Visa fullständig version : "ADHD finns inte"
De flesta har nog sett artikeln som ligger i FB's news feed.
Tänkte höra vad kolozzeum tycker om den innehållsmässigt. Stämmer det?
http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613
Tricklew
2014-08-09, 09:38
Spännande läsning, nu vet jag inte om ADHD finns eller ej, men har själv sett i min direkta närhet helt fungerande och normala barn som fått ADHD diagnoser eftersom föräldrarna inte orkar med deras energi. Föräldrar som letar utvägar för att slippa umgås med deras barn är rötägg, och de slussar istället in barn i alla möjliga diagnoser.
Kanske är lite offtopic, men det är tyvärr inte ett helt ovanligt scenario.
Blue.plz
2014-08-09, 09:42
Till och med i den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: ”det finns inga laboratorietest som etablerats för att diagnostisera ADHD”.
Det stämmer för de flesta (alla? möjligen vissa demenser, säkert något annat jag inte tänker på på rak arm samt såklart substansrelaterade störningar undantagna) psykiatriska diagnoser.
Att kalla DSM för "den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken" är väl korkat, ungefär som att kalla bibeln "den uppmärksammade kristna någonting-någonting".
Dr Saul tror att den påhittade diagnosen ADHD i själva verket är en samling symtom, inte en sjukdom eller mental störning. Det är ett kluster med symtom som härstammar från ett tjugotal olika orsaker. Han anser att ADHD som diagnos borde lyftas ur diagnosbibeln DSM. Han tycker att symtomen borde närmas holistiskt istället för att se på hyperaktivitet, rastlöshet och brist på fokus som en ”klumpsjukdom”.
Samling symtom = syndrom, kan mycket väl översättas till disorder.
Om man ska vara skeptisk kan man läsa:
Kommittén för Mänskliga Rättigheter grundades 1969 i USA av Scientologi-kyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz, världens mest kända psykiatrikritiker, och 1972 i Sverige, för att undersöka och avslöja övergrepp mot de mänskliga rättigheterna inom mentalhälsovården och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.
Diomedea exulans
2014-08-09, 09:46
Spännande läsning, nu vet jag inte om ADHD finns eller ej, men har själv sett i min direkta närhet helt fungerande och normala barn som fått ADHD diagnoser eftersom föräldrarna inte orkar med deras energi. Föräldrar som letar utvägar för att slippa umgås med deras barn är rötägg, och de slussar istället in barn i alla möjliga diagnoser.
Kanske är lite offtopic, men det är tyvärr inte ett helt ovanligt scenario.
Jag tror det kan vara så. Jag tror även att folk kan få diagnosen för att de helt enkelt är korkade. "Pelle kan inte lära sig saker i skolan, han måste ha ADHD", säger de, när problemet i själva verket är att Pelle har låg intelligens. Jag känner åtminstone en person där så verkar vara fallet.
Blue.plz
2014-08-09, 09:59
Dr Saul tror att den påhittade diagnosen
Editorialized bortom allt.
En ADHD-test i form av en checklista med ett tjugotal olika beteenden kan ta några minuter, och vips har man en diagnos. Man behöver bara pricka i fem beteenden av tjugo så får man en ADHD-diagnos.
Väntetiden för en adhd-utredning är i många fall minst 6 månader, ibland över ett år. Utredningen är något mer omfattande än det där
Övergripande preliminär bedömning: Scientologi-trams.
Jag tror det kan vara så. Jag tror även att folk kan få diagnosen för att de helt enkelt är korkade. "Pelle kan inte lära sig saker i skolan, han måste ha ADHD", säger de, när problemet i själva verket är att Pelle har låg intelligens. Jag känner åtminstone en person där så verkar vara fallet.
Kanske, men man ska nog inte dra alla över en och samma kam...
För mig är adhd ett överskott på energi, en extrem vilja och en oförmåga att nöja sig. Man vill ha mer, mer, mer och spärrarna för att nå målet är små...
Har man saker att göra så går det alldeles utmärkt att leva med adhd, man kan till och med ha en fördel eftersom man lätt gräver ner sig så djupt i ämnet och man blir konkurenskraftig. Folk med ADHD kan finna en starkare passion i saker och människor än andra.
Ingen fakta utan bara mina tankar och erfarenheter. Jag fick diagnosen adhd @ 26 :)
BigSpawn
2014-08-09, 10:19
Sen kan ju även en underliggande allergier ge liknande symtom, finns tex de som uteslutit tomat och vissa e-medel och fått mycket lugnare barn. Slarvar man med kosten och äter massa prefabrikat, läsk och godis så ökar man antagligen risken rejält för hyperaktiva barn.
Blir förvånad när jag ser hur mycket skräp många pumpar i sina barn idag, tror det var annorlunda när vi växte upp på 70 och 80talet. Det i kombination med stillasittande ungar som spelar tv-spel i stället för att springa runt och leka ute så blir ju överskottsenergin total
Sent from my iPhone using Tapatalk 2
Vissa är teoretiker, vissa praktiskt lagda, vissa slöa, andra energifyllda.
Far själv omkring som en vilde och har svårt att sitta still längre stunder och koncentrera mig på ointressanta saker men har löst det så att jag anpassat mitt liv efter den jag är och det rullar på hur bra som helst.
Tycker själv snarare att det är andra det är fel på som kan lägga större delen av sitt liv åt att sitta still på arslet, bli feta och förkovra sig i saker de egentligen inte har intresse av enbart för lönen, helt meningslöst liv i mitt tycke.
Problemet tycker jag är att samhället idag tycks vara format efter en typ av människa och det går mer och mer åt det teoretiska där vissa av oss kanske inte känner oss allt för hemma.
Jag har svårt för att sitta i timtals på middag med folk, tycker det är skittrist efter en kvart och vill göra något annat, ligga i en solstol går fetbort, åka ut på landet och sitta på en gräsplätt i flera dygn som alla tycks älska avskyr jag, åka till stranden och bara vara en dag är otänkbart.
Jag har svårt för att befinna på mig samma plats långa stunder och blir frustrerad när jag inte får nya intryck, så för att må bra och mätta min hjärna måste jag vara igång hela tiden, svårt att förklara men kan inte bara sätta mig en halvtimme med en fika och fruns och mina förrut "romantiska" restaurangbesök gick på en kvart då jag ville vidare efter att snabbt ha trycks i mig maten. :D
Kommer folk på besök idag så kan jag inte bara vara med dem, går en stund men sedan måste jag börja pula med något, såga lite plankor, tvätta bilen mm, är fruktansvärt oartigt men bekanta börjar vänja sig hehe.
