(
För mig låter det som att du just nu går igenom en reaktion på att det här händer din vän, och att ditt sätt att hantera din maktlöshet är det här. Jag säger inte att det är fel, men jag ogillar starkt att du uttrycker dig så att din vän är död.
Depression och annan psykisk ohälsa kan leda till stora personlighetsförändringar tillfälligt, säkerligen också permanenta, men det vet du inte än. Det kanske är så att du just nu måste tänka att din vän är död för att du ska klara av att gå igenom det här, men försök att inte säga det till hen. Och försök när du mår bättre att ha kontakt med hen igen.
Fixa mat och film kan hjälpa ibland!
Benso om det är riktigt illa
Mvh
För mig låter det som att du just nu går igenom en reaktion på att det här händer din vän, och att ditt sätt att hantera din maktlöshet är det här. Jag säger inte att det är fel, men jag ogillar starkt att du uttrycker dig så att din vän är död.
Depression och annan psykisk ohälsa kan leda till stora personlighetsförändringar tillfälligt, säkerligen också permanenta, men det vet du inte än. Det kanske är så att du just nu måste tänka att din vän är död för att du ska klara av att gå igenom det här, men försök att inte säga det till hen. Och försök när du mår bättre att ha kontakt med hen igen.
Om hen inte stängde av mig och sköt bort mig så totalt hade jag stått kvar och stöttat fullt ut oavsett känslan av maktlöshet, jag hade funnits där i alla lägen.
Men från att ha gått från daglig tät kontakt till knappt svara i telefonen och hela tiden be mig att låta hen bli bra, och låta hen vara! Vad ska jag göra
Hen ber mig avlägsna mig.
Detta hände väldigt plötsligt, från att ena dagen vara tillsammans och skratta ihop till total och brutal kyla bara 48 h senare och det bara fortsatt eskalera ?*cry*
Allt jag kan göra nu verkar det som är att hålla mig iskall så jag inte bryter ihop själv, och hålla tummarna för att hen blir frisk.
Medicineringen påbörjades igår, vet någon hur lång tid det tar innan den börjar verka?
Min erfarenhet av läkemedlen är att det först blir sämre innan det sedan blir bättre.
Min erfarenhet av läkemedlen är att det först blir sämre innan det sedan blir bättre.
Ok, bara det blir bättre sen så.
Har du någon aning om tidsspann ?
Ok, bara det blir bättre sen så.
Har du någon aning om tidsspann ?
Inte ens en gissning, beror på dos, läkemedel, och en bunt andra faktorer. Och inga garantier finns det heller. Men många blir bra!
Inte ens en gissning, beror på dos, läkemedel, och en bunt andra faktorer. Och inga garantier finns det heller. Men många blir bra!
Önskar att det fanns garantier för att personen blev sig själv igen
Tänkte lite på kosttillskott, läste att vissa kan ha en inverkan på depression, bla
magnesium, zink, selen och VitaminD, någon som vet om det stämmer?
Baskagge
2014-08-15, 17:18
Tänkte lite på kosttillskott, läste att vissa kan ha en inverkan på depression, bla
magnesium, zink, selen och VitaminD, någon som vet om det stämmer?
Man brukar ta blodprov på vårdcentralen om man söker för depression för att utesluta vitaminbrist, så någon form av koppling finns det. Personligen tycker jag det är lite löjligt att rekommendera d-vitamin som ett bot mot depression, möjligen hjälper det mot lättare nedstämdhet. Det har åtminstone inte haft någon effekt på mig.
WHITEFOLKS
2014-08-15, 17:54
Man brukar ta blodprov på vårdcentralen om man söker för depression för att utesluta vitaminbrist, så någon form av koppling finns det. Personligen tycker jag det är lite löjligt att rekommendera d-vitamin som ett bot mot depression, möjligen hjälper det mot lättare nedstämdhet. Det har åtminstone inte haft någon effekt på mig.
Jag blev blodtestad men jag tror det är en oldschoolkvarleva mer än något annat.
