Behov av att prata av sig

[Minimjölk]

Då och då finner jag ett behov av att prata av mig och lätta på mina tankar.

Jag har en fru som jag pratar med nästan allt om och även ett antal som jag ser det nära vänner som jag kan prata med det mesta om. Ibland känner jag dock ett behov av att prata med andra inte så nära människor om motsvarande samma saker för att få en 2nd opinion och lite andra infallsvinklar samt råd och tips.

Den enda personen som jag känner att jag kan berätta allt för är min fru men då jag redan berättat allt för henne "kliar" det lite i mig att få berätta i alla fall delar av detta för andra (AW?). Vissa av sakerna skulle jag nog kunna anförtro åt någon vän men jag är inte säker på att jag efteråt känner mig helt glad över att det jag ville berätta är känt inom delar av vänskapskretsen.

Det handlar inte om några enorma hemligheter, olagligheter eller så utan mer om tankar och planer inför framtiden samt hur jag bäst går framåt inom olika plan. Det visar sig dock de få gånger som denna typ av samtalsområden kommer upp (för att jag eller mer troligt någon annan tar upp dem) att det blir lite olustig känsla i sällskapet.

Jag har därför insett att vissa typer av diskussioner skall man troligtvis inte ha med sina nära vänner utan lämpar sig bättre över tex anonyma internetforum. problemet där är att de svar jag får tillbaka är från personer som inte vet vem jag är och därmed inte känner till min bakgrund etc. Som en ventil att släppa på trycket fungerar det dock bra.

Det jag har funderat på är någon form av mentor eller coach som dels skulle kunna lyssna på mina funderingar och dles komma med bra tips från sin egna erfarenhet.

Jag vet inte var jag vill komma men känslan är som att jag har ett gäng hemligheter som jag håller inom mig för nära vänner och som ena delen av mig vill förkunna alla i min närhet medan andra halvan tänke ratt det är bästa att hålla tyst.

Någon som känner igen sig och har konkreta tips? Tillsvidare väljer jag av bekvämlighetsskäl att hålla på mina tankar i rätt många sällskap för att undvika de situationer jag ser framför mig skulle kunna komma.


EDIT: problemet kanske grundar sig i att jag och mina tidigare vänner växt ifrån varandra och inte längre befinner sig i samma skeenden i livet
vilket göra vissa samtalsämnen en aning krystade eller till och med ointressant för den andre parten? Jag tar tex sällan upp eller driver på diskussioner om politik, religion, privatekonomi, barnuppfostran, jobb eller träningsresultat privat med vänner just pga att jag vet att det kan vara känsliga områden. Även om just dessa områden är mina intreesen och områden som jag själv finner ett intresse kring.

[Skön]

Du skulle kunna få numret till min flickvän:). Skämt åsido, förstår vad du menar. Är skitsvårt. För mig får forum funka bra. Vet inte riktigt vad man ska svara på. Skitskönt att prata med en psykolog iaf.

[Loke]

Hmm, på vilket sätt tycker du en olustig känsla uppstår? Jag pladdrar ganska mycket också, men det gäller ju att sprida ut det på många människor så inte nån enstaka stackare blir bombarderad av ens vardagsfunderingar. Jag har dessutom ett par speciella vänner där vänskapen kretsar rätt mycket kring just att prata av sig till varandra, men då gäller det ju att den andra personen har lika mycket förtroende att släppa fram sina egna tankar.

[Olegh]

Kolozzeum är nog min enda lilla ventil, haha. Ni får stå ut med mig och hör sen. Jag har svårt att uppbåda några direkta sympatier, men jag kan absolut förstå vad du menar. :)

[KlopFer]

Jag tar tex sällan upp eller driver på diskussioner om politik, religion, privatekonomi, barnuppfostran, jobb eller träningsresultat privat med vänner just pga att jag vet att det kan vara känsliga områden.

Haha, inte konstigt dina samtal med vännerna känns lite krysta då det knappt finns något kvar att prata om :D

[Sohlsken]

Jag känner igen mig, min fästman är den enda personen jag vill berätta precis allt för (gärna på direkten) och våra konversationer är väldigt givande, båda är bra på att spela djävulens advokat... men ibland vill man dra in en person till och få fler synvinklar, någonting nytt att bolla med.