Samtidigt ger det mig ett oerhört driv vad gäller allt praktiskt, är en arbetshäst och mal och mal tills jag är färdig med vad jag tagit mig för, raster och uppehåll finns inte och det går i 200 hela tiden så ser det snarare som en vinst än en förlust när jag jämför mig med folk som kan ligga i hängmattan med en bok hela dagen, kul kille/tjej.
Bara under det här inlägget har jag varit iväg 3 ggr och slängt in en maskin med tvätt, diskat, samt busat med hunden. :D
Vissa är teoretiker, vissa praktiskt lagda, vissa slöa, andra energifyllda.
Far själv omkring som en vilde och har svårt att sitta still längre stunder och koncentrera mig på ointressanta saker men har löst det så att jag anpassat mitt liv efter den jag är och det rullar på hur bra som helst.
Bara under det här inlägget har jag varit iväg 3 ggr och slängt in en maskin med tvätt, diskat, samt busat med hunden. :D
Haha. Det där stämmer på mig med. Jag kan inte sitta still och umgås i timmar. Så tråkigt så jag dör. Jag måste göra saker. Men jag kan sitta still i timmar med teoretisk problemlösning. Det är en fråga om vad som är stimulerande helt enkelt. Att göra ingenting är dock trist. Sola och glo på tv går bort t ex.
Jag hade säkert diagnostiserats med Asperger, högfungerande autism och introvert ADHD om man lidit av samma diagnossjuka när jag var liten som man gör nu. Lyckligtvis var man lite tolerant på den tiden. Och se så bra det ble ändå. :D
Alla diagnoser är påhittade. Sjukdom är en social konstruktion.
Elfsberg
2014-08-09, 15:37
Jag var för bara några år sen övertygad om att jag hade ADHD och gick till en vårdcentral för att få det undersökt.
Jag hade precis hoppat av högskolan efter ett halvårs studier, främst p g a av att min sambo gått i väggen och samtidigt lyckats ha sönder ett knä när hon ramlade på en fryst vattenpöl.
Innan jag gav mig på högskolan så hade jag vart arbetslös i två år och det var otroligt jobbigt förstår jag såhär i efterhand.
Samtidigt så hittade jag en bok hemma hos min svärmor som är psykolog och läste lite allmänt om funktionshinder, asperger och schizofreni o s v.. ADHD stämde in på mig som hand i handske. Äntligen skulle jag få ett svar på varför mitt liv var så jävla misslyckat. Jag var ett jävla misslyckande. M i s s l y c k a.
Om jag läser om ADHD så stämmer det mesta in på mig, s a s jag uppfyller nästan alla kriterier. Vi gjorde aldrig klart undersökningen, därför att jag bara några veckor senare skulle flytta till annan kommun.
Trots att jag upplever ganska kraftiga koncentrationssvårigheter och har en typisk stökig ADHD-uppväxt - utbrott, mobbing, våld, droger, alkohol, depression, svårt i skolan - så var psykologen mycket skeptisk. I vuxen ålder har jag mer eller mindre kapitalt misslyckats på två jobb också. "Blivit av med jobbet" kan man uttrycka det om man vill.
Varför var min uppväxt så svår? Till att börja med så vart min far deprimerad när jag var 13 år, då han vart förtidspensionerad. Han gjorde mitt och min mammas liv till ett helvete. Givetvis fick det konsekvenser.
Hade jag stora problem i skolan? Ja, och nej: jag skolkade jämt och hängde mest i rökrutan eller fritidsgården med de andra problembarnen, men med tre veckor kvar av årskurs 9 så skrev jag om alla prov och lämnade in alla inlämningsuppgifter jag missat de senaste två åren. Jag var godkänd i fyra ämnen innan denna ansträngning.
Gymnasiet såg ungefär likadant ut, majoriteten av alla betyg var underkända men jag fixade allting sista veckorna. Programmet jag läste var teknik, och jag hade valt till alla matte- och fysikkurser.
(Extra stolt är jag över att jag sovit mig igenom mer eller mindre alla Fysik B-lektioner och ändå klarade nationella provet efter två omprov, utan förberedelse.)
Jobben då? Jag blev ju faktiskt av med två jobb?
Nja - på mitt första jobb så gjorde jag färdigt allt som jag var anställd för att göra från början(ett vik utan möjlighet till fortsättning) och sen satt jag och spelade nätpoker. På mitt andra jobb så vart jag varslad tillsammans med 102 andra människor.. Detta var 2009(tror jag) och jag var en av fyra som klarade sig första vändan av varsel året innan. Dessutom så förklarade jag för chefen att jag "FANIMEJ INTE TÄNKER KOMMA TILLBAKA TILL DET HÄR SKITSTÄLLET" sista dagen därför att jag vantrivdes så mycket med skiftformen. Men visst, är man halvt deprimerad kan man ju kalla det för att "bli av med jobbet".
När jag flyttade tillbaka till min hemort Falun igen så gick jag igen till läkaren. Jag berättade att jag kände mig deprimerad samt misstänkte att jag hade ADHD. Min sambo, som för tillfället var deprimerad(och det rejält p g a utmattningsdepression i samband med trasigt knä!) intygade om mitt explosiva humör, hur jag ofta var frånvarande i konversation och att jag inte kunde hålla rätt på viktiga saker t ex nycklar eller mobiltelefon.
Läkaren tog ett gäng blodprover och efter nån vecka fick jag hem ett brev där det konstaterats att jag hade låga nivåer av folat och.. d-vitamin(?), om jag minns rätt. Låga nivåer, men inte riktigt tillräckligt för att kalla det för blodbrist tydligen.
I dagsläget utesluter jag inte ADHD helt och hållet som orsaken till mina problem, men jag är mer än skeptisk.
Jag läste på en del om blodbrist och det verkade vara kopplat till bl a glutenintolerans. "Se på fan!" tänkte jag, jag är ju glutenintolerant.
Senaste året hade det blivit ganska mycket intag av gluten, kanske var det dags att dra ner på det. Fet hade jag blivit också.
Ungefär ett år senare släpade jag mig till läkaren än en gång, denna gång för att få hjälp med min mage. Eller, snarare så ville jag fortsätta en utredning därför att jag kände att jag var på väg utför psykiskt igen.
Jag fick några burkar att lägga bajs i, fyra st, som jag misslyckades med. Dagarna efter läkarbesöket hade jag så våldsamma diaréer att jag inte fick tag i nått bajs. Sen jobbade jag en massa och glömde ta med provburkarna, så det sket sig.
Jag visste inte hur jag skulle förklara för läkaren att jag inte ens kan ta proverna han bett mig om, och det hela rann ut i sanden.
De senaste månaderna har min mage vart väldigt upprörd och jag har vart väldigt, väldigt utmattad igen. Jag läste på en massa och började känna igen mig i IBS denna gång - jag är mer eller mindre alltid uppblåst och svullen.