Man brukar ta blodprov på vårdcentralen om man söker för depression för att utesluta vitaminbrist, så någon form av koppling finns det. Personligen tycker jag det är lite löjligt att rekommendera d-vitamin som ett bot mot depression, möjligen hjälper det mot lättare nedstämdhet. Det har åtminstone inte haft någon effekt på mig.
Magnesium och zink är väl om man har svårt att sova? Som vissa med depression har? Har försökt läsa så mycket jag kan om depression under de senaste nätterna = 0 sömn, så jag blandar ihop allt nu:Virro
... det är som att personen jag kände är död och istället är det en ny helt annan människa, och så är det, den jag kände dog helt enkelt :(
Önskar att det fanns garantier för att personen blev sig själv igen
Magnesium och zink är väl om man har svårt att sova? Som vissa med depression har? Har försökt läsa så mycket jag kan om depression under de senaste nätterna = 0 sömn, så jag blandar ihop allt nu:Virro
Jag förvärrar , gör allt värre, tro mig detta smärtar mig mer än hen Men jag vill att personen ska bli bra, och om jag försvårar tillfrisknandet så är jag bredd att lämna scenen :(
Jag vet inte riktigt hur jag kan formulera det här för att det inte skall låta alltför elakt, men om du beter dig i linje med det du skriver här har jag viss förståelse för om din vän inte orkar med dig. Det kan vara extremt påfrestande att ha en sjukdom som ens omgivning inte kan hantera utan att själva balla ur i ältande av hur förändrad man blivit (surprise, det är en psykisk sjukdom), om man inte skall prova de här fantastiska kosttillskotten och den här udda alternativa terapin, och inte minst hur tragiskt det är för dem själva, som fortfarande är friska, att man blivit så annorlunda, så jobbig, så ... sjuk. Att du sitter uppe på nätterna och letar lösningar och därefter är så trött att du inte kan tänka, utan ballar ur i dramaqueenbeteenden (ja, det är dramaqueenigt att bara "omg jag MÅSTE antingen FINNAS DÄR JÄMT eller också BRYTA HELT, jag KAN INTE ANPASSA MIG") hjälper inte din vän. Man måste inte flytta in till folk och styra upp hela deras tillvaro för att hjälpa, som många redan beskrivit i tråden. Ibland drabbas man av lite jesuskomplex i sådan här situationer, men man behöver inte vara jesus, det räcker att man är en vanlig människa.
Frågan är inte om du inte helst borde skona din vän från din närvaro för att du är en så jobbig person, utan om du inte helst borde - tadaa! - acceptera att din vän är sjuk och anpassa dig lite efter det.
Jag får för min del acceptera att den personen som var min vän är död, hen finns inte kvar, det som finns nu är någon helt annan, påminner inte ens om den hen var förut :(
Det här tycker jag bara var självömkande och allmänt obehagligt. Jag förstår att du också reagerar känslomässigt på situationen och att man inte är så himla genomtänkt när känslorna svallar, men jag tycker att du borde välja dina ord.
Sedan kan det absolut vara så att du just nu mår för dåligt för att orka med en deprimerad vän, men det är ju i så fall ett problem med flera sidor och inte bara din väns fel. Det händer också att personer som mår dåligt blir så himla jobbiga att man inte orkar umgås med dem hur stabil man än är, och då måste man få dra sig undan. Man har inte frikort på att bete sig som en rövhatt bara för att man mår dåligt (även om man inte alltid kan hjälpa det).
WHITEFOLKS
2014-08-15, 22:41
+1 på tolkia. Det jan vara svårt men man måste hitta "lagom".
