Bete sig som anhörig till deprimerad

[Raschmus]

Hej!

Jag har läst igenom flera av de olika spinoff trådarna om depression. Min fråga till Er som någon gång varit deprimerade är; hur vill ni att man som kompis, syskon, kollega skall uppföra sig?

Är man helt främmande med just depression så tror jag det är lätt för många att slänga ur sig "tänk positivt" vilket någon beskrev som att "sluta bajsa när du har diarre".

När man blivit nekad att exempelvis ta en lugn öl tillsammans, skall man fortsätta fråga försiktigt månad in och månad ut eller skall man tvinga ut någon som en primat? Skall man bara öppna dörren och gå hem till någon med ett bräde monopol och tvinga sig in? Skall man låta personen i fråga vara fullständigt?

Berätta!

[Mental]

Hur långt är ett snöre? Det är sjukt individuellt och beror på hur personen var innan sjukdomen.

[Raschmus]

Hur långt är ett snöre? Det är sjukt individuellt och beror på hur personen var innan sjukdomen.

Kanske är så att min frågeställning känns förbannat okunnig och lite ignorant, ber om ursäkt i så fall. Men de facto är att jag är förbannat okunnig och frågan är om det finns något generellt tips man som anhörig kan ha nytta av?

[mela]

Det är nog väldigt svårt, men viktigast är nog att fortsätta att fråga och inte bara sluta att bjuda med personen på grejer. Om öl inte passar så kanske en filmkväll hemma är lättare. Det beror på om personen inte orkar något alls eller bara inte orkar vara ute bland folk.

Sedan bara visa att du finns där, att du är en stabil och trygg punkt i personens liv. Skicka ett random sms ibland och kolla läget eller ring och snacka lite random.

[Ungkarlsliv]

Alltså det är komplicerat det där, du måste förstås fortsätta vara dig själv! Det är det som har gjort att ni är vänner får man hoppas och ändrar du dig kommer personen knappast gynnas utav det, snarare känna en olustighet.

Samtidigt kanske du inte ska ligga på stenhårt och försöka tvinga med personen på diverse saker utan hör av dig som vanligt och visa att du vill hitta på saker och att du fortfarande är personens vän och finns där vid behov.

Sen skiljer det sig nog lite på ens förhållande till personen också. Man förstår nog även som deprimerad person att om man nekar en polare att följa med varenda gång polaren försöker hitta på något, så tröttnar polaren till slut. Men är det t.ex. en förälder som slutar bry sig, så känns det nog betydligt värre för många.