För några dagar sedan gick jag till vårdcentralen igen för att fortsätta utreda mina besvära. Jag fick nya burkar att lägga min skit i och hotades med rektoskopi. Burkarna är fyllda och jag har läst på en hel del än en gång.
Jag funderade lite på "den där" perioden som jag faktiskt mådde bra i magen och började analysera vad jag åt under de åren. Ganska snabbt kom jag fram till att jag väldigt sällan hade mjölkprodukter hemma, och intolerans mot t ex mjölk inte alls behöver visa sig akut utan besvär kan dröja några dygn.
Nu har jag ätit mjölkfritt(100%, inte bara laktosfritt) i snart 36 h och faktiskt så tycker jag att jag mår en hel del bättre. Bara för att verkligen testa så har jag ätit lite gluten och vräkt i mig vitlök.
Ingen diarré än så länge. Inte heller är jag vansinnigt utmattad.
Tvärtom så känner jag mig helt fylld av energi och... vill göra saker. Spendera pengar. Ha roligt. Åka iväg och träffa kompisar.
Det var länge sen som jag faktiskt ville göra något roligt och inte bara sitta hemma och spara pengar.
Vi får väl se vad läkaren säger om nån vecka.
Summa sumarum så tror jag att det är relativt vanligt att vara i min sits. Antingen mår man piss över flera olika saker och söker svar på varför gått åt helvete, eller så har man kanske en mer eller mindre allvarlig sjukdom.
Problem med magen/matstmältning är ju relativt vanligt, helt klart, och det verkar kunna ge en hel del trista symptom, t ex utmattning, hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter.
Elfsberg
2014-08-09, 15:56
Jag tror stenhårt på ADHD, men jag tror också stenhårt på att många människor med diagnos inte alls har ADHD egentligen.
Man ska vara försiktig med att hämta information från konstiga sidor på internet, och man ska vara ytterst försiktig med att kritisera en hel bransch när man själv inte har specialkompetens i området. I bästa fall så slutar det med att man framstår som riktigt jävla puckad.
Man sätter ju psykologiska diagnoser på allt möjligt trams idag. Om någon är rätt tystlåten å gillar att vara för sig själv = DEPRESSION. Om någon har överskottsenergi och vill ha mer mer och mer = ADHD
Man sätter ju psykologiska diagnoser på allt möjligt trams idag. Om någon är rätt tystlåten å gillar att vara för sig själv = DEPRESSION. Om någon har överskottsenergi och vill ha mer mer och mer = ADHD
Öh. Gör man? Det har jag inte upplevt. Det jag känner som fått depression eller ADHD som diagnos stämmer inte in på den beskrivningen. Inte enbart i vart fall.
Min kusin, en kompis och en annan kusins kompis bror har diagnostiserats med ADHD. Alla 3 har mycket mer extrema symtom och anamnes än överskottsenergi.
De har alla lite skilda symtom. Den som är mest typiskt har väldigt svårt att kontrollera sina impulser och måste ständigt be om förlåtelse för hur han beter sig. Ursäkterna är definitivt genuina och personen är välvillig, men saknar helt enkelt en förmåga som är i princip grundläggande för alla andra människor, inkl hyperaktiva individer. För även folk med "supermycket överskottsenergi" besitter nån form av impulskontroll. De kastar inte en blomkruka från tredje våningen ner på gatan och undrar nästa sekund varför i helvete de gjorde så.
Man sätter ju psykologiska diagnoser på allt möjligt trams idag. Om någon är rätt tystlåten å gillar att vara för sig själv = DEPRESSION. Om någon har överskottsenergi och vill ha mer mer och mer = ADHD
Jag tror snarare problemet är att folk använder sig av ordet deprimerad när de inte riktigt förstår vad det innebär. "Jag är sååå deprimerad" när de egentligen menar att de är missnöjda med något eller tillfälligt ledsna. Depression är ju en väldigt svår sjukdom som visar sig väldigt tydligt i de flesta fallen.
Jag tror det finns två typer som "missbrukar" orden. När det gäller depression så tror jag folk ofta medvetet överdriver och antar att folk förstår att de överdriver och att de egentligen bara "mår dåligt just nu". Sen finns det givetvis de som inte förstår vad en depression faktiskt är.
Olika personer har lätt/svårt för olika saker.
Men lik förbannat ska man alltid studera på sammansätt.
Har testat ADHD medicin, kunde läsa en tråkig teoribok rakt igenom utan paus. Om man bara hade haft de tabletterna när man gick i skolan.
bertbert
2014-08-09, 16:54
Snyggt att länka till en pressrelease från KMR, de har ju rent mjöl i påsen och så...
Vi kommer nog till en punkt där alla har adhd tillslut.
Blue.plz
2014-08-09, 17:30
Man sätter ju psykologiska diagnoser på allt möjligt trams idag. Om någon är rätt tystlåten å gillar att vara för sig själv = DEPRESSION. Om någon har överskottsenergi och vill ha mer mer och mer = ADHD
Livstidsprevalensen av depression är förvisso kanske 20-40%, dock ytterst tveksam till att det feldiagnosticeras i den grad du antyder.
Blue.plz
2014-08-09, 17:32
Snyggt att länka till en pressrelease från KMR, de har ju rent mjöl i påsen och så...
Nej, de är scientologer och gör på felaktiga grunder motstånd mot psykofarmaka och ECT.
Blue.plz
2014-08-09, 17:34
Olika personer har lätt/svårt för olika saker.
Men lik förbannat ska man alltid studera på sammansätt.
Har testat ADHD medicin, kunde läsa en tråkig teoribok rakt igenom utan paus. Om man bara hade haft de tabletterna när man gick i skolan.
Tyvärr kan friska personer också ha "nytta" av centralstimulantia, dock inte av samma grad som personer med ADHD.
Ja men då kanske dom ska ta och göra något annat här i livet, plugga i 10 år är inte för alla.
Ta ett jobb efter gymnasiet är ju tabu idag ungefär..
Ja men då kanske dom ska ta och göra något annat här i livet, plugga i 10 år är inte för alla.
Ta ett jobb efter gymnasiet är ju tabu idag ungefär..
Men vad är problemet med att erbjuda valmöjlighet?
supercharge
2014-08-09, 18:21
Olika personer har lätt/svårt för olika saker.
Men lik förbannat ska man alltid studera på sammansätt.
Har testat ADHD medicin, kunde läsa en tråkig teoribok rakt igenom utan paus. Om man bara hade haft de tabletterna när man gick i skolan.
Visst, men det finns ju tänkbara starka inslag av placeboeffekt i det där också vilket såklart är anledningen till att det i så fall måste testas på ett kontrollerat sätt.
stahlberg
2014-08-09, 18:59
ADHD diagnostiseras på motsvarande sätt som ett antal andra psykiska avvikelser så, att en person som har tillräckligt många egenskaper av ett antal på en lista diagnostiseras med ADHD.