Jag vet inte riktigt hur jag kan formulera det här för att det inte skall låta alltför elakt, men om du beter dig i linje med det du skriver här har jag viss förståelse för om din vän inte orkar med dig. Det kan vara extremt påfrestande att ha en sjukdom som ens omgivning inte kan hantera utan att själva balla ur i ältande av hur förändrad man blivit (surprise, det är en psykisk sjukdom), om man inte skall prova de här fantastiska kosttillskotten och den här udda alternativa terapin, och inte minst hur tragiskt det är för dem själva, som fortfarande är friska, att man blivit så annorlunda, så jobbig, så ... sjuk. Att du sitter uppe på nätterna och letar lösningar och därefter är så trött att du inte kan tänka, utan ballar ur i dramaqueenbeteenden (ja, det är dramaqueenigt att bara "omg jag MÅSTE antingen FINNAS DÄR JÄMT eller också BRYTA HELT, jag KAN INTE ANPASSA MIG") hjälper inte din vän. Man måste inte flytta in till folk och styra upp hela deras tillvaro för att hjälpa, som många redan beskrivit i tråden. Ibland drabbas man av lite jesuskomplex i sådan här situationer, men man behöver inte vara jesus, det räcker att man är en vanlig människa.
Frågan är inte om du inte helst borde skona din vän från din närvaro för att du är en så jobbig person, utan om du inte helst borde - tadaa! - acceptera att din vän är sjuk och anpassa dig lite efter det.
Det här tycker jag bara var självömkande och allmänt obehagligt. Jag förstår att du också reagerar känslomässigt på situationen och att man inte är så himla genomtänkt när känslorna svallar, men jag tycker att du borde välja dina ord.
Sedan kan det absolut vara så att du just nu mår för dåligt för att orka med en deprimerad vän, men det är ju i så fall ett problem med flera sidor och inte bara din väns fel. Det händer också att personer som mår dåligt blir så himla jobbiga att man inte orkar umgås med dem hur stabil man än är, och då måste man få dra sig undan. Man har inte frikort på att bete sig som en rövhatt bara för att man mår dåligt (även om man inte alltid kan hjälpa det).
Jag tror inte du förstår riktigt, personen förändrades väldigt tvärt, helt plötsligt och jag har aldrig varit med om liknande, tänk dig själv en av dina närmaste närmaste personerna plötsligt blir iskalla, helt avstängda och knappt svarar på kontakt. Vill helst bli lämnade ifred och mår väldigt väldigt dåligt och du får inte ens försöka hjälpa?
Hur fan tror du jag som inte har en aning om denna sjukdom ska agera då?!
Hur ska jag bete mig när allt jag säger och gör bara framkallar tårar?!
Tror du jag känner mig trygg i min roll som vän då?!!! När personen mår sämre?
Må jag inte riktigt kunnat återge hela bilden av situationen men du har ingen som helst fog att kasta dig med ord och anklagelser! Sorry, jag brukar aldrig ta åt mig men när det gäller en sådan delikat fråga som en persons mående och den skuld som vekar läggas på mig så måste jag bita ifrån! Du har inte hela bilden för att kunna rikta sådan kritik mot mig, vad jag har gjort och inte gjort för hens skull vet inte du heller, och kommer tyvärr aldrig få veta!
Jag skiter fullständigt i om jag är trött, jag ballar inte ut eller vad du nu skrev
Jag vill bara inte se hen falla djupare ner nu, klart det känns otroligt svårt att stå och se på när det händer, om du någonsin har varit i min situation och klarat vara åskådare?! Ja då är du väl stark??!
+1 på tolkia. Det jan vara svårt men man måste hitta "lagom".
Och om personen det handlat om är bara svart eller vitt och inte ser lagom? Inte ser vitt? Utan bara ser svart?!
Anton Fräs
2014-08-15, 23:23
Jag tror inte du förstår riktigt, personen förändrades väldigt tvärt, helt plötsligt och jag har aldrig varit med om liknande, tänk dig själv en av dina närmaste närmaste personerna plötsligt blir iskalla, helt avstängda och knappt svarar på kontakt. Vill helst bli lämnade ifred och mår väldigt väldigt dåligt och du får inte ens försöka hjälpa?
Hur fan tror du jag som inte har en aning om denna sjukdom ska agera då?!
Hur ska jag bete mig när allt jag säger och gör bara framkallar tårar?!
Tror du jag känner mig trygg i min roll som vän då?!!! När personen mår sämre?