Håller med KlopFer, de ämnena du får lov att undvika är ju det som är intressant att prata med.

Det kan absolut vara så att du och dina vänner har växt isär, det finns folk som också vill diskutera det du vill prata om och finner det givande, utan att låta det göra känslan i vänskapskretsen obekväm.

[Jockefoten]

Mina arbetsgivare erbjuder arbetsterapeut/psykolog. Har gått några gånger och det kan vara riktigt skönt att få prata av sig. Man känner sig betydligt lättare efter en timmes samtal. Jag kan verkligen rekommendera, även om man inte har några uppenbara bekymmer.

[agazza]

jag analyserar och går igenom alla tänkbara och otänkbara scenarion själv i mitt huvud och drar en logisk slutsats, jag har aldrig haft något att ventilera så länge det inte är ren och skär ilska som måste ut.

[PixelMiner]

En terapeut, psykolog, eller kanske en psykopat? ;)

ScoqvIWgwSY

[XXXL]

Du är så välkommen;

http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=210839

[Minimjölk]

Tack för alla svar, precis som många andra så använer jag mig av div internetforum där jag kan dryfta vissa frågor till sin spets utan att vara orolig att det kommer påverka min vardagsvänskap.


Hmm, på vilket sätt tycker du en olustig känsla uppstår? Jag pladdrar ganska mycket också, men det gäller ju att sprida ut det på många människor så inte nån enstaka stackare blir bombarderad av ens vardagsfunderingar. Jag har dessutom ett par speciella vänner där vänskapen kretsar rätt mycket kring just att prata av sig till varandra, men då gäller det ju att den andra personen har lika mycket förtroende att släppa fram sina egna tankar.

Jag har vissa kompisar som jag pratar väldigt mycket med om väldigt många saker men jag känner direkt at tvissa områden bör jag inte prata med dem av olika anledningar, känsligt ,avundsjuka, ointresse eller liknande.


Haha, inte konstigt dina samtal med vännerna känns lite krysta då det knappt finns något kvar att prata om :D


Ha ha, nja, vi pratar ju precis som alla andra om dessa områden men dock inte så djupt som jag ibland önskar.

Du är så välkommen;

http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=210839

Tack, vi får se vad jag skriver där framöver.


Det jag har funderat över är en slags manklubb för folk i motsvarande samma sits. Det är ju oerhört mycket enklare att få förståelse för situationen om man själv är i en liknande sits och därmed kunna ge bättre råd.

jag får nog också inse att jag inte i nuläget utöver min fru har någon annan person jag vill anförtro allt. Vissa nära vänner vet väldigt mycket om vissa bitar men mindre om andra. I mitt fall är det till och med så att det finns vissa för mig viktiga frågor som jag i nuläget väljer att inte ens diskutera med så nära människor som mina föräldrar och syskon. jag vet inte om det hela grundar sig i en oro att dra upp konflikter eller att jag växt ifrån den jag tidgare var. ja gahr märkt at tdet är lättare att diskutera vissa av mina funderingar med mer nyfunna vänner som mer befinner sig i liknande situation.

[Barbastark]

Vad skulle det ge dig att känna att du har möjlighet att prata av dig på detta sätt med vilka du vill?

[Ajemän]

Jag både har en mentor och är mentor...Detta är folk jag normalt sett bara chattar med och inte träffar oftare än någon gång per år. Det är nästan lite affärsmässigt. Vi träffas, lagar mat, dricker sprit och pratar. Alla behöver vägledning, Alla... Något jag lärt mig genom åren är att lyssna på de äldre. Ålder är visdom. Ska man ha en mentor bör denne imo vara äldre, och lyckats hitta något du inte gjort. Samtidigt så har min mentor egenskaper jag avskyr. Denne behöver inte ha en gudstatus, denne behöver bara ha något du kämpar för, någon form av insikt du kämpar för och en trygghet du alltid kan vila på :)

Sent from my GT-I9505 using Tapatalk