De vanligaste kännetecknen för ADHD är 1) bristande (eller annorlunda) koncentrationsförmåga, 2) svårigheter att kontrollera impulser samt 3) överaktivitet.
Alla människor har förstås i någon mån ovanstående tre kännetecken. Ändå finns det människor som har utpräglad ADHD enligt kännetecknen. Barn med ADHD är oftast (alltid) mycket krävande för sin omgivning, framförallt för de vuxna som ska ta hand om dem. Det är bra att man kan ställa diagnosen ADHD på sådana barn, därför att det då blir lättare att förstå problematiken, och för att rekommendationerna om uppfostringsmetoder oftast stämmer in på dessa barn.
Det negativa med en diagnos som ADHD är att det är "inne" att människor har ADHD. Då blir förstås risken för att också människor som egentligen inte har ADHD får den diagnosen (i synnerhet som det inte är helt lätt att skilja på människor som har ADHD och människor som har ADHD-liknande beteende av andra orsaker). Helt säkert finns det många som har ADHD-diagnos utan att ha ADHD.
Om en person har utpräglad ADHD, och medicinering ger önskad verkan, är det säkert till fördel att medicinera. Det är inte bara omgivningen som lider av att en person har ADHD, den som har det lider ofta också av det. Å andra sidan finns säkert stora risker för övermedicinering, om överdiagnostisering sker.
ADHD är förstås också socialt betingat. Om man i ett samhälle förväntas uppföra sig enligt en viss mall så går man utanför mallen om man uppför sig annorlunda. I en annan typ av samhälle kanske ADHD inte alls skulle finnas som diagnos, därför att ADHD-beteende inte skulle medföra problem för någon.
Blue.plz
2014-08-09, 19:01
Visst, men det finns ju tänkbara starka inslag av placeboeffekt i det där också vilket såklart är anledningen till att det i så fall måste testas på ett kontrollerat sätt.
Handlar det om centralstimulantia (exempelvis amfetamin) så är det inte bara placebo-effekt.
R Scarpa27
2014-08-09, 19:43
alla personer är olika, och man skapar nya namn för beteende (allt ska heta något i dagsläget.)
Men vad är problemet med att erbjuda valmöjlighet?
Inget problem men tycker jag inte fotboll är kul tex satsar jag väl inte på att bli fotbollsproffs, tom ADHD personer kan koncentrera sig på saker och ting bara det är något de tycker är roligt. Ser många som kan sitta och spela tv/data spel i timmar..
Minns inte om det var i artikeln eller någon annanstans jag läste att "ADHD beteendet" oftast beror på syn, hörsel eller att man äter dålig mat. Vad anser ni om det?
stahlberg
2014-08-09, 23:51
Vill man konstatera ett samband mellan ADHD och kost måste man göra ett antal studier kring detta.
Min tro är att en dåligt sammansatt kost, eller problem med syn eller hörsel, möjligen kan framkalla ADHD-liknande drag i somliga människors beteende. Men den som är en "typisk" ADHD-människa har nog symptomen oberoende av hur han (eller hon äter), och behöver inte ha några som helst problem med syn eller hörsel.
Koncentrationsförmågan hos en människa med ADHD är "annorlunda". Detta betyder att det kan vara svårt att koncentrera sig på något en längre stund. Men det kan också betyda att man är så koncentrerad på något intressant att man stänger ut omgivningen helt och hållet.
ADHD-barn har också ofta (men inte alltid) svårt att övergå från en aktivitet till en annan. Det kan mycket väl hända att ett barn med ADHD t.ex har svårt att avsluta en aktivitet för att sätta på sig ytterkläderna, också om det man ska göra ute är något roligt som barnet väntat länge på att få göra.
ADHD är ett bra sätt att få en förklaring till varför en person ofta uppför sig på ett visst sätt. Däremot ger ADHD bara en förklaring till - men inte rätt till - att uppföra sig på ett negativt sätt.
stahlberg
2014-08-09, 23:59
Ett typiskt ADHD-barn kan redan som liten känna sig annorlunda än andra (majoriteten), men kan naturligtvis inte sätta fingret på hur han/hon är annorlunda.
Vill man konstatera ett samband mellan ADHD och kost måste man göra ett antal studier kring detta.
Min tro är att en dåligt sammansatt kost, eller problem med syn eller hörsel, möjligen kan framkalla ADHD-liknande drag i somliga människors beteende. Men den som är en "typisk" ADHD-människa har nog symptomen oberoende av hur han (eller hon äter), och behöver inte ha några som helst problem med syn eller hörsel.
Koncentrationsförmågan hos en människa med ADHD är "annorlunda". Detta betyder att det kan vara svårt att koncentrera sig på något en längre stund. Men det kan också betyda att man är så koncentrerad på något intressant att man stänger ut omgivningen helt och hållet.
ADHD-barn har också ofta (men inte alltid) svårt att övergå från en aktivitet till en annan. Det kan mycket väl hända att ett barn med ADHD t.ex har svårt att avsluta en aktivitet för att sätta på sig ytterkläderna, också om det man ska göra ute är något roligt som barnet väntat länge på att få göra.
ADHD är ett bra sätt att få en förklaring till varför en person ofta uppför sig på ett visst sätt. Däremot ger ADHD bara en förklaring till - men inte rätt till - att uppföra sig på ett negativt sätt.
Det är väl just det som neurologen som artikeln handlar om motsätter sig. Att diagnosen ADHD inte förklarar någonting. Förutsatt att det stämmer att den fysiologiska kopplingen mellan en ADHD-diagnos inte är vetenskapligt belagd, så gör det ju ADHD snarare till en kategorisering av symptom än en sjukdom.
stahlberg
2014-08-10, 00:17
Det är mycket möjligt att neurologen i artikeln motsätter sig det jag skriver.
Jag är i så fall av annan åsikt (vilket jag har rätt till, därmed inte sagt att min åsikt skulle vara objektivt sann). Om man märker att ett barn har många ADHD-symptom, och att dessa symptom medför svårigheter för barnet samt för barnets omgivning, så har man nytta av att gå igenom ADHD-symptomen. För i så fall stämmer de flesta symptomen in på barnet, man har en förklaring till varför barnet uppför sig på ett visst sätt i vissa situationer, man har tillgång till en mängd litteratur som ger effektiva råd hur man ska förhålla sig till ett antal beteenden som framkallats av ADHD-symptomen. Man får en bättre förståelse för hur barnet uppför sig och varför, och kan genom att utnyttja andras erfarenheter använda effektivare metoder att stärka positiva beteenden.