Må jag inte riktigt kunnat återge hela bilden av situationen men du har ingen som helst fog att kasta dig med ord och anklagelser! Sorry, jag brukar aldrig ta åt mig men när det gäller en sådan delikat fråga som en persons mående och den skuld som vekar läggas på mig så måste jag bita ifrån! Du har inte hela bilden för att kunna rikta sådan kritik mot mig, vad jag har gjort och inte gjort för hens skull vet inte du heller, och kommer tyvärr aldrig få veta!
Jag skiter fullständigt i om jag är trött, jag ballar inte ut eller vad du nu skrev
Jag vill bara inte se hen falla djupare ner nu, klart det känns otroligt svårt att stå och se på när det händer, om du någonsin har varit i min situation och klarat vara åskådare?! Ja då är du väl stark??!
Och om personen det handlat om är bara svart eller vitt och inte ser lagom? Inte ser vitt? Utan bara ser svart?!
Som en person som både är väl inläst på psykiatri och depression i synnerhet samt själv genomlidit 4-5 depressioner varav 1 riktigt allvarlig tror jag Tolkia har rätt i det hon säger.
Du måste acceptera att din vän är sjuk, man kan se det som att den har en liten demon på axeln, du måste försöka att inte låta det påverka dig alternativt hålla dig undan om du inte klarar av det.
Och om personen det handlat om är bara svart eller vitt och inte ser lagom? Inte ser vitt? Utan bara ser svart?!
Det är ju det som är sjukdomen.
Som en person som både är väl inläst på psykiatri och depression i synnerhet samt själv genomlidit 4-5 depressioner varav 1 riktigt allvarlig tror jag Tolkia har rätt i det hon säger.
Du måste acceptera att din vän är sjuk, man kan se det som att den har en liten demon på axeln, du måste försöka att inte låta det påverka dig alternativt hålla dig undan om du inte klarar av det.
Det är ju det som är sjukdomen.
Jag antar att ni har rätt
Jag ville dock bara att hen skulle bli bra, må bra och bli sitt riktiga jag.
Aldrig meningen att vara jobbig eller göra det värre.
Jag kan ju inget on detta tillstånd, min reaktion kommer spontant utan erfarenheter eller kunskap om ämnet, så jag har gjort fel, absolut, men det är även därför jag sökte svar, tips och råd
Hur kommer det sig att så många deprimerade lyckas att ha både vänner och en partner?
WHITEFOLKS
2014-08-24, 08:33
Hur kommer det sig att så många deprimerade lyckas att ha både vänner och en partner?
Tycker du att det är vanligt att de har partner/lika mycket vänner etc?
Tycker du att det är vanligt att de har partner/lika mycket vänner etc?
Ärligt talat så vet jag inte. Men det är ändå en sån där grej som förvånar mig, att man kan [enligt egen utsago på internet] vara deprimerad eller ha varit deprimerad och tillsynes ha ett socialt liv. Är det lämningar från livet innan depressionen? Är det kopplat till en viss typ av depression? Är det helt enkelt så att personerna i fråga har en bättre förmåga att etablera relationer, med eller utan depression?
WHITEFOLKS
2014-08-24, 09:03
Ärligt talat så vet jag inte. Men det är ändå en sån där grej som förvånar mig, att man kan [enligt egen utsago på internet] vara deprimerad eller ha varit deprimerad och tillsynes ha ett socialt liv. Är det lämningar från livet innan depressionen? Är det kopplat till en viss typ av depression? Är det helt enkelt så att personerna i fråga har en bättre förmåga att etablera relationer, med eller utan depression?
Jag tror inte det är helt ovanligt att depressionen får avtryck mest inåt och man klarar av att hålla en fasad/mask. Sen så är väl inte alla som säger att de är deprimerade det heller.
Är man van vid att vara social/har status så kan man nog driva vidare den delen av livet rätt OK och samtidigt må piss privat.
