Visa fullständig version : Era erfarenheter med psykologer och dyl
Hej!
Jag har lyckats ta steget att kontakta vårdcentralen på grund av hur jag är. Blev hänvisad till att ta kontakt med studenthälsan på universitetet först, och ska nu träffa en kurator imorgon som jag är väldigt skeptisk till då hon lät osympatisk på telefon.
Mina symptom
Lång förklaring kort ->
Har viss tendens till humörsvängningar och "övertaggning" samt "undertaggning". Vid humörsvängningarna kan jag gå från att vara "normal" till att helt plötsligt bli melankolisk, ledsen, arg eller bara deprimerad och hata livet. Jag kan även gå från att vara "normal", till att vara glad, mer kärleksfull och tacksam för livet. Jag hamnar oftast mellan dessa kategorier, så jag oftast antingen "lite deprimerad" eller "lite glad". Men det kan svänga i hårdare dalor.
Övertaggningarna är att jag hittar ett visst område, exempelvis träning eller ett ämne inom vetenskapen och tänker "Fan, det här kan jag bli expert på". Jag får känslan av att jag helt enkelt är jävligt kapabel till att utföra stora grejer på kort tid. Det är även under dessa perioder jag pluggar ordentligt.
Undertaggningarna är helt enkelt motsatsen, jag kan se på något och tänka "Helt jävla omöjligt, jag klarar inte av det där". Dvs, att jag inte är kapabel till ett skit. Inte ens plugga med full koncentration under 30 minuter.
Mina undertaggningar och övertaggningar kan ske på samma dag eller under en längre period, på säg några dagar till 2 veckor. Humörsvängningarna kan också ske under liknande perioder.
Frågorna
Hur är er erfarenhet med psykologer inom den offentliga vården?
Ni som gått till psykolog, har ni känt att det ni "lider" av inte alls är så farligt och är normalt, men ändå visat sig vara något som inte en "normal" person lider av?
Anledningen till att jag vill fråga, är för att jag vill veta hur det är att snacka med psykolog/kurator. Vet inte om kuratorn kommer vilja skicka mig vidare till vårdcentralen, eller om allting jag säger till henne låter som en normal person. Jag har trots allt ingen referens för hur andra mår hela tiden. Anledningen till att jag sökt mig till VC är för att min kompis tyckte att det var dags att jag försöker få bort det handikapp jag har. Jag vet inte ens om det är tillräckligt farligt för att snacka med vården eller om det helt enkelt är normalt att vara som mig.
Ignatius72
2014-05-08, 16:40
En kurator är troligen en socionom eller sjuksköterska med påbyggnad.
En kurator är troligen en socionom eller sjuksköterska med påbyggnad.
Ja, delvis därför jag är skeptisk till att bli hänvisad dit. Glömde skriva det. Men det kan ju vara jag som tror att jag har något värre och blivit "synad".
Vad är det du tänker dig att du vill och kommer få hjälp med?
Vad är det du tänker dig att du vill och kommer få hjälp med?
Vill få hjälp med att kunna plugga, arbeta och vara rationell så mitt liv kan fungera som "vanligt". Som det ser ut nu klarar jag ibland inte av någonting under en period, sen kan en annan period av "motivation, eufori och glädje" komma och göra mig mer eller mindre övertaggad på saker. Det vill säga inte endast klara av att göra vardagsgrejer när jag känner en kaskad av positiva känslor, och när denna spurt försvinner så händer ingenting. Det är rätt handikappande att inte kunna ta saker i portioner istället för att vilja ha allt på engång.
Det är ytterst svängande. Vet inte vilken typ av behandling man får, eftersom jag inte vet om det är något som är konstigt eller om det är normalt.
Blir du alltså helt apatisk i perioder? Ja, då kan du behöva hjälp att ta fram en strategi hur du ska klara vardagslivet. Jag tycker du ska försöka låta bli att döma ut kuratorn före ni träffats. Var öppen.
Blir du alltså helt apatisk i perioder? Ja, då kan du behöva hjälp att ta fram en strategi hur du ska klara vardagslivet. Jag tycker du ska försöka låta bli att döma ut kuratorn före ni träffats. Var öppen.
Ja, det tillhör en av effekterna för "nedgången". Är inte helt totalt apatisk, men jag orkar inte göra någonting annat än att ligga ner sängen och kolla på tv-serier och liknande. Lägenheten ser allt som oftast ut som skit, och ibland glömmer man hoppa in i duschen även när det är väl behövligt...