Förstås behöver barnet en diagnos för att "officiellt" ha ADHD, även om diagnosen i sig inte har någon större betydelse i den praktiska uppfostran.
Själv har jag tidigare alltid haft svårt för så diffusa och svårbevisade diagnoser som ADHD. Men efter att min gudson redan i tidig ålder uppvisat så tydliga ADHD-symptom som han gjorde (och ganska tidigt fick diagnos) har åtminstone jag haft nytta av all tillgänglig litteratur rörande ADHD.
Sedan struntar jag i om ADHD räknas som sjukdom eller något annat, men jag tvivlar inte mera på att det existerar.
stahlberg
2014-08-10, 00:19
Ska ännu tillägga att jag aldrig ansett ADHD vara en sjukdom, utan mera just en kategorisering. Om man vill kalla kriterierna för ADHD symptom eller något annat är detsamma (i alla fall för mig)
stahlberg
2014-08-10, 00:35
Jag tar exemplet med barnet som länge väntat på att få gå ut och göra något roligt, men som absolut inte vill (kan?) avbryta sin nuvarande aktivitet för att klä på sig ytterkläderna frivilligt.
Man kan naturligtvis (och måste ibland) använda olika typer av tvång. Men det är inte så att jag tvingar barnet att sätta på sig ytterkläderna nu, och att han pga detta skulle koppla till den situationen och därför klä på sig frivilligt nästa gång. Tvärtom : nästa gång blir det samma sak igen.
Det hjälper inte heller att säga t.ex : "om du inte klär på dig nu så får du inte göra...". Detta är för övrigt också en form av tvång (hot om att barnet ska missa något roligt). Men det viktiga är att det enda resultatet är att barnet missar det roliga, och nästa gång är det samma sak igen.
Då kan man kanske förundra sig över varför barnet inte klär på sig ytterkläderna, fastän han väntat på att få göra dethär i flera dagar. Men om man då vet att han har ADHD, och att det är mycket vanligt med ADHD att reagera såhär, så har man i alla fall fått en förklaring.
Då kan man ägna sin energi åt att fundera vilka metoder man ska ta till för att barnet ska klä på sig frivilligt. Detta är nämligen en fördel. Om barnet klär på sig frivilligt upplever han nämligen att han lyckats i den (påklädnings)situationen. Att lyckas är bra för självkänslan.
Rent pedagogiskt lär man sig sämst utan feedback, näst bäst när man får negativ feedback och bäst när man får positiv feedback. Om barnet klätt på sig frivilligt känner han att han lyckats. Om man förstärker detta med positiv feedback (istället för negativ eller ingen alls, när han inte klär på sig frivilligt) kommer han snabbare att lära sig klä på sig frivilligt (eller oftare att klä på sig frivilligt) än med andra metoder.
Jag har tydligen adhd men samtidigt inte tillslut sa psykologen att jag kanske bara blev uttråkad väldigt lätt...
Elfsberg
2014-08-10, 18:36
Applåder, stahlberg!
Jag tar exemplet med barnet som länge väntat på att få gå ut och göra något roligt, men som absolut inte vill (kan?) avbryta sin nuvarande aktivitet för att klä på sig ytterkläderna frivilligt.
Man kan naturligtvis (och måste ibland) använda olika typer av tvång. Men det är inte så att jag tvingar barnet att sätta på sig ytterkläderna nu, och att han pga detta skulle koppla till den situationen och därför klä på sig frivilligt nästa gång. Tvärtom : nästa gång blir det samma sak igen.
Det hjälper inte heller att säga t.ex : "om du inte klär på dig nu så får du inte göra...". Detta är för övrigt också en form av tvång (hot om att barnet ska missa något roligt). Men det viktiga är att det enda resultatet är att barnet missar det roliga, och nästa gång är det samma sak igen.
Då kan man kanske förundra sig över varför barnet inte klär på sig ytterkläderna, fastän han väntat på att få göra dethär i flera dagar. Men om man då vet att han har ADHD, och att det är mycket vanligt med ADHD att reagera såhär, så har man i alla fall fått en förklaring.
Då kan man ägna sin energi åt att fundera vilka metoder man ska ta till för att barnet ska klä på sig frivilligt. Detta är nämligen en fördel. Om barnet klär på sig frivilligt upplever han nämligen att han lyckats i den (påklädnings)situationen. Att lyckas är bra för självkänslan.
Rent pedagogiskt lär man sig sämst utan feedback, näst bäst när man får negativ feedback och bäst när man får positiv feedback. Om barnet klätt på sig frivilligt känner han att han lyckats. Om man förstärker detta med positiv feedback (istället för negativ eller ingen alls, när han inte klär på sig frivilligt) kommer han snabbare att lära sig klä på sig frivilligt (eller oftare att klä på sig frivilligt) än med andra metoder.
Du skriver återigen om förklaringar, men jag ser inga förklaringar. Krävs det verkligen en stämpel i pannan för att man som ska förälder ska ägna sin energi åt att fundera på vilka metoder som man ska ta till för att barnet ska ta på sig frivilligt? Om barnet inte hade varit diagnostiserat med ADHD, vad hade alternativet varit? Borde man som förälder hantera situationen på något annat sätt? Ändrar diagnosen på något i sak?
Det låter måhända krasst, men kan diagnosen främst vara ett verktyg för föräldrar att orka hantera ett extra besvärligt barn? Övertydlig konversation mellan småbarnsföräldrar:
- I morse var Olle extra jobbig när vi skulle iväg till skolan. Men det är bara att lirka och ha tålamod :)
- Jaaa, ni har det inte lätt ni, Moa är alltid så lugn. Som en liten ängel.
Alltså, det viktigaste är ju att det blir rätt i slutändan. Men med artikeln i åtanke och en viss skepsis åt båda hållen så tycker jag att det verkar finnas gott om skäl att ifrågasätta nyttan av en ADHD-diagnos, samt att poängtera att det är ett väldigt trubbigt "verktyg".
Du skriver återigen om förklaringar, men jag ser inga förklaringar. Krävs det verkligen en stämpel i pannan för att man som ska förälder ska ägna sin energi åt att fundera på vilka metoder som man ska ta till för att barnet ska ta på sig frivilligt? Om barnet inte hade varit diagnostiserat med ADHD, vad hade alternativet varit? Borde man som förälder hantera situationen på något annat sätt? Ändrar diagnosen på något i sak?
Det låter måhända krasst, men kan diagnosen främst vara ett verktyg för föräldrar att orka hantera ett extra besvärligt barn? Övertydlig konversation mellan småbarnsföräldrar:
- I morse var Olle extra jobbig när vi skulle iväg till skolan. Men det är bara att lirka och ha tålamod :)
- Jaaa, ni har det inte lätt ni, Moa är alltid så lugn. Som en liten ängel.