Ärligt talat så vet jag inte. Men det är ändå en sån där grej som förvånar mig, att man kan [enligt egen utsago på internet] vara deprimerad eller ha varit deprimerad och tillsynes ha ett socialt liv. Är det lämningar från livet innan depressionen? Är det kopplat till en viss typ av depression? Är det helt enkelt så att personerna i fråga har en bättre förmåga att etablera relationer, med eller utan depression?
När man är kämpande deprimerad så kopplar man gärna in alla energi man har när man träffar sina vänner, och man kan faktist leverera. Utåt glad. Sedan pang, helt slut när man kommer hem, och man sjunker ner i sina dåliga vanor och tankar. Kanske inte svarar när det ringer och bara grubblar negativt.
Man ska inte se det som en falsk fasad, snarare ett tappert försök.
Bara mina erfarenheter...
Du måste acceptera att din vän är sjuk, man kan se det som att den har en liten demon på axeln, du måste försöka att inte låta det påverka dig alternativt hålla dig undan om du inte klarar av det.
Håller man sig undan är man en FEGIS. En vän lämnar aldrig en vän som mår dåligt. Man tar utmaningen, och ger ALLT. Annars är man ingen vän.
Det är vad som är mest intressant med att vara deprimerad. Man inser att man nästan inte har några vänner alls, för generellt sett backar folk för sin egen vinning.
WHITEFOLKS
2014-08-24, 09:59
Håller man sig undan är man en FEGIS. En vän lämnar aldrig en vän som mår dåligt. Man tar utmaningen, och ger ALLT. Annars är man ingen vän.
Det är vad som är mest intressant med att vara deprimerad. Man inser att man nästan inte har några vänner alls, för generellt sett backar folk för sin egen vinning.
Mmjo men man får tänka på att ingen tjänar på att två personer blir sänkta.
Mmjo men man får tänka på att ingen tjänar på att två personer blir sänkta.
Blir man sänkt får man nog tänka om gå på med en annan taktik...
Tanken är ju inte att man ska ta en massa skit och sjunka ner till den andres nivå, snarare inspirera, lyssna och ge råd.
Blir man sänkt får man nog tänka om gå på med en annan taktik...
Tanken är ju inte att man ska ta en massa skit och sjunka ner till den andres nivå, snarare inspirera, lyssna och ge råd.
Oj det var att förenkla det några tusen nivåer.
Jag antar att ni har rätt
Jag ville dock bara att hen skulle bli bra, må bra och bli sitt riktiga jag.
Aldrig meningen att vara jobbig eller göra det värre.
Jag kan ju inget on detta tillstånd, min reaktion kommer spontant utan erfarenheter eller kunskap om ämnet, så jag har gjort fel, absolut, men det är även därför jag sökte svar, tips och råd
Klart du vill väl, det vill de flesta anhöriga till de med psykisk ohälsa. Tyvärr får man ibland inse att man inte lyckas göra väl, fast man bara har goda intentioner. Det är jobbigt att inse. Det är tungt att vara anhörig också.
Däremot är det som sagt tyvärr så att det är din vän som mår sämst just nu. Om du inte kan vara när hen utan att lägga skuld och ifrågasätta så är det nog bäst att du inte har så mycket kontakt just nu. Däremot om du lyckas anpassa dig så går det att ha kontakt, du kan få hjälp att lära dig men kräver en hel del av dig också. Annars som jag skrev tidigare, om du inte klarar av att vara där nu, så visa att du finns där när det blir bättre. Det är bättre än inget.
"KOMMER DU BLI DIG SJÄLV IGEN" "VARFÖR ÄR DU INTE SOM VANLIGT" "VARFÖR LÅTER DU MIG INTE HJÄLPA DIG". Det jobbigaste med att må dåligt är fan att man måste bära alla andras känslor över att man mår dåligt. Att man måste försäkra alla andra om att man kommer bli bra, att man inte är så dålig som man är, att man måste få dem att må bättre över att de inte kan göra mer. Fan vad irriterad jag blev nu. Inte så mycket på dig Jenni, mer på saker ur mitt liv.