Har förövrigt inte tränat på 5-6 veckor vilket är ofattbart lång tid för att vara mig.
Sheogorath
2014-05-08, 17:31
Hur bra en samtalskontakt är handlar betydligt mer om "vem" än "vad" enligt min erfarenhet. Mer om personkemi och kontakt och mindre om titlar, vilken behandlingsprincip de "kör" efter, utbildningar etc. Det viktiga är ju att du får hjälp och hjälp kan mycket väl vara vidare slussning till läkare på enheten eller öppenvårdspsyk. De problemen du beskriver kan säkert falla under en bipolär diagnos och där är effekten av samtalsterapi, KBT mm som "stand alone"-behandlingar dåliga. Många behöver medicin för att få en fungerande vardag. :)
Sohlsken
2014-05-08, 17:52
Hur bra en samtalskontakt är handlar betydligt mer om "vem" än "vad" enligt min erfarenhet. Mer om personkemi och kontakt och mindre om titlar, vilken behandlingsprincip de "kör" efter, utbildningar etc. Det viktiga är ju att du får hjälp och hjälp kan mycket väl vara vidare slussning till läkare på enheten eller öppenvårdspsyk. De problemen du beskriver kan säkert falla under en bipolär diagnos och där är effekten av samtalsterapi, KBT mm som "stand alone"-behandlingar dåliga. Många behöver medicin för att få en fungerande vardag. :)
Vill mest hålla med om det jag satte i fetstilt. Kuratorn på högstadiet hjälpte mig mycket mer än psykologen jag fick gå till senare, för att han förstod hur man skulle lyssna och kommunicera. Det fattade inte psykologen, jag snackade men hon varken hörde eller hjälpte.
TheOne1994
2014-05-08, 19:17
det låter som du är människa :)
Livet går upp och ner. Du reflekterar över ditt liv ,det ser jag som en bra sak. Försök fixa dina brister själv. KBT före psykolog tror jag.
men som sagt: du har ändå koll på dina "problem", lär dej hantera dom. Du tar två steg fram och ett tillbaka i början, sen flyter det bara på ska du se.
Lycka till !!
Scratch89
2014-05-08, 19:55
Studenthälsans kuratorer/psykologer/samtalsterapeuter brukar vara riktigt duktiga på just sådana här problem, så jag tror nog att det kan bli bra. Jag är, precis som Sheogorath, inte emot medicinering, men då ska det nog helst kombineras med någon form av terapi i övrigt.
narcissisten
2014-05-08, 19:58
Jag undrar lite varför det är så viktigt för dig att vara "normal" ..?
Jag tänker såhär: funkar ditt liv för dig så som det är nu? Om det inte är så, då kan det vara bra att ta hjälp av någon profesionell med att få livet att funka bättre.
Min erfarenhet av kuratorer och psykologer har varit väldigt blandad. Haft en kurator som varit fantastiskt bra och den psykologen jag går till nu är också det. Men haft många mindre bra erfarenheter med. Precis som någon annan skrev så är vem du pratar med det som är viktigt snarare än vad eller hur. Du får känna efter själv, men för mig har det varit viktigt att det funkar med personkemin och att jag kan och vågar vara ärlig mot personen.
det låter som du är människa :)
Livet går upp och ner. Du reflekterar över ditt liv ,det ser jag som en bra sak. Försök fixa dina brister själv. KBT före psykolog tror jag.
men som sagt: du har ändå koll på dina "problem", lär dej hantera dom. Du tar två steg fram och ett tillbaka i början, sen flyter det bara på ska du se.
Lycka till !!
Låter det som en människa att cykla överdriven optimism med överdriven pessimism som gör det svårt för en att hantera livet eller sätta mål? Hade du klivit in i min lägenhet hade det nog inte betraktats som en normalt fungerade individ, eller om vi hade en kamera som filmade mig varje dag hemma. Stora delar av mitt liv skulle vara att jag ligger i sängen och gör skvatt, trots att jag har mycket att göra.
Känns inte nice att vara "handikappad" när man snart är 21 år gammal. Man isolerar sig också, man känner sig rent utan värdelös majoriteten av tiden. Bör väl lägga till att dipparna sker frekventare än jag får uppåtdagar.
Dessa skift har varit närvarande sedan jag var ca 12 år.