Alltså, det viktigaste är ju att det blir rätt i slutändan. Men med artikeln i åtanke och en viss skepsis åt båda hållen så tycker jag att det verkar finnas gott om skäl att ifrågasätta nyttan av en ADHD-diagnos, samt att poängtera att det är ett väldigt trubbigt "verktyg".
Nu ska jag inte svara för Stahlberg men jag kan ge min åsikt. Har man ett barn med adhd så kanske man måste behandla det anorlunda för att få allt att fungera. Då är det bra att veta på vilket annorlunda sätt man ska gå tillväga på. Istället för att skaffa sig den erfarenheten själv så kan man ta till sig andra föräldrars erfarenheter.
watertouch
2014-08-10, 19:21
Kan ju va intressant oxå att googla på adhd så man lär sig neurobiologin om sjukdomen.
Nu ska jag inte svara för Stahlberg men jag kan ge min åsikt. Har man ett barn med adhd så kanske man måste behandla det anorlunda för att få allt att fungera. Då är det bra att veta på vilket annorlunda sätt man ska gå tillväga på. Istället för att skaffa sig den erfarenheten själv så kan man ta till sig andra föräldrars erfarenheter.
Men är verkligen barn som diagnostiserats med ADHD så pass lika? Jag har jättesvårt att tro det. Det känns snarare rimligt att anta att det är ett evinnerligt testande och lirkande och att det inte finns någon enkel A1 lösning att ta till. Det som fungerar för en förälder kan vara helt verkningslöst för en annan.
Kan ju va intressant oxå att googla på adhd så man lär sig neurobiologin om sjukdomen.
Gjorde det men blev inte så mycket klokare av det som stod på wiki.
Orsak
Hos vissa barn är det i hög grad en mognadsfråga, och anpassning till lämplig kravnivå som med tiden kan minska svårigheterna. Hos andra människor är dessa svårigheter en följd av stress eller bristande trygghet; uppmärkssamhetssystemet är upptaget med att hantera (eller förtränga) stressande eller ångestdrivande händelser, och då finns inte förmåga att rikta uppmärksamheten mot ett valt mål. Symptomen är desamma, men åtgärderna som krävs för att reducera problemen skiljer sig åt. För alla dessa barn gäller dock att försöka nå barnet där det befinner sig och, med en god relation som bas, utveckla förmågan till uppmärksamhet och långsiktig behovstillfredsställelse, små steg i sänder.
Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.
Utredningsmässigt är det för dessa barn extra viktigt att beakta hur faktorer utanför barnet, som barnets situation i skola och hem, kamratrelationer, inlärningssituation, lärarpåverkan med mera, såväl som emotionella faktorer hos barnet kan inverka på lärande och utveckling. Att hitta "felet" hos barnet, och kanske då avskriva sig ansvar, är inte en lösning ur barnets perspektiv.[11]
Vad som orsakar ADHD och vad som är lämplig behandling är omdebatterat. En neurobiologisk hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då ett av de för ADHD typiska beteendendena. Denna hypotes får stöd av det faktum att amfetaminliknande preparat hjälper personer med ADHD. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos barn med ADHD. [12]
Det är ej en enskild faktor som orsakar ADHD - det finns förklaringar vilka ser sambandet mellan arv och miljö. [13]
Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos dem med ADHD. [14]. Flera tvillingstudier visar att ADHD är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast arvsberoende. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 procent. [15]
Motståndare till diagnosen ADHD framhäver att störningen är överdiagnostiserad. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt motståndarna på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ. Enligt forskaren Suominen (2006) kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.[16]
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
En intressant detalj är att alla jag känner som är alkisar eller pundare har fått ADHD diagnoser (Och det är många). Diagnoser som efter att de lagt ner- inte stämmer. Mycket av det ni beskriver är exakt samma symptom som väldigt många beroende har:
>känsla av utanförskap/ensamhet
> bristande impulskontroll
> rastlöshet/lätt till uttråkning
>oro
O.s.v.
Poängen är att jag absolut tror det kan vara ett samlingsbegrepp för många olika "störningar" som manifesterar sig på olika sätt.
TS länk är skriven av Scientologikyrkan som har en kraftig aversion mot allt vad psykologi heter. Det vet jag för jag har jobbat åt en. De ser psykologer som rena ondskan. Därför bör man ta det helt med en nypa salt. Därmed inte sagt att det är ren dynga. ADHD diagnoser delas ut alltför lättvindigt. Det vet jag av erfarenhet.
Blue.plz
2014-08-10, 19:45
Today, the fifth edition of the DSM only requires one to exhibit five of 18 possible symptoms to qualify for an ADHD diagnosis. If you haven’t seen the list, look it up. It will probably bother you. How many of us can claim that we have difficulty with organization or a tendency to lose things; that we are frequently forgetful or distracted or fail to pay close attention to details? Under these subjective criteria, the entire U.S. population could potentially qualify. We’ve all had these moments, and in moderate amounts they’re a normal part of the human condition.
samt:
.. and they are inappropriate for developmental level...
...to an extent that is disruptive and inappropriate for the person’s developmental level.
och
Several inattentive or hyperactive-impulsive symptoms were present before age 12 years.
Several symptoms are present in two or more setting, (e.g., at home, school or work; with friends or relatives; in other activities).
There is clear evidence that the symptoms interfere with, or reduce the quality of, social, school, or work functioning.
+ej diffdiagnoser
Mitt förslag är att författaren läser igenom diagnoskriterierna innan han ifrågasätter dem. Därutöver är det tydligt påtalat i DSM att man ska använda sig av något slags klinisk bedömning inför diagnosticering.
watertouch
2014-08-10, 19:46
Jo men det är jobbigt och tar tid att göra en neuropsykiatrisk utredning med WAIS-IV test och allt.
watertouch
2014-08-11, 12:40
Här skriver Prof Stahl (neurobiolog, neurofarmaceut). om ADHD, har hans bok bok fanns för på nätet men Cambridge har tagit bort dem(upphovsrätt) men den fanns för, har man tur lr google skills går den nog att hitta.
http://books.google.se/books?id=BBtMzTV8OMgC&pg=PA480&lpg=PA480&dq=stahl+ADHD&source=bl&ots=Hfnpz8PsE_&sig=qWnD65-p8EDxQ8lMUwstTXYtzVg&hl=sv&sa=X&ei=VKXoU4yGKcHqyQOOuICwAg&ved=0CFcQ6AEwBw#v=onepage&q=stahl%20ADHD&f=false
stahlberg
2014-08-11, 14:50
Olegh : När man ska uppfostra ett barn kan man använda sig av ett flertal olika uppfostringsmetoder. Rent allmänt fungerar somliga bättre och somliga sämre. Rent allmänt kan sägas att en bra metod oftast fungerar bra och att en dålig metod oftast fungerar dåligt, så lika fungerar vi människor.