Blue.plz
2014-08-24, 12:15
Hur kommer det sig att så många deprimerade lyckas att ha både vänner och en partner?
De allra flesta depressioner är lindriga.
Atypisk depression (där personen är avledbar) är förhållandevis vanligt bland yngre.
Håller man sig undan är man en FEGIS. En vän lämnar aldrig en vän som mår dåligt. Man tar utmaningen, och ger ALLT. Annars är man ingen vän.
Det är vad som är mest intressant med att vara deprimerad. Man inser att man nästan inte har några vänner alls, för generellt sett backar folk för sin egen vinning.
Jag kan förstå hur du tänker, men det är väl förenklat.
Jag förstår att en del inte klarar av det, de kanske har egna problem. Då är det fan inte vettigt att den personen också ska bli sänkt.
Däremot håller jag med om att såna här saker visar vilka som är medgångsvänner och vilka som man verkligen kan räkna med. Det är inte alltid de man tror som hamnar i de olika kategorierna. Men jag tycker det är skillnad på de som drar sig undan för de inte klarar av det pga mår dåligt själva, och de som helt enkelt inte verkar vilja fatta och anpassa sig.
Oj det var att förenkla det några tusen nivåer.
Öh, ja. Det är väl klart.
Jag fattar inte hur man själv ska bli knäckt av att man hjälper någon? Förklara?
Öh, ja. Det är väl klart. Jag fattar inte hur man själv ska bli knäckt av att man hjälper någon? Förklara?
Det finns väl jättemånga anledningar? Dåliga egna erfarenheter, att man inte själv mår bra, att umgänget mellan två som mår uselt leder till att man drar ned varandra, att den deprimerade själv inte är särskilt trevlig (man är aldrig sitt bästa jag när man mår dåligt, och många deprimerade kan ärligt talat vara skitjobbiga och skitotrevliga) osv. osv. D.v.s. det finns massor av anledningar till att man inte orkar vara en bra hjälp åt någon som mår dåligt som INTE betyder att man är en dålig människa.
Man kan inte anta att alla andra mår bra och har en perfekt tillvaro bara för att man själv inte har det.
Sedan kan man bli jobbig för en som mår dåligt just pga att man bryr sig så oerhört mycket och har massor av känslor som man inte riktigt kan kontrollera. Det är lätt att hamna i något slags skuldbeläggarträsk där man blir jobbig med den deprimerade pga sina förväntningar på att personen borde börja må bättre snabbare än vad hen kan. Pixie beskrev det bra, tycker jag:
Klart du vill väl, det vill de flesta anhöriga till de med psykisk ohälsa. Tyvärr får man ibland inse att man inte lyckas göra väl, fast man bara har goda intentioner. Det är jobbigt att inse. Det är tungt att vara anhörig också.
(...)
"KOMMER DU BLI DIG SJÄLV IGEN" "VARFÖR ÄR DU INTE SOM VANLIGT" "VARFÖR LÅTER DU MIG INTE HJÄLPA DIG". Det jobbigaste med att må dåligt är fan att man måste bära alla andras känslor över att man mår dåligt. Att man måste försäkra alla andra om att man kommer bli bra, att man inte är så dålig som man är, att man måste få dem att må bättre över att de inte kan göra mer.
Om man orkar lite men inte mycket som anhörig/vän, kan man hålla sig till det lilla, som alltid är bättre än ingenting. SMS, mail, lappar i brevlådan, halvtimmes fikaträffar. "Hej, jag tänker på dig, hoppas att du är så OK som det går just nu." räcker långt och kostar inte mycket.
WHITEFOLKS
2014-08-24, 13:31
Jag håller med om att man bör hålla sig till en nivå man klarar av som hjälpare. Tyvärr är min erfarenhet att man inte ens får "det lilla hjälppaketet".
Jag håller med om att man bör hålla sig till en nivå man klarar av som hjälpare. Tyvärr är min erfarenhet att man inte ens får "det lilla hjälppaketet".