Jag undrar lite varför det är så viktigt för dig att vara "normal" ..?
Jag tänker såhär: funkar ditt liv för dig så som det är nu? Om det inte är så, då kan det vara bra att ta hjälp av någon profesionell med att få livet att funka bättre.
Min erfarenhet av kuratorer och psykologer har varit väldigt blandad. Haft en kurator som varit fantastiskt bra och den psykologen jag går till nu är också det. Men haft många mindre bra erfarenheter med. Precis som någon annan skrev så är vem du pratar med det som är viktigt snarare än vad eller hur. Du får känna efter själv, men för mig har det varit viktigt att det funkar med personkemin och att jag kan och vågar vara ärlig mot personen.
Tror inte jag vill leva mitt liv såhär. Om jag sätter ut i procentantal, så kanske jag är "deppig" 50% av min tid, värdelös ca 30% av min tid, normal 15% och "uppåt" 5% av livet.
Känns inte rätt.
Ska träffa kuratorn imorgon sen gör jag en update om jag känner för vidare diskussion!
Snart börjar universitetet igen, och trots att jag valt att vara helt ledig under sommaren och inte gjort något annat än att ta det lungt så känner jag mig trött och sliten.
Jag bävar inför universitetet och livet just nu, allt är tomt. Det finns ingen vision ens av vad det kan bli med framtiden. Det är som att man saknar förmågan att fantisera om framtiden, det blir bara svart. Kuratorn jag gick till tidigare bortförklarade allt som prokrastinering. Kan det stämma?
Vad ska jag göra? Ska det vara såhär livet ut eller hur är det tänkt med saker?
Testa att leva i block om dagar istället för att spåna om framtiden eller grubbla över saker som hänt. Stäng ute gårdagen och morgondagen, se fram emot saker som händer idag eller just nu samt gör det du behöver/vill göra idag utan att fundera över något annat.
Har hört tipset tidigare någonstans, tycker det låter vettigt.
Snart börjar universitetet igen, och trots att jag valt att vara helt ledig under sommaren och inte gjort något annat än att ta det lungt så känner jag mig trött och sliten.
Jag bävar inför universitetet och livet just nu, allt är tomt. Det finns ingen vision ens av vad det kan bli med framtiden. Det är som att man saknar förmågan att fantisera om framtiden, det blir bara svart. Kuratorn jag gick till tidigare bortförklarade allt som prokrastinering. Kan det stämma?
Vad ska jag göra? Ska det vara såhär livet ut eller hur är det tänkt med saker?
Livet ... "hidden in plain view"?
I dina första inlägg låter det som om du själv tror att du är bipolär, eller mano-depressiv som det tydligen hette tidigare. Så är det kanske, ingen aning.
Det jag känner igen är att snöa in, periodvis, på olika saker. För mig brukar det vara typ ett år i taget dock. :D
En sak man ska göra är att acceptera sig själv, som man är. Alla är olika, det finns inget "normalt". Men det finns förstås "må bra", även om man gör "onormala" saker. Man får förmoda att du grubblat hela sommaren, det blir man rätt sliten av. Du borde nog försöka träffa någon annan psykolog att prata med.
Några saker att göra till att börja med är dock äta, sova och träna ordentligt. Det hjälper kanske inte hela vägen, men det är bra att eliminera dem som faktorer i att man mår dåligt.
Vem vet, nästa termin blir kanske helt annorlunda? :)
Ni som gått till psykolog, har ni känt att det ni "lider" av inte alls är så farligt och är normalt, men ändå visat sig vara något som inte en "normal" person lider av? (...) Vet inte om kuratorn kommer vilja skicka mig vidare till vårdcentralen, eller om allting jag säger till henne låter som en normal person. Jag har trots allt ingen referens för hur andra mår hela tiden.
Det du beskriver här är jättevanligt, både inom psykiatrin och den "vanliga" vården. Alltså, att man tänker att ens problem kanske är ett "litet skitproblem" och sådant som alla människor får leva med. Ibland är det så, men oftast inte. Det är trots allt lite meck med att fixa tid på HC/ringa skolkuratorn/gå på Akuten/etc., och om man tar sig tid och energi till det mecket brukar det kunna finnas ett verkligt problem där bakom. Annars hade man legat ute i solen istället.
När det gäller det själsliga så brukar den egna upplevelsen av att ens liv inte funkar vara en väldigt god indikator på att man skulle må bra av att prata med ett proffs om det.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.