Ändå är alla barn olika varandra. Det är klart att en metod som fungerar bra på ett barn kan fungera dåligt på ett annat. Detsamma gäller ADHD-barn. Förstås är de också olika. Men ofta har ADHD-barn vissa gemensamma egenskaper, en viss typ av problematik, som skiljer sig från andra barns (oberoende av om de andra barnen är "besvärliga" eller ej).
Själv har jag arbetat olika typer av "fostringsuppgifter" sedan 1978. Under den tiden har jag lärt mig vissa metoder som fungerar bra. Om en metod inte har önskad verkan eller om vissa situationer ofta medför problem, så sätter jag mig ner och funderar på 1) varför är det såhär och 2) vad kan jag göra för att förändra det oönskade. Har då ett barn tydliga ADHD-drag (eller en ADHD-diagnos tillsammans med dessa drag) så får jag visst en förklaring. Dels får jag en förklaring till varför ett barn uppför sig på ett visst sätt i vissa situationer. Dels får jag en förklaring till varför en metod inte fungerar som väntat. Och slutligen kan jag då använda mig av metoder som är effektiva just för barn med ADHD. Kanske jag hade kunnat pröva mig fram till dessa metoder helt på egen hand, fastän det hade tagit längre tid, eller kanske jag aldrig kommit på just dessa metoder om jag inte läst om dem.
Men låt oss istället ta ett annat fall. Vi har en mamma A som har ett barn B. A är ensamstående och yrkesarbetande, och har ingen direkt hjälp i barnuppfostran. B är mycket "besvärlig". Mamman försöker använda alla uppfostringsmetoder hon kan tänka sig, men ingenting hjälper. Till sist blir mamman nästan totalt slutkörd, ett barn med ADHD har förmåga att totalt köra musten av en. Hon vet inte hur hon ska orka. Hon får dessutom kritik från omgivningen, eftersom andra människor tycker att hon inte kan uppfostra sitt barn (utan att förstå att B kommer att vara "besvärlig" också med bästa tänkbara uppfostran). A är helt slut och får dessutom dålig självkänsla : beror alla bekymmer på att hon är en "dålig mamma"?
Så får barnet en ADHD-diagnos. Tänk vilken lättnad detta blir för mamman! Hon har helt plötsligt fått en förklaring till varför barnet uppför sig som det gör. Det beror inte på att hon är en "dålig mamma"! Hon har dessutom möjlighet att få olika typer av hjälp när det gäller att uppfostra barnet. För en sådan mamma kan en ADHD-diagnos vara till verkligt stor nytta.
stahlberg
2014-08-11, 15:01
Olegh : Jag ser för övrigt att du frågade dig om diagnosen kan vara ett medel för föräldrar att orka med ett extra "besvärligt" barn. Och i det exempel med mamman A och barnet B så är diagnosen just det, tillsammans med att mamman kan få nya verktyg att arbeta med.
I våra kära nordiska länder är utbildning mycket viktig. Man ska ha utbildning till vilket yrke som helst. Det är bara till den viktigaste sysslan av alla - att vara förälder - man inte behöver någon som helst utbildning. Får man då ett barn som får en ADHD-diagnos så har man chans att få lite verkligt välbehövlig utbildning i föräldraskap.
En annan sak är att denna utbildning nog är ganska underskattad. När min gudson gick med sin mamma på en utbildning om hur man hanterar "besvärliga" barn (någon diagnos behövdes inte för denna "familjeskola") så deltog ett tiotal barn och deras mammor i "kursen". Så ordnades en dag en "kortkurs" för de anhöriga och vuxna nära barnet. Vilka dök upp? Jo min gudsons gudfar, hans mormor och två kvinnor från hans dagis. Men från de övriga familjerna deltog ingen.
Diagnosen är till nytta om man vill ha olika typer av stöd (eller senare medicinera).
Jag tror du Olegh fått för dig att diagnosen är något sätt för föräldrar att smita undan sitt ansvar. Detta är en variant av inställningen att mamman A inte kan uppfostra sitt barn. Ett barn med ADHD, som kanske har också andra sekundära problem, kan vara nog så "besvärligt", och då är det bara bra om föräldrarna på alla sätt försöker hjälpa barnet, också om det innebär att det får en diagnos.
filmjölk
2014-08-11, 15:20
Jag tvivlar på personen som säger att adhd inte finns. Jag är varken neurolog eller en auktoritet på någonting men jag tycker det blir väldigt tydligt vem som har adhd och vem som inte har det i samband med intag av concerta/ritalin/metamina/amfetamin.
Normala människor blir "dampiga", speedade och allmänt jobbiga. De som annars är dampiga, speedade och allmänt jobbiga blir mer normala.
stahlberg
2014-08-11, 19:48
Olegh : En ADHD-diagnos både gör och inte gör skillnad. Å ena sidan är det lättare att förstå orsakerna till ett visst beteende hos ett barn samt få idéer om effektivare uppfostringsmetoder. Å andra sidan måste man - trots diagnosen - ändå pröva sig fram. Och svårigheter som finns försvinner inte trots en diagnos.
Du verkar mena att en diagnos är en stämpel i pannan. Måhända är det så. Vi kan stämpla våra barn på många olika sätt. Om man t.ex ofta säger till ett barn att han är bråkig eller besvärlig, eller att han uppför sig dåligt, ger man honom en stämpel. Man förväntar sig att han ska vara bråkig eller besvärlig, eller uppföra sig dåligt. Och det börjar han småningom förvänta sig av sig själv.
En diagnos är också en form av stämpel i pannan. Men om man sedan man varit liten känt sig annorlunda, utan att kunna sätta fingret på hur man är annorlunda (eller varför) så kanske en diagnos kan innebära en lättnad.
Vuxna är mycket oförsiktiga när de pratar till barn eller i närheten av barn. När min gudson var fem år (och inte hade ADHD-diagnos) hade någon pratat om ADHD på dagis (vad som sagts vet jag inte). Min gudson brukar komma till mig med alla möjliga frågor. För det första är jag enligt hans åsikt den klokaste personen i hans omgivning och för det andra vet han att jag aldrig ljuger. Så han frågade mig : "Krister, vad är ADHD?". Jag tyckte inte tiden var riktigt mogen att ta upp frågan noggrant så jag svarade ungefär att den som har ADHD ofta är livligare än andra.
När han fyllt sju år (och hade diagnos, som vi ännu inte talat om) kom han med en annan fråga : "Krister, har jag ADHD?". I motsats till somliga andra ADHD-barn har tester visat att min gudson har ett mycket starkt språk : han talar en utmärkt svenska (för sin ålder). Dessutom talar han- även om det är ovidkommande i detta sammanhang - en hyfsad finska, en del italienska och några ord engelska. Men han är verbal och kan delta i en diskussion.