Jag tänker inte säga emot dig. Jag skulle säga att vi är rätt usla på att visa att vi bryr oss generellt i Sverige (jag tror inte att detta är specifikt svenskt, men det är i Sverige jag bor så det är vad jag bäst kan uttala mig om). Vi är dels dåliga på att bry oss men vi är också just dåliga på att visa det de gånger vi faktiskt bryr oss, och hur skall personen det gäller då fatta det? Det är ju få som kan läsa tankar, liksom. Den som har psykiska problem s.a.s. ligger sämst till av alla som ligger dåligt till. Ibland kan man undra om folk på något vidskepligt sätt tror att psykisk ohälsa smittar som influensa, eller att det är något slags straff för syndigt leverne.
Edit: Rädslan för att eventuellt, kanske, möjligen verka pinsam (för tänk om man sade "jag bryr mig" till någon och den personen bara "jaha, och?") kan vara det mest destruktiva som finns.
Klart du vill väl, det vill de flesta anhöriga till de med psykisk ohälsa. Tyvärr får man ibland inse att man inte lyckas göra väl, fast man bara har goda intentioner. Det är jobbigt att inse. Det är tungt att vara anhörig också.
Däremot är det som sagt tyvärr så att det är din vän som mår sämst just nu. Om du inte kan vara när hen utan att lägga skuld och ifrågasätta så är det nog bäst att du inte har så mycket kontakt just nu. Däremot om du lyckas anpassa dig så går det att ha kontakt, du kan få hjälp att lära dig men kräver en hel del av dig också. Annars som jag skrev tidigare, om du inte klarar av att vara där nu, så visa att du finns där när det blir bättre. Det är bättre än inget.
"KOMMER DU BLI DIG SJÄLV IGEN" "VARFÖR ÄR DU INTE SOM VANLIGT" "VARFÖR LÅTER DU MIG INTE HJÄLPA DIG". Det jobbigaste med att må dåligt är fan att man måste bära alla andras känslor över att man mår dåligt. Att man måste försäkra alla andra om att man kommer bli bra, att man inte är så dålig som man är, att man måste få dem att må bättre över att de inte kan göra mer. Fan vad irriterad jag blev nu. Inte så mycket på dig Jenni, mer på saker ur mitt liv.
Allt som du och andra sagt om depression har ju varit rätt, varför jag inte kunde applicera detta på personen i fråga är väldigt enkelt: personen
HAR INTE DEPRESSION! Hen har bara varit en sämre person mot de som stått lojalt vid hens sida, och för att ha en fin ursäkt så har hen skyllt på depression.
Jag hade satt hela min tillvaro på spel för dennes skull och hade kunnat offra så mycket mer för att få hen att må bra igen, men det fanns ingen depression, möjligtvis en annan diagnos eller personlighetsförändring eller rent av svineri!
Så denna tråd kan handla om depp men min sk vän har inget med frågan att göra längre! Hen är bara egoistisk och falsk fegis.
Men såklart önskar jag att hen slipper sina demoner och kan leva det liv hen vill och förtjänar, och förhoppningsvis slutar behandla sina när som hen gjort hittills
WHITEFOLKS
2014-08-24, 14:38
Hur vet du att det inte är depression?
Hur vet du att det inte är depression?
Symptomer, handlingar och konkret fakta. Tro mig, ifall det är depression så är det minimal sån pga skuldkänslorna efter hens egna beteende
WHITEFOLKS
2014-08-24, 15:07
Du menar att han inte känner skuld? Ingenting du nämner tycker jag utesluter depression och med tanke på att du inte visste något om det för någon vecka sen tror jag knappast du kan diagnostisera ifall så är fallet.
Du menar att han inte känner skuld? Ingenting du nämner tycker jag utesluter depression och med tanke på att du inte visste något om det för någon vecka sen tror jag knappast du kan diagnostisera ifall så är fallet.
Mish...
Jag vill inte ta det här på öppen tråd, men tro mig det är så det är
Jag hade mina misstankar och sökte svar, även tips från er.
Men sen bekräftades mina aningar så jag är säker, tyvärr! Jag önskar att jag hade haft fel, jag älskar att ha rätt men i det här fallet önskar jag verkligen att jag hade haft fel :(
filmjölk
2014-08-24, 16:45
Bra tråd iaf. Intressanta synpunkter om depression och annat kom fram.
Bra tråd iaf. Intressanta synpunkter om depression och annat kom fram.
+1
Tycker det kom fram en massa viktigt och nyttigt att veta om ämnet, speciellt om man har någon i sin närhet som är deprimerad.
Och stor *hug* till alla som delat med sig :)
watertouch
2014-08-25, 17:59
Du kan ju kolla in madrs testet, det är förstås ett självskattningstest, men det ber dom en fylla i om man söker vård. Det kan förhoppningsvis hjälpa dig, alltså med tanke på typen av frågor och svaren... Du kan ju inte veta hur personen skulle fylla i den, men vissa av svaren är lite "mörka"...
http://www.nll.se/upload/IB/pv/bjnvc/PAP/MADRS.pdf
Jag spinner vidare lite i den här tråden. Om man har en person nära som är deprimerad som man stöttat och försökt ställa upp för, men personen kan inte tänka sig att söka hjälp, och så får man gång på gång höra om samma kvarstående problem, vad kan man då göra?
Det känns som att man blir rätt förbannad ibland, ska man visa att man blir det? Till slut blir man ju nästan deprimerad själv, och det är inte riktigt meningen.
Ett alternativ är ju att säga upp kontakten, men det känns inte rätt.
Anton Fräs
2014-08-30, 17:23
Det beror på relationen men att verkligen tvinga iväg personen till ex psykakuten är inte fel, ofta inser man hur illa det är först när någon annan lyfter upp det och ser allvaret i det.
Går det bara inte alls så får du förklara hur du känner.
Jag spinner vidare lite i den här tråden. Om man har en person nära som är deprimerad som man stöttat och försökt ställa upp för, men personen kan inte tänka sig att söka hjälp, och så får man gång på gång höra om samma kvarstående problem, vad kan man då göra?
Det känns som att man blir rätt förbannad ibland, ska man visa att man blir det? Till slut blir man ju nästan deprimerad själv, och det är inte riktigt meningen.
Ett alternativ är ju att säga upp kontakten, men det känns inte rätt.
Det borde väl bero lite på vad det innebär att personen inte kan tänka sig att söka hjälp, är det ett verkligt stort motstånd eller mer "vill inte va till besvär"/"det är inte så farligt"?
Det är ju så klart svårt att tvinga nån att söka hjälp, men min spontana tanke nu är att ett alternativ kanske kan var att själv försöka ta reda på var personen ska vända sig och skriva upp den informationen tydligt, sen prata lugnt med personen nån gång när ni är lugna och "ok" båda två. Personen kanske inta tar till sig direkt, men lämna då lappen med information, kanske till och med på två ställen ifall personen blir arg och slänger den ena. Kanske också (på ett lugnt och inte anklagande sätt!) ta upp några symptom man tycker personen har, så har personen nåt att börja med att säga om den bestämmer sig för att söka hjälp.
Människor är ju olika, men min personliga erfarenhet är att jag hade väldigt svårt att söka hjälp, det tog över ett halvår, en stor del av den tiden gick jag inte till jobbet och undvek oftast att svara i telefon eller om nån ringde på dörren. En av svårigheterna var just var jag skulle vända mig, vem jag skulle ringa. Jag var rätt nyinflyttad i stan jag bodde i, hade aldrig varit hos nån vårdcentral där, och det försvårade säkert. Sen hade jag svårt att förstå att jag faktiskt var så dålig som jag var, det kändes ju så diffust att söka hjälp för nåt jag inte kunde beskriva.
Hittade för övrigt en intressant lista med 10 saker om depression (http://www.spring.org.uk/2013/11/depression-10-fascinating-insights-into-a-misunderstood-condition.php).
Slartibartfast
2014-08-31, 12:33
Depression, psykiatri och antidepressiv medicin diskuteras i JRE
gKkrJDmzgJI
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.