Då var det dags att berätta att han har ADHD och göra det på ett konstruktivt sätt. Så jag sa att han har ADHD. Jag tog upp berömda människor som har ADHD-diagnos eller har bedömts att de kan ha haft det. Jag räknade upp de viktigaste svårigheterna han har (välbekanta för honom, förstås), och för varje negativ sak gav jag exempel på en positiv egenskap som kan vara vanlig för barn med ADHD, det blev på sätt och vis egenskapspar med en positiv egenskap och en negativ i varje. Jag berättade om med vad han får kämpa hårdare och vad som är lätt. Jag betonade att en person som ADHD är precis lika mycket värd som alla andra människor, bara vissa egenskaper skiljer. Jag sa, att det dåliga med ADHD har en tendens att försvinna (eller minska) när man blir äldre, medan de goda sidorna hålls kvar, och att det faktum att han har ADHD inte kan hindra honom från att göra vad som helst. Detta i korthet vad jag pratade om i vår diskussion (som ingalunda var någon monolog).
Vissa saker som vi pratade om hade vi förstås nämnt förut. Men han uppfattade inte sin ADHD-diagnos som någon stämpel i pannan. Däremot fick han en förklaring till vissa saker i sitt beteende som han undrat över.
Hade det inte funnits någon ADHD-diagnos kunde han inte ha fått den diagnosen och inte kunnat veta att han har ADHD. Men han hade nog grubblat över vissa av sina beteendeproblem ändå. Jag tror inte att han på något sätt lider av att ha fått den, och något sådant har han inte heller uttryckt.
stahlberg
2014-08-11, 19:54
Jag ska tillägga att han frågade om ADHD är en sjukdom. Enligt min åsikt finns inga säkra belägg för att så är fallet. Jag svarade att en del tycker så, men att det mera är ett sätt att beskriva hurdana somliga (ganska många) människor är.
Tack för ytterligare ett bra inlägg. Har jag gett sken av att ha en väldigt stark åsikt åt endera hållet i frågan så ber jag om ursäkt. Det är bara min usla diskussionsförmåga som lyser igenom.
Blue.plz
2014-08-11, 21:09
Jag ska tillägga att han frågade om ADHD är en sjukdom. Enligt min åsikt finns inga säkra belägg för att så är fallet. Jag svarade att en del tycker så, men att det mera är ett sätt att beskriva hurdana somliga (ganska många) människor är.
Konstig definition av sjukdom då ADHD enligt både DSM och ICD innebär funktionsnedsättning.
watertouch
2014-08-11, 21:17
Konstig definition av sjukdom då ADHD enligt både DSM och ICD innebär funktionsnedsättning.
+1 och är man bra förälder så ser man till att få sitt barn utrett, så att ungen kan få hjälp för att klara skolan. Sen tar det ju jävligt emot om man behöver sätta sitt barn på medicinering,även om det tex skulle va Insulin....
Definitionsmässigt är ADHD inte en sjukdom, även om jag egentligen inte tror att det är vad Stahlberg menar med sitt exempel. Jag har för mig att det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder.
Vad som är en sjukdom och inte är en smula luddigt. När det gäller funktionshinder så betraktas detta som något man inte kan "bota" eller "laga", utan något som finns och som individen hanterar och/eller kompenserar så gott hen kan (med hjälp av mediciner, hjälpmedel, träning, terapi etc. i de fall detta är tillgängligt och individen vill ha det).
Ignatius72
2014-08-12, 14:52
Definitionsmässigt är ADHD inte en sjukdom, även om jag egentligen inte tror att det är vad Stahlberg menar med sitt exempel. Jag har för mig att det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder.
Vad som är en sjukdom och inte är en smula luddigt. När det gäller funktionshinder så betraktas detta som något man inte kan "bota" eller "laga", utan något som finns och som individen hanterar och/eller kompenserar så gott hen kan (med hjälp av mediciner, hjälpmedel, träning, terapi etc. i de fall detta är tillgängligt och individen vill ha det).
Det finns ju sjukdomar som man inte kan bota och som man hanterar och kompenserar för också.
Man får skilja på egendiagnostik och sådana som är gjorda professionellt. Området är inte helt enkelt det är förvisso sant. Kraftfulla trauman kan tex påverka psyket och beteenden så att de kan förväxlas med adhd.
Ett grundläggande kriterie är att man får problem av detta. Man kan mao ha mer eller mindre samma grundläggande genetik men genom rätt kompensation leva utan funktionshinder. Jämför tex med glasögon. Riktigt dålig syn och inga brillor och man har gigantiska bekymmer. Med brillor, inga bekymmer.
stahlberg
2014-08-12, 15:26
Olegh : Antar att du mer om ursäkt rent allmänt, och att ursäkten inte är riktad till någon särskild person. Men jag tycker inte du har skäl att be om ursäkt överhuvudtaget. Du har framfört ett antal åsikter, det är väl inget att be om ursäkt för? Och om du ber om ursäkt för vad du kallar din "usla diskussionsförmåga", så är det väl inte heller något att be om ursäkt för?
För vissa avvikelser/funktionshinder/sjukdomar tycker jag gäller att det för det första är väldigt svårt att säga om de är fråga om sjukdomar eller ej, och för det andra saknar det betydelse om de är sjukdomar eller ej. Många gånger gäller detta icke-somatiska sjukdomar(?).
I fallet med ADHD är det (enligt min åsikt) fullständigt egalt om det är fråga om en sjukdom eller ej. Diagnosen ger vissa förklaringar till specifika beteenden samt bättre tillgång till metoder att använda sig av. Men den enda gången det har betydelse om det är en sjukdom eller ej är om man vill börja medicinera.
Om man t.ex är schizofren har man en allvarlig psykisk sjukdom. Denna sjukdom kan (t.ex pga av den förändrade verklighetsuppfattningen hos den schizofrene) leda till olika typer av negativt beteende. Då förklarar diagnosen schizofreni varför den sjuke uppför sig som han gör. Sjukdomen ger en förklaring till ett visst beteende. Men förklaringen berättigar inte ett visst beteende. (Det är inte alldeles ovanligt att t.ex en schizofren person uppför sig medvetet illa och sedan skyller på sin sjukdom. Men oberoende av om det negativa beteendet är medvetet eller omedvetet så ger det faktum att människan är sjuk inte honom rätt att uppföra sig hur som helst)
Detsamma gäller en person med ADHD. Om denna människa t.ex blir snabbt arg och kan gå till våldsamheter, så förklaras detta av dålig impulskontroll som beror på ADHD. Men förklaringen berättigar inte det våldsamma beteendet.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.